Summa sidvisningar

lördag 31 december 2016

Eget exlibris efter 60 år

Ända sedan tonåren har jag "suktat" efter ett personligt exlibris, men först för något år sedan kom jag äntligen till skott och lyckades få till stånd ett eget bokägarmärke. Att i en tid när många anser att den tryckta boken står inför sin nära undergång kan det tyckas obsolet att ägna tid åt att märka de egna böckerna, men jag tillhör den skara som envist hävdar att boken, för sitt innehålls och för sin utformnings skull, har ett värde som kommer att bestå. Den lustfyllda känslan att ta ner en bok ur det egna biblioteket, med ett intressant innehåll, med en utformning och ett band som håller hög kvalitet, och kanske med uppgifter om vem som ägt boken tidigare, kan inte överträffas. De som hävdar läsplattans fördelar kan slänga sig i väggen!

Med incitament från den lilla boken Min hobby, som kom ut i "När-var-hur-serien" 1948, inledde jag min samlarkarriär. Här kunde man lära sig samla allt från autografer till tändsticksetiketter, man kunde lära sig esperanto och stenografi, bokbindning och bygge av modellflygplan. Man kunde lära sig skriva katalog över sina böcker och man fick vägledning i skapande av ett eget exlibris. Jag gjorde också själv ett försök, som överlevt i mina gömmor i mer än 60 år. Det är böcker, en penna, några strån (förmodligen syftande på mitt intresse för botanik) och ett par stjärnor att sträva mot.


Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade. Högst upp bland mina "10 i topp" skulle nog skalden Erik Axel Karlfeldts exlibris hamna


Karlfeldts exlibris med de två högresta kungsljusen är utformat av konstnären Arthur Sjögren 1913 och är förstås praktjugend. Det säger förmodligen mycket om skalden, han ville gärna framstå som en "karlakarl" och det är väl så man också får tolka inskriptionen Quia nominor vir, Emedan jag benämnes man.

Brandskadade böcker ersatta
För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här


Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.

Fortsatta försök vid datorn
Stimulerad av detta försök och när min sons 100 böcker var på plats i sina nya hyllor, tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Jag fortsatte på samma tema, försökte finna någon annan bild ur Dyalogus, men den enda jag fastnade för var själva inledningsbilden med solen och månen, och vad den symboliserade var oklart. Bollade också med mina huvudsakliga intresseområden, Göteborgslitteratur och medicin/medicinhistoria. En gång när det kändes särskilt segt använde jag en vinjett ur Sydsvenskan från någon gång på 1990-talet, för en spalt som hette "Sura gubben".











Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska - deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon
Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 grep jag chansen att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är verksam i Göteborg, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.


Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/ producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här



Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.

torsdag 22 december 2016

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (5)

Så var det dags igen då: att för femte gången på denna blogg blicka 50 år tillbaka och försöka få en bild av hur bokutgivningen såg ut i Sverige året 1966 - och vad därav som kan ha legat på mitt nattduksbord. Hjälpmedlen är än en gång Wettergrens julprogram och min egen inköpskatalog.


Högst upp på bestsellerlistan för skönlitteratur det här året fanns Tage Danielssons Grallimatik: Struntpratets fysiologi och teknik (kongenialt illustrerad av Per Åhlin). Kanske lite förvånande, Tages skrivsätt var ju egentligen ganska högbrynt och mycket präglat av den akademiska spextradition han bar med sig från Uppsala. Men uppenbarligen gick den att sälja, totalt 71.000 ex. Jag tyckte det var det bästa han gjort dittills, men möjligen var jag inte opartisk: det var ju i samma tradition som vi ungefär samtidigt skrev det lyckade medicinarspexet Wienkongressen 1815. Bland bästsäljarna fanns också - som alltid vid den här tiden - Olle Länsberg, Per Anders Fogelström, Stieg Trenter, Kar de Mumma och Maria Lang. Storsäljaren alla kategorier var dock helt något annat, nämligen Hylands ABC-bok, som skall ha tryckts i en upplaga av 1.520.000 ex. Vilket förstås vittnar mer om detta tv-programs genomslagskraft än något annat. Det lilla häftet innehöll ett antal finurliga tvåradiga versar skrivna av "vanligt folk" och inskickade till "hörnan", medan illustrationerna gjordes av ett antal av landets främsta konstnärer. Behållningen från försäljningen av häftet gick via Radiohjälpen till leprasjuka barn över hela världen. En del av versarna är så här 50 år efteråt intressanta tidsdokument:

