Summa sidvisningar

måndag 16 maj 2011

Dubbel valförrättning

Efter att ha lagt min röst i landstingsvalet på ett av de många partier, som anser att väntetiden på akuten inte får överstiga 1 timma, grep jag igår även tillfället i akt att just denna dag nedstiga i den Malmska valens inre. En möjlighet som inte gives varje dag och i synnerhet inte den 15 maj. Men det måste medges, upplevelsen är tämligen bisarr, liksom hela historien om hur valen hamnade där den är idag.

Valens överkäke kan lyftas upp via ett par gångjärn så att besökare kan uppleva djuret inifrån.
Väggarna var ursprungligen klädda i blått tyg med gula stjärnor, men klädseln är säkert förnyad ett par gånger. Och några kafébord synes icke.
En stor val hade alltså strandat vid Smithska udden i Askim den 29 oktober 1865. August Wilhelm Malm, som var intendent på Göteborgs museum, insåg att han hade fått sitt livs chans, lyckades med pengar donerade av James Robertson Dickson inköpa valen av de fiskare som funnit och haft ihjäl den, få den transporterad till Lindholmens varv, där den under stora mödor blev styckad, skinnet befriat från sitt innanmäte och det hela småningom deponerat på museet. Där byggdes en träställning varpå småningom skinnet applicerades. Tyvärr hade man räknat fel på omkretsen så det finns än idag en dryg halvmeters glipa undertill, igensatt med bräder. Malm uppfattade först att det rörde sig om en ny art och döpte den efter sin hustru Carolina till Balaenoptera Carolinae

framför allt derföre, att Hon, min maka, alltid med intresse äfven för naturen, följt mig på snart sagdt alla min resor för vetenskapliga ändamål, och mer än en gång åt mig framlemnat djur, förut okända för vår fauna ... och ej heller lemnade mig ensam, då jag ett par timmar före dagningen en kall Novembermorgon afreste till ort och ställe för att, hvilket ock lyckligt skedde, taga ifrågavarande individ från det grund å hvilket djuret dukat under för sina besegrare. Det är ock du Carolina, som har största förtjensten af att jag under förhållandena här kunnat existera och fullfölja mina zoologiska studier.

Småningom visade det sig dock att det inte var en ny art utan "bara" en ung blåval, men då hade redan Malm hunnit på eget förlag utge den lilla skriften Några blad om hvaldjur i allmänhet och Balaenoptera Carolinae i synnerhet, varur ovanstående citat är hämtat. Något år senare var han färdig också med den vetenskapliga dokumentationen, som utgavs med fransk titel och text i påkostat folioformat med 29 inklistrade originalfotografier, två litograferade planscher och tre xylografier. Upplagan var begränsad till 50 exemplar. Jag har aldrig sett den saluförd, men i alla fall bläddrat i den pampiga volym, som finns i landshövdingen von Sydows efterlämnade göteborgianasamling på Göteborgs universitetsbibliotek. Och i dessa yttersta dagar finns faktiskt Naturhistoriska museets exemplar i sin helhet inscannat och gratis läsbart på adressen http://www.vastarvet.se/. Och Malms intresse för "hvaldjur" höll i sig; några år senare gav han sig ut på en rundresa till alla svenska zoologiska museer, där han kartlade in i minsta detalj alla skelettfragment som samlats och varifrån de härstammade. Resultatet publicerades i en drygt 100-sidig avhandling. Här bär fortfarande Malms "egen" val artnamnet Carolina.

Det lilla "populärvetenskapliga" häftet "Om hvaldjur etc", som Malm gav ut 1866 förekommer i två olika tryckningar, den t h har en mer detaljerad struktur i teckningen av valen och priset 25 öre angivet på bakre omslaget. Också en till tyska översatt upplaga finnes
Den fortsatta historien om hur valen preparerades, delades upp i flera sektioner för att lättare kunna transporteras, blev en turistattraktion i Göteborg och skickades ut på en resa, såväl till Stockholm och den stora industriutställningen som till Berlin, och alla komplikationer härtill framgår av Jonas (J) Magnussons detaljerade och mycket underhållande "paracetologiska digressioner" i boken Leviatan från Göteborg. I Berlin gick hela företaget i konkurs och Dickson måste rycka ut och betala för valen en andra gång. Småningom hamnade den dock på nytt i Göteborgs musei lokaler för att slutligen nå sin slutdestination, det nyuppförda (och med specialbyggd valsal försedda) Naturhistoriska museet 1923. Där tronar den alltså än idag och marknadsförs av museet som världens enda "uppstoppade" val, en sorts göteborgsk nationalklenod och i någon mån lokal motvikt till Regalskeppet Vasa.

