Fatilarkalkylen och andra disputationsparodier

Göteborgiana är mångahanda ting, alls inte begränsat till historiska skildringar och minnesbilder från hur det var i staden förr. Som en klassiker och ett oundgängligt nummer i en göteborgianasamling får Richard Wilsons avhandling Fatilarkalkyl (Fatilary Calculus) (1955) betraktas. Ingen hade i Göteborg gjort det tidigare: utmanat hela det akademiska etablissemanget. Men nu var det den 4 juni 1955, och efter att ha startat som en skämt i pauserna på ritsalen på Chalmers Väg- och vattenbyggnadsavdelning hade bollandet med kryptiska påhittade termer efter hand utvecklats till en omfattande pseudovetenskaplig teori, fylld med begrepp helt gripna ur luften, men med en besynnerlig likhet med det gängse avhandlingsspråket. Påhejad av kårordföranden John Forsberg (senare känd som göteborgsk TV-profil och redigerare av de fem första banden av chalmeristhistorik, Chalma Mater) hade upptåget förvandlats till en tryckt, publicerad och distribuerad avhandling, utgången från "Institutionen för fatilarkalkyl" vid Chalmers tekniska högskola. Till utseende och innehåll förvillande lik en verklig avhandling.

Man får sålunda i avhandlingen inledningsvis veta att fatilarkalkylen grundar sig på askofrotteringsteorin, som bl a tillämpas vid behandlingen av uttrycket för den elastiska fekansen, vars grundekvation noggrant angives (först i en senare upplaga tillades att upphovsmannen till teorin var den relativt okände franske matematikern Émile Cortège). Genom en ganska enkel splurisation bortskaffas därefter koaviliseringstermen och uttrycket erhålles i bilavial form. I ett senare avsnitt redogör författaren även för charlysen och dess utvecklingsmöjligheter. Sålunda noteras att man vid en postilar undersökning av det autocyklotropa kraftfält, som bildas i charlysögonblicket kunde spåra en tydlig hypotrof constreption. Och så håller man på ett 20-tal sidor framåt och avslutar med såväl engelsk som fransk sammanfattning. Framställningen är livfullt illustrerad såväl med upplysande kurvor och diagram som med illustrationer från forskningens underbara värld.

En god dokumentation av disputationen, där respondenten under ett par timmar tampades med tre stycken väl pålästa och debattsugna opponenter, återfinns i Chalma Mater, del V. Enligt uppgift hade man sänt ut en pressrelease rörande de sensationella forskningsresultaten till dagstidningar, både i Stockholm och Göteborg och det finns antydningar om att åtminstone någon stockholmsdrake "gick på grejen". Jag har dock ej kunnat återfinna någon sådan artikel. Den anmälan av avhandlingen, som var införd i GHT dagen före disputationen var dock sannolikt "planterad" av John Forsberg. Uppståndelsen var ganska betydande efter det skämtet blivit allmänt känt och avhandlingen blev snabbt en svåråtkomlig raritet. Den har dock senare - varje gång med några smärre tillägg eller justeringar - omtryckts i flera upplagor. En fjärde upplaga har nyligen sett dagens ljus och är av betydande intresse, då man där också bifogat ett Appendix, som i ett snabbt svep tar fatilarkalkylforskningen som det heter up to date. Tillägget är författat av Svante Bergö, som också ingår i styrelsen för det år 2003 bildade Richard Wilson sällskapet, varom man kan informera sig på adressen http://www.fatilar.se/. Richard Wilson gick det senare väl för i yrkeslivet, han blev välbeställd och skicklig brobyggare hos Kjessler & Mannerstråle AB. Han avled 2000 och i en minnesruna hette det "hans framtoning var närmast stillsam men präglades av humor, ofta med stort allvar och en sorts djupsinnig eftertänksamhet".

Disputationer vid Grenna Universitet

Också göteborgsmedicinarna har ägnat sig åt att parodiera avhandlings- och disputationsproceduren. Kanske inte med lika spektakulär genomslagskraft som Fatilarkalkylen på sin tid, men å andra sidan envist upprepade, och i skriftlig form väl dokumenterade, är de disputationer vid Grenna Universitets mediko-musikaliska fakultet, som förekommit sedan början av 1960-talet. 1956 hade det avhållits en mässingsmusikalisk studentorkesterfestival i Gränna (av alla ställen), där göteborgsmedicinarnas orkester Blåshjuden vunnit stor ära och framgång. I kölvattnet till denna aktivitet och med målsättningen att forskningsmässigt belysa mässingsmusikens roll i tillvaron har vid ett antal tillfällen inom Medicinska föreningen i Göteborg avhandlingar framlagts och högtidliga disputationsakter ägt rum inför sakkunniga och entusiastiska auditorier. Ofta har projekten lanserats i samband med något jubileum. Efterhand har forskarna vidgat sina undersökningar till att också omfatta andra, från mässingsmusiken relativt fristående problemområden. En förteckning över de hittills framlagda avhandlingarna ser ut så här

Hans Brynger: Sambandet mellan metereologiska katastrofer och vissa musikformers dominans inom vissa kulturkretsar och kulturskeden (1962);

Carl von Sydow: On the somato-physical responses to varied musical stimuli with special regard to musical currents in the eighth cranial nerve (1977);

Ola Stenqvist: The new physiology (1981);

Anders Berggren: Cardiac murmurs - a heart matter (1987);

Anders Larsson: On the paradigm shifts in modern musicomedical science - a clinical and economic study (1992);

Kjell Olmarker: Ergonomiska och emotions-psyko-fysiologiska aspekter på användandet av musikaliska instrument (1997);

Johan Lindberg: Studies on fever of unknown origin. Case definition and transmissability and the conceptualization of non-microbial esoterics (2006).

Johnjohn Andersson: String theory in medico-musical fundamentals - genetic and systembiological aspects (2007).

De rön som avhandlingsförfattarna framlagt (och vid sin disputation envist förfäktat) har i många fall fört det medicinska och/eller musikaliska vetandet till oanade höjder, samtidigt som texterna ofta bär prägel av den ofta ganska hårdföra medicinarhumorn. Som exempel må anföras Ola Stenqvist (narkosläkare, senare professor i anestesiologi och ihärdig och oblyg vedersakare av den göteborgska sjukvårdsbyråkratin), som i en serie delarbeten kraftfullt tar avstånd från de flesta gängse medicinska uppfattningar. I en uppsats, betitlad The role of the cardioscope in the weak heart, with special reference to death, gör han ett unikt experiment. Tjugo försökspersoner delades i två grupper om vardera 10; den ena gruppen placerades inne hos patienten och den andra gruppen i ett annat rum, där det till patienten kopplade oscilloskopet var placerat. Rummen var åtskilda av en välisolerad fönsterlös vägg. Försökspersonerna iakttog sedan patient respektive oscilloskop och skulle när respektive grupp ansåg sig vara säker på att patienten var död ropa i en mikrofon: NU! Resultaten visade entydigt att den tiomannagrupp, som bevakade oscilloskopet var 15-65 sekunder tidigare med sina NU-rop jämfört med den patientbevakande gruppen. Konklusion: i agonalt skede driver oscilloskopet patientens hjärta. En schematisk bild illustrerar försöksupplägget:

Schematisk bild av uppkoppling för att demonstrera oscilloskopets terapeutiska effekter.