Prins Oskars skola

Kom häromdagen över en gammal göteborgskarta, "Plan af Göteborg med tillämnade nya anläggningar 1856". Det är alltid lika intressant med gamla kartor - vad finns kvar? vad är förändrat? Mycket av det som syns på nedanstående utsnitt ur kartan är borta: kanalen längs Västra Hamngatan,  artilleriregementets anläggningar, namnet Hästbacken. Men en del står kvar: Domkyrkan, läroverket och biskopshuset, Engelska kyrkan och delarna av artilleristallet väster om Magasinsgatan (som förhoppningsvis kommer att inrymma en ny konsthall så småningom). Och så då detta "Pr. Oskars Skola" vid Kaserntorget, vad var det för någonting?

 

 

Jo, "Pr." står för Prins och Prins Oskars skola var inrättad för undervisning av stadens "soldatbarn", dvs barn till militären vid artilleriet, i praktiken lika med Göteborgs garnison. Skolan kom till och startade sin verksamhet i juli 1810. Den uppkallades efter Carl Johan Bernadottes son Oscar, född 1799, men rimligen först sedan Carl Johan anlänt och blivit mottagen som Sveriges kronprins, tillika vederbörligen adopterad av kung Karl XIII, i november samma år. Det formella namnet blev Skolan Prins Oscar för Kungl. Göta artilleriregementes soldatbarn. Skolans verksamhet finansierades på olika sätt: genom den s k portpenningen, genom kollekt från stadens kyrkor, avkastning av mulbete på några av bastionerna, medel från artilleriregementets barnhuskassa och donationer från förmöget folk. Skolan inhystes först i ett vakthus vid Karlsporten och sedan på ett par andra ställen i närheten av regementskasernen, men från 1824 kom skolan in i en egen byggnad på Kaserntorget nr 7, ritad av en kapten J.F. Weinberg, som tidigare ritat även Willinska skolans hus.



Prins Oskars skola med adressen Kaserntorget 7, som den såg ut 1922. Foto Stadsmuseet.

Som mest hade skolan ett 100-tal barn. 1847 upphörde den att vara soldatbarnskola och blev istället enligt den nya skolstadgan församlingsskola i Garnisonsförsamlingen, och emottog därmed också skolpliktiga barn i allmänhet. För undervisningen svarade bataljonspredikanten, en underlärare och två lärarinnor. Under några år bedrevs också undervisning i skrädderi och skomakeri. 1858 tog den nybildade folkskolestyrelsen hand om församlingsskolorna och därigenom också Prins Oskar. 1870 övertog regementet lokalerna. Efter dess utflyttning till Kviberg köptes huset småningom av Svenska frälsningsarmén, som hade verksamhet där till 1953, då det revs för att bereda plats för ett nybygge.

 

Från Sven Gulin och Oscar Jonsson citeras följande om skolans verksamhet på 1850-talet

 

Ett hundratal soldatbarn, ca 60 gossar och 40 flickor, fingo här årligen undervisning i kristendom, historia, geografi, räkning och skrivning samt de äldre flickorna i fruntimmersslöjd. Alla erhöllo på skolans bekostnad s k paradkläder, vilka för gossarna bestodo av blå jacka med gul kant på kragen, vita byxor, känger, en blå mössa på vilken kompanimärke var fästat. Varje onsdag och lördag övades koralsång och på eftermiddagarna inövades gossarna i marsch och manöver. Eleverna hade fria medikamenter och läkarvård. Till uppmuntran av flit och sedlighet utdelades distinktionstecken. - Varje söndag tågade barnen i paradkläder till Garnisonskyrkan i Kronhuset.

 

Nog ser han ganska snäll ut, den siste underläraren på Prins Oskars skola,
Johan Lind (1820-1902), senare adjunkt på Seminariet.

______________________________________________

 

Gulin, Sven: Göteborgs hjärta, del I, 1977, sid. 55-57.

