Diskussionen kring vad som nu kan vara typiskt göteborgskt föranledde mig att ta fram en liten bok med titeln just Typiskt Göteborg, utgiven på Bonniers 1968. Det är en liten behändig vacker trycksak försedd med mestadels charmerande teckningar av Svenrobert Lundquist (senare prefekt på Valand och chef för Konsthallen). Boken har stått på min hylla säkert ett par decennier, jag har bläddrat i den någon gång men inte läst den på allvar. Men det gjorde jag nu - och blev både förbryllad och
skeptisk: skulle detta verkligen vara typiskt för Göteborg?
Det författaren har gjort är att leta upp ett svit av udda och ofta drastiska berättelser ur Göteborgs historia, möjligen till en del sanna (dock utan att källan anges), blandat med skrönor av oklar sanningshalt och här och där uppenbara felaktigheter. Det handlar om supande och horande biskopar, präster, poliser och andra stadens styresmän, om skökor, mördare, slagsmål och avrättningar. Vad av allt detta som skulle vara typiskt för Göteborg är inte helt lätt att begripa. Författaren är möjligen mest ute för att provocera, något som ju var på modet åren kring 1968.
En poäng är dock att författaren lyfter fram och kommenterar skalden Wadmans bouppteckning, som han kallar Den vackraste göteborgsdikten och avslutar "Ogift. En liten soffa. Två stycken takpannor. Ingen säng. - Ett brännvinsglas. Men ingen tallrik. - Inga andra böcker än sina egna".
Och Pappa Dubb får en anmärkningsvärt mild behandling. Dessutom ett härligt porträtt i Lundquists speciella manér.
Och vem var då författaren? Rune Olausson (f. 1933) hade vid tiden för publikationen av Typiskt Göteborg publicerat ett par romaner, varit musikkritiker och medverkat i radio och TV. Senare gav han sig i kast med en bred publicistisk verksamhet, skrev bl a manus för TV-programmet Partaj, författade romaner, dikter och samhällskritik, skrev barn- och ungdomsböcker (delvis under pseudonym), översatte och introducerade klassiker. Möjligen gör han så fortfarande.
Boken bestods med ett antal nedgörande recensioner, den sågades verkligen unisont, såväl i Göteborg som Stockholm. "Det är en typisk plojförfattare" skrev Sven Schånberg med ett för tiden karakteristiskt språkbruk. "Till plojen hör att med bibehållen allvarlig min låta undslippa sig meningslösheter som vore de guldkorn av vishet". Bengt Anderberg går också hårt åt författaren, samtidigt som han passar på att ge en egen rejäl känga åt sin födelsestad "Staden är ingenting att sälja. Den är en tungusisk håla, gjord för urinvånare. Vad skall man visa en främling här? E 6:an söder ut eller norr ut?" Lars Lagerstedt i Svenska Dagbladet rubricerar sin anmälan "Bisarrerier om Göteborg".
Så läst och kommenterad får nu detta udda nummer i göteborgianasamlingen återgå till sin hylla och vila i frid.
________________________________________
Bengt Anderberg: Typiskt Göteborg? - Expressen 1968-10-23.
Bo Heurling (red.): Författaren själv. Bra Böcker, 1993.
Lars Lagerstedt: Bisarrerier om Göteborg. - Svenska Dagbladet 1968-11-06.
Sven Schånberg: En göteborgsploj. - Göteborgs-Posten 1968-10-17.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar