Summa sidvisningar

måndag 9 december 2013

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan

Även i år tillåter jag mig att bläddra 50 år tillbaka för att utröna vad som låg på bokhandelsdiskarna inför julen 1963. Mitt hjälpmedel är det s k Julprogram, som gavs ut av Wettergrens (eller möjligen fortfarande Wettergren & Kerbers) bokhandel och som tog upp i stort sett alla böcker som givits ut under året.

Den under året i särklass mest sålda skönlitterära boken var Dag Hammarskjölds Vägmärken, som totalt såldes i inte mindre än 93.000 ex. Hammarskjölds död i en flygolycka (om det nu var en olycka) hösten året innan hade skakat om det svenska folket och intresset var enormt för den dagbok eller vitbok "rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud", som påträffats efter hans död och som nu i redigerad form hade publicerats lagom till julhandeln. Nummer två på bestsellerlistan var Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Det hade gått fyra år sedan den fjärde och sista delen av utvandrareposet hade publicerats, men nu återvände Moberg till emigranttemat, om än med annan vinkling. Fortsättningen av listan var mer förutsägbar, där fanns årets deckare av Stieg Trenter och Maria Lang (ingen av dem någon höjdare) och förstås kåsörerna Cello och Kar de Mumma, som alla såldes i mellan 25.000 och 40.000 ex. I denna välkända skara hade dock även Kerstin Ekman trängt sig in med Dödsklockan, den sista deckaren hon skrev innan författarskapet tog en annan vändning.

Den absoluta toppnoteringen på bästsäljarlistan innehade dock - liksom föregående år - årsboken När-Var-Hur, förmodligen mycket användbar som present såväl till Fars dag som till julafton, såld i 103.000 ex. Under året hade också utgivits den första svenska kartboken över Europa, Europaguiden, den såldes i 60.000 ex. Alf Henriksons Svensk historia i två delar kom ut i sin första upplaga, genom åren följd av många andra i växlande format och utstyrsel.

Ser man till den svenska skönlitteraturen i övrigt kan man notera Sven Delblancs debutbok Prästkappan, Lars Forssells skådespel Söndagspromenaden, Lars Noréns debut Syrener, snö - förmodligen inte läst av många - och en samling prosastycken av Harry Martinson Utsikt från en grästuva, hans första bok på många år.

Två böcker, som utkom 1963, blev mycket diskuterade och omdebatterade. Den ena var Rachel Carsons Tyst vår, som angrep användningen av DDT och andra biocider i jordbruket. Det var ett djärvt debattinlägg, långt före sin tid, engagerade många och för den spirande miljörörelsen blev det en bibel. Den andra var C Northcote Parkinsons Parkinsons lag, vari författaren beskrev det som många länge hade haft på känn, men som nu fick sin med matematisk skärpa fastlagda definition: Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det eller Hur sju personer kan fås att utföra arbete för en. Man kan också uttrycka det som Har man mycket att göra blir det mycket gjort; har man lite att göra blir det lite gjort. Parkinson var egentligen marinhistoriker, utvidgade efter hand sina "lagar" men skrev också sjöromaner från napoleontiden och en "biografi" över Horatio Hornblower, CS Foresters fiktive sjöhjälte.

Intressant är att ta del av katalogens avsnitt om Teknik och populärvetenskap. Här återfinns titlar som TV-felsökning, TV-teknik, Datamaskiner ("om elektronhjärnor, robotmaskiner och annan databehandling"), Hur jag får ut mest av min Saab, För er som har TV, Bandspelare och  Långfärdskörning. Nog är det så att viss litteratur åldras snabbare än annan.

Vad låg på mitt eget nattduksbord?
Ja inte var det så hemskt mycket av det dagsaktuella. Med hjälp av min sparade förteckning över inköpta böcker kan jag konstatera att min läsning 1963 till största delen formades av vad som gavs ut i de nu rikt flödande pocketbokserierna och därigenom blev tillgängligt till överkomligt pris. Det mesta av "den stora litteraturen" var ännu oläst. Så det blev Huxley, Sartre, Brecht, Rilke, Oscar Wilde, Pinter, Hemingway, Salinger, Blixen men inte så mycket svenskt. Raymond Chandler dominerade bland deckarna, flera av hans böcker var redan inne på andra varvet. Och Jules Feiffer och Stephen Potter var husgudar.

