Summa sidvisningar

torsdag 19 september 2013

Lite mer om lin- och bergbanan 1923

Jag skrev tidigare här på bloggen om de båda tillfälliga persontransportbanorna - linbanan och bergbanan - under Jubileumsutställningen 1923 (inlägget daterat 2012-02-14). Linbanan gick alltså från en liten platå nedanför Minneshallen, över Södra vägen, landade på bergshöjden i Lisebergsområdet och fortsatte ner till värdshuset. Efterhand har det kommit en del kommentarer rörande linbanans sträckning. Det har ifrågasatts om det verkligen var så att banan gjorde en "knick" vid relästationen och som stöd för detta har hänvisats till nedanstående karta (som är tillgänglig på nätet, adress www.ekeving.se/p/gbg/utst1923/linb/index.html).


Det är oklart varifrån bilden ursprungligen är hämtad, men den kommenterande texten antyder att det rör sig om preliminär sträckning; det finns också en alternativ sträckning markerad med svag röd linje, knappt synlig i bilden. Ekevings inlägg redovisar också andra bilder av hur man preliminärt tänkte sig t ex utformningen av mellanmasten. Jag har försökt att i tillgängliga arkiv i stan få fram någon karta eller bild av hur linbanan gick i verkligheten, men har tyvärr inte lyckats hitta någon sådan. Den mest tillförlitliga bilden jag kunnat få fram är nedanstående, hämtad ur Teknisk tidskrift 23 juli 1923, där en ingenjör Bo Hellström skriver om väg- och vattenbyggnadstekniken på utställningen, dock utan att gå in på själva linbanan. Men kartan är publicerad av en tekniskt kunnig person och under pågående utställning; det vore egendomligt om skribenten inte skulle ha reagerat om kartan inte visar de faktiska förhållandena.

 
Ytterligare en göteborgsskröna
Häromkvällen satt jag och pratade med en annars mycket pålitlig person om linbanan under Jubileumsutställningen, varvid han fällde kommentaren "ja men du vet väl att det var två olika linbanor". Nej det visste jag verkligen inte. Jo, den andra skulle ha gått från Överåsbergets södra översta platå ner till Liseberg. Något stöd för detta finns verkligen inte utan uppgiften får inrangeras bland övriga lokalhistoriska skrönor i Göteborg: det fanns heller inga hjälphästar som drog spårvagnarna uppför Stigbergsliden och inget kafé i den Malmska valen.
 
Fader i bergbanan
Slutligen kan jag inte i sammanhanget låta bli att publicera en nyligen påträffad bild från utställningens bergbana. Den som glatt blickar ut från vagnen är den 17-årige yngling som småningom skulle bli far till bloggskribenten.

Gustaf II Adolfstatyn i Tartu

I ett tidigare inlägg här på bloggen (daterat 2011-03-09) har jag redogjort för den göteborgska Gustaf II Adolfstatyns öden och äventyr. Jag nämnde där också att det finns en kopia av Bengt Erland Fogelbergs staty i estniska Tartu och dristade mig att förmoda att denna var av betydligt mindre storlek än originalet. Flera kollegor har jag ombett att vid besök i Tartu kontrollera statyns storlek, men ingen har återkommit med klara besked. Nu vet jag äntligen bättre, sedan jag först i en gammal årgång av Gamla Hvitfeldtares årsskrift och sedan i tidningen VI från april 1992 hittat nedanstående bild, förmodligen från gjuteriet i Tallin.

 
Man kan visserligen inte hundraprocentigt säkert utesluta att gjutaren på bilden är en ovanligt reslig estländare, men det mesta talar ändå för att statykopian är betydligt mindre än sitt göteborgska original. Vilket i och för sig kan föranleda undringar. Kopian bekostades av Uppsala universitet (till vilket universitetet i Tartu var dotteruniversitet, anlagt 1632, det andra i dåvarande Sverige). Ville man inte konkurrera med originalet, eller räckte inte pengarna? Eller var det så att man utgick från den kopia, som lär finnas på Nationalmuseum och förmodligen är mindre än göteborgsstatyn?

tisdag 17 september 2013

Lennart Tolges himla liv

I dessa yttersta dagar är det många som "skriver sitt liv". Det kan vara att man efter avslutat yrkesarbete eller av annan anledning känner för att blicka tillbaka och fundera över hur livet blev. Vad var det egentligen som hände? Vad var det jag åstadkom?  Då när livet gick som fortast. Och när man knappast hade tid till reflektioner och perspektiv. Eller att man vill lämna sin berättelse för barn och barnbarn. Drivkrafterna är olika och resultatet av mödorna kan också se väldigt olika ut. En av de som verkligen har haft ett innehållsrikt liv och har en förmåga att berätta om det är "handelsmannen" (jag hittar ingen bättre övergripande beteckning) Lennart Tolge, infödd göteborgare med sina rötter i Bagaregården. Boken är utgiven på eget förlag och heter Det blev ett himla liv.


Det är en sann entreprenör som berättar och berättelsen går i en halsbrytande fart. Allt från födelsen på Edla Höglunds privata förlossningshem vid Danska vägen 74 via ungdomsäventyr vid Ånäsfältet och Gullbergsbro till skolor och utbildningar och till en yrkesverksamhet i de mest skiftande miljöer. Det är inte möjligt att i ett referat göra skildringen rättvisa. Men läsaren får reda på hur man säljer betongblandare, sprängmedel och fritidshus, får möta intressanta personligheter i de mest intrikata situationer och från de mest skiftande miljöer och med författaren besöka nästan alla delar av klotet, inklusive Fiji, Nordkorea och DDR. Och vart den gode Tolge än kommer så blir det ett himla liv, för det mesta som ett uttryck för hans entusiasm, drivande förmåga och vinnande sätt. Han flyger operasångare i sitt privatplan, han äter lunch med Nikita Chrustjev i Kreml, han skriver en period tidningskåserier, han lär känna Per Anger, som var legationssekreterare hos Raoul Wallenberg i Budapest och han möter Ben Bellas polischef i Algeriet. Det är en väldigt rolig läsning, men man får spänna fast säkerhetsbältet innan resan börjar. Och associationerna kan som sagt vara halsbrytande, ett kapitel kan börja med stubbfräsning hos parkförvaltningen i Kiel och sluta med en bastu tillsammans med världsdirigenten Sir Charles Mackerras. Ungefär.

Men även om mycket av författarens äventyr har utspelat sig på den globala arenan så innehåller boken mycket också för en göteborgare. Lennart Tolge var under många år anställd på Volvo och under en viktig period företagets chef för Australien, Nya Zealand och Oceanien och läsaren får ta del av många interiörer, möten, personer och inte minst spelet bakom kulisserna i Volvokoncernen - och i enstaka fall är kritiken hård. Vi får höra om hans uppväxt under krigsåren, om gamla göteborgskrogar och om miljön i gamla Redbergslid. Allt är skrivet med gott humör och med ett ofattbart detaljrikt minne. Han minns inte bara namnen på de han mött, han minns repliker och datum och anger ofta både vederbörandes bostads- och företagsadress. Och allt detta av en man som vid författandet var nästan 80 år.

Boken rekommenderas verkligen till läsning. Den finns till försäljning i vissa bokhandlar, kan också erhållas genom Gamla Redbergspojkar och från författaren direkt.



lördag 7 september 2013

Carl IX fyller CIX år

Idag fyller Göteborgs enda kungliga ryttarstaty, "Kopparmärra", 109 år. Jag råkade för någon vecka sedan få i min hand nedanstående lilla häfte, Minnesblad vid Karl IX:s statyns aftäckande i Göteborg den 7 september 1904. Det innehåller fem sidor text, utan angiven författare, och är vackert tryckt på lumppapper hos Wald. Zachrissons boktryckeri. Texten, som i för tiden typiska vändningar, framhåller konungens historiska förtjänster, inte minst för Göteborgs del, lämnar också ytterst detaljerade uppgifter om "den till sina dimensioner ansenligaste staty, som hittills rests i vårt land". Ryttare med häst, men utan postament och sockel vägde sålunda 3.259 kg och var 5 meter och 6 cm i höjd.


Uppförandet av en staty över Karl IX, grundaren av det första Göteborg på Hisingen, tillkom främst på privat initiativ. Ledande i det arbetet var översten Albert Jacobsson vid Göta artilleriregemente, som själv både kontaktade den tilltänkte skulptören John Börjesson och ledde insamlingen av penningmedel. Göteborg var vid denna tid inte särskilt rikt försedd med offentliga konstverk; det fanns egentligen bara fyra: Gustav II Adolf-statyn, som tillkom 1854, Bältespännarna 1859, "Johanna i Brunnsparken" 1883 och John Ericsson-statyn 1899. Börjesson var verksam vid Konstakademien i Stockholm, men hade sina rötter i Tölö i Halland och hade som ung haft viss anknytning till Göteborg. Vid denna tid var han närmast att betrakta som "nationalbildhuggare" och hade bland annat åstadkommit statyerna av Nils Ericson vid Centralstationen och Axel Oxenstierna vid Riddarhuset i Stockholm, Karl X Gustaf på Stortorget i Malmö och Magnus Stenbock i Helsingborg. Efter en tveksam start visade det sig att insamlingen gick snabbare än förväntat och på tre månader fick man ihop de 75.000 kr som behövdes. Staden åtog sig att bidra med medel för sockeln till statyn.

För att skaffa sig en bild av hur ryttarstatyn bäst skulle kunna placeras körde man omkring med en av pappskivor och bräder konstruerad "provryttare" på olika centrala platser i staden. Bild från Stadsmuseets samlingar.
Betydligt svårare var det att komma till beslut om var den väldiga ryttarstatyn skulle placeras. Många förslag diskuterades, bland annat vid Färjenäs (platsen för Karl IX:s Göteborg) och på Drottningtorget, men man lyckades småningom enas om Kungsportsplatsen. Men även där fanns förespråkare för olika placeringar. Det blev till slut så att den ställdes "mitt i gatan", som vid denna tid ju inte var särskilt hårt trafikerad, vackert synlig från både Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan, och vänd mot den öppna platsen, alltså med ansiktet åt öster. De många turerna i Karl IX-statyns tillkomsthistoria har tidigare väl skildrats i en artikel "Kopparmärra" av Maja Kjellin. Hur det kom sig att en stridshingst i brons fick detta synnerligen inkorrekta folkliga namn är dock fortfarande höljt i dunkel.

Hur som helst, under stor pompa och ståt och i närvaro av majestätet Oscar II, iklädd storamiralsuniform, invigdes statyn den 7 september 1904. "Med sin väldiga, klangsköna stämma, som lät hvarje ord nå fram äfven till de aflägsnaste skarorna af åhörare" höll konungen ett kort tal, varefter landshövdingens hustru, friherrinnan Lagerbring "framträdde till statyns fot och drog ned täckelset från den präktiga stoden". Körer sjöng, musikkårer spelade och folkmassorna hurrade. Förhoppningsvis ramlade inte några av de djärva ungdomar, som tagit kringliggande tak i besittning, ner under hänförelsen.

Hovfotografen Aron Jonason och många andra fotografer var flitigt i elden och deras bilder från avtäckningen spreds i dagspress, tidskrifter och inte minst som vykort av olika förlag.

Täckelset faller från Karl IX-statyn den 7 september 1904. Bild Aron Jonason. Från Stadsmuseets samlingar.
Under drygt 30 år stod sedan ryttarstatyn på sin sockel på sitt podium där mitt i gatan. Med åren ökade både bil- och spårvagnstrafiken och det blev alltmer uppenbart att statyn hindrade dess framfart, den skymde sikten och det var svårt att komma åt att beundra konstverket på nära håll. Och nära fick man gå om man ville läsa de långa inskriptionerna, som finns på sockelns alla sidor. Lättast att läsa - fast kanske svårast att tyda - var inskriptionen på verkets främre kortsida "Jehovah solatium meum" (Gud min tröst; Karl IX:s valspråk).

I mitten av 1930-talet ökade kraven på en flyttning av statyn. Men än en gång och med förnyad kraft kom diskussionen igång om varthän den skulle flyttas. Både i officiella motioner och i talrika insändare framfördes Kungstorget, platsen vid Stora teatern och Kungsladugård som alternativ. Förespråkare för Centralstationen och Färjenäs fick nytt liv. Ånyo körde man omkring med en pappmodell på vagn för att hitta rätt placering. Men beslutet blev att rulla statyn tvärs över gatan, vända på den och ställa upp den på sin nuvarande plats. Nedmonteringen inleddes i november 1935 och den invigdes på sin nya plats den 5 mars 1936. Åsikter har även efter detta framförts att placeringen inte gör konstverket full rättvisa, det vänder sin "bästa sida" bort från den öppna platsen. Så kanske ha ekipaget ännu inte kommit till ro. Här och var i skriverier om statyn citeras en okänd skald
                           Min arma staty, där trafiken stockats,
                           den får visst ej ro förr'n den hamnar på Wockatz.

Men så var det detta med Minnesbladet. Maja Kjellin skriver något förvånande "Till invigningen utkom dessutom en exklusiv trycksak, endast utgiven i tre exemplar. Detta Minnesblad återger i sammandrag Carl IX:s historia och den stora ryttarstatyns tillkomst och beskrivning". Fullt så exklusiv var nog ändå inte upplagan: förutom mitt exemplar äger Stadsmuseet minst fyra exemplar, UB Göteborg minst ett och tre ligger ute till försäljning (i prisläge 200-300 kr) på nätet. Men både i Kungliga bibliotekets samlingar och i LIBRIS lyser det lilla häftet med sin frånvaro.
_______________________________

Kjellin, Maja: "Kopparmärra". - Göteborgs historiska museum, årstryck 1963 (sid. 93-109).
Öhnander, Bengt A.: Ryttaren som aldrig får ro. - Göteborgs-Posten 1993-05-27.

måndag 2 september 2013

Den inbitne Ane Randel

Idag är det nog inte många som känner till journalisten och författaren Ane Randel, som oftast dolde sig bakom pseudonymer som "Den inbitne" eller "Ane den gamle". Men i dessa spalter, som har en viss förkärlek för glömda storheter, finns det ändå skäl att ge honom lite plats. Han har dock lämnat ett visst avtryck i den litterära göteborgshistorien.

Ane Randel (1879-1952) var värmlänning, fadern var regementspastor och farfadern var den frejdade professor Andreas Randel (1806-1864), framstående violinist, kördirigent och kompositör, kanske nuförtiden mest ihågkommen för att han arrangerade musiken till sånglustspelet Värmlänningarna. Efter några års studier i Uppsala ägnade Ane Randel resten av livet åt tidningsmannabanan, kombinerat med ett ganska fritt författande över skilda ämnen, dock oftast med en lätt ironisk touche och med en viss förkärlek för kulinariska eskapader i egna och andras köksregioner. Han var större delen av livet bosatt i Stockholm, men gjorde Göteborg den äran några år i slutet av 1910-talet. Förutom eget skrivande sysslade han en hel del med översättningar och fick beröm för tolkningarna av Villons Stora testamentet (1920) och Molières De löjliga preciöserna (1928). Han redigerade också en tidskrift Votum, som dock endast utkom med fyra nummer 1931. Mest innehöll den kritiska artiklar mot stat och myndigheter och aktuella teaterstycken, allt mot en solid konservativ värdegrund.

Ane Randel, strikt avporträtterad i Åhléns "Svenskt författarlexikon" (1942)
och i ett något friare manér av Ulf Sveningson i "Bolsjeviken i kolboxen" (2007).
Under åren i Göteborg skrev han främst för Göteborgs-Posten och var 1916 med om att starta eller var rent av den som skapade tidningens sedan dess återkommande sida Världens gång, karakteriserad av ett visst avstånd till de braskande dagsnyheterna och med ambitionen att låta de små händelserna spegla tidens gång. Ända till helt nyligen var det också Randels glasögon, om än i med tiden något modifierad form, som prydde sidans huvud.
 
 
Den versbetraktelse Invokation, som fick inleda den allra första Världens gång den 11 mars 1916 slår an tonen, både för Världens gång och för Randels övriga författarskap:
 
                                                 Världens gång ut'för mitt fönster
                                                 jag till rov åt pennan ger.
                                                 Tagen er i akt, små höns där
                                                 för en bistrare Tegnér.
                                                 Snobbar, busar,
                                                 kvinns med blusar
                                                 eller utan - allt jag ser.
 
Det främsta resultatet av göteborgsåren, som enligt Hansson-Wedels historieskrivning i Bolsjeviken i kolboxen till stor del tillbringades vid ett fönsterbord på Grand Hotel Haglund, var dock kåserisamlingen Myrrha och malört. Snällt och elakt från Göteborgs horisont, utgiven på Bonniers 1917.
 
 
Det mesta av kåserierna har dock mist sin fräschör vid det här laget. Han skriver bekymrat om svårigheterna för en stockholmare att anpassa sig till det göteborgska vädret, förstår inte invånarnas fotbollsintresse och slarviga klädsel och de många damer som han spanar in på Bräutigams, Vollmer-Meeths och Trädgårdsföreningen faller heller inte riktigt på läppen. Bäst är han i interiörerna från böckernas värld med sin - förmodligen mycket träffande - karakteristik av bibliotekarierna på Stadsbiblioteket
 
Mitt i den driftiga sjö- och handelsstaden Göteborg ligger Stadsbiblioteket, mitt i sorlet och larmet breder sig stillheten i böckernas aristokratiska värld ... Stånduret snett under Pontus Wiknersreliefen hackar ut tiden i sekunder ... Det kan hända, att vid ett av dessa enkla bord, som rycka fram i preussisk paradmarsch mot referensbibliotekets tunga gammaldags fästningsmurar födes den tanke som skall bära nästa generation framåt och uppåt
 
Men vem skymtar i dörren till det allra heligaste? En man med så omsorgsfullt vridna mustascher, att man får en stickande förnimmelse i själens ömmaste skinn. Var lugn - den mannen sticks inte. Tro heller icke, att han schackrar i korta varor. Det är överbokmalen d:r Wåhlin ... Nu blir en förhistorisk profil synlig, docenten Sverker Eks, kartläggaren av den blide Franzéns poetiska dälder ... Men in i läsesalen kommer en liten säker svartmuskig man. I famnen bär han en packe böcker med samma ömsinthet, varmed en nybliven fader lyfter sin förstfödda. Eller kanske är det den vördnadsfulla respekten hos översteprästen, när han i månaden Nisan öppnar det heliga skåpet och lyfter ut Thorarullarna för att visa dem för synagogans troende? Det är alla forskares tjänstvillige Ariadne genom boklabyrinten, d:r Aberstén ... Världens längste och magraste professor, d:r Lagercrantz, beställer med gravlik rullbas ned Aristofanes' komedier i den stora fotografiska papyrusupplagan ... Inne vid  tidskriftshyllan under väggmålningen står professor Hesselman, ungdomlig till gestalt som en student med A i mogenhet, och fördjupar sig i den sista uppsatsen i Arkiv för apornas filologi ... Och professor Helge Almqvist, unghögerns f d Uppsalariddare, långt efter det Geijerska avfallet sjunker ned vid ett bord, pejlande efter en mening i prästeståndets protokollet från salig biskop av Wingårds tid.
 
Mest njutbar är dock Randel i sina kulinariska kåserier, samlade i små volymer med titlar som Vid spisel och spett, Vid gryta och grill och Från källare och kök, utgivna i slutet av 1920-talet. Här blommar han ut i en kärleksfull prosa, som man faktiskt kan ha nöje av även idag. Så här kan det låta
 
Under det år, jag tillbragte i Göteborg hörde det till det tämligen tungusiska livets få, men strålande fest- och ljuspunkter att ibland om fredagarna äta lunch på Haglund. Min stående rätt därvid var kokt pinfärsk piggvar med smör och pepparrot. På matsedeln stod naturligtvis inte något så simpelt upptaget, och hovmästaren försökte alltid persvadera med hollandaise-, rémoulade- och andra såser, som bara äro ägnade att ta bort den underbara havssmaken hos denne fisk, som helst bör kokas i på fiskeplatsen uppytsat havsvatten. Om sedan källarmästaren har kvar en källarsval Berncasteler, som vid alla makter icke får vara äldre än världskriget, så kan man bestå sig den sällsamma sensationen att uppleva en - marin. Närmare kan man i varje fall icke som landkrabba komma skummet av Poseidons hästar, när de frustande stampa sig fram över det vinfärgade havet.
 
Och en mer vällustig beskrivning av hur man lämpligen förtär ostron har i varje fall undertecknad aldrig träffat på.
 
Men så här går den till väga, som vet, att ostronen förtjäna älskas för deras egen skull. Första regeln: inga fruntimmer i matsalen! Öppna ostran, men först i det ögonblick hon skall förtäras, alltså icke i köket, utan på tallriken. Välj alltid utsökta, feta, köttiga sorter och övertyga er riktigt säkert om, att hon var levande i dödsögonblicket - om paradoxen tillåtes. Detta sker genom att lätt vidröra kanten av gällamellerna, då dessa genom reflexrörelse hastigt draga sig tillbaka. Ostran brytes alltid mot det djupa skalet, där all "saft" uppfångas. Nu lossas ostran hastigt från skalet och föres genast utan vidare agremanger till munnen, där hon avbites mitt igenom levern - som bildar huvuddelen av "kärnan" - och tuggas. Om föremålet motsvarar, vad ni har rätt att vänta av det, bör ert tandkött samtidigt dyka ned i ostronskalet, medan munhålan översvämmas av "saften". Dröj så ett ögonblick i denna ställning, res er därefter och drick ostronsaften med efter anlag och förmåga vällustiga drag - precis som på gamla holländare över motivet "ostronätaren".
 
Från ostronens hemort på jorden, Cancale i Bretagne.
______________________________________
 
Hansson, Anders; Wedel, Kristian och Sveningson, Ulf: Bolsjeviken i kolboxen och andra historier. 90 år med Världens gång-sidan i Göteborgs-Posten, 2007.