Dubbel valförrättning

Efter att ha lagt min röst i landstingsvalet på ett av de många partier, som anser att väntetiden på akuten inte får överstiga 1 timma, grep jag igår även tillfället i akt att just denna dag nedstiga i den Malmska valens inre. En möjlighet som inte gives varje dag och i synnerhet inte den 15 maj. Men det måste medges, upplevelsen är tämligen bisarr, liksom hela historien om hur valen hamnade där den är idag.

Valens överkäke kan lyftas upp via ett par gångjärn så att besökare kan uppleva djuret inifrån.
Väggarna var ursprungligen klädda i blått tyg med gula stjärnor, men klädseln är säkert förnyad ett par gånger. Och några kafébord synes icke.

En stor val hade alltså strandat vid Smithska udden i Askim den 29 oktober 1865. August Wilhelm Malm, som var intendent på Göteborgs museum, insåg att han hade fått sitt livs chans, lyckades med pengar donerade av James Robertson Dickson inköpa valen av de fiskare som funnit och haft ihjäl den, få den transporterad till Lindholmens varv, där den under stora mödor blev styckad, skinnet befriat från sitt innanmäte och det hela småningom deponerat på museet. Där byggdes en träställning varpå småningom skinnet applicerades. Tyvärr hade man räknat fel på omkretsen så det finns än idag en dryg halvmeters glipa undertill, igensatt med bräder. Malm uppfattade först att det rörde sig om en ny art och döpte den efter sin hustru Carolina till Balaenoptera Carolinae

framför allt derföre, att Hon, min maka, alltid med intresse äfven för naturen, följt mig på snart sagdt alla min resor för vetenskapliga ändamål, och mer än en gång åt mig framlemnat djur, förut okända för vår fauna ... och ej heller lemnade mig ensam, då jag ett par timmar före dagningen en kall Novembermorgon afreste till ort och ställe för att, hvilket ock lyckligt skedde, taga ifrågavarande individ från det grund å hvilket djuret dukat under för sina besegrare. Det är ock du Carolina, som har största förtjensten af att jag under förhållandena här kunnat existera och fullfölja mina zoologiska studier.

Småningom visade det sig dock att det inte var en ny art utan "bara" en ung blåval, men då hade redan Malm hunnit på eget förlag utge den lilla skriften Några blad om hvaldjur i allmänhet och Balaenoptera Carolinae i synnerhet, varur ovanstående citat är hämtat. Något år senare var han färdig också med den vetenskapliga dokumentationen, som utgavs med fransk titel och text i påkostat folioformat med 29 inklistrade originalfotografier, två litograferade planscher och tre xylografier. Upplagan var begränsad till 50 exemplar. Jag har aldrig sett den saluförd, men i alla fall bläddrat i den pampiga volym, som finns i landshövdingen von Sydows efterlämnade göteborgianasamling på Göteborgs universitetsbibliotek. Och i dessa yttersta dagar finns faktiskt Naturhistoriska museets exemplar i sin helhet inscannat och gratis läsbart på adressen http://www.vastarvet.se/. Och Malms intresse för "hvaldjur" höll i sig; några år senare gav han sig ut på en rundresa till alla svenska zoologiska museer, där han kartlade in i minsta detalj alla skelettfragment som samlats och varifrån de härstammade. Resultatet publicerades i en drygt 100-sidig avhandling. Här bär fortfarande Malms "egen" val artnamnet Carolina.

Det lilla "populärvetenskapliga" häftet "Om hvaldjur etc", som Malm gav ut 1866 förekommer i två olika tryckningar, den t h har en mer detaljerad struktur i teckningen av valen och priset 25 öre angivet på bakre omslaget. Också en till tyska översatt upplaga finnes

Den fortsatta historien om hur valen preparerades, delades upp i flera sektioner för att lättare kunna transporteras, blev en turistattraktion i Göteborg och skickades ut på en resa, såväl till Stockholm och den stora industriutställningen som till Berlin, och alla komplikationer härtill framgår av Jonas (J) Magnussons detaljerade och mycket underhållande "paracetologiska digressioner" i boken Leviatan från Göteborg. I Berlin gick hela företaget i konkurs och Dickson måste rycka ut och betala för valen en andra gång. Småningom hamnade den dock på nytt i Göteborgs musei lokaler för att slutligen nå sin slutdestination, det nyuppförda (och med specialbyggd valsal försedda) Naturhistoriska museet 1923. Där tronar den alltså än idag och marknadsförs av museet som världens enda "uppstoppade" val, en sorts göteborgsk nationalklenod och i någon mån lokal motvikt till Regalskeppet Vasa.

En fråga som alltid återkommer när äldre göteborgare talar om den Malmska valen är om det verkligen en gång fanns ett kafé i dess inre. Alla tycks ha haft någon mor eller moster som druckit kaffe där, men jag har då aldrig träffat på någon som gjort det själv. Det förefaller som det enbart är en långlivad skröna, som dock på senare tid förts vidare av både Bengt Öhnander och Sören Skarback. Att däremot kungligheter serverades punsch där under uppvisningsturnén i Stockholm torde vara sant.

A.W. Malm är en intressant personlighet. Han var en mycket välkänd göteborgare på sin tid och förutom sitt intresse för hvaldjur i allmänhet och den "egna" valen i synnerhet publicerade han ett brett spektrum av artiklar om både zoologiska och andra ting. Och det var han som tog initiativet till bildande av "Sällskapet Småfoglarnes Vänner" 1869, som snabbt blev en folkrörelse. Men det är en historia som det finns skäl att återkomma till.

_________________________

Björn Dal: Sveriges zoologiska litteratur, 1996 (sid. 230-234).
L.A. Jägerskiöld: Upplevt och uppnått, 1943 (sid. 311-324).
Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson: Leviatan från Göteborg, 2002.
A.W. Malm: Monographie illustrée du baleinoptère trouvé le 29 Octobre 1865 sur la cote occidentale de Suède, 1867.
A.W. Malm: Några blad om hvaldjur i allmänhet och Balaenoptera Carolinae i synnerhet, 1866.
A.W. Malm: Hvaldjur i Sveriges museer 1869, 1871.
Sven Mathiasson: Zoologen, mångsysslaren och djurskyddsvännen A. W. Malm - instiftare av "Sällskapet Småfoglarnes Vänner", föregångaren till Göteborgs naturskyddsförening. I Göteborgs naturhistoriska museum 150 år, 1983 (sid. 23-31).