Härlanda kyrkoruin

Ett av göteborgarnas mest bortglömda och ändå mest remarkabla byggnadsverk är ruinen efter den medeltida kyrkan i Härlanda. Man når den antingen via Munkebäcksgatan eller Härlandavägen, något hundratal meter NV om den moderna Härlanda kyrka, ritad av Peter Celsing och invigd 1958.

 

Kyrkans historia är intressant och spännande. Det som finns i skriftliga källor är dock mycket magert. Det viktigaste dokumentet är ett brev från Gustav Vasa den 28 augusti 1528, vari han stadgar att Härlanda kyrka, tillsammans med St. Olofs kyrka i gamla Lödöse och ett Helga kors kapell (som man inte känner belägenheten av) "må nedbrytes". Motiveringen var tvåfaldig: dels behövdes byggnadsmaterial till byggandet av kyrka i det av kungen prioriterade Nya Lödöse, dels kunde höjden, på vilken kyrkan låg, bli användbar för en potentiell angripare (läs dansken). Han skriver "om feyd påkomme, som gudht förbjudhe, komme thå samma kyrke och capell fijenderne til måtto stadhen under ögonen". Nedrivningen kom också till stånd; hur mycket av stenen som verkligen användes som byggnadsmaterial i Nylödöse är dock inte känt, man kan väl förmoda att också kringboende under tiden efter raseringen använde sten från kyrkan.

 

Under kommande sekel omnämns i ett brev 1692 från rådmannen i Göteborg Lars Böker till Olof Rudbeck att ruinen "ännu för ögonen wisas", men Cederbourg nämner inget därom i sin göteborgshistoria från 1739. Några år senare, 1747, finns dock en markering på en karta av S. Anthelius "rudera af Herlanda kyrka" (Stadsingenjörskontoret). Därefter inträder den totala tystnaden.

 

Hos kringboende var dock området känt som "Kyrkbacken", vilket inte hindrade att man lät området beväxas med sly och buskar och delvis fungera som avstjälpningsplats mellan potatislanden. I början av 1920-talet började man bygga villor på Bagargårdsbergens östsida i närheten av Stora Härlanda gård (som låg ungefär där den nya kyrkan ligger i dag). Möjligen togs vid dessa byggen en del sten från det gamla röset, i varje fall kom det till myndigheternas kännedom att den skräpiga kullen kunde gömma ett fornminne och på hösten 1925 kom en utgrävning till stånd. Området såg då ut som på nedanstående bild (ur Stadsmuseets samlingar).

 

 

Utgrävningen skedde i stor hast inför den stundande vintern och i pressen noterades att "sällan torde stadens arbetare ha jobbat med mera energi än nu. De unnade sig varken ro eller rast". Arbetet leddes av museiintendenten Carl R. af Ugglas, som "icke utan en viss förtjusning" berättade om det "synnerligen sällsynta fyndet". Efter utgrävningens avslutande iordningsställdes kyrkplatsen med ruinen till en park. En stenmur byggdes runt området och ett högt träkors restes i det tidigare koret. Nedanstående bild är från ett vykort daterat 1945, idag är träden uppvuxna och platsen lummig till sin karaktär.

 

 

Vad var det som grävdes fram?

Den framgrävda ruinen bestod av murrester i höjd varierande mellan 0.5 och 1.5 m. Kyrkan var inte stor, den mätte knappt 20 x 10 m och bestod av ett mot öster något avsmalnande rektangulärt långhus och ett kor med rak östvägg. Murarna var kraftiga, drygt metertjocka. Materialet är granit och det ansågs påfallande väl hugget. Inga spår av tegel kunde finnas. Kyrkan hade två portar, båda i långhuset, en på västra gaveln och en i sydgaveln, ett par meter från sydvästra hörnet. Koret var i sämre skick än ruinen i övrigt, man kunde egentligen inte sluta sig till några detaljer därifrån.

 

Av särskilt intresse ansågs vara resterna av en s k triumfbåge, öppningen mellan långhus och kor. Öppningen var smal, endast 1.3 meter, så församlingen kan inte ha sett särskilt mycket av prästernas agerande i koret. Ett par av stenarna till rundbågen hittades. På vardera sidan av rundbågen fanns sedan en uttagen halvrund nisch med måtten 0.4 x 1.2 m, omfattad med kraftiga stenlister. ”Utan tvivel ha nischerna omslutit eller rättare bildat bakgrund för var sitt sidoaltare” skriver af Ugglas.

Nischerna, den omsorgsfulla stenbehandlingen, den raka altarväggen och portalernas placering ansågs ha likheter med ett par kyrkor på norska Östlandet från 1100-talet. Af Ugglas menade att kyrkan har sitt ursprung från denna tid och mera hade påverkats från Norge än från kyrkor i det närmare liggande Skara stift. Eftersom någon ombyggnad av kyrkan aldrig skett ger ansågs murresterna ge en god bild av hur andra västsvenska kyrkor från denna tid kan ha tett sig.

 

Hur kyrkan sett ut i sin krafts dagar kan man inte säkerställa. Man kan förmoda att fönstren var få och små som på övriga medeltida kyrkor; några minimala glasfragment med spår av färg skall ha påträffats vid utgrävningen. Avsaknaden av tegel anses tyda på att taket bör ha varit ett plant trätak. I Stadsmuseets samlingar finns en (icke daterad eller signerad) skiss som visar ett möjligt utseende på kyrkan

I samband med utgrävningen påträffades på flera ställen, i anslutning till kyrkogrunden och murresterna, skelett. De var alla gravsatta så nära kyrkan som möjligt och med ansiktet mot den uppgående solen.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras att vi i murresterna från den gamla Härlanda kyrka har kvar det äldsta byggnadsverket inom Göteborgs gränser, förmodligen tillkommet i senare halvan av 1100-talet. Det kan möjligen vara så att delar av kyrkomuren till Örgryte gamla kyrka är lika gamla, men huvuddelen är yngre. I takt med Göteborgs expansion har på senare år tillkommit ett antal medeltidskyrkor på Hisingen och i nordost (Björlanda, Torslanda, Tuve, Lundby, Angered och Bergum), men de anses alla vara från 1200-talet.

Den vänstra bilden visar ingången till långhuset från väster. Den högra bilden ingången till koret och den högra av de kring koringången placerade nischerna/sidoaltarna.

Kyrkoruinen och det iordningsställda utrymmet innanför den omgivande muren är väl värd ett besök. "Där härskar en egendomlig frid" skrev Claes Hylinger i en Spaning i Göteborgs-Posten 1991. "Nånting är det som påverkar en, och man går gärna in där. Stannar en stund och går vidare styrkt". Tyvärr måste man konstatera att själva ruinen idag är i begynnande sönderfall: stenar är lossryckta från murkrönen och det vackra korset slokar betänkligt och är murket i tvärarmen. Med rätt ledning skulle några arbetslösa ungdomar säkert på en vecka kunna återställa ordningen.

____________________________________

Claes Hylinger: Vandraren vid  ruinen. - Göteborgs-Posten 1991-07-21.
Medeltidskyrkan vid Härlanda. - Förslag om platsens ordnande uppgjort av arkitekt Anjou. - Göteborgs-Tidningen 1925-12-03.
Carl R. af Ugglas: Härlanda kyrka. - Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1926-02-06.
(Gunnar Wallin): 800-årig kyrkogrund framgrävd vid Härlanda. Göteborgs hittills äldsta kulturhistoriska minnesmärke bragt i dagen. - Ett fynd av sällsynt beskaffenhet. - Göteborgs-Tidningen 1925-11-08