Linnés villrunor

Vet inte om runstenar eller skriften på desamma är att räkna som litteratur; än större måste tveksamheten vara inför runor som inte är runor utan, ja just det: villrunor. Däremot är det alldeles säkert att till den göteborgska lokalhistorien hör den bergshäll i Delsjöområdet, som hyser ett antal runliknande "inristningar". Den har sin speciella historia därför att redan Carl von Linné för drygt 250 år sedan besökte platsen. Så här skriver han i sin Wästgöta-Resa, 1747, efter att först ha avslöjat en bluffande epileptisk tiggare i Kallebäcks lider och besett den hällkista (kungagrav), som senare - utan särskilt övertygande skäl - blivit kallad Kung Rings grav

Linné talar alltså om tre skrivna rader med bokstäver, sträckande sig 100 alnar i längd utefter bergshällen. Hans kritiska sinne avfärdar dock att det skulle röra sig om verkliga runor, "Om denna skrift ej måtte ware Will-runor, wet jag icke, hwad den skal kallas. Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora characterer skrefne i sten". Det hindrar dock inte att andra besökare fortsatte fascineras av "skriften". Någon gång kring 1790 får platsen påhälsning av den f d guldsmeden, amatörarkeologen och kulturhistoriske avtecknaren Carl Gustaf Gottfried Hilfeling under hans resor i västsverige. Han lämnar efter sig en teckning av berghällen (som om jag förstår det rätt finns på Riksarkivet, men figurerar på flera ställen på nätet) med följande utseende

Pehr Tamm skall 1794 ha varit övertygad om att det verkligen var runor men Octavia Carlén, bekant för sin resehandbok Göteborg från 1869, som besökte platsen tillsammans "den berömde fornforskaren Stephens" var mera tveksam. Hon menar dock att det ändå rör sig om en så "sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas". Den som idag nalkas stenhällen kommer som regel från den intilliggande ridvägen, men skall man då orientera sig efter Hilfelings teckning får man vända på den (eller sig). Höger i teckningen är söder. Tyvärr är det idag en mycket begränsad del av hällen som är fri från mossa och överväxt

I själva verket förehåller det sig så att i den flata berghällen, slipad av inlandsisen, har det funnits ådror av en avvikande bergart, mjölkkvarts, som när den vittrat bort efterlämnat vad som tett sig som "inskriptioner". Mer om hur berghällens märkvärdigheten senare under 1800-talet föll i glömska men återupptäcktes av Thorild Wulff 1910, kan man läsa i Per Halléns utomordentligt väldokumenterade, läsvärda och upptäcktsinspirerande bok Storstadens utmark som publicerades 2007. Där finns också en beskrivning av hur man tar sig till platsen. Man skulle dock önska sig att mer av berghällen befriades från växtlighet, så att en större yta med "runor" blev synlig, samt att någon form av tavla i närheten berättar berghällens fascinerande historia, det är trots allt en hel del människor som söker sig hit.