Eget exlibris efter 60 år

Ända sedan tonåren har jag "suktat" efter ett personligt exlibris, men först för något år sedan kom jag äntligen till skott och lyckades få till stånd ett eget bokägarmärke. Att i en tid när många anser att den tryckta boken står inför sin nära undergång kan det tyckas obsolet att ägna tid åt att märka de egna böckerna, men jag tillhör den skara som envist hävdar att boken, för sitt innehålls och för sin utformnings skull, har ett värde som kommer att bestå. Den lustfyllda känslan att ta ner en bok ur det egna biblioteket, med ett intressant innehåll, med en utformning och ett band som håller hög kvalitet, och kanske med uppgifter om vem som ägt boken tidigare, kan inte överträffas. De som hävdar läsplattans fördelar kan slänga sig i väggen!

Med incitament från den lilla boken Min hobby, som kom ut i "När-var-hur-serien" 1948, inledde jag min samlarkarriär. Här kunde man lära sig samla allt från autografer till tändsticksetiketter, man kunde lära sig esperanto och stenografi, bokbindning och bygge av modellflygplan. Man kunde lära sig skriva katalog över sina böcker och man fick vägledning i skapande av ett eget exlibris. Jag gjorde också själv ett försök, som överlevt i mina gömmor i mer än 60 år. Det är böcker, en penna, några strån (förmodligen syftande på mitt intresse för botanik) och ett par stjärnor att sträva mot.

Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade. Högst upp bland mina "10 i topp" skulle nog skalden Erik Axel Karlfeldts exlibris hamna

Karlfeldts exlibris med de två högresta kungsljusen är utformat av konstnären Arthur Sjögren 1913 och är förstås praktjugend. Det säger förmodligen mycket om skalden, han ville gärna framstå som en "karlakarl" och det är väl så man också får tolka inskriptionen Quia nominor vir, Emedan jag benämnes man.

Brandskadade böcker ersatta

För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här

Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.

Fortsatta försök vid datorn
Stimulerad av detta försök och när min sons 100 böcker var på plats i sina nya hyllor, tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Jag fortsatte på samma tema, försökte finna någon annan bild ur Dyalogus, men den enda jag fastnade för var själva inledningsbilden med solen och månen, och vad den symboliserade var oklart. Bollade också med mina huvudsakliga intresseområden, Göteborgslitteratur och medicin/medicinhistoria. En gång när det kändes särskilt segt använde jag en vinjett ur Sydsvenskan från någon gång på 1990-talet, för en spalt som hette "Sura gubben".

Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska - deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon
Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 grep jag chansen att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är verksam i Göteborg, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.

Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/ producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här

Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.