Boksamlaren i Göteborg: Nordens flora: sommarens tyngst vägande bok

Så har den då kommit, efterlängtad av alla amatörbotanister och säkert den fantastiska svenska sommarens tyngst vägande bok (2 680 g). Det gäller förstås den nya versionen av Bo Mossbergs och Lennart Stenbergs illustrerade svenska flora, nu med namnet Nordens flora, inte bara tyngre utan också större och omfångsrikare än tidigare: totalt omfattar floran nu drygt 3 600 arter och varieteter. I de tidigare upplagorna var namnet Den nordiska floran (1992) respektive Den nya nordiska floran (2003); bland botaniker och botanister blev dock vardagsnamnet tidigt "Mosten".

Den praktfulla volymen är verkligen ingen fältflora, endast de största och starkaste entusiasterna torde komma att bära den med sig i fält och få lär ta den till sig som sänglektyr, men som uppslagsbok efter avslutad exkursion är den i fortsättningen ett måste. De flesta avbildningarna är kvar sedan de tidigare upplagorna, men många nya har tillkommit, något som väl omslaget vill illustrera med flera spektakulära arter som är sentida inkomlingar i den svenska floran. För den som är väl inläst på gamla upplagor av "Kroken" och någon av de äldre upplagorna av den här aktuella floran uppstår till en början viss förvirring. Den nya DNA-tekniken har nämligen lett fram till en ändrad syn på evolution och släktskap bland arter, släkten och familjer. Tidigare växtfamiljer har brutits upp, nya har tillkommit och släkt- och familjetillhörighet för enskilda arter har förändrats. Må så vara, vi som inte är fackbotanister får försöka tillägna oss den nya kunskapen så gott det går.

Och det är bara att konstatera, som Fredrik Sjöberg gör i sin recension av boken i SvD 2018-08-19 att boken "som till både form och vikt påminner om en treliters vinbox" är "en omistlig pjäs i hyllan hos varje svensk som eftersträvar en rimlig bildningsnivå". Sjöbergs råd "att bära hem till sitt bibliotek de växter man vill artbestämma" följs säkert av många, men de riktiga entusiasterna flyttar ogärna växter från deras växtplats. Istället gäller att i - efter bästa förmåga - hopknipt ställning och med en god lupp bedöma artdetaljerna in situ.

Föregångare

Nordens flora har ett antal föregångare vad gäller ambitionen att avbilda växter i den svenska naturen. Det stora bibliofila verket, dyrt och svåråtkomligt är förstås Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk botanik, utgiven i 11 band under åren 1802-43 (det elfte bandet särskilt svåråtkomligt då största delen av upplagan brann upp). Det är nog idag svårt komma över ett komplett exemplar i gott skick under 100 000 SEK.

I början av förra seklet började Carl Lindman, lektor vid Norra Latinläroverket i Stockholm, att med Palmstruchs bilder som bas utge Bilder ur Nordens flora i tre rätt voluminösa band. Den första upplagan kom ut 1901-05, i en andra upplaga (1917) gjorde Lindman själv en komplettering med 144 nya bilder. En reviderad upplaga utgavs senare av Magnus Fries 1977-78 och denna trycks fortfarande då och då upp på nytt i samband med den s k bokrealisationen.

Ursings Svensk växter 1944

Så långt bildverk, som fokuserade på ett urval handritade bilder, i flertalet fall med herbarieexemplar som förebild, och främst avsedda för bläddrande i vid salongsbordet. Det var därför ett stort genombrott när Björn Ursing (också han biologilektor i Stockholm) lagom till sommaren 1944 gav ut bildfloran Svenska växter.

För mig blev inte Ursings existens uppenbarad förrän jag av min omtänksamme fader fick floran som "premium" för vad som väl bedömdes vara något så när godkända insatser vid skolavslutningen i första klass på Hvitfeldtska läroverket, i juni 1947. Detta exemplar lästes sönder och samman och följdes senare av flera andra, som fram till dess "Mosten" kom följt mig på botaniska strövtåg i flera decennier. Av nån sorts supernostalgiska skäl har jag faktiskt bevarat det första luggslitna exemplaret (härdat av väder, vind och diverse umbäranden i fält och försett med många kryptiska notationer), numera dolt bakom litteratur med mer respektabelt utseende på botanikhyllan.

Det här var ju vid den aktuella tiden revolutionerande, att det var möjligt för "vem som helst" att utan djupare botaniska kunskaper artbestämma och benämna vad man stötte på i naturen. Boken såldes snabbt i flera 10 000 exemplar men fackbotanisterna var till en början tveksamma. Den gnälliga inledningen av Sten Selanders recension i SvD (som i övrigt trots allt är ganska positiv) är munter läsning:

Man hör ibland blomsterintresserade, särskilt bland damerna, klaga över bristen på en bok med bilder av vilda svenska blommor, där man kunde få upplysning om växternas namn utan att behöva examinera dem i en flora … Lektor Björn Ursing har velat gå detta önskemål till mötes: han har alltså givit ut en botanisk biblia pauperum med över åttahundra prydliga bilder av vår vilda floras medborgare till tjänst för dem som inte är i stånd att läsa innantill i en vanlig flora.

Det finns en hel del som jag beundrar hos Sten Selander, men i takt med bokmarknadens utveckling under efterkrigstiden var han uppenbarligen inte. Med åren blev Ursings flora en enorm succé, utgiven i olika upplagor och utföranden - och säljs nog fortfarande en del. Lätthanterlig, enkel, faktiskt användbar för en nyfiken amatör. Bildkvaliteten och färgerna har väl dock inte alltid varit av bästa kvalitet.