Om göteborgsk gatunumrering

Man ska ju lära så länge man lever och häromdagen lärde jag mig ett definitivt nytt ord, bustrofedon. Det är ett ord med grekiskt ursprung (bous = oxe, och strophe = vända) och används bl a för ett skrivsätt, där varannan rad går från vänster till höger och varannan från höger till vänster. Möjligen kan man våga sig på att därav konstruera adjektivet bustrofedonsk. Björn Collinder har i sin Stora ordboken ("korsordslösarens bäste vän") en bra översättning = plogfårevis.

Exempel på det bustrofedonska skrivsättet finns såväl i hieroglyfer som i en del romerska inskriptioner. Det används idag bland annat för att i vissa länder numrera kart- eller geografiska områdessektioner. Den för vårt ämne intressantaste användningen är dock som princip för gatunumrering. När jag nu gick omkring och skröt med mitt nyinlärda ord så imponerade det dock föga på min dotter, som är bosatt i Edinburgh, men hemma på besök. Hennes måttligt upphetsade kommentar var "Jamen så trodde jag alla gator var numrerade". Och det är förståeligt, i Storbritannien används nämligen sedan länge denna princip för gatunumrering: man startar i ena ändan, numrerar ena sidan (vänster) i en följd så långt gatan går, vänder därefter och numrerar vidare utefter andra sidan. Och till yttermera visso, så länge hon bodde hemma var det på en göteborgsgata, som använder samma numreringsprincip, Överås parkväg. För Göteborgs del torde dock detta sätt att numrera vara ett sällsynt undantag, jag har bara hört talas om ett annat exempel, Bygatan i Västra Frölunda (eller rättare sagt en del av).

Den princip för gatunumrering, som används i Sverige och de flesta andra europeiska länder, kom sannolikt till stånd som följd av franskt inflytande; Napoleon föreskrev i sin "code civil" att gator skulle vara numrerade med udda nummer på ena sidan och jämna nummer på andra sidan. Olika principer finns dock om de udda numren skall vara till vänster (som i Stockholm) eller höger (som i Göteborg). Om man granskar gamla göteborgskartor kan man finna exempel, som kan tolkas som tillämpning av att den bustrofedonska principen, så t ex i nedanstående utsnitt från en karta från 1807 (återgiven i Gudrun Lönnroth (red.): Hus för hus i Göteborgs stadskärna, 2003; sid. 30). 

Man skall notera att fastigheterna i Göteborg var organiserade i rotar, som i centrala staden omfattade vardera en öst-västlig gata, inkluderande angränsande delar av tvärgatorna, se t ex http://gbgtomter.se/kvarterskarta.html.

I illustrationen ovan kan man se att fastigheterna i den 6:e roten, Köpmansgatan, börjar numreras på sydsidan från öster till väster, men man låter också numren gå in på de tvärgator man möter, Östra Hamngatan och Tyggårdsgatan. När man når Smedjegatan vänder numreringen och går på nordsidan åt andra hållet. Genom att roten omfattar en gata, och fastigheterna numrerats konsekutivt på detta sätt, kan onekligen fastighetsnumreringen sägas vara bustrofedonsk. Men man skall noter att det här handlar om fastighetsnumrering och inte gatunummer, vilka infördes långt senare i Göteborg.

Mats Fröier och Ove Drejenstam har bidragit med faktauppgifter till detta inlägg.

Linbana & bergbana 1923

Som två av de många arrangemangen under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 byggdes både en bergbana och en linbana. Eftersom det hänt att även välkända göteborgsskribenter blandat ihop de båda kan det möjligen vara på plats med ett klarläggande. På kartan nedan framgår tydligt de båda tillfälliga banornas sträckning (bilden är hämtad ur en sammanställning gjord av Staffan Lillienberg).

Linbanan startade alltså söder om Huvudrestaurangen och öster om Minneshallen (ungefär på platsen för nuvarande Universitetsbiblioteket) och gick över Södra vägen till Liseberg. På bergknallen som nu ligger strax norr om "Synålen" angjorde den ett uppbyggt torn, gjorde en lätt krök och landade småningom strax intill Värdshuset. På platsen för tornet finns nu en minnesplatta i berget. Linbanan var inte klar till invigningen av utställningen men från den 24 maj trafikerades den med två gondoler, som vardera tog 12 (senare ökat till 15) passagerare. Åklängden var 375 meter och restiden drygt fyra minuter. Bortsett från minnesplattan på Liseberg finns idag inga lämningar av konstruktionen.

Bergbanan hade sin dalstation i bergsslänten en bit söder om Näckrosdammen, mellan dåvarande Konstindustrihallen och Sjöfartsutställningarna. Därifrån gick den upp på berget och slutade strax norr om nuvarande Johannebergs vattentorn, där en annan av utställningens attraktioner, ett högt fyrtorn hade rests. Åklängden var 210 meter och nivåskillnaden 46 meter. Bergbanan var dubbelspårig och hade två vagnar, som vardera tog 24 passagerare och som drogs upp och ner med kablar. Maskineriet var beläget vid den övre stationen. Restiden var 3 1/2 minut.

Av byggnaderna på berget finns idag betongfundamentet till fyrtornet kvar, det mäter 8 x 8 meter och är lätt att hitta. Ett tiotal meter väster om fyrtornsgrunden finns ännu rester av fundamentet till maskineriet vid bergbanans övre station. Det finns också i sluttningen några rester av fundament som bar upp banan.

Rätt skall vara rätt! Linbanan och bergbanan var alltså två helt från varandra fristående arrangemang.

För detaljuppgifter tackar jag Mats Fröier och Staffan Lillienberg.

Bilden nedan (och många fler) från både linbanan och bergbanan finns i Stadsmuseets bildkatalog på nätet med adressen http://carlotta.gotlib.goteborg.se/

Göteborgska kolportageromaner

På kort tid har två tryckalster kommit mig att gräva något litet i de göteborgska kolportageromanernas historia. Dels kom jag över en inbunden årgång av Göteborgs-Följetongen från 1904-05, dels ropade jag på senaste västgötaauktionen in en volym, i oväntat prydligt skick, innehållande Göteborgs Mysterier och dess fortsättning (eller om det nu var början, se nedan).

Begreppet "kolportageroman" (av latinska comportare = forsla och franska colporter = försälja under kringvandring) står för en typ av underhållningslitteratur, som utvecklades i mitten av 1850-talet och hade sin blomstringstid i Sverige mellan 1890 och 1910. Karakteristiskt är att dessa texter utkom häftesvis och oftast såldes genom ett abonnemangsystem, ibland kunde de sammanföras och ges ut som romaner - eller romaner ges ut som häften, uppfinningsrikedomen bland författare och förläggare var stor. Inte sällan dyker samma texter upp under olika titlar, ibland tryckte man bara om titelsidan (med en ny titel). Innehållsmässigt rör det sig vanligen om de mest förfärliga historier, där dagsaktuella sensationer, grova förbrytelser, liderliga kärleksförhållanden, kolsvarta bovar, ljushyllta oskyldiga kvinnor, våld och ond  bråd död blandas i kapitel efter kapitel - inte sällan kom den samlade texten upp i över tusen sidor. Det är läsning för "enkelt folk" som i många fall säkert inte hade många andra möjligheter till litterär underhållning.

Utgivare av Göteborgs-Följetongen var densamme C.R.A. Fredberg (1863-1933) som idag är mest känd för sitt trebandsverk Det gamla Göteborg. Även om denna personligt skrivna och detaljrika skildring av det gamla Göteborgs historia blev hans främsta gåva till eftervärlden, så omfattade hans litterära produktion mycket annat - från ungdomsdikter, flera hemska romaner, helgtidskrifter typ Påsken, Pingsten m fl, flitigt bedriven journalistik och revyförfattande, ja till och med två helaftonspjäser Lars Gathenhjelm och I Ostindiska kompaniets dagar. Ibland, kanske när han bredde på som värst, uppträdde han under pseudonym, t ex när Böljans dotter eller Smugglarbandet på Djäfvulsskäret (1888-90) angavs författad av Dargar Göte. Göteborgs-Följetongen, som utkom ären 1903-08 gav nog Fredberg mer bekymmer än inkomster, det var en ständig press att få ut ett 16-sidigt häfte varje vecka. Trots att man till stor del tryckte av tidigare utgivet material så bar det sig inte i längden.

Fredberg skrev själv en hel del av materialet. I de årgångar jag kom över finns bl a den fruktansvärda Vålnaden på Gula Brickan författad av Peter Bull & Co. (förmodligen pseudonym för Fredberg själv) och Majlidens ros. Men där finns också romaner med Stockholmsmotiv, t ex Den röda hästskon eller Pärlstickargrändens hemlighet med Karl Benzon som angiven författare och i varje nummer finns med ett par illustrationer, med tydlig angivelse av vilken berättelse de hör till. Förmodligen också av ekonomiska skäl återkommer bilderna med ungefär ett halvårs mellanrum. Efter 52 nummer kom Gula Brickan äntligen till slutet. Och slutet blev trots allt i dur

Med dessa ord tryckte han en varm kyss på hennes läppar. Därute sjöng lärkan allt högre och solen lyste med rikare glans. Den nya vårdagen gaf löften om att inga skuggor af det förflutna mera skulle falla öfver deras lif.

Men numreringen är förvillande och visar sig bero på att redaktionen räknar ett år (=52 nr) från september till september. Nr 1-16 är således 2:a årgången (1904), nr 17-52 3:e årgången (1905). Man noterar vidare att det sällan framgår av de tryckta häftena vem som är upphovsman till följetongerna, och aldrig vem som är redaktör eller ansvarig utgivare.

Hur det egentligen förhåller sig med de Göteborgska Mysterierna och Hemligheterna är det inte heller så lätt att avgöra. Mitt exemplar inleds med Göteborgs Mysterier, romantiserad skildring ur Göteborgslifvet från början af detta århundrade, omfattande 527 sidor och med tryckår 1895. Därefter följer Göteborgs Hemligheter, romantiserad berättelse ur Göteborgslifvet. 2:a delen, Till en blodbefläckad hemlighet, omfattande 336 sidor och med tryckår 1891. Någon författare till den första delen anges inte, däremot att "Bearbetning och lokalisering" skett "af A-n; som författare till andra delen anges "Zoé", vem det nu är.

På UB i Göteborg finns två volymer, den ena betitlad Göteborgs Mysterier, den andra Göteborgs Hemligheter. Samma texter finns i båda volymerna och är också identiska med mitt exemplar, men titelsidorna är omkastade, så Hemligheterna har blivit Mysterier och tvärtom. Även tryckåren växlar, det förefaller som dessa texter första gången gavs ut 1890. "A-n" och som det heter på en annan titelsida "O. A-n" står förmodligen för Olof Andrén, vars förlag givit ut en av volymerna. Bakom pseudonymen "Zoé" anger både Dag Hedman och Dan Korn att göteborgsredaktören Johan Anshelm Häthén döljer sig. Hedman har flera exempel på Häthén och Andréns kompanjonskap i kolportagegenren, bl a författade och utgav de Dödsdömd eller På schavotten och i fängelset (1891-92), totalt omfattande 1.432 sidor; den texten utkom senare i nya emissioner med än mer upphetsande titlar, först Gisela eller En hemlighetsfull börd, och sedan för tredje gången som Furstinnan af Frankenthal eller Jägmästarens dotter. Ja det är sannerligen inte lätt att hitta rätt bland de omtryckta och med skiftande titlar och författare försedda texterna. Det enda man kan trösta sig med är att - vad än titeln säger - så döljs inga litterära upplevelser där bakom. Det är möjligen läsbart men definitivt inte njutbart för en nutida läsare.

_______________________________________

Dag Hedman: Den svenska kolportageromanen - en kort presentation och probleminventering. I Dag Hedman (red.): Brott, kärlek, äventyr. Lund, 1995.

Johannes Vretblad: Fredbergiana. En krönika om en krönikör. Göteborg, 1957.

NYUTGIVET: Ur höstens bokflod

Den gångna hösten har medfört en strid ström (minst en dryg halvmeter) med böcker om Göteborg eller med göteborgsanknytning på något sätt. Det följande gör inte anspråk på att vara en fullständig förteckning över vad som utkommit, mer ett plock ur floden.

Louise Brodin: Axel Nilsson. Museiman och föregångare. Warne förlag, Sävedalen, 2011. 248 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 184 kr.

I årets i särklass vackraste göteborgsbok berättar Louise Brodin om sin farfar, den förste museichefen på Röhsska museet. Louise har skämt bort oss med vackra böcker tidigare men den här tar priset. Texten är medryckande och intressant, layout, typografi, illustrationer och band föredömliga. Både författare, fotograf och förlag har stor heder av slutresultatet. Axel Nilsson (1872-1924) var uppenbarligen en kraftfull och karismatisk person med starka skånska rötter och aktivt verkande inom nästan alla samtida museiprojekt - Kulturen i Lund, Nordiska museet, Livrustkammaren, Skansen och så från 1909 Röhsska museet. Man får hans brokiga och färgstarka livshistoria återberättad med många inslag av familjeminnen. Samtidigt blir det en kavalkad av göteborghistoriska händelser och miljöer under åren fram till och med Jubileumsutställningen 1923. Ett nöje att läsa och många tidigare okända uppgifter om huvudpersonen och om den stad där han fick möjlighet att spela en så viktig roll.



Birgitta Kyrö Mattsson: Gator och torg - i mitt Göteborg. Med illustrationer av författaren. Tre Böcker förlag, Göteborg, 2011. 151 (1) sid. Illustr. Hft. Pris på nätet 154 kr.

Det finns gott om böcker - med eller utan bilder - som beskriver stadens geografi eller aspekter av den. Men den här boken är spännande, vi får vandra runt i mestadels innerstan tillsammans med en person, som dels är arkitekt och förstås därigenom ser på byggnader och miljöer på ett speciellt sätt, dels har varit borta en längre tid från staden och nu återser många delar av stadsrummet, som undergått stora förändringar. Det är trivsamt, personligt och ger nya infallsvinklar. Till detta kommer mycket charmerande akvarellerade teckningar. Tyvärr för dock författaren vidare den felaktiga uppgiften om att linbanan från Jubileumsutställningen till Liseberg gick från bergen ovanför Näckrosdammen. Så var det inte och de fundament som finns kvar avser bergbanan, som gick från utställningsområdet upp till fyren och utsiktstornet

i Johannebergsbergen. 

Persson, Maria (red.): Skatås - utgrävningen av en minneslucka. Bricoleur Press, Lindome, 2011. 156 (4) sid. Illustr. Hft. Finns i Stadsmuseets butik, pris 200 kr.

Arcini, Caroline och Bramstång Plura, Carina: Garnisonens gravar i Göteborg. Utgiven av Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Arkeologiböcker, Stockholm, 2011. 106 (2) sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 188 kr.

Två fascinerande böcker med arkeologisk inriktning har nyligen utkommit. Boken om Skatås gräver inte efter forntida lämningar utan är verkligen "samtidsarkeologi", definierat brett som all "interaktion mellan materiell kultur och mänskligt beteende, oavsett tid och rum". Maria Persson, som lett arbetet, är doktorand på historiska institutionen i Göteborg och har tidigare bl a "grävt ut" en dansbana i Uddevallatrakten. Det man nu undersöker är spåren - i grävschakt, arkivhandlingar, gamla kartor och muntliga berättelser - av den period under och omedelbart efter andra världskriget, då Skatåslägret användes för förläggning ("internering") av holländska och polska kvinnor, som fördes till Sverige med de s k vita bussarna från tyska koncentrationsläger. För många göteborgare är detta en okänd del av vår historia, som författarna kallar det "en minneslucka".

Boken om "garnisonskyrkogården", belägen i jorden under den lilla träddungen framför Polishuset vid Skånegatan, tidigare en del av den gamla Tegelbruksängen innehåller en hel del av intresse. I första hand gravområdets historia, det var i bruk under åren 1721-1835, men föll sedan i glömska, väcktes lite till liv men föll i glömska igen. Den arkeologiska utgrävningen nu 2007-08 var mycket begränsad till sin karaktär och det var väl heller inte några sensationella fynd man gjorde, men det är bitvis spännande läsning om kroppslängden på garnisonssoldaterna, tänders omformning efter att ha sugit på en kritpipa i decennier och en del om sjukdomar och förmodade livsöden för några av de begravda man hittat. Dessutom får man sig till livs åtskilligt om livet i staden under garnisonstiden. Den ena av författarna är arkeolog, den andra osteolog.

Andersson, Mats och Forsberg, Anders: Göteborg och dess spårvagnar. Bilder från 2000-talets spårvägstrafik. Trafik-Nostalgiska förlaget, Stockholm, 2010. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 174 kr.

Det här är en presentbok till den sanne spårvagnsälskaren. Läckra bilder på gamla och nya spårvagnar, spårvagnar på alla upptänkliga linjer, spårvagnar på dagen och spårvagnar på natten, i sol och i regn och i snö. Mer bilder än fakta. Kanske mer inriktad på turistande "aficionados", texten är i varje fall både på svenska och engelska.

Björklund, Lisa (red.): Stiftelsen Göteborgs Barnhus 1737-2010. Barnhusets verksamhet och insatser för barn och ungdomar under närmare trehundra år. Göteborg, 2011. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 70 kr.

Göteborgs barnhus är en stiftelse, som räknar sina anor tillbaka ända till 1737. Under många år ända fram till 1924 drevs verksamheten - i stort sett enbart med donationsmedel - i barnhusbyggnaden vid Stampgatan. Huset står ännu kvar, utvändigt ganska väl bevarat men idag med annat innehåll. Numera driver stiftelsen ingen barnhemsverksamhet, men har ganska stora tillgångar och delar ut medel årligen till organisationer som verkar för barn och ungdom. Boken ger intressanta inblickar i hur barnhusverksamheten bedrevs och hur stiftelsens medel använts på senare år. Vem författaren är och varför skriften är utgiven just 273 år efter starten framgår dock ej.

Fuxén, Lars (red.): Göteborgs fäktklubb 100 år. 1911-12-20 - 2011. Göteborg, 2011. 75 (1) sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 100 kr. 

Den ärorika göteborgska fäktkonstens och fäkttävlandets historia från Per Henrik Lings insatser som resande fäktlärare 1809-11 till olympisk medalj för inte så länge sedan. Den idrottsintresserade känner möjligen igen namn som Kerstin Palm, Hans Lagerwall och Björne Wäggö.

Sjölin, Mats (red.): Att fånga det flyktiga. Göteborgs museum 150 år. Göteborgs stadsmuseum i samarbete med Carlsson bokförlag, Stockholm, 2011. 320 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 291 kr.

Boken som utgivits i anslutning till Göteborgs musei 150-årsjubileum saluförs med ett uppseendeväckande ljusgrönt eller blekrosa omslag. Om detta finns det säkert olika åsikter. Innehållet har däremot rimligen ingen något att klaga på. Här finns en uppsjö av historiska minnen, fakta och framtidsblickar i ett 15-tal kapitel, alla skrivna av anställda vid eller med anknytning till museet. Många av texterna berör museets roll, målsättning och dess samspel med sina nyttjare, och hur dessa har växlat under de gångna decennierna. En mängd aspekter finns beskrivna, allt från de olika samlingarnas historia och ordnande till etnologiska fältstudier och stadslandskapets förändring. Boken är en verklig guldgruva, informationsrik och tankeväckande och ett måste för den som vill fördjupa sin kunskap om Göteborg.

Hall, Åke och Lindquist, Per: Flyget i Göteborg 100 år. 1911-2011. Norlén & Slottner förlag, Kristinehamn, 2011. 208 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 267 kr.

Författarna till den här boken har "förutom att vara två av Göteborgs mer kända flyghistoriker, var för sig en mångårig yrkesbakgrund inom flyget ... Åke Hall som tekniker och Per Lindquist som pilot" (som det står på omslaget). Författandet i all ära, men det är framför allt den utomordentligt rika samlingen av fotografier från starten 1911 till idag som imponerar. Bland det intressantaste är den allra tidigaste flyghistorien med uppstigningar från Kvibergsfältet och Tingstadsvassen (och bilder på var dessa fält egentligen låg någonstans). Och sedan förefaller allt finnas dokumenterat från Torslanda, Landvetter och Säve, olika flygplanstyper, civila och militära, helikoptrar, fallskärmshoppare och en fransk Concorde, möjligen på sitt enda Göteborgsbesök.

Arnell, Anders: Fridas Gårda(g). Hur det började ... och fortsatte. Göteborg, 2011. 110 (2) sid. Illustr. Dekorerat pappband. Pris på nätet 109 kr.

Till sist en udda skrift. Och vad det här är eller utger sig för att vara för bok blir jag inte klok på. Hittade den till försäljning på ICA Focus på Örgrytevägen dagarna före jul, men har inte sett den i bokhandeln. Bokens huvudperson lystrar till namnet Frida Fokuson och mycket kretsar kring hennes förmenta aktiviteter i "Fokusons Ost-, Smör- och Ägghandel" på Fabriksgatan i Gårda. En del förefaller vara autentisk lokalhistoria, annat svävar helt i det blå. Inledningsvis står det "Bokens berättelser är fiktion. Händelser och gärningar som tillskrivs personer med kända namn är i hög grad produkter av författarens fantasi", vad nu det betyder. Författaren är säkert ute efter att provocera och mystifiera, men det vore intressant att få reda om där finns några korn av faktisk sanning.

El Marinéro och Jubileumsutställningen

Den stora Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes högtidligen av konung Gustaf V den 8 maj 1923. Efter den pampiga invigningen vidtog lunch för de inbjudna, besök på utställningarna och småningom galamiddag i utställningsrestaurangen för 2.000 gäster. Allting var storslaget och även sett från dagens perspektiv en enorm tillställning. Honoratiores bar civil högtidsdräkt eller paraduniform redan från tidiga förmiddagen, korrektheten i detta hade diskuterats utförligt i pressen i förväg, men tydligen var det konungens egen önskan som villfors. Allt som förekom blev föremål för detaljerad skildring i svensk och utländsk dags- och veckopress. Hela sommaren skrevs det sedan om de otaliga aktiviteter som förekom i Göteborg, mer eller mindre fast knutna till själva utställningen. Allt tycks ha hänt just här just då.

Vad som däremot inte noterats, varken i de böcker, som de senaste åren utkommit om utställningen, eller  i Tomas Hernqvists "kataloger" över tryckt utställningsmaterial, är Evert Taubes bidrag till festligheterna. När jag gick igenom material på en av mina många hyllor med göteborgiana "hittade" jag för några veckor sedan ett nothäfte med musiken till Evert Taubes melodi "El Marinéro"

Överst på framsidan av nothäftet står tryckt "Till Göteborgs damer vid Jubileums-Festen den 8 maj 1923". Det fyrsidiga häftet är tryckt hos Eiken & Schildknecht, Emil Carelius, K. Hov-Musikhandel, Stockholm, 1923. Det innehåller enbart n oter, ingen sångtext. På framsidan har Taube skrivit en personlig dedikation till kanslirådet och fru Harald Wiens "med hjärtligaste tack för sist" och också strukit under orden "den 8 maj".

Melodin "El Marinéro" (sjömannen) tycks vara en av Taubes mindre kända alster. Den är inspelad på grammofon vid ett enda tillfälle, den 23 maj 1923 på skivbolaget "Gramophone Company". Olle Edström skriver om melodin i sin bok om Evert Taubes musik "På inspelningen spelar Gustaf Elmer Nilsson piano och Knut Esbjörnsson violin. Taube bidrar här och där med vissling eller sång". Någon egentlig sångtext finns dock inte till melodin. Det skall vara en av de första genuina tangomelodierna som gavs ut i Sverige och den har även efter argentinska mått en mycket genuin karaktär.

Men vilken är då kopplingen till Jubileumsutställningen? Jag har gått igenom relevanta delar av det stora klipparkiv kring utställningen, som finns bevarat på UB i Göteborg - och inte en rad om att Taube på något sätt officiellt medverkade i festligheterna. Annars fanns många möjligheter, t ex festmiddagen med avslutande dans till orkester i den stora rotundan, galaföreställningen på Stora Teatern och olika dansorkestrar som spelade på Liseberg. Två revyer spelades i staden jubileumssommaren: Karl Gerhard och John Botwid stod för ruljangsen på Folkteatern och Gabriel Alw med ensemble på Lisebergsteatern (hans insats som manusförfattare blev dock brutalt sågad av kritiken). Men ingenstädes någon trubadur med nyskriven tangomelodi. Evert var 1923 fortfarande i början av sin karriär, men hade publicerat både visor och en prosabok och året innan den uppmärksammade "På kryss med Ellinor". Han hade haft många engagemang som vissångare runt om i landet. Det är knappast troligt att det inte i pressen skulle ha uppmärksammats om han haft någon framträdande roll i festligheterna.

Kanske ville Taube bara på sitt lite yviga chevalerska sätt utnyttja tillfället att knyta an till den händelse som våren 1923 var på allas läppar. Kanske hade han planerat någon form av närvaro som inte blev av. Kanske deltog han i någon privat tillställning som inbjuden underhållare. Hans understrykning av "den 8 maj" på notomslaget antyder ju att något ändå inträffade den dagen. Svaret på detta får vi nog aldrig veta. Det enda bestående spåret i pressen är en annons för melodin i Vecko-Journalen den 13 maj 1923, nu omdöpt till "Sjömans-Tango".

_____________________________________________________

Edström, Olle: Evert Taubes musik, 2007.

78-or & film. Hemsida om svensk musik och film 1900 - 1960, adress http://medlem.spray.se/filmoch78or/index.htm

Klippböcker från Jubileumsutställningen. Göteborgs universitetsbibliotek.

Ännu en Strobl

Tack vare Åke S i Laholm, som läst mina tidigare utläggningar om tecknaren Stefan Strobl (19 juni, 25 augusti) , har ytterligare en publikation med teckningar av honom dykt upp. Det är en jultidning från 1926 med namnet "Nya Hallänninga-Jul". Vad jag kunnat finna utkom ett sådant litet häfte till julen under 20-talet, kanske redan från 1919 som "Hallänninga-Jul" och senare som "Nya Hallänninga-Jul", kanske även några år på 30-talet (UB i Göteborg har ingen komplett serie).  Sannolikt marknadsfördes tidningen framför allt i Laholm med omnejd. Innehållet är mycket lokalt färgat.

I det aktuella häftet finns 20 karikatyrer, förmodligen av lokala koryféer i Laholm, alla försedda med några satiriska strofer på knagglig vers. För en nutida läsare är det inte särskilt roligt. En av de avporträtterade är den excentriska borgmästaren Axel Malmqvist, åtminstone lokalt känd för sina pekoralistiska teaterstycken. Mannen på omslaget är tyvärr inte identifierad. För Strobl var väl detta ett beställningsjobb bland andra, det märks att teckningarna är från ett tidigt skede av hans karriär, de har ännu inte nått den elegans, som finns i porträtten från Uppsala och Stockholm i mitten av 40-talet.

De Redligas Samfund

Hösten 1788 utgavs i Göteborg en liten anonym skrift om 12 sidor med titeln "Tal, Hållit för De Redligas Samfund, I slutet af October Månad 1788". Den är tryckt, som det står "på egit förlag af Samuel Norberg, Kongl. Gymn. Boktr."

Texten anslår redan från början en magistral ton "Ärlige och förståndige Män! För Eder, wördaste Bröder, som synens hwad I ären, och ären hwad I wiljen synas, Män af ärlighet och förstånd! ... För Eder är det en rättskaffens heder at tala om sanning och rätt, om kärlek til Fäderneslandet: För Eder är Gudsfruktan, tro och ära inga swassande ljud utan bemärkelse, för Eder går det ej an, at åtskilja Konung och Fädernesland." Den fortsatta texten uppmanar på tidens blomstrande språk åhörarna - vilka de nu var - att inte visa någon feghet, att återuppväcka nationens traditionella dådkraft, att vara konungen och fäderneslandet trogna. "

Den händelsen ware långt fjerran från os, at en Swensk Konung funne sig wanmägtig af lydandes motwilja, och öfwergifwen af egit folk, i fiendernas åsyn! ... Ack! låten ej denna skammen drabba Nationen! ej drabba de redlige och agtningswärde ... I, som kännen Sweriges fordna öden, huru ofta det warit på en gång skakadt af Utländskt wåld och inbördes oenighet; men ockstillika, hwad stora ting Edert - de redligas Samfund alltid förmått åstadkomma til et folks upprättelse.

Med åberopande av "huru kärleken till Fäderneslandet eldat trenne Sturars, en Engelbrechts och Gustaf Ericssons bröst" och av den store Gustaf Adolph "som med så mycken trohet, så utmärkt Manndom, gått fienderna till mötes" fortsätter talaren/skribenten att ingjuta mod och förtröstan. För att tolv sidor av högstämda utgjutelser senare sluta med "Prisade ware wåre Arf-Furstars mod och kärlek för Fäderneslandet! Wälsignad den enighet som råder i Konunga-Huset! och ware den åtfölgd af all folkets trohet och lydnad!" Det är möjligt att förräderiet mot Gustaf III i Anjala tidigare under sommaren 1788 ligger bakom en del formuleringar, men det nämns aldrig explicit.

Vad är då detta för en pamflett? Vad är bakgrunden till dess tillkomst? Och vem är den anonyme författaren? Skall man tro titelsidan är det tryckta ett tal hållit i Göteborg "i slutet af October Månad 1788". Det finns dock i texten inga direkta anspelningar på varken göteborgska förhållanden eller personer eller den aktuella tidpunkten, allt är uttryckt i väldigt allmänna ordalag.

Göteborg oktober 1788

Situationen i Göteborg hösten 1788 präglades starkt av den dansk-norska invasion, som inletts med att trupper gått in i norra Bohuslän de första dagarna i september, och sedan avancerat ner genom länet med Göteborg som mål. Försvaret av staden var starkt eftersatt och möjligheterna att klara en belägring helt otillräckliga. Gustaf III, som brådstörtat återvänt till Stockholm efter sitt finsk-ryska äventyr, insåg situationens allvar - men också dess möjligheter - och tog sig i snabba transporter via Mora, Karlstad och Mariestad ner till Göteborg, där han efter en viss palaver blir insläppt genom Drottningporten sent på kvällen den 3 oktober. Kungens närvaro höjer omedelbart stridsmoralen hos stadens befolkning, den gamle inkompetente kommendanten du Rietz avskedas och borgerskapet förklarar sig villigt att ställa stora lån till kungens förfogande. På Stora torget den 7 oktober förklarar sig garnisonen villig "att följa sin Konung i liv och död."

Det är i detta läge inte helt lätt att förstå att någon i ett högstämt tal skulle behöva ingjuta ytterligare mod och kräva helhjärtad uppslutning kring monarken. Men kanske var det så att den uppskruvade entusiasmen sviktade när tiden gick och både det militära läget och de diplomatiska ansträngningarna att få slut på stridigheterna tycktes gå i stå. I Götheborgs Nyheter av den 25 oktober kan man sålunda läsa ett tillkännagivande  från borgmästaren och rådet, att den som är antecknad i borgerskapets infantericorps rulla men försummar att infinna sig till vakthållning skall betala böter och vara skyldig anskaffa ersättare. Några dagar tidigare (22 oktober) hade konungen också misslyckats med att få generalstabens stöd för att bryta den ingångna vapenvilan och gå till anfall mot trupperna i Bohuslän-Dalsland.

Vem är författaren?

Men vem är då författaren till skriften? Hos Bygdén finns ingen uppgift och jag har inte heller någon annan stans lyckats hitta ett omnämnande av talet. Så därför får det tills vidare enbart bli gissningar. Varken Gudrun Nyberg eller Bertil Holmström, som nyligen skrivit om de aktuella händelserna, har något tips. Det var säkert inte ovanligt vid denna tid att man dolde utspel och kritik bakom alias eller anonymt författarskap. En tanke skulle vara att uttrycket "på egit förlag" antydde att boktryckaren Samuel Norberg själv stått för talet. Men han är inte känd för varken verbal förmåga eller vilja att delta i den offentliga debatten. Formuleringen skall nog mer ses som att skriften var tillkommen på författarens eget initiativ och utan hjälp av förläggare.

Något sällskap eller orden som vid den aktuella tidpunkten lystrade till benämningen De Redligas Samfund har jag inte lyckats hitta. Lundin och Strindberg skriver i sin bok Gamla Stockholm om både sällskapet Redliga Svenskar och Redliga förbundet, men båda dessa sammanslutningar var stockholmska företeelser med aktivitet först flera decennier senare. Skalden Thomas Thorild har en passus i en skrift med namnet Över Tryckfriheten och Samhällets styrka från 1784, som möjligen kan vara av intresse. Han skriver där

Låtom oss förnya denna ädla, gamla half-förgätna Orden: de Redligas Samfund. Deras första ord är: Sanning och Styrka. Deras kännemärke är: Ära, Frihet och Höghet. Deras namn är: Ädle, och Medborgare. De hava med sig Naturens första kraft och Guds eviga röst som vill den högsta sällhet. De vandra i det rena Förståndets ljus. Deras grundsats är: att Feghet och Hyckleri är en fri Mans Vanära, det första brott emot Samhället, och i sig själv ej annat, än var Medborgares brott mot sin egen Höghet, sitt egna Värde, och sin egen Lycksalighet.

Ordval och framställningssätt stämmer väl med det tryckta talet, men att Thorild skulle vara direkt inblandad i författandet (annat än möjligen som inspiratör) ter sig helt osannolikt. Han hade tidigare på hösten 1788 lämnat "medelmåttornas paradis" och givit sig av till England. Någon anledning att blanda sig i de göteborgska affärerna hade han inte heller. Ordet "redlig" användes säkert flitigare på 1700-talet än idag, betecknande människor (män), som var redbara, hederliga, kunde ta vara på sig själva. Min tro är att uttrycket "De Redligas Samfund" inte åsyftar någon viss sammanslutning eller orden, utan mera betecknar den samlade borgerligheten i Göteborg.

En annan tanke är att Kommerserådet och Handels och Politie Borgmästaren Daniel Pettersson (1720-1802) skulle vara författaren. Han var från 1760-talet och flera decennier framåt aktiv i ledningen av staden. Han föranstaltade om vattenledningen från Kallebäck, han inrättade Göteborgs Brandförsäkringskontor och han var den som såg till att den Sahlgrenska donationen användes till ett sjukhus. Han anlade planteringar och byggde kanaler. Men han hann även med att vara poet och författare. 1761 hade han givit ut Saga om Mercurius och Vulcanus och 1778 den satiriska dikten Barrabassiade. Året före de aktuella händelserna uppläste han i Kungl. Sällskapet sitt omfattande Skalde-Qväde öfver Ny-Elfsborgs befrielse från danska belägringen år 1719. Han höll gärna tal i högtidliga sammanhang och lät ofta trycka dem efteråt, så t ex i anslutning till konungens avresa från Göteborg den 15 december 1788. Men det förefaller som att han alltid tydligt markerade sitt författarskap. Och någon anledning av just i det aktuella fallet vara anonym ser jag inte.

Talet är rimligen författat av en van skribent. Sådana fanns inte till överflöd i Göteborg de aktuella åren. Hugo Fröding har skrivit om vitterheten i Göteborg i slutet av 1700-talet och därifrån kan man hämta en del tänkbara namn. Men Martin Wallenstråle, som varit med och bildat Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg hade 1781 blivit kyrkoherde i Närke på väg mot biskopsstolen i Kalmar; Johan Simmingsköld hade bidragit med ett glansfullt poem vid Kungl. Sällskapets instiftande 1775 men sedan varit huvudsakligen verksam i Stockholm, varifrån han tillställde redaktionen för Hwad Nytt ett och annat kväde; "de var dock ej många - han var nämligen synnerligen lat - men de röjde dock en viss talang" skriver Fröding; lektorn Alexander Malm hade hållit och låtit trycka diverse tal, bl a med anledning av kronprinsen Gustaf Adolphs födelse 1778 och vid Kungl. Sällskapets årshögtid i januari 1788, men han skyltade alltid med namn på sina tryckta alster; Carl Johan Brunjeansson var ledamot av Kungl. Sällskapet och hade skrivit tal till konungen, men avflyttat till Uddevalla och dessutom avlidit redan 1785.

Så mysteriet kvarstår: vem skrev talet till De Redligas Samfund? Kanske någon som bedriver forskning på den aktuella tidsperioden ser detta inlägg och kan ge ett tips?

____________________________________

Fröding, Hugo: Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden, 1922

Holmström, Bertil: Tio dagar som skakade Göteborg, 2000

Nyberg, Gudrun: Grosshandlare Peter Militz. En bortglömd gustavian stiger fram ur arkiven, 2010

Thorild, Thomas: Att följa ögonblicken. Texter i urval, 2000; tillgänglig via Internet på adressen http://www.svenskaakademien.se/publikationer/svenska_klassiker