Mer om göteborgsläkare

I ett av mina första inlägg på denna blogg (2011-03-04) skrev jag om Lars Öberg och hans samlingar av minnesteckningar över göteborgsläkare. Jag aviserade där också att arbete pågick för att samla minnesord från senare år i en ny volym. Så har också skett, lagom till julen 2011 publicerades Göteborgsläkare under redaktion av Jan Westin - ansvarig för denna blogg - och Carl von Sydow.

Boken är utdelad till Göteborgs Läkaresällskaps medlemmar, men finns också tillgänglig i göteborgsbokhandeln, på nätet och från Tre Böcker förlag i Göteborg. Boken rymmer minnesord över läkare som varit ledamöter av Sällskapet och som avlidit under åren 1985-2010. Texterna bygger i betydande utsträckning på de parentationer över bortgångna medlemmar, som sedan över hundra år tillbaka årligen framsägs vid Sällskapets årshögtid i januari, den lördag som infaller närmast Pehr Dubbs dödsdag den 14 januari. I ungefär en tredjedel av fallen har dock minnesorden nyskrivits och kompletterats och alla texter har krävt redigering.

Parentation över bortgångna ledamöter vid Göteborgs Läkaresällskaps årshögtid 2012,
av tradition begången i Stadsfullmäktiges sessionssal i Börsen.

Boken utgör ett unikt dokument över ett par generationer göteborgsläkare. Såvitt känt har ingen liknande samling av minnesord över läkare publicerats från andra håll i landet. Totalt är minnen och hågkomster redovisade rörande 290 läkare. Huvuddelen av de bortgångna var födda före 1930, hälften före 1921. Det innebär att de avlade läkarexamen någon gång 1940-50, de fick vara med om de stora genombrotten med penicillin och tuberkulostatika och de fick uppleva den svenska sjukvårdens expansiva 1960-tal. De var också delaktiga i en utveckling av läkarkåren i Göteborg från 200-300 vid förra seklets mitt till över 3.000 idag. De allra flesta var män (88 %), det var ju så samhället såg ut.

Boken har sitt intresse dels genom att den skildrar ett stort antal individuella levnadsöden, dels genom att ur de samlade minnesorden stiger bilden av 1900-talsläkaren fram. Här finns många betydande profiler, både sett ur göteborgskt, svenskt och internationellt perspektiv. Främst med internationella mått sätter många  Jörgen Lehmann (som borde fått åtminstone ett delat Nobelpris i medicin 1945), men även Leif Hallberg, Lennart Hansson, Bertil Hood, Holger Hydén, Einar Ljunggren, Tage Malmström, Alf Nachemson, Örjan Ouchterlony, Ingemar Petersén, Alvar Svanborg, Lars Svennerholm, Andrzej Tarkowski, Gösta Tibblin, Lars Werkö och många, många andra satte svensk medicinsk forskning på världskartan i slutet av 1900-talet. I andra ändan av spektrum ligger de många läkare som, ofta ensamma, skötte vardagssjukvården från distriktsläkarmottagningar och privatpraktiker (en tidigare i Göteborg mycket vanlig form av yrkesutövning, bland de porträtterade c:a 50 personer). Och det är förstås tämligen ogörligt att på ett oantastligt sätt kunna avgöra vem som i sitt arbete gjorde den "mesta nyttan"?

Vid sammanställningen av minnesorden har det varit uppenbart att omfattning och detaljrikedom i hågkomsterna om de enskilda läkarna varit mycket växlande. För karismatiska personer med högt uppsatta befattningar, stort nätverk och lång karriär i Göteborg finns utförliga minnen, starkt levande hos vem man än frågor inom och utom läkarkåren. Andra kolleger minns vi nästan inte alls, en del förefaller ha verkat i det tysta, nästan okända för omgivningen. Och kanske måste det så vara - vi kan inte minnas allt lika väl.

Vad är det då som lyfts fram i minnesbilderna? Ja många av de "dygder" som betonas i texterna hör till dem som av hävd tillskrivs läkaryrket. Det är ingen tvekan om att hårt arbete är den gemensamma nämnaren, karaktärsdraget nummer ett, manifesterat såväl hos den sjukhusbundne forskaren som hos den ensamma praktikern. Nästan alla verkade ju också i en tid när hemmets skötsel och barnpassning åvilade den trogna läkarhustrun. Även om man hade börjat sluta tala om läkaryrket som ett kall, så fanns nog den känslan kvar hos många. Andra egenskaper som ofta återkommer i minnesorden är vänlighet, hjälpsamhet och engagemang. Man kan fråga sig om verkligen alla läkare i Göteborg var så exemplariska föredömen som det tycks. Det fanns rimligen under den aktuella perioden även läkare som misslyckades, misskötte sitt arbete och som kom i kontroverser med kolleger och med samhället. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att minnesorden avser endast läkare som vid sin bortgång kvarstod som medlemmar av Göteborgs Läkaresällskap. Den som det går illa för, som missköter sig och som kommer på kant med kamraterna kvarstår som regel inte i Sällskapet och försvinner därigenom från vårt sökarljus.

Boken har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning både inom läkarkåren och hos andra läsare. Den utgör tvivelsutan ett bidrag till göteborgshistorien. Tanken är att Göteborgs Läkaresällskap fortsättningsvis årligen utger ett supplement där minnet av de under året bortgångna ledamöterna tecknas. Ett första sådant upplement har utgivits till julen 2012.

I fåtöljen och på nattduksbordet för 50 år sedan

I mitt förra inlägg skrev jag om de svenska förlagens nyutgivna litteratur, vad som "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, dvs 1962. Redan ett par år tidigare (oktober 1959) hade jag inlett en kontinuerlig registrering av alla mina inköpta eller på annat sätt förvärvade böcker, en sorts primitiv accessionskatalog - som nu är inne på sitt 53:e år. Det är därför möjligt att komplettera föregående inlägg med vad jag, en då 26-årig, nygift, just hemifrånflyttad ung man med stort bokligt och litterärt intresse, faktiskt läste under år 1962. I slutskedet av mina medicinska studier innebar året mycket tentamensläsande, varvat med vikariat på olika kliniker, främst i Västsverige - med också mycken tid för fördjupad läsning i skilda ämnen.

Det som först frapperar vid genomläsning av listan på de 207 numren i katalogen för 1962 är den enorma genomslagskraft, som - åtminstone för mig - de i Sverige nyligen introducerade pocketböckerna hade. Totalt under året blev det 61 pocketböcker, varav 25 på svenska (Delfin, Prisma, Zebra), resten huvudsakligen på engelska, mest Penguins och Pelicans. Det var nytt, det var fräscht och attraktivt, det var billigt. Och gjorde i ett svep en massa litteratur av olika slag lätt tillgänglig. Bokhandeln nappade - som jag minns det - snabbt på den nya trenden och hämtade från annan detaljhandel mantrat "störtexponering vid gondolgaveln". Varje gång man besökte en bokhandel låg där en ny trave med läckra pocketböcker.

Vad gäller innehållet var det dominerande för mig under året kontakt med den klassiska deckarlitteraturen. Jag kan fortfarande fysiskt förknippa läsandet av Dorothy Sayers Lord Peter-deckare och Raymond Chandlers hela produktion av sju romaner med vikariats- och jourrum i Skövde och Vänersborg. I synnerhet Chandler har sedan följt mig genom livet. 

Andra upptäckter bland pocketutgåvorna var Hemingway, Camus, Faulkner, Brecht och Hesse. TE Lawrence's Seven Pillars of Wisdom läste jag på den soliga gräsmattan utanför barmpoliklinikfönstret i Falköping till dess den föll i sär. Piratens Tre terminer bar jag med mig och läste på alla upptänkliga ställen i flera månader.

Idag är mycket av pocketböckerna försvunna åt olika håll: sönderlästa, överlåtna till barnen, ibland ersatta av bättre versioner. De böcker jag köpte ur den traditionella nyutgivna produktionen har hållit bättre och står i stor utsträckning kvar i mina hyllor. På våren köpte jag Hemingways Vårflod, nyutgivna diktsamlingar av Ekelöf, Lars Forssell och Tomas Tranströmer, av Lars Gustafsson både diktboken Ballongfararna och romanen Följeslagarna. På hösten nyutgåvan av Erik Rosenbergs fågelbok Oset och Kvismaren och James Joyce's självbiografiska Ett porträtt av författaren som ung. Som julklapp fick jag Tolkiens Bilbo - en hobbits äventyr i Britt G. Hallqvists översättning och med Tove Janssons illustrationer (långt innan Tolkien blev särskilt känd). Flera utgåvor av James Thurber och flera samlingar av teckningar av den just åren kring 1962 mycket hypade Jules Feiffer studerades flitigt.

I övrigt noterar jag bland titlarna ett förhållandevis snabbt övergående intresse för främmande religioner (Zen, Tao, hinduism), inslag av heminredningsböcker och boksamlande, kataloger från konstutställningar (bl a Fyra amerikaner på Moderna museet), men endast enstaka inköp av Strindberg (som senare dominerade en lång period) och av göteborgiana - det intresset hade inte på allvar vaknat. 

Och vilken bok "betydde mest" för mig 1962, eller annorlunda uttryckt; vilken bok har jag flest gånger återvänt till efter 1962? Ja vid sidan av Tranströmer, som jag ständigt läser, i Hemligheter finns bl a "I februari stod levandet still" och "När han kom ner på gatan efter kärleksmötet" och Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

så är det är nog faktiskt  Raymond Chandlers bästa, Kvinnan i sjön (1943). För hans stämningsskapande stil, hans detaljerade miljöbeskrivningar, hans komplicerade intrig (som egentligen inte alls är komplicerad, det är alla hans utvikningar som gör den komplicerad) och för alla de lakoniska repliker som han lägger i Philip Marlowes mun. Så här kan det låta (i Mårten Edlunds översättning)

Vi åt inte frukost i Alhambra och jag fyllde på tanken. Vi for Highway 70 ut och svepte snart förbi långtradarna på vår väg mot de böjande jordbruksdistrikten. Jag körde, Degarmo satt dyster i hörnet med händerna djupt nere i fickorna. - Jag såg de frodiga snörräta raderna av apelsinträn rulla förbi som ekrarna på ett hjul. Jag lyssnade på däckens kvidande mot stenläggningen och jag kände mig trött och utsliten av för mycket sinnesrörelse och brist på sömn. - Vi nådde den långa stigningen söder om San Dimas som höjer sig upp mot en ås och sen sänker sig ner mot Pomona. Det är yttersta delen av dimbältet och början på det ökenliknande område där solen är lätt och torr som gammal sherry på morgonen, het som en masugn på förmiddan och sjunker som en ilsken tegelsten i skymningen.

Och den som hörde Tomas Tengbys bearbetning av Kvinnan i sjön som radioföljetong 1985 - med sin oändligt vemodiga signaturmelodi - bär den ständigt med sig genom läsningen. Snälla Sveriges Radio, kan vi inte nån gång få höra den i repris?

På bokhandelsdisken för 50 år sedan

Intressant kan vara att gå tillbaka i tiden och försöka få ett grepp om vad människor läste ett visst år, vad som då låg på "bokhandelsdisken". För inte var det som idag att man fritt fick botanisera bland hyllorna och deras innehåll. Under många år gav Wettergren & Kerbers bokhandel i Göteborg (som sedermera blev Wettergrens och småningom såldes till Bokia) inför julen ut ett litet häfte, där årets nyutkomna böcker presenterades. I mina gömmor hittar jag häftena för 1962, 50 år efter den nyss förlupna julen, och för 1963, där upplagesiffrorna för det gångna året fanns med.

Så vilka var då bästsäljarna för 50 år sedan? Ja överst bland skönlitteraturen - med 45.000 sålda exemplar - låg Per Anders Fogelströms Barn av sin stad, andra delen i hans stockholmssvit och uppföljare till Mina drömmars stad, som kom ut två år tidigare. Sedan följde nya böcker av den tidens pålitliga storsäljande deckarförfattare, Stieg Trenters Sturemordet och Maria Langs Främmande man, ingen av dem dock bland deras bättre alster. Årligen återkommande var också kåserier av signaturerna Cello och Kar de Mumma. Sten Bergman sålde alltid bra, det här året hette hans bok Det fagra landet och behandlade Japan. Intressant nog fanns också en lyriker med på 10-topplistan, Nils Ferlin, vars posthuma samling En gammal cylinderhatt, såldes i 22.000 exemplar. Det är nog inte många poeter som når upp till sådana siffror idag.

Bland facklitteraturen var en bok i särklass när det gällde försäljningssiffror, När-Var-Hur 1963 såldes i imponerande 103.000 exemplar. Serien började utges 1944 och var i många år en efterlängtad julklapp till katalogbitande familjefäder, sista årgången kom 2007. 

Om man gräver djupare i utgivningen för 1962 i jakten på vad som måhända blivit bestående till våra dagar blir utbytet förhållandevis sparsamt. Av den svenska skönlitteraturen har väl inte mycket mer än Pär Lagerkvists Pilgrim på havet, Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen (hans tredje diktsamling), Ivar Lo-Johanssons Lyckan, Sven Delblancs debutbok Eremitkräftan ("en djupt personlig roman, framförd med stor intensitet och betydande berättarkraft"), Lars Görlings beryktade 491 och en samling av Dag Hammarskjölds Tal stått emot tidens nötande tand. Av översatta böcker noterar man åtminstone en blivande klassiker, Joseph Hellers Moment 22 och inte mindre än sex titlar av Henry Miller (någon dammlucka måste ha brustit). Av memoarer noteras uppföljare av Herbert Tingsten och Sven Stolpe och böcker om Ingemar Bergman av både Jörn Donner och Marianne Höök. Per Wästberg skrev om Afrika och om Östermalm, Gunnar Gren lärde ut Vi spelar fotboll och kokboksutgivningen utgjorde en rännil (tre nya titlar) jämfört med dagens syndaflod. Samma förhållande sågs när det gäller deckarna - förutom Trenter och Lang noteras egentligen endast Kerstin Ekmans Den brinnande ugnen, som nog hållit bättre genom åren. En fortfarande klart läsvärd bok är Jan-Olof Olssons och Margareta Sjögrens Amerikafeber. 

Utgivningen av debattböcker och titlar i kontroversiella ämnen var påfallande stor. En sensation var det när Inge och Sten Hegeler publicerade Kärlekens ABZ och minst lika mycket debatt vållade Kristina Ahlmark-Michanek som i Jungfrutro och dubbelmoral gjorde upp med sexuella fördomar och förespråkade en friare och öppnare sexualsyn, något som Sverige inte var riktigt moget för 1962. Filmregissören Bo Widerberg, som 1962 ännu inte var filmregissör, gav sig i Visionen i svensk film på vad han uppfattade som den konstnärliga stagnationen i svensk film och i synnerhet Ingemar Bergman, som han rubricerade som "vår andes Dalahäst i världen". Att han verkligen hade något självständigt att komma med blev några år senare helt klart med filmerna Kvarteret Korpen (1963) och Elvira Madigan (1967). Mycket uppmärksammad blev professor Georg Borgströms bok Mat för miljarder, där han diskuterade den ökade diskrepansen mellan jordens tillgängliga naturresurser och befolkningsexplosionens krav. Och kanske allra mest diskuterad blev pastor Eric Grönlunds "översättning" av Markusevangeliet till ungdomsprosa, "Vi vann!" sa Markus.

Den som letar i julkatalogen efter titlar med göteborgsanknytning hittar inte heller särskilt mycket. Sven Schånberg och Lennart Thölén gav dock ut Göteborg - staden vid älv och hav, som fortfarande är läsvärd, Estrid Ancker gav ut sin biografi Torgny Segerstedt och Gustaf Thordén i Uddevalla sina memoarer Alla mina skepp. Av göteborgsintresse är också Göran Haglunds Hur man skall handla vid livshotande olycksfall. Haglund var en av de första narkos- och intensivvårdsöverläkarna i Göteborg och är särskilt ihågkommen för sina insatser under den stora polioepidemien 1953. Han pläderade redan i mitten av 1940-talet, som en av de första i landet, för användning av mun-mot-mun-metoden för återupplivning. Berömda är hans framträdanden, både för Göteborgs Läkaresällskap och under provsändningarna av TV på Liseberg, där ett frivilligt "offer" lät sig curariseras och därefter hållas vid liv med mun-mot-mun-andning till dess bedövningen släppte. 

Göteborgs vandrareförening

Begreppet "friluftslif" var inte precis på var mans läppar kring förra sekelskiftet. Visserligen hade Svenska turistföreningen bildats 1885 och Skidfrämjandet 1892 (långt senare omdöpt till Friluftsfrämjandet) men de första åren var medlemskåren dominerad av akademiker, och en fåtalig skara skid- och fjällentusiaster. Ett viktigt dokument för att förstå hur friluftsivrarna tänkte kring människans förhållande till naturen vid denna tid är den av språkforskaren och folkbildaren Gustaf Stjernström (1852-1933) utgivna Sommarboken, 1910* (han gav också ut en vinterbok). Här ryms både manande avsnitt med paroller som "Återvändom till naturen och ett enklare lefnadssätt" och "Friluftslif - idrottslif för alla" och mer praktiskt inriktade kapitel behandlande luft- och solbad, sångens makt vid vandring, sjöbad och simning, friluftskampering, vår sommarkost och dräktråd för vandrande damer. Alla aspekter av vistandet i naturen och det fria tas upp. Njutningsfylld läsning, rekommenderas varmt!

En fråga, som låg Stjernström varmt om hjärtat, var vandrandet och bildandet av föreningar för vandrings bedrivande. Inspiration hade han främst hämtat från Tyskland och Norge. 

Redan för många år sedan under resor och vistelser bland våra västra grannar befunnos dessa mäkta imponera genom en viss hurtighet i sitt uppträdande genom hela nationen, och tyckte jag mig finna, att detta härrörde från deras egenskap av utpräglade frilufts- och vandringsmänniskor i förhållande till oss svenskar, som på den tiden ännu voro mera än nu stationära, makliga och bekväma och på sin höjd idkade frilufts- och flirtliv vid någon badort.

I Stockholm fick Stjernström en vandrareförening till stånd i april 1913 och efter annonsering i lokalpressen skedde en första vandring i göteborgstrakten den 11 oktober samma år. Formellt konstituerades föreningen dock först en vecka senare, då man vandrade från Mölndal över Gunnebo och Pixbo till Mölnlycke - och under färden antog stadgar och valde styrelse. Ett litet tunt häfte, utgivet 1923, berättar om Göteborgs vandrareförenings tillkomst och tio första verksamhetsår. 

Ordförande i föreningen de första åren var naturgeografen Imri Holm och amatörarkeologen och folkskolläraren Johan Alin. Ansenliga skaror av vandringssugna göteborgare mötte upp de första åren och föreningen räknade som mest med 300-400 medlemmar, men intresset förefaller ha avtagit efter hand. Målen för vandringarna var ofta Hindåstrakten, men man tog sig också till Brattön, Ragnhildsholmen, Grävsnäs, Lilla Edet och Backamo. De flesta färderna var "rena nöjesvandringar", men ibland ägnade man sig särskilt åt geologiska studier, fornminnen eller djurvärlden under ledning av t ex professorerna Jägersköld,och Nordenskjöld och arkeologen Sarauw. Av bilderna i jubileumshäftet framgår att vandrarnas klädsel - i varje fall enligt nutida måttstock - var föga ändamålsenlig. De uppenbarligen ofta äldre herrarna var nästan alltid klädda i paletå och hatt, damerna i mestadels långa kjolar och bredbrättade huvudklädnader. Nedanstående bild, betitlad "Bergklättring 1914" visar syn för sägen men också att man klarade betydande strapatser även med denna utrustning och entusiasmen tycks det inte vara något fel på.

Göteborgs vandrareförening kvarlevde åtminstone så att man kunde fira sitt 25-årsjubileum 1938, men något eller några år därefter upphör alla vittnesbörd om föreningens verksamhet. Några arkivalier tycks man inte ha lämnat efter sig, men ett minnesmärke finns dock kvar. När man kör upp mot Gunnebo slott finns det, något 100-tal meter från Gunnebobro på höger sida i skogskanten en sten med en ristad minnesplatta med texten "GFV 19.10.1913 - 22.10.1933 - 19.10.1938". Numera finns också en förklarande skylt uppsatt vid vägkanten. Enligt uppgift var det här i "Gunnebolyckan" som föreningen konstituerades.

* mitt exemplar av Sommarboken är dedicerat från utgivaren till en av de som ledde de allra första vandringarna "den outtröttlige, över 80-årige grosshandlaren K.A. Forssell, som ännu marscherade i första ledet", som Stjernström skriver i jubileumshäftet.

______________________________________

Göteborgs vandrareförenings Minnesskrift med anledning av dess 10-åriga verksamhet. Göteborg, 1923.

Stjernström, Gustaf (red.): Sommarboken. En vägledning för ung och gammal. Stockholm, 1910.

Bertilsson och hans stuga

Bertilssons stuga eller bara "Bertilssons" är ett välkänt begrepp för många göteborgare, i varje fall för de som bor i östra delen av stan och tar sina promenader i Delsjöterrängen. Det gamla torpet, som ursprungligen hette Delsjökärr, ligger naturskönt  vid östra spetsen av Lilla Delsjön och kan nås - beroende på var man startar - efter 4-10 km på fina skogsvägar, delvis utefter Stora och Lilla Delsjön. Sedan drygt 60 år är jag om inte trägen så dock periodvis frekvent besökare på stället. Säkert har jag tagit mig dit många hundra gånger, till fots, springande, på skidor och skridskor, cyklande och jag tror jag var där också till häst en gång under min korta ryttarkarriär i slutet av 1960-talet. Besvärligast var det några dagar efter orkanen den 22-23 september 1969,då vi - med barnvagn - fick klättra över massvis med nedfallna träd för att ta oss fram till stugan. Jag har varit på kalas i storstugan, badat med chalmersspexare i den gamla bastun, sett hus och miljö ändra utseende och innehavare - men ändå utan att rastplatsens genuina karaktär förvanskats. För en tid sedan inträffade dock något som hör till sällsyntheterna - det visade sig vara möjligt att kombinera söndagspromenaden till Bertilssons med inköp av ett nytillskott till göteborgianasamlingen.

Det är Hans, en av sonsönerna till "gamle Bertilsson", som skrivit ner sina egna minnen och det han hört berättas av farfadern, sin far och andra släktingar. Det blir både ett kärleksfullt porträtt av den som skapade begreppet "Bertilssons stuga" och många minnesbilder från livet på Delsjökärr genom åren.

Torpet är gammalt och det är möjligt att de första torparna, som bosatte sig vid sluttningen ner mot Lilla Delsjön gjorde det redan i början av 1800-talet (enligt Stenström; först från c:a 1850 anger dock Hallén). 1864 föddes Verner Persson på gården och levde där sedan i stort sett hela livet med sin hustru Karolina och sin familj. De hade ett par kor, några grisar, får och höns. Säkert var det ett strävsamt liv, långt från annan bebyggelse och med långa körslor in till stan. En bild på paret finns i Stenströms örgrytebok. Det är den gamla ladugården från den tiden som idag är omvandlad till trivsam kaffestuga.

Från några år efter förra sekelskiftet finns en kort berättelse om en vintertur ut till Delsjökärr. Den som skriver är skeppsredaren Wilhelm Lundqvist, en av "bröderna" på Soltorpet.

När vintern kommer och isbelägger sjöarna, uppnås möjligheter för många intressanta forskningsfärder ... Uppkomna till Delsjötjärn (Lilla Delsjön) är det liksom man blivit förflyttad långt bort från all civilisation och naturen står inför oss tyst och allvarsam. Ej en människa synes till ... vi spänna åter stålsko på ... Långt borta i viken skymtar ett tak fram mellan träden ... Här ligga två gamla stugor, omgifna af trädgårdstäppor, och framför dem stå ett par bikupor. Ladugården ligger midt emot, och trefnad lyser ur de små fönsterrutorna. Torparen, en högrest man med öppet nordiskt utseende träder ut ur stugan, och då han hör hvarifrån vi äro, bjuder han oss stiga in. Inne i stugan, där en stor spis intar främsta platsen ... Far bjuder oss sitta ned och snart kommer mor med kaffebrickan. Vinden kommer hvinande från sjön och rycker i knutarna. Men vi ha det godt härinne och elden sprakar lustigt på elden (Lundqvist sid. 22). 

Det var av denne Verner Persson, som kapten Bertilsson köpte stuga med tillhörande ladugård något av åren kring 1930 (1927 skriver Hans Bertilsson, 1932 skriver Hallén). Per Bertilsson (1892-1972) hade vid det laget ett par spännande decennier att blicka tillbaka på. Född i Drängsered i Halland kom han 8-årig efter faderns död med sin mor till Göteborg. Efter studentexamen utbildade han sig på Gymnastiska Centralinstitutet och skaffade sig också en reservofficersutbildning. Därifrån den senare använda kaptensbeteckningen. Inför Stockholmsolympiaden 1912 reste en kommitté, ledd av scoutledaren Ebbe Lieberath, runt landet för att rekrytera en manlig gymnastiktrupp, som dels skulle uppträda vid invigningen av spelen, dels tävla i trupptävlingen. En av de gymnaster som kvalificerade sig var Bertilsson. Trupptävlingen blev en stor svensk framgång. "Häfrörelserna voro kraftiga och formerna, hoppen, hvad beträffar hållningen under språnget, behärskningen vid nedhoppen, balansen under överslag mm beundransvärda. Sannolikt har aldrig en bättre svensk trupp framförts" står det i den officiella redogörelsen för olympiaden. Truppen, inklusive Bertilsson erhöll alltså olympiskt guld.

Med erövrad guldmedalj gav sig Bertilsson med hustru Astrid ut i världen och hamnade slutligen på Cuba, där de stannade en femårsperiod, under vilken tid han arbetade som sjukgymnast och fäktlärare. Från denna vistelse finns det en skröna (eller kanske sanning) om hur en fönstertjuv i deras hus med hjälp av en limstav bemäktigade sig guldmedaljen. Efter hemkomsten var han aktiv som gymnastiklärare på Östra Real och som idrottstränare för bl a Redbergslid IK. Det finns uppgifter om att han var en ganska hårdhänt fostrare, som hade hård pli på sina elever. Han hade också kommunala uppdrag bl a var han med och utredde idrottsplatsstyrelsens organisation.

Under mer än 40 år innehade Bertilsson Delsjökärr. Till en början fungerade väl stället mest som sommarviste, men efter en renovering 1956 bosatte han och hustrun sig där året runt. Familjen bodde då i "gamlastugan", det hus som ligger längst västerut. Många vänner sökte sig ut till stugorna och efterhand blev det allt fler vandrare som också kom förbi och gärna lät sig undfägnas med vatten, saft och kaffe. Det blev nödvändigt ta betalt för det man serverade. Ladugården byggdes om till det utseende den i stort sett har idag och en enkel kaférörelse kom igång. Då är vi förmodligen i slutet av 1940-talet. Bilden ovan är typisk för hur  serveringen såg ut - och som jag minns den - från mitten av 1950-talet. Endast ett fåtal fick plats inne i stugan, de flesta köade vid köksfönstret, där den mest frekventa beställningen bestod av varm apelsinsaft och kanelbulle. När det var mycket folk, i synnerhet fina vinterdagar, hade man också korvservering från en kiosk bakom sportstugan.

Per "Pelle" Bertilsson avled 1972. Då hade han fått se elektriskt ljus ledas in i husen (1968) och samma år också erhållit Göteborgs stads förtjänsttecken. Han hade blivit en välkänd profil, alltid vänlig och pratsam när man kom förbi, men samtidigt med mycket bestämda åsikter om mycket, inte minst när det gällde myndigheters agerande. Och ett samtal, som kunde börja med några fraser om vädret och naturen, kunde sluta i långa diskussioner om samhällsfrågor och ungdomens uppförande. Efter Bertilssons död kom stugan i andra händer, men kaféverksamheten fortsatte. 2006 köpte Pia Backman stället och driver det framgångsrikt  vidare i "gamle Bertilssons anda", men har också satt sin personliga prägel på verksamheten: uteserveringen har byggts ut, matsedeln har utökats (men man kan fortfarande få varm saft och kanelbulle) och kvällsträffar anordnas med inbjudna föreläsare.
___________________________________

Bertilsson, Hans: På Kapten Bertilssons tid. Göteborg, 2010.
Claesson, Gunnar: Inför 100-årsjubileet av Olympiska spelen 1912. Guldmedaljören som gav göteborgarna ett smultronställe. I Idrottsarvet 2011, sid. 112-117.
Hallén. Per: Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10.000 år. Göteborg, 2007. 
(Lundqvist, Werner): Böö-dalens krönika. Göteborg, 1917.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna. Göteborg, 1920-24 (sid. II:32).

Signaturen GeWe fortfarande aktuell

Kom i ett antikvariat över ett par årgångar av Göteborgs-mysterier med ett urval av Gunnar Wallins (signaturen GeWe; 1896-1975) teckningar i Göteborgs-tidningen från början av 1930-talet. Det är väl snart bara vi gamlingar, som ännu minns hans alster, som ju verkligen var utförda i en mycket personlig stil och som regel återgavs längst ner på tidningens blekrosa förstasida.

Och år in och år ut höll han på. Han har själv i sin bok Göteborgsglimtar (1966) beskrivit hur han arbetade. "Senast kl. 7 på morgonen satt jag på min redaktionsstol för att börja dagens pers med en aktuell teckning. Kl. 10.30 skulle den återfinnas i 2-spaltig kliché på GT:s första sida. Efter att ha ögnat igenom ett dussin tidningar på jakt efter uppslag började den morgonsömnige tecknaren treva sig fram över papperet för att finna form för dagens lilla lustighet." Och många tusen teckningar blev det med åren från starten 1921 och 35 år framåt. Han utvecklade en egen stil, som säkert hade influenser från Albert Engström och Storm P. Det fanns många lustiga krumelurer i bilderna, men tonen var alltid vänlig, även när stadens ledande män hudflängdes. Som jag minns hans teckningar var - förutom den burleska karaktären på gubbarna - närvaron av den lilla lurviga hunden av obestämd ras det mest karakteristiska. "Jä Jä" sade hunden ständigt plus en mestadels godmodig kommentar, alltid av någon anledning på en säregen dansk dialekt. Men "Jä Jä" dök nog inte upp förrän i slutet av 1930-talet, i varje fall finns han inte med på de teckningar som samlades i Göteborgs-mysterier. Däremot finns det många andra hundar med, både av den lurviga sorten och andra.

Göteborgs-mysterier kom ut i totalt fem årgångar (1924, 1929, 1930, 1931 och 1934). Förutom teckningarna innehöll de också kåserier av signaturen HåCe, bakom vilken dolde sig journalisten Helge Härneman. På 1940-talet kom det ut andra samlingar av teckningar med titlar som Wallins gubbar och Klipp och gubbar. Idag känns mycket av den dagsaktuella humorn tämligen medfaret av tidens tand och inte särskilt roligt. Men här och var när man bläddrar i häftena dyker det upp en charmig bild och en välfunnen replik och ett och annat kan fortfarande ha en aktuell anknytning, t ex nedanstående kommentar till planerna på att förlägga spårvägen under jord. Kanske blir drömmen från 1930 verklighet hundra år senare.

Trevligt boksläpp på Gunnebo

I onsdags förra veckan hade Håkan Andréasson på det relativt nystartade A-script förlag bjudit in till release eller som det väl numera heter "boksläpp" på Gunnebo slott. Håkan är etnolog och har tidigare haft hand om det till etnologin i Göteborg knutna bokförlaget Arkipelag, men står alltså nu på egna ben. Den släppta boken  heter Vad passar sig på Gunnebo?, har undertiteln "Berättelser om ett etablerat kulturarv" och innehåller sex uppsatser, författade av studenter inom mastersprogrammet Kulturarv och modernitet: materiellt och immateriellt under 1000 år vid Göteborgs universitet. Under kvällen bjöd författarna på korta introduktioner till sina kapitel under en kringvandring i slottet och omgivningarna, följt av mingel och diskussioner. Trevligt att återse ett antal bekanta från mina pensionärsstudier i etnologi och historia. Flera av författarna var mina dåvarande kurskamrater.

Det studenterna/författarna velat göra är att lyfta fram ett antal "alternativa berättelser" om Gunnebo, berättelser som går djupare eller vid sidan av den numera till publik och i media väl tillrättalagda berättelsen om kulturarvet Gunnebo slott, med fokus helt inriktat på den Hallska eran och 1700-talet. Vi får sålunda i boken läsa om högborgerliga familjer sommarboende, om medias sätt att skriva om Gunnebo under den Sparreska epoken, om tankar och planering av restaureringen och rekonstruktionen av huvudbyggnaden efter Mölndals köp av fastigheten 1949, om socialdemokratins tid på Gunnebo, om spåren av tjänstefolket i huset och om verksamheten på jordbruket Gunnebo speglat i intervjuer med en dåvarande arbetare.

Det är intressant och trevlig läsning och - även om texten bär spår av sin tillkomst som akademiska uppsatser - värdefull information, i betydande utsträckning nya uppgifter som tidigare inte varit tillgängliga. Sammantagna visar också berättelserna på hur framgångsrikt det kan vara att använda det etnologiska och tvärvetenskapliga synsättet i beskrivningen av även väl etablerade företeelser och på hur mycket som ofta ligger vid sidan av den "kanoniserade" berättelsen. Författarna och förlaget har all heder av produkten.