Bertilsson och hans stuga

Bertilssons stuga eller bara "Bertilssons" är ett välkänt begrepp för många göteborgare, i varje fall för de som bor i östra delen av stan och tar sina promenader i Delsjöterrängen. Det gamla torpet, som ursprungligen hette Delsjökärr, ligger naturskönt  vid östra spetsen av Lilla Delsjön och kan nås - beroende på var man startar - efter 4-10 km på fina skogsvägar, delvis utefter Stora och Lilla Delsjön. Sedan drygt 60 år är jag om inte trägen så dock periodvis frekvent besökare på stället. Säkert har jag tagit mig dit många hundra gånger, till fots, springande, på skidor och skridskor, cyklande och jag tror jag var där också till häst en gång under min korta ryttarkarriär i slutet av 1960-talet. Besvärligast var det några dagar efter orkanen den 22-23 september 1969,då vi - med barnvagn - fick klättra över massvis med nedfallna träd för att ta oss fram till stugan. Jag har varit på kalas i storstugan, badat med chalmersspexare i den gamla bastun, sett hus och miljö ändra utseende och innehavare - men ändå utan att rastplatsens genuina karaktär förvanskats. För en tid sedan inträffade dock något som hör till sällsyntheterna - det visade sig vara möjligt att kombinera söndagspromenaden till Bertilssons med inköp av ett nytillskott till göteborgianasamlingen.

Det är Hans, en av sonsönerna till "gamle Bertilsson", som skrivit ner sina egna minnen och det han hört berättas av farfadern, sin far och andra släktingar. Det blir både ett kärleksfullt porträtt av den som skapade begreppet "Bertilssons stuga" och många minnesbilder från livet på Delsjökärr genom åren.

Torpet är gammalt och det är möjligt att de första torparna, som bosatte sig vid sluttningen ner mot Lilla Delsjön gjorde det redan i början av 1800-talet (enligt Stenström; först från c:a 1850 anger dock Hallén). 1864 föddes Verner Persson på gården och levde där sedan i stort sett hela livet med sin hustru Karolina och sin familj. De hade ett par kor, några grisar, får och höns. Säkert var det ett strävsamt liv, långt från annan bebyggelse och med långa körslor in till stan. En bild på paret finns i Stenströms örgrytebok. Det är den gamla ladugården från den tiden som idag är omvandlad till trivsam kaffestuga.

Från några år efter förra sekelskiftet finns en kort berättelse om en vintertur ut till Delsjökärr. Den som skriver är skeppsredaren Wilhelm Lundqvist, en av "bröderna" på Soltorpet.

När vintern kommer och isbelägger sjöarna, uppnås möjligheter för många intressanta forskningsfärder ... Uppkomna till Delsjötjärn (Lilla Delsjön) är det liksom man blivit förflyttad långt bort från all civilisation och naturen står inför oss tyst och allvarsam. Ej en människa synes till ... vi spänna åter stålsko på ... Långt borta i viken skymtar ett tak fram mellan träden ... Här ligga två gamla stugor, omgifna af trädgårdstäppor, och framför dem stå ett par bikupor. Ladugården ligger midt emot, och trefnad lyser ur de små fönsterrutorna. Torparen, en högrest man med öppet nordiskt utseende träder ut ur stugan, och då han hör hvarifrån vi äro, bjuder han oss stiga in. Inne i stugan, där en stor spis intar främsta platsen ... Far bjuder oss sitta ned och snart kommer mor med kaffebrickan. Vinden kommer hvinande från sjön och rycker i knutarna. Men vi ha det godt härinne och elden sprakar lustigt på elden (Lundqvist sid. 22). 

Det var av denne Verner Persson, som kapten Bertilsson köpte stuga med tillhörande ladugård något av åren kring 1930 (1927 skriver Hans Bertilsson, 1932 skriver Hallén). Per Bertilsson (1892-1972) hade vid det laget ett par spännande decennier att blicka tillbaka på. Född i Drängsered i Halland kom han 8-årig efter faderns död med sin mor till Göteborg. Efter studentexamen utbildade han sig på Gymnastiska Centralinstitutet och skaffade sig också en reservofficersutbildning. Därifrån den senare använda kaptensbeteckningen. Inför Stockholmsolympiaden 1912 reste en kommitté, ledd av scoutledaren Ebbe Lieberath, runt landet för att rekrytera en manlig gymnastiktrupp, som dels skulle uppträda vid invigningen av spelen, dels tävla i trupptävlingen. En av de gymnaster som kvalificerade sig var Bertilsson. Trupptävlingen blev en stor svensk framgång. "Häfrörelserna voro kraftiga och formerna, hoppen, hvad beträffar hållningen under språnget, behärskningen vid nedhoppen, balansen under överslag mm beundransvärda. Sannolikt har aldrig en bättre svensk trupp framförts" står det i den officiella redogörelsen för olympiaden. Truppen, inklusive Bertilsson erhöll alltså olympiskt guld.

Med erövrad guldmedalj gav sig Bertilsson med hustru Astrid ut i världen och hamnade slutligen på Cuba, där de stannade en femårsperiod, under vilken tid han arbetade som sjukgymnast och fäktlärare. Från denna vistelse finns det en skröna (eller kanske sanning) om hur en fönstertjuv i deras hus med hjälp av en limstav bemäktigade sig guldmedaljen. Efter hemkomsten var han aktiv som gymnastiklärare på Östra Real och som idrottstränare för bl a Redbergslid IK. Det finns uppgifter om att han var en ganska hårdhänt fostrare, som hade hård pli på sina elever. Han hade också kommunala uppdrag bl a var han med och utredde idrottsplatsstyrelsens organisation.

Under mer än 40 år innehade Bertilsson Delsjökärr. Till en början fungerade väl stället mest som sommarviste, men efter en renovering 1956 bosatte han och hustrun sig där året runt. Familjen bodde då i "gamlastugan", det hus som ligger längst västerut. Många vänner sökte sig ut till stugorna och efterhand blev det allt fler vandrare som också kom förbi och gärna lät sig undfägnas med vatten, saft och kaffe. Det blev nödvändigt ta betalt för det man serverade. Ladugården byggdes om till det utseende den i stort sett har idag och en enkel kaférörelse kom igång. Då är vi förmodligen i slutet av 1940-talet. Bilden ovan är typisk för hur  serveringen såg ut - och som jag minns den - från mitten av 1950-talet. Endast ett fåtal fick plats inne i stugan, de flesta köade vid köksfönstret, där den mest frekventa beställningen bestod av varm apelsinsaft och kanelbulle. När det var mycket folk, i synnerhet fina vinterdagar, hade man också korvservering från en kiosk bakom sportstugan.

Per "Pelle" Bertilsson avled 1972. Då hade han fått se elektriskt ljus ledas in i husen (1968) och samma år också erhållit Göteborgs stads förtjänsttecken. Han hade blivit en välkänd profil, alltid vänlig och pratsam när man kom förbi, men samtidigt med mycket bestämda åsikter om mycket, inte minst när det gällde myndigheters agerande. Och ett samtal, som kunde börja med några fraser om vädret och naturen, kunde sluta i långa diskussioner om samhällsfrågor och ungdomens uppförande. Efter Bertilssons död kom stugan i andra händer, men kaféverksamheten fortsatte. 2006 köpte Pia Backman stället och driver det framgångsrikt  vidare i "gamle Bertilssons anda", men har också satt sin personliga prägel på verksamheten: uteserveringen har byggts ut, matsedeln har utökats (men man kan fortfarande få varm saft och kanelbulle) och kvällsträffar anordnas med inbjudna föreläsare.
___________________________________

Bertilsson, Hans: På Kapten Bertilssons tid. Göteborg, 2010.
Claesson, Gunnar: Inför 100-årsjubileet av Olympiska spelen 1912. Guldmedaljören som gav göteborgarna ett smultronställe. I Idrottsarvet 2011, sid. 112-117.
Hallén. Per: Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10.000 år. Göteborg, 2007. 
(Lundqvist, Werner): Böö-dalens krönika. Göteborg, 1917.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna. Göteborg, 1920-24 (sid. II:32).