Per Stigman och hans skapare

Varje vecka i de tidiga tonåren vandrade jag på fredagseftermiddagen iväg till min närmaste cigarraffär (vart har alla cigarraffärer tagit vägen? var har alla tobakskiosker kommit ifrån) på Jakobsdalsgatan och inhandlade för 30 öre veckans nummer av Rekordmagasinet. Mest spännande var alltid att kolla det bakre omslaget. Vilken idrottshjälte (någon enstaka gång en kvinnlig sådan) hade fått sin ädla karriär framställd i serieform och vilket lag hade blivit "samlarbild"? Först efter hemkomsten blev det tid att ta itu med innehållet. Under de år jag köpte tidningen (mitten och slutet av 1940-talet) ingick nästan alltid en äventyrsberättelse av en författare, som hette (trodde vi då) A.M. Marksman. Hjältens namn var Per Stigman och han var en värdig representant för de sturska svenska bönder, som genom århundradena rest sig mot övermakten. Övermakten utgjordes i detta fall av det tyska fogdeväldet i Sverige under Albrecht av Mecklenburg. Tiden var alltså slutet av 1300-talet.

Under den här vinjetten mötte Per Stigman sina läsare vecka efter vecka i Rekordmagasinet.
Illustrationerna till novellerna gjordes de första åren av tecknaren Mauritz Lindblom, men han lät småningom sin son Thord ta över. Denne delade Holmbergs politiska värderingar och med sitt schwungfulla maner bidrog han starkt till att ockspå i bild förmedla texternas miljö,atmosfär, persongalleri och rättskänsla.

Berättelserna är skrivna med fart och färg och på ett synnerligen mustigt språk. Strukturen är ofta likartad: någon hederlig bondeman blir trakasserad av fogdarna, skenheliga prelater eller laglösa domare, det ser ut att gå riktigt illa - men så dyker Per Stigman upp på scenen, blond, bredaxlad, snabbtänkt och rättfram och ställer allt till rätta, vanligen med resultat att överhetsherrarna lommar iväg med svansen mellan benen, oftast rejält sargade av svärd eller armborstpilar. För det mesta är miljön Tiveden eller trakterna däromkring, men ingen vet var Per Stigman kan dyka upp ... Det är som regel drastiska berättelser, huvuden rullar, ögon sticks ut, pilar genomborrar bröst och buk och många får sätta livet till. Och det uppfinningsrika ordvalet för att beskriva de tyska inkräktarna är inte nådigt, det talas inte bara om folkplågare, mördare, giriga uslingar, välsmorda trutar och vresiga snarilskna surkartar utan också om "det mecklenburgska ormynglet" och om en "mörkhyad, koppärrig, svarthårig karl, vars ansikte företedde en slående likhet med en markattas". På ett ställe heter det om en fogde att "han var från det land, som under århundradenas lopp sänt oss såväl kung Albrecht som spanska sjukan och antisemitismen". Någon gång kan stämningen vara mer godmodig och uppsluppen. Märkligt nog kan författaren mitt i det rappa händelseflödet ge utrymme för "historiska tillbakablickar" och ibland stoppa in en fotnot för att förklara ord som lantbönder, allmänningsgårdar och täckiomän. Hela tiden finns det en tydlig politisk underton:

- Får herrarna som de vill, fortsatte fadern, så blir de rikare och rikare och vi bönder fattigare och fattigare. Kanske slutar det med att de gör oss till trälar som bönderna är i länderna söder om Sundet. Men vi ska väl försöka hindra det nu, sade han och körde ner armborstbultarna i kogret.

Vem var Marksman
Och vem var då denne A.M. Marksman, som med tiden författade över 500 berättelser om Per Stigman och böndernas kamp mot det tyska fogdeväldet i 1300-talets Sverige? Ja, pseudonymen är genomskinlig, den som döljer sig där bakom är verkligen en Marx' man, den på sin tid i hela landet (fast i Göteborg i synnerhet) välkände kommunistledaren Nils Holmberg (1902-1981). 

 

Holmberg hade en brokig bana bakom sig redan när han började skriva om Per Stigman. Han var självlärd, hade bara sex års folkskola och hade sedan prövat många olika yrken, bl a sjöman, kassaskåpssmed och takplåtslagare innan han i slutet av 1920-talet blev skribent och politiskt verksam på heltid. Via en snabb karriär i kommunistiska partiets ungdomsförbund och som journalist på Stormklockan och Ny Dag rekryterades han som redaktör till den 1929 nystartade Arbetartidningen och samtidigt till den lokala partiledningen i Göteborg, som han kom att tilllhöra i flera decennier. 1934 blev han invald i stadsfullmäktige och stadskollegiet (det som idag kallas kommunstyrelsen) och 1944 ledamot av riksdagens första kammare. Där satt han dock bara en period varefter han återvände till Göteborg, där kommunisterna i kommunalvalet 1946 fått en "all-time high" och kunnat besätta en fjärdedel av platserna i stadsfullmäktige. Holmberg blev då vice ordförande där. Han hade under åren många förtroendeuppdrag i stadens förvaltning.

 

Han har beskrivits som "en hängiven socialist, lysande talare, språkkunnig och beläst som få andra". Han var uppenbarligen en trevlig karl ("socialt begåvad" heter det väl idag) och uppskattad även utanför de kommunistiska partikretsarna. Ernst Jungen skriver "Nisse var lojal och oftast bra att samarbeta med. Någon gång kunde han gaska upp sig till ett brandtal i stadsfullmäktige, men dessemellan var han som vi andra. En och annan, inte minst på borgerligt håll, tycktes vara imponerad av hans talekonst och flirtade med honom i all gemytlighet". Hubert Lärn skriver att han hade en "retorisk begåvning, där han ligger två hästlängder före samtliga medtävlare" och berättar dråpligt om hans bataljer med Albin Ström och Theodor Freeman i fullmäktigedebatterna.

 

Hans fortsatta levnadslopp blev dramatiskt. Hans uppfattning om kommunistpartiets framtida vägval förde honom allt längre vänsterut (och österut). Han översatte Mao Tsetung och vistades några år i Kina med uppdrag åt kinesiska kommunistpartiet. Efter hemkomsten skrev han Vart går Sveriges kommunistiska parti?, fronderade mot CH Hermansson och skrev hätska polemiska inlägg i dagspressen. Bråket om vilken väg som var den rätta ledde till att han 1967 lämnade partiet och var med om att bilda Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML) och som redaktör starta det nybildade partiets tidskrift Gnistan. In i det sista fortsatte han sin publicistiska verksamhet. Av verket Fredlig kontrarevolution utkom två delar, den tredje avslutande blev aldrig färdigskriven.

 

Per Stigman som litteratur

Holmberg har själv berättat att idén till Per Stigman-novellerna kom efter en förfrågan från Rekordmagasinets redaktör den legendariske Edvin Ahlqvist, som ville ha en äventyrsserie åt sin 1942 nystartade tidning.

 

Jag sade ja, förutsatt att jag fick göra en historisk serie, som kunde bidra till att stärka motståndsviljan mot nazismen ... Jag hade länge ansett att man inte borde lämna sådana historier att skrivas enbart av folk, som utnyttjade dem till att stoppa läsarna fulla med reaktionära idéer och propagande för kolonialism och rasism. Vi borde ge oss med i leken för att genom historierna sprida idéer av det slag ungdomen hade mera behov av.

 

Persongalleriet och berättelsernas kärna ("ta från de rika, ge åt de fattiga") har Stigman-novellerna förstås gemensamt med historierna om Robin Hood och hans kamrater i Sherwoodskogen. Mer uppmärksammade har parallellerna med Vilhelm Mobergs året innan utkomna roman Rid i natt blivit. Båda författarna skildrar en motståndsrörelse och kampen mot tyska inkiräktare och berättelserna är centrerade kring en fredlös hjälte, som leder striden mot förtryckarna. Men där Mobergs tonläge snarast är pessimistiskt så andas novellerna om Per Stigman samma obändiga optimism, som präglar Rekordmagasinets skildringar av framgångsrika hjältar i idrottsvärlden. Allt är möjligt om man bara anstränger sig tillräckligt.

 

Påfallande är att beskrivningen av miljö och skeenden i berättelserna känns så autentisk. Holmberg hade tidigare skrivit i kommunistisk press skildringar av (klass) kampen mot tyskarna under Albrecht av Mecklenburg och det är uppenbart är att han var väl påläst. "Jag levde mig in i denna tid så till den grad att den blev en hel värld jag kunde vandra in i för att hitta uppslag till nya äventyr" har han själv deklarerat.

 

Att novellerna skrevs med en klar antinazistisk strävan är således väl dokumenterat. Frågan är hur de uppfattades av den tonåriga läsekretsen. Mitt intryck är att vi läste om Per Stigman på samma sätt som vi läste Bigglesböckerna och de talrika indianböcker, som överflödade marknaden åren efter krigsslutet. Själv läste jag för ett par år sedan om en annan "klassiker", Nils Hydéns Gula brigadens hjältar. Också där strider svenskar mot tyskar, men där är det svenskarna som är inkräktare under trettiåriga krigets slutskede. Men oavsett miljö så är hjältarna alltid blonda, ärliga och rättframma, bovarna är svartmuskiga "kanaljer", illistiga rödskinn eller mordiska tyska flygare. Det är en rätt skakande läsning att återvända till många av de här texterna. De etniska skämten överflödar, kvinnosynen är erbarmlig och personteckningen (även för hjältarna) schablonartad. Men det är faktiskt spännande! Så själv känner jag mig nog tveksam till om den unga läsekretsen verkligen uppfattade berättelserna om Per Stigman som "antinazistiska pamfletter".

 

Göteborgiana av Holmbergs hand

Som samlare av göteborgiana kan man inte undgå att nämna att Nils Holmberg också - på uppdrag av Göteborgs stad - har författat ett par tunna häften med göteborgsanknytning

                Socialpolitik i Göteborg, 1957.

                Centralkomplexet på Sahlgrenska sjukhuset, 1959.

                Från Exercisheden till Nya Ullevi, 1959.

De två första häftena har ingen angiven författare (och författaren är inte heller upptagen i LIBRIS), men Holmberg anges som författare i Magnus Fahls stadsfullmäktigebiografi.



_____________________________________________________ 

 

Boëthius, Ulf: Per Stigman varnade barnen för nazisterna. SvD 7 maj 2009.

Fahl, Magnus: Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962. II. Biografisk matrikel, 1963.

Hydén, Nils: Gula brigadens hjältar. Utgiven som Pojkarnas julbok, 1944.

Jungen, Ernst: I backspegeln. Minnesbilder, 1969.

Lundin, Bo: Marx i blåbärsskogen. I författarens Salongsbödlarna, 1971.

Lärn, Hubert: Kommunala koryféer. Snälla göteborgsporträtt i ord och bild, 1956.

Marksman, AM: Per Stigmans äventyr, del 1 (Efterskrift). Oktoberförlaget, 1976.

Nilsson, Ulf: Konsten att berätta för folket. Barndomens böcker, 1984.