En fråga som alltid återkommer när äldre göteborgare talar om den Malmska valen är om det verkligen en gång fanns ett kafé i dess inre. Alla tycks ha haft någon mor eller moster som druckit kaffe där, men jag har då aldrig träffat på någon som gjort det själv. Det förefaller som det enbart är en långlivad skröna, som dock på senare tid förts vidare av både Bengt Öhnander och Sören Skarback. Att däremot kungligheter serverades punsch där under uppvisningsturnén i Stockholm torde vara sant.


A.W. Malm är en intressant personlighet. Han var en mycket välkänd göteborgare på sin tid och förutom sitt intresse för hvaldjur i allmänhet och den "egna" valen i synnerhet publicerade han ett brett spektrum av artiklar om både zoologiska och andra ting. Och det var han som tog initiativet till bildande av "Sällskapet Småfoglarnes Vänner" 1869, som snabbt blev en folkrörelse. Men det är en historia som det finns skäl att återkomma till.

_________________________

Björn Dal: Sveriges zoologiska litteratur, 1996 (sid. 230-234).
L.A. Jägerskiöld: Upplevt och uppnått, 1943 (sid. 311-324).
Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson: Leviatan från Göteborg, 2002.
A.W. Malm: Monographie illustrée du baleinoptère trouvé le 29 Octobre 1865 sur la cote occidentale de Suède, 1867.
A.W. Malm: Några blad om hvaldjur i allmänhet och Balaenoptera Carolinae i synnerhet, 1866.
A.W. Malm: Hvaldjur i Sveriges museer 1869, 1871.
Sven Mathiasson: Zoologen, mångsysslaren och djurskyddsvännen A. W. Malm - instiftare av "Sällskapet Småfoglarnes Vänner", föregångaren till Göteborgs naturskyddsförening. I Göteborgs naturhistoriska museum 150 år, 1983 (sid. 23-31). 

lördag 14 maj 2011

Om medicinarspexet i Göteborg

För en gammal göteborgsmedicinare är det plågsamt att Chalmers alltid varit först, eller för att travestera Ture Sventon, "ständigt dessa chalmerister". Först med Fatilarkalkylen, först med Chalmersspex (1948), först med Alliance Orchestret (samma år). Möjligen kan man trösta sig med att när Chalmers behövde flera decennier för att få igång sina studentikosa aktiviteter, så tog det medicinarna bara några år från starten av Medicinska högskolan 1949 till dess både spex (Faust eller Så kan det gå, 1954) och studentorkester, "Kungliga HofMessingsMusiqueCorpsen Blåshjuden" (1952) var etablerade. Men chalmeristerna har varit duktiga också på att dokumentera sin studentikosa historia, Chalma Mater är nu på sjunde bandet och Chalmersspex har utkommit i åtta volymer. Medicinarspexen har aldrig blivit så detaljerat överantvardade åt eftervärlden. Några av de äldsta spexen publicerades i stencilform i liten upplaga, men det mesta har försvunnit i glömskans brunn.

Till medicinarspexets 50-årsjubileum 2004 utkom dock en av Hans Brynger och mig redigerad minnesbok med den något uppfordrande titeln Det bor en hjärna bakom dessa bröst. Boken innehåller dels hela texten till ett av de bästa spexen i den äldre generationen, Wienkongressen eller 1815, från 1967, där redaktörerna var huvudförfattare. Dels ett antal minnesfragment av äldre och yngre spexare, några stycken om spexets natur och humorns väsen, om spexförfattandets mödor, om spexet i vetenskapens tjänst och om spex på andra orter - till och med en uppsats om chalmersspex. Repliken, som gav boken dess namn, härstammar från en dialog mellan spexets kvinnliga huvudperson, Europas gladaste änka Hanna Glavari, och markisen de Sades dotter Ester ("Men är det inte Hanna Glavari/vi har väl inte setts sen januari"), där de tävlar om att styrka sin förmåga att agera som intriganter och dubbelagenter bland Wienkongressens diplomater. Såväl anatomiska som intellektuella färdigheter kan nämligen vara behövliga

när man umgås med diplomater horisontellt
för då blir ens inflytande universellt.

Det mest repriserade av sångnumren i 1815 är den duett, där Hanna Glavari, efter att ha gått i närkamp med den franske delegaten, "fredshetsaren" Talleyrand, till slut fått honom som det heter på kroken. Det hela sjungs till den smäktande neapolitanska gondolsången Torna a Surriento av Ernesto de Curtis, i ursprungsversionen framförd av två riktigt maffiga spexröster, Harald och Staffan, båda sedermera välbeställda läkarkollegor

T: Frestelsen från denna kvinna                        HG: Glöm din trötthet och angina,
blir för stor, min kropp tycks brinna.                  gör som blommorna och bina.
Bliv min åldringsvårdarinna,                               Dina drifter äro svultna,
bliv min kärleksakrobat!                                   delar av dig kunde multna.

