På bokhandelsdisken för 50 år sedan

Intressant kan vara att gå tillbaka i tiden och försöka få ett grepp om vad människor läste ett visst år, vad som då låg på "bokhandelsdisken". För inte var det som idag att man fritt fick botanisera bland hyllorna och deras innehåll. Under många år gav Wettergren & Kerbers bokhandel i Göteborg (som sedermera blev Wettergrens och småningom såldes till Bokia) inför julen ut ett litet häfte, där årets nyutkomna böcker presenterades. I mina gömmor hittar jag häftena för 1962, 50 år efter den nyss förlupna julen, och för 1963, där upplagesiffrorna för det gångna året fanns med.

Så vilka var då bästsäljarna för 50 år sedan? Ja överst bland skönlitteraturen - med 45.000 sålda exemplar - låg Per Anders Fogelströms Barn av sin stad, andra delen i hans stockholmssvit och uppföljare till Mina drömmars stad, som kom ut två år tidigare. Sedan följde nya böcker av den tidens pålitliga storsäljande deckarförfattare, Stieg Trenters Sturemordet och Maria Langs Främmande man, ingen av dem dock bland deras bättre alster. Årligen återkommande var också kåserier av signaturerna Cello och Kar de Mumma. Sten Bergman sålde alltid bra, det här året hette hans bok Det fagra landet och behandlade Japan. Intressant nog fanns också en lyriker med på 10-topplistan, Nils Ferlin, vars posthuma samling En gammal cylinderhatt, såldes i 22.000 exemplar. Det är nog inte många poeter som når upp till sådana siffror idag.

Bland facklitteraturen var en bok i särklass när det gällde försäljningssiffror, När-Var-Hur 1963 såldes i imponerande 103.000 exemplar. Serien började utges 1944 och var i många år en efterlängtad julklapp till katalogbitande familjefäder, sista årgången kom 2007. 

Om man gräver djupare i utgivningen för 1962 i jakten på vad som måhända blivit bestående till våra dagar blir utbytet förhållandevis sparsamt. Av den svenska skönlitteraturen har väl inte mycket mer än Pär Lagerkvists Pilgrim på havet, Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen (hans tredje diktsamling), Ivar Lo-Johanssons Lyckan, Sven Delblancs debutbok Eremitkräftan ("en djupt personlig roman, framförd med stor intensitet och betydande berättarkraft"), Lars Görlings beryktade 491 och en samling av Dag Hammarskjölds Tal stått emot tidens nötande tand. Av översatta böcker noterar man åtminstone en blivande klassiker, Joseph Hellers Moment 22 och inte mindre än sex titlar av Henry Miller (någon dammlucka måste ha brustit). Av memoarer noteras uppföljare av Herbert Tingsten och Sven Stolpe och böcker om Ingemar Bergman av både Jörn Donner och Marianne Höök. Per Wästberg skrev om Afrika och om Östermalm, Gunnar Gren lärde ut Vi spelar fotboll och kokboksutgivningen utgjorde en rännil (tre nya titlar) jämfört med dagens syndaflod. Samma förhållande sågs när det gäller deckarna - förutom Trenter och Lang noteras egentligen endast Kerstin Ekmans Den brinnande ugnen, som nog hållit bättre genom åren. En fortfarande klart läsvärd bok är Jan-Olof Olssons och Margareta Sjögrens Amerikafeber. 

Utgivningen av debattböcker och titlar i kontroversiella ämnen var påfallande stor. En sensation var det när Inge och Sten Hegeler publicerade Kärlekens ABZ och minst lika mycket debatt vållade Kristina Ahlmark-Michanek som i Jungfrutro och dubbelmoral gjorde upp med sexuella fördomar och förespråkade en friare och öppnare sexualsyn, något som Sverige inte var riktigt moget för 1962. Filmregissören Bo Widerberg, som 1962 ännu inte var filmregissör, gav sig i Visionen i svensk film på vad han uppfattade som den konstnärliga stagnationen i svensk film och i synnerhet Ingemar Bergman, som han rubricerade som "vår andes Dalahäst i världen". Att han verkligen hade något självständigt att komma med blev några år senare helt klart med filmerna Kvarteret Korpen (1963) och Elvira Madigan (1967). Mycket uppmärksammad blev professor Georg Borgströms bok Mat för miljarder, där han diskuterade den ökade diskrepansen mellan jordens tillgängliga naturresurser och befolkningsexplosionens krav. Och kanske allra mest diskuterad blev pastor Eric Grönlunds "översättning" av Markusevangeliet till ungdomsprosa, "Vi vann!" sa Markus.

Den som letar i julkatalogen efter titlar med göteborgsanknytning hittar inte heller särskilt mycket. Sven Schånberg och Lennart Thölén gav dock ut Göteborg - staden vid älv och hav, som fortfarande är läsvärd, Estrid Ancker gav ut sin biografi Torgny Segerstedt och Gustaf Thordén i Uddevalla sina memoarer Alla mina skepp. Av göteborgsintresse är också Göran Haglunds Hur man skall handla vid livshotande olycksfall. Haglund var en av de första narkos- och intensivvårdsöverläkarna i Göteborg och är särskilt ihågkommen för sina insatser under den stora polioepidemien 1953. Han pläderade redan i mitten av 1940-talet, som en av de första i landet, för användning av mun-mot-mun-metoden för återupplivning. Berömda är hans framträdanden, både för Göteborgs Läkaresällskap och under provsändningarna av TV på Liseberg, där ett frivilligt "offer" lät sig curariseras och därefter hållas vid liv med mun-mot-mun-andning till dess bedövningen släppte.