Om medicinarspexet i Göteborg

För en gammal göteborgsmedicinare är det plågsamt att Chalmers alltid varit först, eller för att travestera Ture Sventon, "ständigt dessa chalmerister". Först med Fatilarkalkylen, först med Chalmersspex (1948), först med Alliance Orchestret (samma år). Möjligen kan man trösta sig med att när Chalmers behövde flera decennier för att få igång sina studentikosa aktiviteter, så tog det medicinarna bara några år från starten av Medicinska högskolan 1949 till dess både spex (Faust eller Så kan det gå, 1954) och studentorkester, "Kungliga HofMessingsMusiqueCorpsen Blåshjuden" (1952) var etablerade. Men chalmeristerna har varit duktiga också på att dokumentera sin studentikosa historia, Chalma Mater är nu på sjunde bandet och Chalmersspex har utkommit i åtta volymer. Medicinarspexen har aldrig blivit så detaljerat överantvardade åt eftervärlden. Några av de äldsta spexen publicerades i stencilform i liten upplaga, men det mesta har försvunnit i glömskans brunn.

Till medicinarspexets 50-årsjubileum 2004 utkom dock en av Hans Brynger och mig redigerad minnesbok med den något uppfordrande titeln Det bor en hjärna bakom dessa bröst. Boken innehåller dels hela texten till ett av de bästa spexen i den äldre generationen, Wienkongressen eller 1815, från 1967, där redaktörerna var huvudförfattare. Dels ett antal minnesfragment av äldre och yngre spexare, några stycken om spexets natur och humorns väsen, om spexförfattandets mödor, om spexet i vetenskapens tjänst och om spex på andra orter - till och med en uppsats om chalmersspex. Repliken, som gav boken dess namn, härstammar från en dialog mellan spexets kvinnliga huvudperson, Europas gladaste änka Hanna Glavari, och markisen de Sades dotter Ester ("Men är det inte Hanna Glavari/vi har väl inte setts sen januari"), där de tävlar om att styrka sin förmåga att agera som intriganter och dubbelagenter bland Wienkongressens diplomater. Såväl anatomiska som intellektuella färdigheter kan nämligen vara behövliga

när man umgås med diplomater horisontellt

för då blir ens inflytande universellt.

Det mest repriserade av sångnumren i 1815 är den duett, där Hanna Glavari, efter att ha gått i närkamp med den franske delegaten, "fredshetsaren" Talleyrand, till slut fått honom som det heter på kroken. Det hela sjungs till den smäktande neapolitanska gondolsången Torna a Surriento av Ernesto de Curtis, i ursprungsversionen framförd av två riktigt maffiga spexröster, Harald och Staffan, båda sedermera välbeställda läkarkollegor

T: Frestelsen från denna kvinna                        HG: Glöm din trötthet och angina,
blir för stor, min kropp tycks brinna.                  gör som blommorna och bina.
Bliv min åldringsvårdarinna,                               Dina drifter äro svultna,
bliv min kärleksakrobat!                                   delar av dig kunde multna.

Båda: Ta min högra/vänstra hand,
min kropp är beck och kåda.
Lindra min klåda,
min kärleksbrand!
Du är semlan, jag är grädden.
Fyll vårt kärlekskrus till brädden!
Vispa om i äkta bädden!
Låt oss knyta hymens band!

T: Du är koppen, jag är grepen.                          HG: Du gjort våld emot naturen,
Du kan konsten, du kan knepen                        endast pannan var högt buren.
få en karl i clinch mot repen,                              Det är lätt att bliva hulpen,
tvinga honom ner på knä.                                   knäpp upp knapparna i julpen!

Båda: Du är semlan, jag är grädden ...

Medicinarspexets jubileumsskrift från 2004. En liten restupplaga finns kvar till försäljning
(180 sidor, häftad, pris 100 kr) efter hänvändelse till jan.westin.goteborg@gmail.com

Sedan min generation av spexare var aktiv för nästan 50 år sedan har mycket hänt i spexvärlden. Roligast av allt är dock att institutionen medicinarspexet fortfarande lever och det med full kraft. En nästan obruten rad av spexföreställningar, där uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta tema och röd tråd i intrigen (nåja!) är närmast gränslös. De senare årens serie av huvudpersoner har sålunda omfattat Bellman, Bell, Läderlappen, Ansgar, Taube och Röntgen. Spexen idag är inte sådana de var på 1960-talet, de är på många sätt stöpta i en ny form. Det är både män och kvinnor på scenen (som spelar kvinnor och män lite hur som), det är sällsynt med rimmad dialog, referensramarna för skribenter och åhörare är annorlunda, mycket mer kraft har lagts på scenografi och dansnummer, ja man kan lugnt säga att framförandet idag är mycket mer proffsigt. Men visst är det en styrka att spexformen inte har stelnat utan kunnat utvecklas "i takt med tiden".