Båda: Ta min högra/vänstra hand,
min kropp är beck och kåda.
Lindra min klåda,
min kärleksbrand!
Du är semlan, jag är grädden.
Fyll vårt kärlekskrus till brädden!
Vispa om i äkta bädden!
Låt oss knyta hymens band!

T: Du är koppen, jag är grepen.                          HG: Du gjort våld emot naturen,
Du kan konsten, du kan knepen                        endast pannan var högt buren.
få en karl i clinch mot repen,                              Det är lätt att bliva hulpen,
tvinga honom ner på knä.                                   knäpp upp knapparna i julpen!

Båda: Du är semlan, jag är grädden ...

Medicinarspexets jubileumsskrift från 2004. En liten restupplaga finns kvar till försäljning
(180 sidor, häftad, pris 100 kr) efter hänvändelse till jan.westin.goteborg@gmail.com
Sedan min generation av spexare var aktiv för nästan 50 år sedan har mycket hänt i spexvärlden. Roligast av allt är dock att institutionen medicinarspexet fortfarande lever och det med full kraft. En nästan obruten rad av spexföreställningar, där uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta tema och röd tråd i intrigen (nåja!) är närmast gränslös. De senare årens serie av huvudpersoner har sålunda omfattat Bellman, Bell, Läderlappen, Ansgar, Taube och Röntgen. Spexen idag är inte sådana de var på 1960-talet, de är på många sätt stöpta i en ny form. Det är både män och kvinnor på scenen (som spelar kvinnor och män lite hur som), det är sällsynt med rimmad dialog, referensramarna för skribenter och åhörare är annorlunda, mycket mer kraft har lagts på scenografi och dansnummer, ja man kan lugnt säga att framförandet idag är mycket mer proffsigt. Men visst är det en styrka att spexformen inte har stelnat utan kunnat utvecklas "i takt med tiden".

måndag 9 maj 2011

Fatilarkalkylen och andra disputationsparodier

Göteborgiana är mångahanda ting, alls inte begränsat till historiska skildringar och minnesbilder från hur det var i staden förr. Som en klassiker och ett oundgängligt nummer i en göteborgianasamling får Richard Wilsons avhandling Fatilarkalkyl (Fatilary Calculus) (1955) betraktas. Ingen hade i Göteborg gjort det tidigare: utmanat hela det akademiska etablissemanget. Men nu var det den 4 juni 1955, och efter att ha startat som en skämt i pauserna på ritsalen på Chalmers Väg- och vattenbyggnadsavdelning hade bollandet med kryptiska påhittade termer efter hand utvecklats till en omfattande pseudovetenskaplig teori, fylld med begrepp helt gripna ur luften, men med en besynnerlig likhet med det gängse avhandlingsspråket. Påhejad av kårordföranden John Forsberg (senare känd som göteborgsk TV-profil och redigerare av de fem första banden av chalmeristhistorik, Chalma Mater) hade upptåget förvandlats till en tryckt, publicerad och distribuerad avhandling, utgången från "Institutionen för fatilarkalkyl" vid Chalmers tekniska högskola. Till utseende och innehåll förvillande lik en verklig avhandling.


Man får sålunda i avhandlingen inledningsvis veta att fatilarkalkylen grundar sig på askofrotteringsteorin, som bl a tillämpas vid behandlingen av uttrycket för den elastiska fekansen, vars grundekvation noggrant angives (först i en senare upplaga tillades att upphovsmannen till teorin var den relativt okände franske matematikern Émile Cortège). Genom en ganska enkel splurisation bortskaffas därefter koaviliseringstermen och uttrycket erhålles i bilavial form. I ett senare avsnitt redogör författaren även för charlysen och dess utvecklingsmöjligheter. Sålunda noteras att man vid en postilar undersökning av det autocyklotropa kraftfält, som bildas i charlysögonblicket kunde spåra en tydlig hypotrof constreption. Och så håller man på ett 20-tal sidor framåt och avslutar med såväl engelsk som fransk sammanfattning. Framställningen är livfullt illustrerad såväl med upplysande kurvor och diagram som med illustrationer från forskningens underbara värld.

En god dokumentation av disputationen, där respondenten under ett par timmar tampades med tre stycken väl pålästa och debattsugna opponenter, återfinns i Chalma Mater, del V. Enligt uppgift hade man sänt ut en pressrelease rörande de sensationella forskningsresultaten till dagstidningar, både i Stockholm och Göteborg och det finns antydningar om att åtminstone någon stockholmsdrake "gick på grejen". Jag har dock ej kunnat återfinna någon sådan artikel. Den anmälan av avhandlingen, som var införd i GHT dagen före disputationen var dock sannolikt "planterad" av John Forsberg. Uppståndelsen var ganska betydande efter det skämtet blivit allmänt känt och avhandlingen blev snabbt en svåråtkomlig raritet. Den har dock senare - varje gång med några smärre tillägg eller justeringar - omtryckts i flera upplagor. En fjärde upplaga har nyligen sett dagens ljus och är av betydande intresse, då man där också bifogat ett Appendix, som i ett snabbt svep tar fatilarkalkylforskningen som det heter up to date. Tillägget är författat av Svante Bergö, som också ingår i styrelsen för det år 2003 bildade Richard Wilson sällskapet, varom man kan informera sig på adressen http://www.fatilar.se/. Richard Wilson gick det senare väl för i yrkeslivet, han blev välbeställd och skicklig brobyggare hos Kjessler & Mannerstråle AB. Han avled 2000 och i en minnesruna hette det "hans framtoning var närmast stillsam men präglades av humor, ofta med stort allvar och en sorts djupsinnig eftertänksamhet".

Disputationer vid Grenna Universitet
Också göteborgsmedicinarna har ägnat sig åt att parodiera avhandlings- och disputationsproceduren. Kanske inte med lika spektakulär genomslagskraft som Fatilarkalkylen på sin tid, men å andra sidan envist upprepade, och i skriftlig form väl dokumenterade, är de disputationer vid Grenna Universitets mediko-musikaliska fakultet, som förekommit sedan början av 1960-talet. 1956 hade det avhållits en mässingsmusikalisk studentorkesterfestival i Gränna (av alla ställen), där göteborgsmedicinarnas orkester Blåshjuden vunnit stor ära och framgång. I kölvattnet till denna aktivitet och med målsättningen att forskningsmässigt belysa mässingsmusikens roll i tillvaron har vid ett antal tillfällen inom Medicinska föreningen i Göteborg avhandlingar framlagts och högtidliga disputationsakter ägt rum inför sakkunniga och entusiastiska auditorier. Ofta har projekten lanserats i samband med något jubileum. Efterhand har forskarna vidgat sina undersökningar till att också omfatta andra, från mässingsmusiken relativt fristående problemområden. En förteckning över de hittills framlagda avhandlingarna ser ut så här

Hans Brynger: Sambandet mellan metereologiska katastrofer och vissa musikformers dominans inom vissa kulturkretsar och kulturskeden (1962);
Carl von Sydow: On the somato-physical responses to varied musical stimuli with special regard to musical currents in the eighth cranial nerve (1977);
Ola Stenqvist: The new physiology (1981);
Anders Berggren: Cardiac murmurs - a heart matter (1987);
Anders Larsson: On the paradigm shifts in modern musicomedical science - a clinical and economic study (1992);
Kjell Olmarker: Ergonomiska och emotions-psyko-fysiologiska aspekter på användandet av musikaliska instrument (1997);
Johan Lindberg: Studies on fever of unknown origin. Case definition and transmissability and the conceptualization of non-microbial esoterics (2006).
Johnjohn Andersson: String theory in medico-musical fundamentals - genetic and systembiological aspects (2007).


De rön som avhandlingsförfattarna framlagt (och vid sin disputation envist förfäktat) har i många fall fört det medicinska och/eller musikaliska vetandet till oanade höjder, samtidigt som texterna ofta bär prägel av den ofta ganska hårdföra medicinarhumorn. Som exempel må anföras Ola Stenqvist (narkosläkare, senare professor i anestesiologi och ihärdig och oblyg vedersakare av den göteborgska sjukvårdsbyråkratin), som i en serie delarbeten kraftfullt tar avstånd från de flesta gängse medicinska uppfattningar. I en uppsats, betitlad The role of the cardioscope in the weak heart, with special reference to death, gör han ett unikt experiment. Tjugo försökspersoner delades i två grupper om vardera 10; den ena gruppen placerades inne hos patienten och den andra gruppen i ett annat rum, där det till patienten kopplade oscilloskopet var placerat. Rummen var åtskilda av en välisolerad fönsterlös vägg. Försökspersonerna iakttog sedan patient respektive oscilloskop och skulle när respektive grupp ansåg sig vara säker på att patienten var död ropa i en mikrofon: NU! Resultaten visade entydigt att den tiomannagrupp, som bevakade oscilloskopet var 15-65 sekunder tidigare med sina NU-rop jämfört med den patientbevakande gruppen. Konklusion: i agonalt skede driver oscilloskopet patientens hjärta. En schematisk bild illustrerar försöksupplägget:

Schematisk bild av uppkoppling för att demonstrera oscilloskopets terapeutiska effekter.