Astronauten råder sonen
stå i bostadskö på månen

Emancipationsdebatten
upphör temporärt om natten

Journalistens intervju
börjar ofta "hör-du-du"

Nyckelbarnet sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan

Transistorer i naturen
skrämmer bort de arma djuren

Bokstaven M, illustrerad av Bror Hjorth, illustrerar ett möjligen självupplevt möte mellan konstnären
och dåtidens - i varje fall enligt hans egen uppfattning - i särklass främste medicinprofessor,
den kontroversielle och manschauvinistiske Erik Ask-Upmark i Uppsala
Romaner och lyrik i brytningstid
Bland den svenska skönlitteraturen noterar man nya romaner av äldre etablerade författare som Jan Fridegård, Olle Hedberg, Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson, men också av en yngre generation, som ännu var på väg uppåt: Per Olov Enquist, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Lars Gyllensten, Birgitta Trotzig och PC Jersild. Jag tror ingen nådde särskilt stor framgång med årets volymer. PO Enquists Hess läste jag själv, men blev kanske inte så mycket klokare. Då var Lars Gustafsson Den egentliga berättelsen om herr Arenander intressantare. "Den nya romanen" strävade att hitta sin form. Några titlar var mer politiskt färgade, som Sara Lidmans Samtal i Hanoi och Göran Palms En orättvis betraktelse. Jesper Svenbro, GunBritt Sundström och läkarkollegan i Göteborg Staffan Seeberg debuterade, men utan större uppståndelse. Och även inom poesin rådde uppror: Sonja Åkesson, Jarl Hammarberg-Åkesson, Åke Hodell, Carl Fredrik Reuterswärd och Bengt Emil Johnson gav ut vad de flesta traditionella läsare uppfattade som fullständiga obegripligheter. Det fanns skäl att ställa en dagsaktuell fråga, "Vart är vi på väg?"

Den blivande Nobelpristagaren Tomas Tranströmer kom ut med sin fjärde diktsamling, Klanger och spår, men den läste jag först sedan den kommit på bokrea. Köpte och läste i november 1966 gjorde jag dock Gunnar Ekelöfs Sagan om Fatumeh, tredje delen i hans bysantinska trilogi. Läste och förundrades, men poeten var i en annan värld än min.



Två viktiga biografier
Två sinsemellan väldigt olika böcker med biografisk vinkling minns jag att jag läste med stor behållning. Den ena var Olle Holmbergs Hjalmar Gullberg - en vänbok. Redan som gymnasist hade jag - som många andra jämnåriga - snöat in på Gullbergs lyrik, läst, beundrat, lärt valda delar utantill och deklamerat under nattvandringar med unga damer; jag hade också uppmärksammat hans studentikosa sida, som fått blomma ut under studieåren på 1920-talet i Lund. Här ger vännen och litteraturprofessorn Olle Holmberg en initierad skildring av lundalivet från "en som var med", om kotteriet Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson, Sigfrid Lindström och Hjalmar Gullberg (där hade jag gärna varit med), men också om Gullbergs uppväxt som fosterbarn och om hans sena svåra år med den sjukdom, som småningom diagnosticerades som myastenia gravis. Under min "exil" i Lund på 1990-talet fanns fortfarande berättelserna om vad som måste anses som en av Lunds litterära storhetstider påtagligt levande.

Den andra biografin var Lord Morans "dagbok" under hans period som läkare åt Winston Churchill, Winston Churchill: Kamp för livet  i två delar. Den var omdiskuterad och kritiserad redan innan den kom ut: fick man verkligen som läkare avslöja så detaljerade, privata uppgifter om en högt uppsatt patient? Bitvis har den karaktär av skvallerkrönika, men många tyckte nog ändå att Morans skildring bidrog till att teckna bilden av framför allt den åldrande Churchill, anfäktad av sina svarta demoner, och som ung läkare kunde man inte undgå att känna historiens vingslag och fundera över hur medicinskt kunnande/sjukvård kan/bör tillämpas i de svåraste av situationer. Moran har dock senare fått utstå mycket kritik, kanske inte så mycket för sina omdömen om Churchill som för sina ibland kategoriska synpunkter på alla statsmännen i hans omgivning och för sina "referat" från viktiga överläggningar, vid vilka han endast var inbjuden till den efterföljande middagen.

Medicinsk bästsäljare
På det medicinska området kan noteras att FASS utkom i sin första upplaga, förmodligen i några tiotusental exemplar. FASS står för FArmaceutiska Specialiteter i Sverige och ersatte den tidigare svåröverskådliga samlingen av preparatförteckningar från de enskilda läkemedelsbolagen, som låg i drivor på varje läkarrumshylla. Efter nästan 50 års utgivning i bokform är FASS idag endast tillgänglig via nätet - å andra sidan både för vårdpersonal och patienter.

Av annan medicinsk litteratur har jag endast noterat psykiatern Clarence Blomquists Om konsten att vara läkare, som jag minns blev föremål för en hel del diskussion bland kamraterna. "I vår tid av omprövning och omvärdering är inte ens läkarens ställning och uppgifter längre absolut givna. Den moderna medicinen ställer stora krav på sina utövares personlighet och yrkesmoral" står det i förordet.


Det fanns förstås annan litteratur också
Mycket deckare blev det under 60-talet, tung klinisk tjänstgöring klarade inte alltid mer krävande litteratur och många journätter blev det (var tredje dygn på medicinkliniken i Mölndal), som dock dåförtiden kunde lämna utrymme för läsning. Sjöwall-Wahlöö kom ut med en andra del i Martin Beck-serien, Mannen som gick upp i rök. Men Stieg Trenter gick på sparlåga och skrivandet hade delvis tagits över av hustrun Ulla och Maria Lang hade helt spårat ur. Som väl var kunde man läsa och läsa om Raymond Chandler i alla lägen och 1966 kom ett par av hans bästa noveller ut för första gången på svenska med  titeln Bittra mandlar. Ian Fleming hade gått bort 1964 men det fortsatte komma ett par Bondböcker posthumt, 1966 kramade man ut det sista av hans verk, två tidiga noveller gavs ut under titeln Octopussy and The living daylights. Jag har noterat att jag köpte den brittiska originalupplagan hos dåvarande Gumperts, som i övervåningen alltid hade en hel disk med aktuell engelskspråkig litteratur. Den kostade 11 kronor. Idag betalar samlare fantasipriser för original av Fleming: det ligger just nu ett exemplar av Octopussy på nätet till ett pris av 3.500 SEK.

I Wettergrens julkatalog finns inga böcker av lokalhistoriskt göteborgskt intresse över huvud taget noterade detta år. Ett och annat utkom dock, även om det väl mest salufördes hos lokala bokhandlare. Maja Kjellin gav ut en av sina kvartershistoriker, Kvarteret Alströmer; det kom ut "sockenböcker" om de nyligen med Göteborg införlivade områdena Tuve och Angered, en liten bok om Säröbanan, som hade lagts ner året innan, och som länge var svåråtkomlig antikvariskt och inte minst min gode vän Thomas Kindings studentkårshistorik, Etthundrafemtio terminer.

Avslutande reflektion
När jag nu plockat fram en del ur mina hyllor med anknytning till året 1966 är det påfallande vilken hög kvalitet många av de utgivna böckerna hade. Skönlitterära original var ofta bundna i vackra helklotband, band och skyddsomslag var konstnärligt utformade och ibland var till och med framsidan av skyddsomslaget medbundet i boken. Över många av titlarna svävade den typografiska mästaren Karl-Erik Forsbergs ande. Det var tider det!