Jonsson, Oscar: Församlingsskolorna i gamla Göteborg. - Göteborg förr och nu1978; 13:5-43



Årets göteborgsbok 2013

Den fysiska bokhandeln i Göteborg förefaller vara stadd i långsamt avlidande. Det ledande företaget i branschen hittar i sin anorektiska strävan ständigt nya grepp för att sälja allt utom böcker. I detta läge borde det ändå vara möjligt för andra aktörer, som intresserar sig för böcker, böckers utgivande och böckers läsande (t ex de få fristående bokhandlarna, det snart återuppståndna Stadsbiblioteket, stadens båda göteborgsinriktade bokförlag, Hembygdförbundet, Stadsmuseet, kanske Göteborgs-Posten - och Akademibokhandeln är också välkommen) att träda in på marknaden. Och att ta NÅGOT grepp, som för göteborgarna uppmärksammar att det årligen ges ut en tämligen strid ström av böcker om staden eller med anknytning till göteborgska verksamheter, många av dem med högintressanta texter och del i påkostat utförande. Ett sådant framlyftande av litteratur om den egna orten eller egna landsdelen förekommer på många andra håll, t ex i Västergötland och Stockholm. I avvaktan på att ett sådant initiativ kommer till stånd har nu denna blogg egenmäktigt beslutat att utse ÅRETS GÖTEBORGSBOK (från utgivningsåret 2013). Beslutet har varit enhälligt, något strul med röstsammanräkningen har inte förekommit och några påtryckningar från (de ovetande) aktörerna har inte heller märkts av. Upplyst despoti har dock sina nackdelar: det hade förstås varit mycket bättre om utmärkelsen hade röstats fram av en representativ jury.

Segrare och vinnare av titeln ÅRETS GÖTEBORGSBOK 2013 har I alla fall blivit ARKITEKTER & FASADER: GÖTEBORG 1850-1920. Den är producerad i samarbete mellan arkitekturhistorikern Gunilla Linde Bjur och fotografen Krister Engström och utgiven av Balkong förlag i Stockholm.

Linde Bjur har gjort sig känd som föreläsare om arkitekturens historia och gav också för ett par år sedan ut Stationshus: järnvägsarkitektur i Sverige. Också där stod Krister Engström, skicklig arkitekturfotograf, för bilderna. Förlaget Balkong har tidigare producerat många vackra böcker, flera med Stockholmsanknytning, och har en ambition, tydliggjord på hemsidan som många bokälskare säkert skriver under på:

Den fysiska boken ger oss det vi inte får i den digitala världen. Att läsa på papper är för många att finna lugn och ro i vardagen. Undersökningar visar att vi minns bättre det vi läser i tryckta medier och att papper har en mängd egenskaper som påverkar läsupplevelsen positivt. Vi följer nyfiket den digitala utvecklingen i bokbranschen – men grundtanken med vår utgivning är vackra tryckta böcker med hög kvalitet och lång livslängd. Det tryckta är beständigt och på riktigt.

ARKITEKTER & FASADER är en rekorderlig volym i stort format med underbart bildmaterial och en intressant, upplysande och välskriven text, kanske inte en bok man direkt kryper upp med i sängen, men en prydnad för kaffebordet och till många kvällars glädje vid läslampan. Fokus är på de arkitekter som varit verksamma i Göteborg under andra halvan av 1800-talet och åren kring förra sekelskiftet - och på deras viktigaste byggnader. Det blir "biografier" av både arkitekterna (n = 11) och deras främsta skapelser, byggnader som göteborgaren ständigt har för ögonen. För den som intresserar sig för sin stad ger boken både detaljkunskaper och sammanhang.

-o-o-o-

Om det vore så att det vid utseendet av ÅRETS GÖTEBORGSBOK fanns två klasser, en för STOR BOK och en för LITEN BOK, skulle ytterligare en skrift med Göteborgsanknytning ha kunnat uppmärksammas. Och när vi ändå är i farten, så varför inte. Till ÅRETS LILLA GÖTEBORGSBOK 2013 har sålunda utsetts GÖTEBORGSLUFT, författad av Göteborgs-Postens frejdade - och också i andra sammanhang belönade - redaktör Kristian Wedel.

Visserligen har Kristian snott titeln till boken från sin icke mindre frejdade föregångare, Aron Jonason men det må vara hänt. Det är en bra titel, och efter drygt ett sekel kan den väl få användas på nytt. Både Kristian och Aron skriver om stort och om smått, infallsrikt, småroligt och ibland faktaförmedlande om händelser och människor i hemstaden. Men en fördel med 2013 års version är att man slipper "rimmerierna" och Jonasons för dagens läsare ganska krystade kastande av "witz-bomber" på var och varannan rad. När Kristian skriver blir det ibland bara korta impressioner, ett uppfångat samtal på bussen, en oväntad replik, men betydligt intressantare när han reflekterar över eller rör sig i kanten av kända och okända göteborgares förehavanden. På så sätt vandrar t ex Anton Stuxberg, Elfrida Andrée, SA Hedlund, Torgny Segerstedt, Curt Weibull och Rutger von Ascheberg genom texterna. Det är mycket personligt skrivet och mycket charmerande.

 

 

Omslaget till Aron Jonasons vers- och kåserisamling "Göteborgsluft" från 1906.
Observera särskilt det högervända lejonet: så ser Göteborgs stadsvapen verkligen inte ut!

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan

Även i år tillåter jag mig att bläddra 50 år tillbaka för att utröna vad som låg på bokhandelsdiskarna inför julen 1963. Mitt hjälpmedel är det s k Julprogram, som gavs ut av Wettergrens (eller möjligen fortfarande Wettergren & Kerbers) bokhandel och som tog upp i stort sett alla böcker som givits ut under året.

Den under året i särklass mest sålda skönlitterära boken var Dag Hammarskjölds Vägmärken, som totalt såldes i inte mindre än 93.000 ex. Hammarskjölds död i en flygolycka (om det nu var en olycka) hösten året innan hade skakat om det svenska folket och intresset var enormt för den dagbok eller vitbok "rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud", som påträffats efter hans död och som nu i redigerad form hade publicerats lagom till julhandeln. Nummer två på bestsellerlistan var Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Det hade gått fyra år sedan den fjärde och sista delen av utvandrareposet hade publicerats, men nu återvände Moberg till emigranttemat, om än med annan vinkling. Fortsättningen av listan var mer förutsägbar, där fanns årets deckare av Stieg Trenter och Maria Lang (ingen av dem någon höjdare) och förstås kåsörerna Cello och Kar de Mumma, som alla såldes i mellan 25.000 och 40.000 ex. I denna välkända skara hade dock även Kerstin Ekman trängt sig in med Dödsklockan, den sista deckaren hon skrev innan författarskapet tog en annan vändning.

Den absoluta toppnoteringen på bästsäljarlistan innehade dock - liksom föregående år - årsboken När-Var-Hur, förmodligen mycket användbar som present såväl till Fars dag som till julafton, såld i 103.000 ex. Under året hade också utgivits den första svenska kartboken över Europa, Europaguiden, den såldes i 60.000 ex. Alf Henriksons Svensk historia i två delar kom ut i sin första upplaga, genom åren följd av många andra i växlande format och utstyrsel.

Ser man till den svenska skönlitteraturen i övrigt kan man notera Sven Delblancs debutbok Prästkappan, Lars Forssells skådespel Söndagspromenaden, Lars Noréns debut Syrener, snö - förmodligen inte läst av många - och en samling prosastycken av Harry Martinson Utsikt från en grästuva, hans första bok på många år.

Två böcker, som utkom 1963, blev mycket diskuterade och omdebatterade. Den ena var Rachel Carsons Tyst vår, som angrep användningen av DDT och andra biocider i jordbruket. Det var ett djärvt debattinlägg, långt före sin tid, engagerade många och för den spirande miljörörelsen blev det en bibel. Den andra var C Northcote Parkinsons Parkinsons lag, vari författaren beskrev det som många länge hade haft på känn, men som nu fick sin med matematisk skärpa fastlagda definition: Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det eller Hur sju personer kan fås att utföra arbete för en. Man kan också uttrycka det som Har man mycket att göra blir det mycket gjort; har man lite att göra blir det lite gjort. Parkinson var egentligen marinhistoriker, utvidgade efter hand sina "lagar" men skrev också sjöromaner från napoleontiden och en "biografi" över Horatio Hornblower, CS Foresters fiktive sjöhjälte.

Intressant är att ta del av katalogens avsnitt om Teknik och populärvetenskap. Här återfinns titlar som TV-felsökning, TV-teknik, Datamaskiner ("om elektronhjärnor, robotmaskiner och annan databehandling"), Hur jag får ut mest av min Saab, För er som har TV, Bandspelare och  Långfärdskörning. Nog är det så att viss litteratur åldras snabbare än annan.

Vad låg på mitt eget nattduksbord?

Ja inte var det så hemskt mycket av det dagsaktuella. Med hjälp av min sparade förteckning över inköpta böcker kan jag konstatera att min läsning 1963 till största delen formades av vad som gavs ut i de nu rikt flödande pocketbokserierna och därigenom blev tillgängligt till överkomligt pris. Det mesta av "den stora litteraturen" var ännu oläst. Så det blev Huxley, Sartre, Brecht, Rilke, Oscar Wilde, Pinter, Hemingway, Salinger, Blixen men inte så mycket svenskt. Raymond Chandler dominerade bland deckarna, flera av hans böcker var redan inne på andra varvet. Och Jules Feiffer och Stephen Potter var husgudar.

En stor del av våren detta år ägnade jag åt tentamensläsning i medicin - vilket innebar att annan läsning fick maka på sig - och under tre månader trängde jag igenom Harrisons Principles of Internal Medicine från pärm till pärm. Förstås inte på nattduksbordet men väl vid skrivbordet. Så mycket invärtesmedicin som då har jag aldrig senare kunnat. Under hösten började jag vikariera som medicinunderläkare i Mölndal, där jag sedan skulle bli kvar i nästan sex år. Chefen, Gunnar Welin, blev en viktig förebild för mig och eftersom han hade ett särskilt intresse för leversjukdomar införskaffade jag förstås Sheila Sherlocks Diseases of the liver and biliary system i dess nyutkomna tredje upplaga. Dame Sheila (som hon blev 1978) vore egentligen värd en egen uppsats: hon var irländska och kom från enkla förhållanden, kämpade sig till en utbildningsplats i Edinburgh under mellankrigstiden, gjorde leverbiopsi till en praktiskt användbar diagnostisk metod, blev den förste professorn i medicin vid Royal Free Hospital i London, erhöll en rad framstående utmärkelser och förblev till sin död 2001 världens ledande leverspecialist och småningom Grand Old Lady. Hennes lärobok - skriven av henne ensam - är en "British textbook" när den är som allra bäst: klar och distinkt, men ändå personlig, väl tryckt, prydligt inbunden och med en alldeles omisskännlig inspirerande doft när man öppnar den (ber om ursäkt för mina kanske något udda biblio-olfaktoriska böjelser, men visst är det viktigt både hur en bok ser ut, känns och - ja just det: doftar - i synnerhet om man skall umgås med den under lång tid).



Jag läste förstås Hammarskjölds Vägmärken, men kan inte påstå att jag kunde ta till mig mycket av texten, jag var inte mogen för det, allt var upphöjt, vackert men till stor del ouppnåeligt. Större intryck på mig personligen gjorde då Sven Fagerbergs Svärdfäktarna., läst på en parkbänk under några soldisiga dagar i Tuilerierna i Paris. Årets vackraste bok var den engelske lantprästen Gilbert Whites Naturen i Selborne, för första gången översatt till svenska och med Gunnar Brusewitz underbara teckningar. En sådan skildring hjälper en gammal fältbiolog att hålla naturintresset levande.

August Strindberg började jag vid den här tiden intressera mig för, läste mycket av honom och om honom och plockade på mig vad jag hittade på antikvariat, men det var ännu långt till dess jag snöade in totalt. Göteborgsböcker hamnade också på mina hyllor lite då och då, inte särskilt planmässigt än så länge. Men 1963 kom två göteborgsskildringar ut, som blivit av bestående glädje. Dels var det Lars Ulvenstams Göteborg. En stad och dess människor, dels Kjell Hjerns antologi med texter om staden En bok om Göteborg.

Ulvenstams bok är den mer personliga av de två. Han berättar om människor, möten och miljöer, ofta med udda personligheter och människor utanför de styrandes krets, allt skildrat med en ömsint humor. Hjerns antologi innehåller bidrag från olika håll, många av dem med litterära kvaliteter (Ekelöf, Hillbäck, Sjöstrand, Anderberg, Sun Axelsson för att nämna några), med växlande ingångsvinklar: kultur, musik, teater, akademi, arkitektur, sjöfart, och med växlande lokalt fokus: Gårda, Slottsskogen, Lundby. Det är två sinsemellan väldigt olika böcker, men enligt min mening bland det finaste som skrivits om Göteborg och göteborgarna. Och de bär med sig en omisskännlig doft av 60-talet, igenkännbar för oss som var med redan då.

Gården La Fin

Man lär så länge man lever. Att det fanns ett landeri i Göteborg, som bar det egendomliga namnet Lafin, och var det låg, och när det fanns och vart det tog vägen - det hade jag verkligen ingen aning om. Men min syster, som ibland knyter nya bekantskaper och får höra berättelser om de mest skilda ting, hade nu kommit i kontakt med en äldre kvinna, som bestämt hävdade att hon vuxit upp just på landeriet Lafin. Och vad mera: hon var beredd följa med oss och visa var gården fanns.

Det blev att gå hem och läsa på, men inte fann jag mycket skrivet om den.  Gården skulle ha legat en bit uppför älven, på östra sidan - och faktiskt i Historiskt kartverk, utgivet till Göteborgsutställningen, fanns på en karta från 1921 namnet Lafin. En gård belägen nära den gamla landsvägen norrut mot Lilla Edet, mellan Hospitalskyrkogården och renhållningsverkets station i Skräppekärr.

 

Inte heller på Stadsmuseet hittade jag någon som kände till gården, men det gick ändå att plocka fram en del information. Det hade verkligen funnits ett landeri på platsen, som ursprungligen hette  Skräppekärr. Som barn vet jag att jag hört någon vuxen säga ungefär "ja den där brôten får man köra till Skräppekärr" och aldrig hade jag då trott annat än att Skräppekärr hade med skräp att göra. Ett ställe där man dumpade skräp - vilket man ju faktiskt också gjorde. Men namnet är mycket gammalt, den äldsta formen var Skräppe, och namnet sägs ha med verbet skräppa=bullra att göra. Landeriets mark omfattade i gamla tider området mellan Lärjeholm i norr (gränsen däremot var också länsgräns) och Hospitalet i söder, Göta älv i väster och bergbranten i öster. Beteckningen landeri hade i äldre tider en vidare innebörd än vad vi känner från 1700-talets göteborgska landerier. Någon egentlig bebyggelse utöver ett litet torp fanns inte på Skräppekärr förrän under 1800-talets senare del.

 

Först i slutet av 1700-talet dyker namnet Lafin upp, ibland stavat La fin (=slutet, stadens sista utpost åt detta håll). Möjligen var det Skräppekärrs torp som kallades så. Namnet fick sedan följa med när den egentliga landeribyggnaden  på Skräppekärr uppfördes någon gång kring 1870. Så här såg den ut på 1950-talet.

 

 

Idag är byggnaden borta. Riktigt när den revs har jag inte lyckats få klarhet i, men förmodligen någon gång under 1970-talet. Av tidningsklipp från 1969-70 framgår att den då - tillsammans med bl a Lärjeholms gård - var i farozonen, men räddades kvar genom insatser från bl a museichefen Allan T. Nilsson. Det var förstås vägar som skulle fram. Några år senare fick den trots allt lämna in, medan Lärjeholms huvudbyggnad fortfarande står kvar.

 

Nåja, vi for i alla fall ut till platsen för det gamla Lafin. Vår ciceron Britt Gustafsson, 91 år, hade alltså växt upp på gården och mindes allt liv och rörelse som fanns kring den förr i tiden. Då fanns inte bara huvudbyggnaden utan också stall och uthus, en vacker allé upp från stora vägen och hon mindes särskilt en stor silverpoppel, som stod framför huset. Fastigheten, som ägdes eller disponerades av Renhållningsstyrelsen innehåll två lägenheter i var sitt plan. Föräldrarna, Robert och Anna Ering, med två barn bodde i övervåningen, i undervåningen fanns Nils Frisk med sin familj, varav sonen senare lät tala om sig i andra sammanhang - han blev professor i indoeuropeisk språkforskning och under den tid jag studerade på Göteborgs universitet var han "min rektor", Jöns Ivan Hjalmar Frisk. Både Ering och Frisk innehade chefstjänster på Renhållningsverkets avfallshanteringsstation i Skräppekärr, som låg på gångavstånd, nere vid älven.

 

Britt hade med sig en bild, som sannolikt hade tagits 1936. Framför huvudbyggnaden på Skräppekärr eller Lafin, som det då kallades, står Britt med hunden Tello, brodern Einar, föräldrarna samt några äldre släktingar. Bakom det prydliga bostadshuset låg stall och bodar, till vänster gick allén upp från stora vägen. Men nu var det 2013 och hur vi letade kunde vi inte hitta minsta återstod av den forna glansen. Husen var borta, den vackra allén var borta och någon silverpoppel kunde vi inte se skymten av. Det enda som minde om gången tid var Renhållningsverkets ännu bevarade arbetarbostäder som fortfarande ligger i en rad utefter Gamlestadsvägen.

 

Lite mer om lin- och bergbanan 1923

Jag skrev tidigare här på bloggen om de båda tillfälliga persontransportbanorna - linbanan och bergbanan - under Jubileumsutställningen 1923 (inlägget daterat 2012-02-14). Linbanan gick alltså från en liten platå nedanför Minneshallen, över Södra vägen, landade på bergshöjden i Lisebergsområdet och fortsatte ner till värdshuset. Efterhand har det kommit en del kommentarer rörande linbanans sträckning. Det har ifrågasatts om det verkligen var så att banan gjorde en "knick" vid relästationen och som stöd för detta har hänvisats till nedanstående karta (som är tillgänglig på nätet, adress www.ekeving.se/p/gbg/utst1923/linb/index.html).

Det är oklart varifrån bilden ursprungligen är hämtad, men den kommenterande texten antyder att det rör sig om preliminär sträckning; det finns också en alternativ sträckning markerad med svag röd linje, knappt synlig i bilden. Ekevings inlägg redovisar också andra bilder av hur man preliminärt tänkte sig t ex utformningen av mellanmasten. Jag har försökt att i tillgängliga arkiv i stan få fram någon karta eller bild av hur linbanan gick i verkligheten, men har tyvärr inte lyckats hitta någon sådan. Den mest tillförlitliga bilden jag kunnat få fram är nedanstående, hämtad ur Teknisk tidskrift 23 juli 1923, där en ingenjör Bo Hellström skriver om väg- och vattenbyggnadstekniken på utställningen, dock utan att gå in på själva linbanan. Men kartan är publicerad av en tekniskt kunnig person och under pågående utställning; det vore egendomligt om skribenten inte skulle ha reagerat om kartan inte visar de faktiska förhållandena.

 

Ytterligare en göteborgsskröna

Häromkvällen satt jag och pratade med en annars mycket pålitlig person om linbanan under Jubileumsutställningen, varvid han fällde kommentaren "ja men du vet väl att det var två olika linbanor". Nej det visste jag verkligen inte. Jo, den andra skulle ha gått från Överåsbergets södra översta platå ner till Liseberg. Något stöd för detta finns verkligen inte utan uppgiften får inrangeras bland övriga lokalhistoriska skrönor i Göteborg: det fanns heller inga hjälphästar som drog spårvagnarna uppför Stigbergsliden och inget kafé i den Malmska valen.

 

Fader i bergbanan

Slutligen kan jag inte i sammanhanget låta bli att publicera en nyligen påträffad bild från utställningens bergbana. Den som glatt blickar ut från vagnen är den 17-årige yngling som småningom skulle bli far till bloggskribenten.

Gustaf II Adolfstatyn i Tartu

I ett tidigare inlägg här på bloggen (daterat 2011-03-09) har jag redogjort för den göteborgska Gustaf II Adolfstatyns öden och äventyr. Jag nämnde där också att det finns en kopia av Bengt Erland Fogelbergs staty i estniska Tartu och dristade mig att förmoda att denna var av betydligt mindre storlek än originalet. Flera kollegor har jag ombett att vid besök i Tartu kontrollera statyns storlek, men ingen har återkommit med klara besked. Nu vet jag äntligen bättre, sedan jag först i en gammal årgång av Gamla Hvitfeldtares årsskrift och sedan i tidningen VI från april 1992 hittat nedanstående bild, förmodligen från gjuteriet i Tallin.

 

Man kan visserligen inte hundraprocentigt säkert utesluta att gjutaren på bilden är en ovanligt reslig estländare, men det mesta talar ändå för att statykopian är betydligt mindre än sitt göteborgska original. Vilket i och för sig kan föranleda undringar. Kopian bekostades av Uppsala universitet (till vilket universitetet i Tartu var dotteruniversitet, anlagt 1632, det andra i dåvarande Sverige). Ville man inte konkurrera med originalet, eller räckte inte pengarna? Eller var det så att man utgick från den kopia, som lär finnas på Nationalmuseum och förmodligen är mindre än göteborgsstatyn?

Lennart Tolges himla liv

I dessa yttersta dagar är det många som "skriver sitt liv". Det kan vara att man efter avslutat yrkesarbete eller av annan anledning känner för att blicka tillbaka och fundera över hur livet blev. Vad var det egentligen som hände? Vad var det jag åstadkom?  Då när livet gick som fortast. Och när man knappast hade tid till reflektioner och perspektiv. Eller att man vill lämna sin berättelse för barn och barnbarn. Drivkrafterna är olika och resultatet av mödorna kan också se väldigt olika ut. En av de som verkligen har haft ett innehållsrikt liv och har en förmåga att berätta om det är "handelsmannen" (jag hittar ingen bättre övergripande beteckning) Lennart Tolge, infödd göteborgare med sina rötter i Bagaregården. Boken är utgiven på eget förlag och heter Det blev ett himla liv.

Det är en sann entreprenör som berättar och berättelsen går i en halsbrytande fart. Allt från födelsen på Edla Höglunds privata förlossningshem vid Danska vägen 74 via ungdomsäventyr vid Ånäsfältet och Gullbergsbro till skolor och utbildningar och till en yrkesverksamhet i de mest skiftande miljöer. Det är inte möjligt att i ett referat göra skildringen rättvisa. Men läsaren får reda på hur man säljer betongblandare, sprängmedel och fritidshus, får möta intressanta personligheter i de mest intrikata situationer och från de mest skiftande miljöer och med författaren besöka nästan alla delar av klotet, inklusive Fiji, Nordkorea och DDR. Och vart den gode Tolge än kommer så blir det ett himla liv, för det mesta som ett uttryck för hans entusiasm, drivande förmåga och vinnande sätt. Han flyger operasångare i sitt privatplan, han äter lunch med Nikita Chrustjev i Kreml, han skriver en period tidningskåserier, han lär känna Per Anger, som var legationssekreterare hos Raoul Wallenberg i Budapest och han möter Ben Bellas polischef i Algeriet. Det är en väldigt rolig läsning, men man får spänna fast säkerhetsbältet innan resan börjar. Och associationerna kan som sagt vara halsbrytande, ett kapitel kan börja med stubbfräsning hos parkförvaltningen i Kiel och sluta med en bastu tillsammans med världsdirigenten Sir Charles Mackerras. Ungefär.

Men även om mycket av författarens äventyr har utspelat sig på den globala arenan så innehåller boken mycket också för en göteborgare. Lennart Tolge var under många år anställd på Volvo och under en viktig period företagets chef för Australien, Nya Zealand och Oceanien och läsaren får ta del av många interiörer, möten, personer och inte minst spelet bakom kulisserna i Volvokoncernen - och i enstaka fall är kritiken hård. Vi får höra om hans uppväxt under krigsåren, om gamla göteborgskrogar och om miljön i gamla Redbergslid. Allt är skrivet med gott humör och med ett ofattbart detaljrikt minne. Han minns inte bara namnen på de han mött, han minns repliker och datum och anger ofta både vederbörandes bostads- och företagsadress. Och allt detta av en man som vid författandet var nästan 80 år.

Boken rekommenderas verkligen till läsning. Den finns till försäljning i vissa bokhandlar, kan också erhållas genom Gamla Redbergspojkar och från författaren direkt.