Summa sidvisningar

torsdag 17 april 2014

Villorna längs Örgrytevägen 2

I ett tidigare inlägg skrev jag något om villorna, som förr låg på norra sidan av Örgrytevägen, mellan Underås bro och Örgryte gamla kyrka. Nu vandrar vi vidare i området kring förra sekelskiftet och har med oss i bagaget några ord från en artikel i GT 1921

När man kommer från den bullrande staden med dess tutande bilar, pinglande spårvagnar och skramlande åkarkärror och vid Korsvägen svänger in på denna väg, är det som man möter en ny värld. Den bjuder på så många idyller denna väg och det vilar en säregen stämning över den.

På den södra sidan av vägen låg mellan Mölndalsån och inkörsporten till Jakobsdals ägor tre magnifika villor, alla uppförda i slutet av 1870-talet.

Utsnitt ur Rönnbäcks handritade karta över Örgryte socken från 1908

Alla tre var vackert namngivna enligt tidens sed. Längst ner mot Underås bro låg Villa Speranza, i mitten Villa Castagna och längst upp mot Västkustbanan Villa Sofiero. Fritz Stenström skriver i andra delen av Örgryte genom tiderna detaljerat - och med rikliga utvikningar - om dessa hus och deras många ägare. Alla tre var byggda på mark, som delvis hade hört till Underås, delvis till Jakobsdal. Sofiero var det äldsta av husen. Tyvärr kan jag inte här redovisa någon bild på det, men den som är intresserad kan gå in på adressen www.kamerareportage.se och söka efter en bild som heter Trädfällning på Örgrytevägen 1928. Huset i bakgrunden är Villa Sofiero. Det byggdes någon gång i mitten av 1870-talet och bland dess första ägare var Georg Jacobson - mera om honom nedan - och hans kompanjon Tegnér. Jacobson bodde där till 1890, då han först flyttade till Underås, sedan efter ett par år till Villa Castagna. I myllret av gestalter, som hade sin boning i dessa örgrytevillor tycks sedan Stenström tappa bort Sofieros vidare öden.

Två av villorna på Örgrytevägens södra sida. Till vänster Villa Speranza (vykort),
till höger Villa Castagna, senare Örgryte sockenstuga (ur Stenström)
Jacobson köpte snart resten av marken ner till Mölndalsån men sålde av tomterna väster om Sofiero till den värmländske brukspatronen Carl Adelsköld, som var aktiv i byggbranschen i Göteborg. Han lät på tomtförvärvet uppföra två hus 1878; det mittersta döptes till Castagna (det stod en vacker gammal kastanj framför huset); det längst ner vid ån fick småningom namnet Speranza (efter en kapten Fleetwood, som övertog huset och vars "förande fartyg" hette just så.
 
Speranza
Om Speranza har Stenström inte mycket mer att berätta än att fastigheten småningom övertogs av Göteborgs diakonisällskap. Och så skedde verkligen, Diakonisällskapet hade bildats 1920 på tillskyndan av bl a biskopen Rodhe och kyrkoherdarna Block, Rundgren och Thölén, och den 6 juni 1921 fattade man beslut om att inköpa Villa Speranza för den kommande verksamheten. Priset var 100.000 kr, en ansenlig summa på den tiden. De första eleverna antogs kommande år, men snart blev verksamheten av en sådan omfattning att större lokaler krävdes och 1926 - när breddningen av Örgrytevägen hade börjat inkräkta på den vackra trädgården - avflyttade man till egendomen Bräcke i Lundby på Hisingen.
 
Villa Speranza, när den var i Göteborgs diakonisällskaps ägo 1922-26
och den första kullen av diakonissor, intagna 1922 (bilderna ur Axel Hellman: Västsverige och diakonien, 1948)
Sockenstugan
Enligt Stenström hade Villa Castagna på 1880-talet ett flertal ägare i olika omgångar, bland dem grosshandlaren Gustaf Hernlund, som var porslinssamlare och till följd av någon anatomisk variant kallades "smörnäsan". Han sålde dock fastigheten 1892 till Örgryte kommun, som inrättade den som sockenstuga. Där hade kommunförvaltningen sitt kontor och där hölls sammanträdena med sockenstämman fram till Örgrytes anslutning till Göteborg 1922. Den ovannämnde Georg Jacobson var ordförande i socknen fram till sin död 1920. Han var en stark och kraftfull ledare. Stenström skriver
 
Vem av hans vänner och bekanta kan inte ännu klart och tydligt i föreställningen återkalla hans livslevande gestalt, sittande i all sin pondus vid det stora grönklädda skrivbordet på kommunalrummet med längdernas tjocka folianter framför sig. På sagda bord rådde annars ett fruktansvärt kaos, belamrat som det var med handlingar och skriverier i det oändliga, ej att förglömma det färskaste exemplaret av danska Politiken, som var hans förströelseläsning. Men i Georg Jacobsons hjärna var det så mycket mer reda och ordning som i ett kortregister, tack vare hans avundsvärda minne.
 
Jacobson hade mycket att bestyra, han hade vid sidan av ordförandeskapet i socknen också ansvaret för fattigvården och han brukade på morgnarna ha en lång kö av hjälpbehövande utanför sitt rum. Han var uppenbarligen ett exempel på som det kunde vara för drygt 100 år sedan,  att "en man skötte allt"; det är svårt att så här i efterhand förstå att han kunde hålla alla bollar i luften. 
 
Förutom allt annan beskrivs han också som en "hängiven dyrkare av naturen" och en "friluftsman och kallbadare", han vurmade för krukväxter och exotiska fåglar och han samlade porslin. Omtalad var hans flytt av bohaget från den tidigare våningen vid Grönsakstorget till Sofiero, på en pråm, stakad via Vallgraven, Slussen, Fattighusån och Mölndalsån, fram till Underås.
 
På pråmen satt han själv i bakstammen med uppsikt över det hela, som en hövding på sitt drakskepp ... och så gick färden sakta och varligt med alla hans blomsterkrukor, fågelburar, papegojor, möbler och porsliner.
 
Silkesodlaren
Men från 1892 tog Jacobson sitt säte i övervåningen till Villa Castagna, där han pysslades om av sin trotjänarinna Johanna, som också skötte hans stora porslinssamling. Men utöver allt annat hade Jacobson också en hobby, som han var hängiven: han var silkesodlare. Bakom villan hade han både mullbärsträd och flera land med svartrot (Scorzonera), som tydligen gillades av silkesmasklarverna. Detta sitt stora fritidsintresse ägnade han stor möda, han var mycket aktiv i Svenska silkesodlareföreningen och han gav ut en liten skrift i ämnet, för att om möjligt värva fler intresserade odlare.
 
Kommunstyrelseordföranden och silkesmaskodlaren Georg Jacobson
Jacobsons lilla häfte om Silkesodlingens historia och råd till presumtiva odlare från 1900
Det är nästan rörande att läsa om hur den store kommunalmannen månar om de små silkeslarvernas väl och ve. När Scorzonerabladen blir 6-7 cm höga tar han försiktigt fram de första äggen för kläckning och de lägges i ett boningsrum med väl kontrollerad, försiktigt höjd temperatur och frisk lufttillförsel. Tobaksrökning är förbjuden, "ett par drag i en cigarr eller pipa i rummet kan döda dem". När larverna börjar krypa ut (på morgnarna) "tilläggas dem genast friska blad, hvilka förut befriats från det hvita fjun hvarmed de äro behäftade". Larverna får inte störas i sin sömn vid hudombytena och när fjärilarna kommer fram "må deras parning alltid ske ostörd och i ett mörkt rum ... i synnerhet hanarna lida mycket av dagsljuset och blifva oroliga". - Man kan försöka tänka sig den uppburne kommunalmannen på morgnar och kvällar ägna sig åt sina larver och på dagarna åt alla sockenbornas ärenden. Sina silkeskokonger skickade han sedan till Köpenhamn, varifrån han fick levererat siden till halsdukar, flaggor och vimplar, som han förärade sina vänner.
 
Vad hände sedan?
Stenströms skildring slutar vid tryckningen av hans andra del av Örgryte genom tiderna, 1924. Det sista han skriver om Villa Castagna är "Villan är (nu) ytterligt deklasserad ... mullbärsträden är nedhuggna, scorzoneran borta och trädgården har ej mycket kvar av sin gamla pynt och trivsel, men sådan är världens gång". Vad hände med de stora villorna efter den tiden? Ja, det ena som är klart är att från 1920 och ett decennium framåt breddades Örgrytevägen i olika omgångar, bland annat för framdragning av spårvägslinjen till St. Sigfrids plan. Delar av de till villorna hörande trädgårdarna togs i anspråk, många av de träd som tidigare kantade gatan höggs ner, järnvägsviadukten byggdes om och likaså bron över Mölndalsån. Mycket av charmen med de gamla villorna försvann nog redan då. Det andra som är klart är att den riktigt stora omdaningen av området skedde i slutet av 1960-talet, då motorvägen (E 6) lades ut på Västkustbanans betydligt breddade gamla banvall och upp- och nerfartsramper till denna byggdes på båda sidor om Örgrytevägen. Då revs alla de gamla husen på båda sidor av vägen, på södra sidan kom parkeringsdäck för Liseberg, på norra sidan det stora parkerings- och affärshuset Fokus.
 
Vad som hände mellan 1930 och 1960 är dåligt dokumenterat. En del borde jag känna till eftersom min skolväg från Jakobsdal till Hvitfeldtska, från 1946 och åtta år framåt, gick längs (resterna av) de gamla husen. Men jag måste ha haft mycket annat i tankarna de åren. Det jag minns är att husen på norra sidan av vägen fortfarande i stor utsträckning fungerade som privatvillor (men där flyttade på 1950-talet också in en bilhandlare), medan de på södra sidan successivt togs i bruk för andra ändamål än ståndsmässigt boende. I den gamla Villa Castagna minns både min syster och jag att det fanns ett möbelsnickeri som möjligen hette Albin Gustafssons Eftr och som vi faktiskt i något fall anlitade. Där fanns också länge kvar lokaler för socialförvaltningen och kanske andra kommunala verksamheter. Sofiero och Speranza byggdes nog om för hyreslägenheter och där fanns boende kvar fram till slutet, men det mesta av Speranza togs efter hand över av GAKO (Göteborgs Allmännyttiga och Kooperativa Bostadsföretag), aktivt i stadens bostadsbyggande på 1950- och 1960-talen. Bakom själva villaområdet låg ett par småindustrier, bland annat en hartsoljefabrik. Längre bort fanns Kanolds fabriksområde.
 
Jag slutar här för att förhoppningsvis inom kort kunna återkomma med en tredje del av Villorna längs Örgrytevägen. Då för att berätta om den bebyggelse, som låg västerut från Underås bro ner mot det vi idag kallar Korsvägen, bland annat om det frejdade Ulltorp, där en tid Albert Engström höll till, och om småhusen i Vassnöden.
 
Den väl påpälsade damen har ställt upp sig för fotografering på Underås bro. Bakom henne går den gamla slingriga och idylliska Örgrytevägen vidare ner mot Korsvägen. Till vänster det gamla mälteriet, som låg där Rondo idag breder ut sig.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar