I fåtöljen och på nattduksbordet för 50 år sedan

I mitt förra inlägg skrev jag om de svenska förlagens nyutgivna litteratur, vad som "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, dvs 1962. Redan ett par år tidigare (oktober 1959) hade jag inlett en kontinuerlig registrering av alla mina inköpta eller på annat sätt förvärvade böcker, en sorts primitiv accessionskatalog - som nu är inne på sitt 53:e år. Det är därför möjligt att komplettera föregående inlägg med vad jag, en då 26-årig, nygift, just hemifrånflyttad ung man med stort bokligt och litterärt intresse, faktiskt läste under år 1962. I slutskedet av mina medicinska studier innebar året mycket tentamensläsande, varvat med vikariat på olika kliniker, främst i Västsverige - med också mycken tid för fördjupad läsning i skilda ämnen.

Det som först frapperar vid genomläsning av listan på de 207 numren i katalogen för 1962 är den enorma genomslagskraft, som - åtminstone för mig - de i Sverige nyligen introducerade pocketböckerna hade. Totalt under året blev det 61 pocketböcker, varav 25 på svenska (Delfin, Prisma, Zebra), resten huvudsakligen på engelska, mest Penguins och Pelicans. Det var nytt, det var fräscht och attraktivt, det var billigt. Och gjorde i ett svep en massa litteratur av olika slag lätt tillgänglig. Bokhandeln nappade - som jag minns det - snabbt på den nya trenden och hämtade från annan detaljhandel mantrat "störtexponering vid gondolgaveln". Varje gång man besökte en bokhandel låg där en ny trave med läckra pocketböcker.

Vad gäller innehållet var det dominerande för mig under året kontakt med den klassiska deckarlitteraturen. Jag kan fortfarande fysiskt förknippa läsandet av Dorothy Sayers Lord Peter-deckare och Raymond Chandlers hela produktion av sju romaner med vikariats- och jourrum i Skövde och Vänersborg. I synnerhet Chandler har sedan följt mig genom livet. 

Andra upptäckter bland pocketutgåvorna var Hemingway, Camus, Faulkner, Brecht och Hesse. TE Lawrence's Seven Pillars of Wisdom läste jag på den soliga gräsmattan utanför barmpoliklinikfönstret i Falköping till dess den föll i sär. Piratens Tre terminer bar jag med mig och läste på alla upptänkliga ställen i flera månader.

Idag är mycket av pocketböckerna försvunna åt olika håll: sönderlästa, överlåtna till barnen, ibland ersatta av bättre versioner. De böcker jag köpte ur den traditionella nyutgivna produktionen har hållit bättre och står i stor utsträckning kvar i mina hyllor. På våren köpte jag Hemingways Vårflod, nyutgivna diktsamlingar av Ekelöf, Lars Forssell och Tomas Tranströmer, av Lars Gustafsson både diktboken Ballongfararna och romanen Följeslagarna. På hösten nyutgåvan av Erik Rosenbergs fågelbok Oset och Kvismaren och James Joyce's självbiografiska Ett porträtt av författaren som ung. Som julklapp fick jag Tolkiens Bilbo - en hobbits äventyr i Britt G. Hallqvists översättning och med Tove Janssons illustrationer (långt innan Tolkien blev särskilt känd). Flera utgåvor av James Thurber och flera samlingar av teckningar av den just åren kring 1962 mycket hypade Jules Feiffer studerades flitigt.

I övrigt noterar jag bland titlarna ett förhållandevis snabbt övergående intresse för främmande religioner (Zen, Tao, hinduism), inslag av heminredningsböcker och boksamlande, kataloger från konstutställningar (bl a Fyra amerikaner på Moderna museet), men endast enstaka inköp av Strindberg (som senare dominerade en lång period) och av göteborgiana - det intresset hade inte på allvar vaknat. 

Och vilken bok "betydde mest" för mig 1962, eller annorlunda uttryckt; vilken bok har jag flest gånger återvänt till efter 1962? Ja vid sidan av Tranströmer, som jag ständigt läser, i Hemligheter finns bl a "I februari stod levandet still" och "När han kom ner på gatan efter kärleksmötet" och Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

så är det är nog faktiskt  Raymond Chandlers bästa, Kvinnan i sjön (1943). För hans stämningsskapande stil, hans detaljerade miljöbeskrivningar, hans komplicerade intrig (som egentligen inte alls är komplicerad, det är alla hans utvikningar som gör den komplicerad) och för alla de lakoniska repliker som han lägger i Philip Marlowes mun. Så här kan det låta (i Mårten Edlunds översättning)

Vi åt inte frukost i Alhambra och jag fyllde på tanken. Vi for Highway 70 ut och svepte snart förbi långtradarna på vår väg mot de böjande jordbruksdistrikten. Jag körde, Degarmo satt dyster i hörnet med händerna djupt nere i fickorna. - Jag såg de frodiga snörräta raderna av apelsinträn rulla förbi som ekrarna på ett hjul. Jag lyssnade på däckens kvidande mot stenläggningen och jag kände mig trött och utsliten av för mycket sinnesrörelse och brist på sömn. - Vi nådde den långa stigningen söder om San Dimas som höjer sig upp mot en ås och sen sänker sig ner mot Pomona. Det är yttersta delen av dimbältet och början på det ökenliknande område där solen är lätt och torr som gammal sherry på morgonen, het som en masugn på förmiddan och sjunker som en ilsken tegelsten i skymningen.

Och den som hörde Tomas Tengbys bearbetning av Kvinnan i sjön som radioföljetong 1985 - med sin oändligt vemodiga signaturmelodi - bär den ständigt med sig genom läsningen. Snälla Sveriges Radio, kan vi inte nån gång få höra den i repris?