En stor del av våren detta år ägnade jag åt tentamensläsning i medicin - vilket innebar att annan läsning fick maka på sig - och under tre månader trängde jag igenom Harrisons Principles of Internal Medicine från pärm till pärm. Förstås inte på nattduksbordet men väl vid skrivbordet. Så mycket invärtesmedicin som då har jag aldrig senare kunnat. Under hösten började jag vikariera som medicinunderläkare i Mölndal, där jag sedan skulle bli kvar i nästan sex år. Chefen, Gunnar Welin, blev en viktig förebild för mig och eftersom han hade ett särskilt intresse för leversjukdomar införskaffade jag förstås Sheila Sherlocks Diseases of the liver and biliary system i dess nyutkomna tredje upplaga. Dame Sheila (som hon blev 1978) vore egentligen värd en egen uppsats: hon var irländska och kom från enkla förhållanden, kämpade sig till en utbildningsplats i Edinburgh under mellankrigstiden, gjorde leverbiopsi till en praktiskt användbar diagnostisk metod, blev den förste professorn i medicin vid Royal Free Hospital i London, erhöll en rad framstående utmärkelser och förblev till sin död 2001 världens ledande leverspecialist och småningom Grand Old Lady. Hennes lärobok - skriven av henne ensam - är en "British textbook" när den är som allra bäst: klar och distinkt, men ändå personlig, väl tryckt, prydligt inbunden och med en alldeles omisskännlig inspirerande doft när man öppnar den (ber om ursäkt för mina kanske något udda biblio-olfaktoriska böjelser, men visst är det viktigt både hur en bok ser ut, känns och - ja just det: doftar - i synnerhet om man skall umgås med den under lång tid).


Jag läste förstås Hammarskjölds Vägmärken, men kan inte påstå att jag kunde ta till mig mycket av texten, jag var inte mogen för det, allt var upphöjt, vackert men till stor del ouppnåeligt. Större intryck på mig personligen gjorde då Sven Fagerbergs Svärdfäktarna., läst på en parkbänk under några soldisiga dagar i Tuilerierna i Paris. Årets vackraste bok var den engelske lantprästen Gilbert Whites Naturen i Selborne, för första gången översatt till svenska och med Gunnar Brusewitz underbara teckningar. En sådan skildring hjälper en gammal fältbiolog att hålla naturintresset levande.

August Strindberg började jag vid den här tiden intressera mig för, läste mycket av honom och om honom och plockade på mig vad jag hittade på antikvariat, men det var ännu långt till dess jag snöade in totalt. Göteborgsböcker hamnade också på mina hyllor lite då och då, inte särskilt planmässigt än så länge. Men 1963 kom två göteborgsskildringar ut, som blivit av bestående glädje. Dels var det Lars Ulvenstams Göteborg. En stad och dess människor, dels Kjell Hjerns antologi med texter om staden En bok om Göteborg.


Ulvenstams bok är den mer personliga av de två. Han berättar om människor, möten och miljöer, ofta med udda personligheter och människor utanför de styrandes krets, allt skildrat med en ömsint humor. Hjerns antologi innehåller bidrag från olika håll, många av dem med litterära kvaliteter (Ekelöf, Hillbäck, Sjöstrand, Anderberg, Sun Axelsson för att nämna några), med växlande ingångsvinklar: kultur, musik, teater, akademi, arkitektur, sjöfart, och med växlande lokalt fokus: Gårda, Slottsskogen, Lundby. Det är två sinsemellan väldigt olika böcker, men enligt min mening bland det finaste som skrivits om Göteborg och göteborgarna. Och de bär med sig en omisskännlig doft av 60-talet, igenkännbar för oss som var med redan då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar