Först är ändå först och jag är glad över att vara innehavare av ett exemplar av originalupplagan, visserligen hårt skuren, men med ren och välbevarad inlaga, komplett med alla tillägnanden och lyckönskningar. Boken har tidigare tillhört Trolleholms bibliotek och är försedd med Carl Trolle-Bondes exlibris.
Haqvin Setthelius (född 1693 eller 1694, död 1754) tillhörde en prästsläkt som i flera generationer verkat i Sätila pastorat. Han studerade i Uppsala, prästvigdes 1721 och tjänstgjorde i drygt 20 år som adjunkt i Sätila och Hyssna, för att slutligen hamna som kyrkoherde i Kville pastorat i norra Bohuslän.
En svensk översättning av Setthelius lilla skrift utgavs 1927 av Thulin & Ohlsons antikvariat efter det att den stått att läsa i Månadsblad om böcker tidigare samma år. Upplagan var 150 exemplar, varav 120 numrerade. 1974 gav Rundqvists boktryckeri ut en ny upplaga i 500 exemplar, som både innehöll den ursprungliga latinska texten, den svenska översättning, som Thulin & Ohlson tidigare tryckt, en del historiska illustrationer och en kort efterskrift. Här anges också att denna översättning förvärvades av Eric Ohlson som del av en samling göteborgslitteratur, att översättningen gjorts av den tidigare ägaren och att den senare blev granskad och rättad av bibliotekarien Simon Aberstén.
 |
| Till vänster och i mitten olika versioner av den av Thulin & Ohlson 1927 utgivna svenska upplagan (numrerad resp. onumrerad upplaga), till höger den av Rundqvists 1974 utgivna upplagan |
I sammanhanget värdefullast är dock att en ny översättning 1996 utgavs av Sven Blomgren, frejdad latinlektor i Vänersborg med professors namn, avliden i hög ålder 2004 och bl a känd för att ha översatt många dissertationer från 1700-talet med västgötsk anknytning. Den är tryckt i Västgötalitteratur 1996 och försedd med rikliga kommentarer, både till själva avhandlingen och rörande de medtryckta hyllningsversarnas mottagare och avsändare. Blomgren rättar också ett antal felaktigheter i både Setthelius egen text och i den tidigare översättningen. Bl a påpekar han att den Jesper Kruus, som Setthelius anklagar för att ha intagit Nya Lödöse, i själva verket var den som återerövrade staden av danskarna. Inte heller tror han på Setthelius beskrivning av "den dubbla bergklint innanför stadens murar, Otrilla kallad, som naturen i stadens västliga del mycket lägligt har placerat mitt emot det på andra sidan älven belägna berget Ramberg" eller rättare sagt på hans teori att berget skulle ha fått sitt namn Otrilla "ungefär som odrillat, eftersom den aldrig intagits av någon fiende". Redan Cederbourgh (som trots allt måste ha läst Setthelius avhandling) avfärdade detta och anger att Otterhällan är det ursprungliga namnet, som sedan av gemene man förvanskats till Otrillan. En uppgift, som saknar belägg på annat håll, är också när Setthelius skriver att Drottninggatan tidigare kallades Skottegatan.
Mycket i texten är präglat av tidens yviga stil och viljan att teckna en vacker bild av staden. Sannolikt var den krassa verkligheten inte fullt så idyllisk som författaren menar
Utanför staden och de näraliggande vattnade fälten är en mycket bergig terräng, som genom sin oländighet kan göra tillträdet svårare för fiender. Men med dessa klippor har naturen blandat lunder, trädgårdar, lantgårdar och de skönaste utsikter, som det skulle vara för långt att uppräkna, men på den nedanför liggande slätten skjuta vackra tornspiror upp, och strax därefter synas nästan på alla håll borgarnas rödmålade hus och stadens höga murar.
Haga är en förstad, som, belägen i väster på ringa avstånd från staden, har smakfullt uppförda boningar och de täckaste trädgårdar ... På ringa avstånd härifrån grönskar Slotzskogen, som upptager ett mycket vidsträckt område, till vilket många strömma samman från staden och där de för att skaffa sig hedervärd vederkvickelse anordna olika lekar, och på båda sidor har den mest förtjusande småskog vuxit upp liksom till en för åskådarna behaglig skådeplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar