Medaljongerna på Konstmuseets fasad

Det är väl inte fel att säga att Götaplatsen utgör Göteborgs hjärta. Mycket kraft strålar ut från museum, konsthall, konserthus och teater och inte minst från alla publika aktiviteter på platsen. Fonden för alltihop är Konstmuseets magnifika, unika fasad - det mest påtagliga som minner om den närmast ofattbart stora Jubileumsutställningen i Göteborg sommaren 1923. Något sådant kommer vi aldrig att få uppleva, varken 2023 eller någon annan gång. Platsen har genom åren förevigats på vykort och i böcker i otaliga versioner och från olika vinklar. Så här såg det ut någon gång kring 1980 (i varje fall innan entrén mm gjordes om 1996) och så har vi som lever nu vant oss vid att se fasaden:

Men det finns andra äldre avbildningar av museet och dess fasad. Och frågor började dyka upp när vi några göteborgsintresserade detaljstuderade ett fotografiskt vykort, som Stadsmuseets butik tillhandahåller, förmodligen taget under jubileumssommaren 1923. Spårvagnarna gick då Avenyn fram ända till Berzeliigatan, där de sedan svängde nerför Berzeliigatan (fast märkligt nog ser man inte spårvagnarnas elektriska luftledning, än mindre hur ledningen klarar svängen ner till Berzeliigatan utan att fästanordningar kan ses). Och då såg faktiskt Konstmuseets fasad annorlunda ut: ovanför valven satt vad som ser ut om bronsplaketter med något mönster på. Hur hänger det ihop?

Vykort över Götaplatsen 1923, överst något beskuren, nederst detaljförstoring.

En detaljförstoring visar att över vart och ett av de sju valven ("de sju gäspningarna") sitter en "medaljong", drygt 2 1/2 meter i diameter. Motivet kan inte urskiljas i detalj, men det rör sig om mytologiska motiv, hänsyftande på de sju planeterna = veckans sju dagar: Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Uppenbarligen satt medaljongerna uppe under utställningen, men har sedan tagits ned. Det är naturligt att man undrar hur det egentligen var tänkt, om det var arkitekternas ursprungliga plan eller något "utställningsjippo" och förstås vad det har blivit av dem idag. När togs de ner och varför och var finns de nu?

Först: hur hade arkitekterna tänkt sig?

Jo, om detta vet vi en del. Mellan museets arkitekter Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke och skulptören Carl Milles förekom frekventa kontakter inför Jubileumsutställningen. Framför allt gällde det tillkomsten av det stora brunnskaret mitt på Götaplatsen, som småningom också kom att rymma Poseidonstatyn. Men det gällde också relieferna på museifasaden. Konstvetaren Ulf Abel har i sin avhandling Carl Milles - form, idé, medaljkonst (1980) lämnat tämligen detaljerade uppgifter härom:

Som enda konstnärliga utsmyckning på Konstmuseets fasad mot Götaplatsen tänkte sig arkitekterna sju stycken stora bronsmedaljonger, som skulle sitta över loggians bågöppningar. Dessa medaljonger, för vilka man önskade Milles medverkan, fördes på tal samtidigt med diskussionerna kring brunnsprojektet.

Sigfrid Ericson skriver i ett brev angående medaljongernas utformning "I den mörknande bronsens kraftiga färg skulle de säkerligen stå vackert mot en grågul tegelyta". Några bronsreliefer hann dock inte bli klara i tid till utställningen. I april 1923 (alltså bara en månad innan utställningen invigdes) föreslår Bjerke att man istället endast markerar sex eller fyra av dessa med släta plåtmedaljonger och sätter in resterande som gipsmodeller. Det som blev uppsatt blev dock till slut alla sju medaljongerna, men utförda i trä och gips, förmodligen tänkta som tillfälliga provisorier i väntan på det definitiva utförandet i mer beständigt material. Varken arkitekterna eller Milles förefaller dock inte ha blivit riktigt nöjda med resultatet: reliefhöjden var inte kraftig nog och figurerna ansågs ha svårt att hävda sig mot den monumentala fasaden. Milles tappade också ganska snart intresset för att arbeta vidare med projektet. Medaljongerna blev därför sittande kvar i den utformning de fått under ett par år ytterligare. 

Och vart tog då medaljongerna vägen?

Ja, det är det faktiskt ingen som riktigt vet. Från en tidningsnotis (GT 1928-02-22) kan man dock hämta följande

Raden av medaljer, som till minnesutställningen sattes upp som kulisser i väntan på ädlare material, har nu plockats bort. Ljusa runda ytor på fasaden äro spåren efter dem. Det är alltså meningen att vi skola få nya medaljer?

Vi låta frågan gå vidare till professor Romdahl, som upplyser att det länge varit på tal att ta bort dessa medaljer. Men så blåste en av dem ner under senaste stormnatten och efter denna kritik från vädrets makter gick man i författning om att samtliga bortplockades. Under det man så hade stegarna tillgängliga passade man på att sätta upp en s. k. försöksmedalj, som efter anvisningar av arkitekt Ericson utförts av bildhuggaren Björk. Det gäller i främsta hand att få utrönt vilken storlek som mest lämpar sig på fasaden. Man har tänkt att dessa medaljer skulle utföras i sandsten samt infällas i väggen. Men när denna plan kan realiseras står ännu i det blå.

Så ner åkte de ursprungliga medaljongerna alltså, men vart de tog vägen är höljt i dunkel. Ingen på Konstmuseet och ingen på Higab (som förvaltar fastigheten) har någon aning. Kanske tyckte man att provisorierna - som ingen ville ha - lika gärna kunde kasseras. Det enda som idag vittnar om medaljongernas existens är järnkramporna, som den skarpsynte iakttagaren kan konstatera sitter kvar i fasadväggen ovan bågvalven.

Sammanfattningsvis

kan alltså konstateras att arkitekterna ursprungligen hade planerat någon form av utsmyckning ovanför bågvalven och att Carl Milles var vidtalad och gjorde förlagan till de modeller i gips och trä som sattes upp - förmodligen i all hast - våren 1923. Varken arkitekterna eller Milles var dock nöjda med resultatet och när en av medaljongerna blåste ner vintern 1928 så togs de helt bort. Andra alternativ övervägdes, både i brons och i sandsten. Brist på pengar var knappast en återhållande faktor eftersom Lindbergska fonden lovat att stå för kostnaderna. Men efter överväganden, som inte gått att i detalj spåra, beslöt man låta fasaden vara odekorerad. Rätt eller fel finns det säkert olika uppfattningar om.

Originalritningen (beskuren) ur det förslag, varmed arkitektfirman Ares (Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson) vann tävlingen om utformningen av Götaplatsens avslutning/Konstmuseet 1921. Medaljongerna fanns alltså med i de ursprungliga planerna, medan byggnaden i flera andra avseenden fick en förändrad utformning. Från Schönbeck.

--------------------

Ulf Abel: Carl Milles - form, idé, medaljkonst. Akad. avhandling. Stockholm, 1980.

Göteborgs-Tidningen 22 februari 1928.

Gun Schönbeck: Göteborg genom ritningar II. Byggande under 1900-talet. Göteborg, 2012.

Nordens flora: sommarens tyngst vägande bok

Så har den då kommit, efterlängtad av alla amatörbotanister och säkert den fantastiska svenska sommarens tyngst vägande bok (2 680 g). Det gäller förstås den nya versionen av Bo Mossbergs och Lennart Stenbergs illustrerade svenska flora, nu med namnet Nordens flora, inte bara tyngre utan också större och omfångsrikare än tidigare: totalt omfattar floran nu drygt 3 600 arter och varieteter. I de tidigare upplagorna var namnet Den nordiska floran (1992) respektive Den nya nordiska floran (2003); bland botaniker och botanister blev dock vardagsnamnet tidigt "Mosten".

Den praktfulla volymen är verkligen ingen fältflora, endast de största och starkaste entusiasterna torde komma att bära den med sig i fält och få lär ta den till sig som sänglektyr, men som uppslagsbok efter avslutad exkursion är den i fortsättningen ett måste. De flesta avbildningarna är kvar sedan de tidigare upplagorna, men många nya har tillkommit, något som väl omslaget vill illustrera med flera spektakulära arter som är sentida inkomlingar i den svenska floran. För den som är väl inläst på gamla upplagor av "Kroken" och någon av de äldre upplagorna av den här aktuella floran uppstår till en början viss förvirring. Den nya DNA-tekniken har nämligen lett fram till en ändrad syn på evolution och släktskap bland arter, släkten och familjer. Tidigare växtfamiljer har brutits upp, nya har tillkommit och släkt- och familjetillhörighet för enskilda arter har förändrats. Må så vara, vi som inte är fackbotanister får försöka tillägna oss den nya kunskapen så gott det går. 

Och det är bara att konstatera, som Fredrik Sjöberg gör i sin recension av boken i SvD 2018-08-19 att boken "som till både form och vikt påminner om en treliters vinbox" är "en omistlig pjäs i hyllan hos varje svensk som eftersträvar en rimlig bildningsnivå". Sjöbergs råd "att bära hem till sitt bibliotek de växter man vill artbestämma" följs säkert av många, men de riktiga entusiasterna flyttar ogärna växter från deras växtplats. Istället gäller att i - efter bästa förmåga - hopknipt ställning och med en god lupp bedöma artdetaljerna in situ.

Föregångare

Nordens flora har ett antal föregångare vad gäller ambitionen att avbilda växter i den svenska naturen. Det stora bibliofila verket, dyrt och svåråtkomligt är förstås Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk botanik, utgiven i 11 band under åren 1802-43 (det elfte bandet särskilt svåråtkomligt då största delen av upplagan brann upp). Det är nog idag svårt komma över ett komplett exemplar i gott skick under 100 000 SEK. 

I början av förra seklet började Carl Lindman, lektor vid Norra Latinläroverket i Stockholm, att med Palmstruchs bilder som bas utge Bilder ur Nordens flora i tre rätt voluminösa band. Den första upplagan kom ut 1901-05, i en andra upplaga (1917) gjorde Lindman själv en komplettering med 144 nya bilder. En reviderad upplaga utgavs senare av Magnus Fries 1977-78 och denna trycks fortfarande då och då upp på nytt i samband med den s k bokrealisationen. 

Ursings Svensk växter 1944

Så långt bildverk, som fokuserade på ett urval handritade bilder, i flertalet fall med herbarieexemplar som förebild, och främst avsedda för bläddrande i vid salongsbordet. Det var därför ett stort genombrott när Björn Ursing (också han biologilektor i Stockholm) lagom till sommaren 1944 gav ut bildfloran Svenska växter. 

För mig blev inte Ursings existens uppenbarad förrän jag av min omtänksamme fader fick floran som "premium" för vad som väl bedömdes vara något så när godkända insatser vid skolavslutningen i första klass på Hvitfeldtska läroverket, i juni 1947. Detta exemplar lästes sönder och samman och följdes senare av flera andra, som fram till dess "Mosten" kom följt mig på botaniska strövtåg i flera decennier. Av nån sorts supernostalgiska skäl har jag faktiskt bevarat det första luggslitna exemplaret (härdat av väder, vind och diverse umbäranden i fält och försett med många kryptiska notationer), numera dolt bakom litteratur med mer respektabelt utseende på botanikhyllan.

Det här var ju vid den aktuella tiden revolutionerande, att det var möjligt för "vem som helst" att utan djupare botaniska kunskaper artbestämma och benämna vad man stötte på i naturen. Boken såldes snabbt i flera 10 000 exemplar men fackbotanisterna var till en början tveksamma. Den gnälliga inledningen av Sten Selanders recension i SvD (som i övrigt trots allt är ganska positiv) är munter läsning:

Man hör ibland blomsterintresserade, särskilt bland damerna, klaga över bristen på en bok med bilder av vilda svenska blommor, där man kunde få upplysning om växternas namn utan att behöva examinera dem i en flora … Lektor Björn Ursing har velat gå detta önskemål till mötes: han har alltså givit ut en botanisk biblia pauperum med över åttahundra prydliga bilder av vår vilda floras medborgare till tjänst för dem som inte är i stånd att läsa innantill i en vanlig flora.

Det finns en hel del som jag beundrar hos Sten Selander, men i takt med bokmarknadens utveckling under efterkrigstiden var han uppenbarligen inte. Med åren blev Ursings flora en enorm succé, utgiven i olika upplagor och utföranden - och säljs nog fortfarande en del. Lätthanterlig, enkel, faktiskt användbar för en nyfiken amatör. Bildkvaliteten och färgerna har väl dock inte alltid varit av bästa kvalitet. 

En av nykomlingarna i den svenska floran, den lilla orkidén Ophrys apifera, 

som på svenska fått namnet biblomster. Hittills endast funnen på en enda lokal i södra Skåne.

Här avbildad av Bo Mossberg på omslaget ill Nordens flora.

------------------

Sten Selander: En flora i bilder. - Svd 1944-06-15.

Fredrik Sjöberg: Näckrosen har plötsligt blivit mycket gammal. Under strecket. - Svd 2018-08-19.

Schrebers kammargymnastik

Kammarensemble, kammarspel, kammarlärd och möjligen kammarrättspresident - men kammargymnastik var för mig ett nytt ord. Men för några dagar sedan kom jag för några kronor över en liten skrift med titeln Kammargymnastik. Till helsans bibehållande och återvinnande eller System af fristående gymnastiska öfningar utan redskaper eller biträde såsom medel till helsa och lefnadsfriskhet för båda könen, alla åldrar och yrken. Den såg intressant ut. Författare var den medicine doktorn Dan. Gottl. M. Schreber. Boken är tryckt 1867 i Gefle, omfattar 96 sidor och innehåller två utförliga planscher (se nedan). Någon hade ansett skriften så värdefull att den bundits in i ett visserligen enkelt men dock prydligt klotband. Bilagt fanns ett par handskrivna, sannolikt samtida, blad där ägaren plockat sina egna godbitar bland rörelseövningarna: armhäfning, benuppvinkling, bålvridning, armvridning, vexelknästräckning, bensvängning, armlyftning åt sidorna etc.

Skriften Kammargymnastik blev vida spridd och kom ut i sammanlagt 31 upplagor , mitt exemplar
är av den nionde tyska upplagan, översättningen till svenska av C.A. Engström är i sin tur tredje upplagan.

Originalet trycktes på tyska 1855 och den första svenska översättningen kom 1863.

Efter inledande övergripande tankar rörande "den utbildade kroppens vårdslösande af krafternas allsidiga användning" kristalliserar författaren ut sitt huvudbudskap:

Vi finna deraf det oafvisliga behofvet af en helsogymnastik för alla dem, hvilkas lefnadsförhållanden för öfrigt medgifva dem nästan ingen annan muskelverksamhet än blotta gåendet. Och om ock understundom enskilda personer blifva förskonade från de svåra bestraffningarne för bristande rörelse, så gör sig dock denna i alla händelser gällande genom tidigare ålderdom och slapphet, genom kroppens krökning och sammansjunkande, genom inträdande styfhet i lederna, allmän kraftlöshet o.s.v. ... Hos muskelverksamma och för öfrigt naturenligt lefvande menniskor hörer, till och med under mindre gynnsamma klimatiska förhållanden, full vigör ännu vid 70 till 80 år icke till förvånande sällsyntheter. Lef måttligt, rörligt och förnöjsamt - dessa äro de tre ord, hvilka helsans filosofi tillropar oss och hvilkas efterföljd lofvar oss en lyckad ålderdom. 

Och även om uttryckssättet är lite ålderdomligt ter sig rekommendationerna så här drygt 160 år senare snarast anmärkningsvärt klarsynta och efterföljansvärda. Däremot upplever den nutida läsaren mer besvärande den starka kopplingen mellan olika rörelseövningar och den etiska dimensionen: uppnåendet av inre frihet, förädling av det egna jaget och modig kamp över andliga svårigheter.

Ty på det trogna uppfyllandet af dessa båda bud, det hygieniska och det ethiska, beror hela hemligheten af den svåraste, men ädlaste och vigtigaste af alla konster, lefnadskonsten, det är: att lefva rigtigt.

Detaljerade kroppsrörelseövningar
Författaren redovisar sedan i detalj de 16 olika "särskilda rörelseformerna inom sundhets-kammar-gymnastiken, allt från enkel kretsrörelse med hufvudet till den något mer komplicerade vältrande på rygg. De olika rörelserna demonstreras med illustrationer på de två planscher som medföljer skriften. Här ett urval:

Intressant nog återfinns både manliga och kvinnliga drag hos de skisserade rörelseutövarna och författaren anger ju också redan i titeln att övningarna är avsedda "för båda könen, alla åldrar och yrken". Sannolikt en för tiden anmärkningsvärd jämlikhetsaspekt!

Nå vem var då författaren till denna utmärkta skrift. Jo, Daniel Gottlob Moritz Schreber (kallad Moritz) (1808-1861) var som framgår av titelbladet en väletablerad och akademiskt meriterad ortoped och också direktör för "ortopediska och helsogymnastiska anstalten i Leipzig". Hans engagemang var folkhälsan i vid mening, även om denna skrift just fokuserar på vikten av gymnastiska övningar. Här handlar det ju mest om gymnastik utan redskap, men i varje fall längre fram under sin karriär utvecklade han olika apparater och åtgärder, som alla syftade till att i vid mening disciplinera barn: iskalla bad, remmar som höll fast barnet i sängen på natten (så det inte blev frestat att beröra sig själv) och olika redskap för att i skolbänken vidmakthålla en korrekt hållning. Som en del i hans filosofi kan även ses ansträngningarna att inrätta hälsobefrämjande kolonilotter, något som i Tyskland kommit att kallas Schrebergärten. Wikipedia-skribenten tillägger lakoniskt att "sina pedagogiska uppfostringsprinciper praktiserade Schreber inom den egna familjen. Hos sina egna barn inpräntade han med tortyrmässiga både psykiska och fysiska metoder rigida lydnads-, förhållnings- och moralregler." Det låter ju inte så bra.

Till vänster fadern Moritz Schreber och till höger den mera världsberömde sonen Daniel Paul Schreber.

Det är näraliggande att i bilderna läsa in den moraliserande fadern och den psykiskt känslige sonen.

Sonen blev vansinnig
Det visar sig också - efter lite letande på nätet - att den som är mest välkänd i familjen Schreber inte är fadern Moritz utan sonen Daniel Paul (1842-1911), som efter utbildning till jurist småningom nådde positionen som ordförande vid högsta domstolen i Dresden. Vid 42 års ålder drabbades han av en svår psykos, som rimligen idag skulle rubriceras som schizofreni (dementia praecox). I en period mellan ett par av sina sjukhusvistelser (han vårdades sammanlagt 14 år på sinnessjukhus)  publicerade han 1903 en skrift med titeln Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken. Sannolikt som en inlaga i försöken att slippa interneringen. Här redogör han för sina grandiosa vanföreställningar, förföljelsefantasier, berättelser om direktkontakt med både Gud och Solen och  spekulationer om kosmos som en väldig arkitektur av nerver. Skriften fångades upp av Freud, som i en berömd avhandling Psychoanalytische Bemerkungen zu einem autobiographisch beschriebenen Fall von Paranoia (Dementia Paranoides) (1911) tolkade vanföreställningarna i psykoanalytiska termer och bl.a. uppfattade dem som tecken på en undertryckt homosexualitet, något som dock senare uttolkare ifrågasatt. Det har också diskuterats i vad mån faderns hårda uppfostran kan ha bidragit till sonens psykiska sjukdom.

Daniel Paul Schrebers livsöde har blivit föremål även för skönlitterära omgestaltningar, senast i den svenske författaren Fabian Kastners roman Lekmannen (2013), som fick stor (positiv) uppmärksamhet när den kom ut. 

Så kan det vara. Världen är full av de mest fantastiska berättelser, det är spännande att försöka finna dem och se vad som kan dölja sig bakom förlåten.
-------------------
https://sv.wikipedia.org/wiki/Moritz_Schreber.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Paul_Schreber.
Fabian Kastner: Lekmannen, 1903 recenserad i SvD och Sydsvenskan 2013-05-28.
Anders Ottosson: Sjukgymnasten - vart tog han vägen? Akad.avhandl. Göteborg.2007.

På bokhandelsdisk och nattduksbord 1967 (6)

Något försenat kommer här en liten återblick på bokutgivnings- och läsåret 1967 - för att inte bryta traditionen. Vad av det som gavs ut åstadkom rubriker för 50 år sedan och vad av detta lever kvar idag? Och vad hann jag själv med att läsa - under ett år som i stor utsträckning handlade om barnaskötsel (n=2) och yrkeskarriär. Till stöd har jag som vanligt haft Wettergrens julprogram för år 1967 och min egen bibliotekskatalog.

Svensk skönlitteratur
Mitt intryck så här 50 år efteråt är att 1967 - vad gäller skönlitteraturen - var ett "mellanår". Men Gunnar Ekelöf gav ut tredje delen av sin Diwantrilogi, Vägvisare till underjorden, och den anses väl höra till det mest anmärkningsvärda och bestående han gjort. För mig, som visserligen var van lyrikläsare, förblev den trots flera försök till omläsning ett obestigligt monument. Och Pär Lagerkvist, fortsatte sina mytiska berättelser, men Mariamne berörde i varje fall inte mig med samma kraft som Barabbas och Sibyllan. hade gjort. Kanske var det en generationsfråga, både Lagerkvist (född 1891) och Ekelöf (född 1907) svävade högt däruppe. Lars Gustafsson däremot var född samma år som jag och hans skriverier följde jag noga redan från början av 60-talet och nu gav han för första gången ut en novellsamling, Förberedelser till flykt. Det är korta men väldigt fina texter, jag önskar att jag hade kunnat skriva så distinkt och ändå med en sådan lätthet.

Också Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd blev uppmärksammad och omdiskuterad på hösten 1967, men den läste jag själv först långt senare. Jan Olof Olsson ("Jolo") gav ut De tre från Haparanda, en skröna fullt i klass med Frank Hellers bästa, men inte heller den läste jag nu utan tog del av först när den kom som TV-serie flera år senare.

Mästerverk

Två böcker ur 1967 års utgivning har för mig blivit ständiga följeslagare. Dels ett av Tage Danielssons vid den tiden årligen utkommande mästerverk, som alltid var försedda med kongeniala teckningar av Per Åhlin. Det här året tog Tage ett samlat grepp på svensk diktkonst i alla dess dittillsvarande former och stämningslägen, Tage Danielssons samlade dikter 1967-1967. Parodiska höjdpunkter! Men också genom alltihop en samhällskritisk grunduppfattning och ett ständigt ifrågasättande. Under skämtet fanns det hela tiden allvar (som hos alla stora humorister). "Utan tvivel är man inte riktigt klok", Tages bevingade ord. Det gäller att kunna ta ett steg åt sidan, betrakta och sedan ge skenhelighet, uppblåsthet, girighet och självpåtagen storhet något rimligare proportioner. Vid den här tiden höll jag på en del med texter till studentrevyer och medicinarspex och Tage var ständigt den stora förebilden. Och tänk att det fanns en tid när man kunde förutsätta att Kellgren och Tegnér fanns med inom publikens/läsarnas referensramar. Avskedssonetten är lysande:

Du som förhäxats av min ordmagi,

som fått din världsbild skakad ifrån grunden,

du som ryckts med av språkets melodi, 

betagen, glömsk av allt, fördrömd, trollbunden -

grip nu den sista flyende sekunden 

av skönhet, av fonetisk harmoni!

Om några ögonblick är allt förbi.

Du vandrar sorgsen ut ur lagerlunden.

Man säjer inte tack till ett geni

för charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri.

Så tacka inte mej för den här stunden.

Allt jag rör vid blir till poesi.

Jag kan helt enkelt inte låta bli.

Det är som när ett bakben lyfts av hunden.

Den andra boken som blivit följeslagare, omläst många gånger, är Sjöwall-Wahlöös polisroman Mannen på balkongen. Det var den tredje delen i serien "romaner om ett brott" med Martin Beck, senare filmatiserad med Gösta Ekman i huvudrollen. Beck hade väl nu avancerat till kriminalkomissarie och samhällskritiken hade ännu inte blivit för dominerande. Läsning som håller.

Två helt andra böcker

På den tiden tillbringade familjen en månad varje sommar på Gotland, mestadels i Gnisvärd strax söder om Visby. Fårö var den skimrande pärlan som låg lite svåråtkomlig i norr, krävde färjetransport och det blev därför inte så ofta vi var där. Olle Hammarlunds bok om Fårö, Fårets gröna öga, föranledde dock många upptäcktsresor dit, om Gotland är särpräglat så är verkligen Fårö det än mer. Ljuva minnen vid återläsning av denna text!

Gunnar Inghe hade ett par år i början av 60-talet varit professor i socialmedicin i Göteborg, men flyttade snabbt tillbaka till Stockholm när tillfälle gavs. Han var socialist, socialläkare, förde utslagnas och utstöttas talan och tillhörde inte de tystlåtna i samhället. Han gav tillsammans med hustrun Maj-Britt 1967 ut boken Den ofärdiga välfärden som blev vida spridd och åstadkom en hel del rabalder. Läste den med intresse. Dessa människor och deras problem hörde vi inte mycket talas om under läkarutbildningen.

Stadsbiblioteket någon månad före invigningen (ur Biblioteksbladets specialnummer om det nya

biblioteket (1967, nr 3-4) och det återupptryckta invigningstalet av Astrid Lindgren.

Stadsbiblioteket vid Götaplatsen invigt 

Kanske kan det i det här sammanhanget också vara på sin plats att erinra om att det nya Stadsbiblioteket vid Götaplatsen invigdes detta år, den 2 april. Invigningen förrättades av Astrid Lindgren, hennes tal trycktes dock upp först vid återinvigningen 50 år senare.

Det finns anledning tro att den skrift som fick störst spridning i Sverige under 1967 inte var någon bokhandelsprodukt utan den "Handledning från Statens högertrafikkommission" rörande övergången till högertrafik söndagen den 3 september, som sändes ut till alla hushåll i landet.

Liten men nyttig bok från Pellerins

Det kanske inte är så många som observerat det, men den här bloggen har nu legat nere i nästan ett års tid. Och är det något en blogg inte skall göra så är det att ligga nere. Omständigheterna har dock varit sådana, andra projekt har krävt tid och mycket annat har kommit emellan. Och onekligen kan man konstatera att det var lättare förr att ha många bollar i luften samtidigt. Men nu gör jag ett försök att återuppta skrivandet - om vad som faller mig in, om sådant som har någon anknytning till vad som skrivits och publicerats om Göteborg och där jag tror mig ha något att bidra med - så får vi se hur det går. Publish or perish!

En liten bok

Denna lilla förträffliga skrift - drygt 8 x 13 cm, 40 sidor, prydligt tryckt hos Wald. Zachrisson - kom i mina händer för ett par veckor sedan. Utgiven i Göteborg 1911 av Pellerins margarinfabrik. En avbildning i boken visar det dåvarande fabriksområdet i Olskroken i sin glans dagar: ånglok tuffar fram med transportvagnar för mjölk och råvaror till fabriken, hästskjutsar skyndar i väg fullastade med margarinlådor, solen skiner och flaggorna vajar för vinden. Men om verkligen järnvägen en gång i tiden gick så i förhållande till fabriken som på bilden känner jag mig tveksam till. Den vänstra taggiga fasaden är i alla fall den som idag vetter ut mot motorvägen och järnvägen.

Vem var då Pellerin?

Jo, Auguste Pellerin (1853-1929) var en fransk industriman som 1869 köpte upp det ett par år gamla patentet på industriell framställning av margarin, utvecklat av kemisten Hippolyte Mège-Mouriès på kejsar Napoleon III:s uppdrag, som "ett godt och hållbart surrogat för natursmör, billigare än detta och lämpligt för arméns och flottans stora behof". Göteborgsjournalisten CRA Fredberg blir närmast lyrisk när han beskriver framställningen:

Hand i hand med vetenskapen som upplysare och medhjälpare och understödd af alla moderna tekniska hjelpmedel har margarinindustrien gått oafbrutet framåt och förmår i denna tid framställa ett välsmakande, helsosamt, näringsrikt, billigt och hållbart ersättningsmedel för smör, hvilket knappast af kännare kan frånskiljas natursmöret.

Pellerin startade fabriker för margarinframställning först i Frankrike, sedan i ett stort antal andra europeiska länder och gjorde sig med tiden en enorm förmögenhet, som han till stor del använde för att köpa in konst av Monet, Cezanne och andra samtida storheter, senare donerade till franska muséer. Sonen fullföljde faderns arbete och anlade en första nordisk fabrik i Christiania 1876 och svenska fabriker i Helsingborg 1881, Arboga 1887 och i Göteborg 1895 (produktionen startade 1896). Verksamheten kom snabbt igång och expanderade kraftigt under ett par decennier. Tidvis svarade fabriken för halva den svenska margarinproduktionen och som mest sysselsatte man ett par hundra personer. Fabriken var i drift till mitten av 1960-talet, då verksamheten flyttades till fabriken i Helsingborg.

Sven Olof Hagbom

För att driva den nystartade fabriken i Olskroken utsåg Pellerin den tidigare i staden verksamme smörhandlaren (!) Sven Olof Hagbom (1862-1916). Det var ett lyckokast, Hagbom var inte bara en driftig företagschef, han var också en marknadsförare av rang, i många avseenden före sin tid. Runt om i Göteborg kunde man kring förra sekelskiftet se stora och små skyltar, som reklamerade för Pellerins margarin. En stor sådan satt t.ex. på taket till den byggnad, som idag inrymmer Hotell Avalon vid Kungsportsplatsen. Den är väl synlig på den berömda bild som Aron Jonason tog när statyn av Karl IX (Kopparmärra) avtäcktes på sin ursprungliga plats 1904. Hagbom lät också sprida reklamblad, affischer, brevkort, trälådor och plåtburkar - allt med namnet Pellerin. Än idag finns en andrahandsmarknad för sådana "memorabilia" på auktionssajter som Tradera och Blocket, välbevarade lådor kan betinga ett pris av flera hundra kronor.

Sven Olof Hagbom (foto ur Fredberg).

Åter till En liten bok

Det lilla häftet med den fullständiga titeln En liten bok. Intressant & nyttig, lättläst & lättsmält, som utdelas gratis af Pellerins margarinfabrik Göteborg är faktiskt underhållande läsning. Mellan faktauppgifterna finns en kort löpande text om margarinets förträfflighet:

En vetenskapsman skref i en afhandling om margarinet, redan under förra årtiondet: "Aldrig har ett nytt näringsmedel inom så kort tid vunnit den vidsträckta utbredning och det stadgade anseende, som hvad fallet är med margarin." ... PELLERINS Grädd- och Växt- margarinqvaliteter stå öfver all konkurrence, och äro delikatesser på äfven det finaste smörgåsbord. ... De PELLERIN'ska margarinqvaliteterna vinna också inom hemmen, med hvar dag som går, allt större användning och ökadt förtroende. Desamma levereras till Kungl. Flottan, och flertalet Regementen. ... Förvexla ej PELLERINS, Göteborg, margarin med andra i handeln förekommande fabrikat, köp alltid det bästa, hvilket är PELLERINS Grädd- och Växt-margarin!

Men det av textinnehållet som är nöjsammast, är det urval av fakta, som uppenbarligen ansågs vara av intresse för de presumtiva köparna av det synnerligen förträffliga margarinet. Här finns sålunda uppgifter om Sveriges regenter och deras valspråk (vem visste t.ex. att Erik XIV:s valspråk var Gud gifver åt hvem han vill?), Mått och vikt, Olika slags hästkrafter, Kaffeförbrukningen i Sverige och i utlandet, Dollar uträknade till kronor, Åtskilliga föremåls hastigheter (Stormvåg i öppen sjö c:a 20, Torpedobåt c:a 11, Spårvagn c:a 3 meter per sekund), Ångbåtssignaler, Tabell, utvisande de månader när vissa fisksorter är bäst - och mycket mycket annat. Det finns färgbilder av bl.a. riksvapnen och av svenska nationaldräkter, sjömärken och flaggor. En del är fortfarande aktuellt, annat inte:

Kanske är nedanstående inte heller alldeles relevant för dagens föräldrageneration

Sammanfattningsvis en liten obetydlig trycksak, säkerligen spridd i stor upplaga genom att den utdelades gratis, men förmodligen välbevarad endast i få exemplar. Och onekligen ett titthål in till en värld 116 år äldre än vår, där det skrivna ordet och vad det förmedlade tillmättes stor betydelse. Det var långt innan vi alla hade en smartphone i fickan.

Den fortfarande välbevarade nordvästra fasaden på Pellerins fabriksbyggnad, belägen mellan Ejder- och Svangatorna i Olskroken och vettande mot motorvägen och järnvägen. Både den gamla fabriken och den intilliggande stallängan finns kvar än idag men inrymmer nu en provkarta på småföretag, allt ifrån bilverkstad och glassfabrik till antikhandel och psykoterapimottagning.

--------------------------------------------

Fredberg, C. R. A:son: Från vår merkantila och Industriella verld (del 2). Göteborg, 1902.

Öhnander, Bengt: Göteborg berättar igen. Göteborg, 1994. 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Edmond_Auguste_Pellerin

Välkänd präst mordmisstänkt

Göteborgska präster under deckarpseudonym

Vad som bör räknas till begreppet "Göteborgiana" kan förstås diskuteras, alla samlare av Göteborgslitteratur gör sin egen avgränsning. Att skönlitteratur som är tydligt förankrad i lokal miljö och tradition skall anses höra dit är i alla fall för mig självklart. Och på min hylla med göteborgsk skönlitteratur står högst upp till vänster - sedan ett par decennier - en detektivroman från 1974, utgiven på Norstedts förlag: Välkänd präst mordmisstänkt. Författarnamnet är av allt att döma en pseudonym, Benjamin Acker. Varken Kungl. biblioteket eller Deckarbiblioteket i Eskilstuna anger vem som är den egentlige författaren.

Leif Zetterlings omslag till Lennart Karstorps detektivroman.

Kan det möjligen vara författaren som kastar sin skugga över löpsedeln?

Jag har nu plockat ner boken och läst om den. Den utspelar sig i Lundby församling, komministern Leif Carlgren är huvudperson och den som också blir mordmisstänkt. Det är rätt mycket lokalfärg både från Lundby och centrala Göteborg, man får också inblick i hur en prästmans arbete i vardag och helg såg ut vid den tiden. Det är trevlig läsning men lite omständligt, intrigen inte så våldsamt originell eller upphetsande, men ändå.

Författaren identifierad

När jag trots allt försöker finna författaren bakom pseudonymen gör jag småningom två fynd. Dels hittar jag ett gammalt tidningsklipp från Dagens Nyheter 1978-04-15, som egentligen handlar om en annan prästman, Lars Gåreberg, själv vid tiden komminister i Lundby församling och som just hade givit ut en "nyckelroman" om svenska kyrkan (mer om detta nedan). Slutet på artikeln lyder

Komminister Lars Gåreberg är för övrigt inte den förste präst i Lundby församling i Göteborg som ägnar sig åt litterär verksamhet. För några år sedan skrev hans företrädare just på komministertjänsten i Lundby, nuvarande kyrkoherden Lennart Karstorp i Tygelsjö, en detektivroman med titeln "Välkänd präst mordmisstänkt".

Se där, en rejäl överraskning. Lennart Karstorp var under ett par år i mitten av 1950-talet min klasskamrat i gymnasiet på Hvitfeldtska i Göteborg, men jag tror han hoppade över och tog studenten på Prästgymnasiet efter att ha gått om ett år. Som jag minns honom skulle jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana att det dolde sig en blivande deckarförfattare bakom den blyge, ganska introverte och inte särskilt repliksnabbe kamrat som mestadels gick för sig själv eller hölls med de andra två blivande prästerna i klassen. Men Lidnerska och andra knäppar har inträffat förr och skenet kan bedra.

Det andra fyndet är Anders Jarlerts uppgifter i det nyligen utkomna andra bandet av Göteborgs stifts herdaminne. Han kan berätta att Karstorp, förutom sin prästerliga gärning också under en ganska lång period på 1960-talet var verksam som fast medarbetare i Göteborgs-Posten och ett tag funderade på att ägna sig åt journalistik för all framtid. En period var han sjukhuspräst på Sahlgrenska. Som kyrkoherde i Tygelsjö på Söderslätt kom han att verka i nästan 20 års tid. Han utgav ett par uppmärksammade bönböcker, varav den ena översattes också till engelska och tyska. Han hann också med att vara kyrkopolitiskt aktiv i Malmö. Utöver allt detta utbildade han sig även till instruktör i Svenska bodybuildningförbundet.

Mottagandet av Karstorps detektivroman i dagspressen var ganska svalt. Endast Göteborgs-Posten gav ett klart godkänt betyg: "underhållande, lätt och elegant roman". Mest negativ var Kurt Persson i Dagens Nyheter: "valhänt hopkommen och de uppstyltade dialogerna känns allt svårare att uthärda" och Jan Mårtensson tyckte i Sydsvenskan att den inte var särskilt inspirerande, men trivsam i alla fall.

Också efterträdaren i Lundby skrev roman under pseudonym

Några år efter Karstorp tillträdde Lars Gåreberg som komminister i Lundby församling. Han blev senare stationerad på Öckerö och slutade som driftig kyrkoherde i Råda, sydost om Göteborg. 1978 skrev han tillsammans med Maria Olsson, också göteborgare och blivande socionom och/eller diakonissa, under pseudonymen Inger Tore vad som möjligen kan rubriceras som en detektivroman, och i varje fall med goda skäl som en "nyckelroman", Biskoparnas hemliga plan. Även dessa uppgifter kommer från journalisten Hans Greéns artikel i Dagens Nyheter 1978.

Lars Gåreberg heter också Tore och möjligen är/var även Inger Maria Olssons andranamn.

Här figurerar nu under ganska genomskinlig förklädnad - för de som är eller var insatta i området - biskopar, kvinnliga präster, lekmän, kyrkopolitiker, massmediafolk och många andra figurer. Utgångspunkten är att kyrkoadjunkten Hanna Rydahl kommer till Göteborgs stift som dess första kvinnliga präst. På vägen till Sjöstad (Göteborg) för att tillträda sin tjänst råkar hon komma över ett sigillförslutet dokument, och av detta framgår att det finns en hemlig plan för hur svenska kyrkan skall agera efter dess förmodade kommande skiljande från staten. Jag kan inte bedöma vem som varit förebild för den kvinnliga prästen, men Göteborg hade bara några månader tidigare erhållit just sin första kvinnliga präst, Anne Strid, vilket hade vållat hetsiga diskussioner och på sina ställen närmast konvulsioner bland prästerskapet i det mycket högkyrkliga Göteborgs stift. Romanens inledning är dramatisk:

Oron i Domkapitlets sessionssal låg tät. Manschetten på den biskopliga armen darrade när han sakta med handen strök sitt hår bakåt. Gammalkyrkliga och högkyrkliga förenades plötsligt i gemensamma litanior. Aldrig hade man väl trott att ärevördiga Stiftet skulle hamna i en dylik situation. Sessionssalens bord var fyllt med dagstidningar. Överst låg den dominerande morgontidningen Sjö-Posten vars halva första sida upptogs av den stora nyheten: Kvinnlig komminister i Birgitta!

- Situationen är mycket allvarlig, sa den prästerlige domkapitelsledamoten medan pannan sjönk i djupa veck.

- Ja katastofal, inflikande den något mörkare lekmannaledamoten.

- Icke förty, hördes från hörnet där Stiftssekreteraren satt. Fullmakt å tjänsten måste utfärdas och dess undertecknande ske. Juridiskt är valet oantastligt.

- Men teologiskt sett då! utbrast den högröde domprosten, vars ansikte nu alltmer återspeglade den biskopliga skjortans lila färg. Folkviljan kan inte få bestämma en sådan här sak. Här måste andra regler och bud följas!

...

Med en blekhet i ansiktet, som skulle fått den mest orutinerade begravningsentreprenör att vädra inkomst, stammade biskopen från sitt preses-säte:

- Låt oss med tillförsikt se den dagen an då hon söker graviditetsledigt.

- Dock är hon ju ogift, hördes någon mumla.

- Det komplicerar saken!

Med dysterhet bröt Herrarna upp från sina sköna stolar och gick med tunga steg ut i Domkapitelskorridoren.

Biskoparnas hemliga plan recenserades här och var i dagspressen. Den väckte inte något större jubel och blev nog inte heller betraktad som något vägande inlägg i diskussionerna om kvinnopräster och om förhållandet kyrka/stat. "Lättfärdigt" skrev bevakaren av kyrkliga frågor i Göteborgs-Posten i sitt omnämnande. "Gott syfte" men ändå "påfrestande" tyckte Åsa Moberg i Aftonbladet. Leif Carlsson i SvD var kritisk men ändå lite road:

Inger Tore har i sin hjältinnas och hennes ämbetsbröders personer ganska väl träffat den arrogans mot kollegor och församlingsbor, som tycks vara en alltför vanlig yrkesåkomma i berörda kretsar, så lätt att iaktta för en utomstående. Hon har också låtit sina präster, biskopar och kyrkliga förtroendemän tala ett språk så uppstyltat fromlande att läsare utan aning om hur det går till i dessa kretsar kommer att nicka instämmande och vara förvissade om att skildringen är realistisk.

Natanael Frid

I sammanhanget kan det vara skäl att nämna att ytterligare en präst med göteborgsk anknytning mellan 1974 och 1990 skrev sammanlagt fyra korta romaner under pseudonymen Natanael Frid. I varje fall ett par av dem har drag av detektivromaner. Inte heller här anger LIBRIS vem som döljer sig bakom pseudonymen; märkligt nog redovisar man dock dennes födelse- och dödsår, 1941-94). Författaren var i alla fall Jan Arvid Hellström, född på Öckerö och son till den legendariske prosten Arvid Hellström, som efter tjänstgöringar i Göteborgs stift senare blev professor i kyrkohistoria i Uppsala och biskop i Växjö. Han omkom tragiskt i en bilolycka 1994.

Romanserien började med Pastorn blir gift, följd av Pastorn på spåret, Pastorn och mordet på ärkebiskopen och slutligen Pastorn klipper till. Huvudperson är pastor Mårten Johansson, som råkar in i diverse förvecklingar, i stora stycken har framställningen dock mer av fars än av deckarintrig. Mellan böckerna om pastor Johansson hann Hellström även med att under eget namn ge ut en deckare Ulven (1984), som fått större erkännande bland deckarkännare. Allt tillkom under Hellströms professorstid, förmodligen som distraktioner från den akademiska fliten; publikationslistan i LIBRIS upptar 234 nummer. 

----------------------------------

Hans Gréen: Kyrkans hemliga plan i pastorns nyckelroman. - DN 1978-04-15.

Anders Jarlert: Göteborgs stifts herdaminne, del II. Göteborg, 2014.

Bertil Persson: Lennart Karstorp död. Tygelsjöherdens bönbok blev katolskt erkänd. - SDS 1994-05-18.
Johan Wopenka: En biskop man minns - men för "fel" deckare. - Jury 1998:2, sid. 22-24.

Recensioner av Biskoparnas hemliga plan i GP 1978-04-16, SvD 1978-05-12, AB 1978-07-12 m fl.

Eget exlibris efter 60 år

Ända sedan tonåren har jag "suktat" efter ett personligt exlibris, men först för något år sedan kom jag äntligen till skott och lyckades få till stånd ett eget bokägarmärke. Att i en tid när många anser att den tryckta boken står inför sin nära undergång kan det tyckas obsolet att ägna tid åt att märka de egna böckerna, men jag tillhör den skara som envist hävdar att boken, för sitt innehålls och för sin utformnings skull, har ett värde som kommer att bestå. Den lustfyllda känslan att ta ner en bok ur det egna biblioteket, med ett intressant innehåll, med en utformning och ett band som håller hög kvalitet, och kanske med uppgifter om vem som ägt boken tidigare, kan inte överträffas. De som hävdar läsplattans fördelar kan slänga sig i väggen!

Med incitament från den lilla boken Min hobby, som kom ut i "När-var-hur-serien" 1948, inledde jag min samlarkarriär. Här kunde man lära sig samla allt från autografer till tändsticksetiketter, man kunde lära sig esperanto och stenografi, bokbindning och bygge av modellflygplan. Man kunde lära sig skriva katalog över sina böcker och man fick vägledning i skapande av ett eget exlibris. Jag gjorde också själv ett försök, som överlevt i mina gömmor i mer än 60 år. Det är böcker, en penna, några strån (förmodligen syftande på mitt intresse för botanik) och ett par stjärnor att sträva mot.

Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade. Högst upp bland mina "10 i topp" skulle nog skalden Erik Axel Karlfeldts exlibris hamna

Karlfeldts exlibris med de två högresta kungsljusen är utformat av konstnären Arthur Sjögren 1913 och är förstås praktjugend. Det säger förmodligen mycket om skalden, han ville gärna framstå som en "karlakarl" och det är väl så man också får tolka inskriptionen Quia nominor vir, Emedan jag benämnes man.

Brandskadade böcker ersatta

För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här

Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.

Fortsatta försök vid datorn
Stimulerad av detta försök och när min sons 100 böcker var på plats i sina nya hyllor, tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Jag fortsatte på samma tema, försökte finna någon annan bild ur Dyalogus, men den enda jag fastnade för var själva inledningsbilden med solen och månen, och vad den symboliserade var oklart. Bollade också med mina huvudsakliga intresseområden, Göteborgslitteratur och medicin/medicinhistoria. En gång när det kändes särskilt segt använde jag en vinjett ur Sydsvenskan från någon gång på 1990-talet, för en spalt som hette "Sura gubben".

Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska - deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon
Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 grep jag chansen att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är verksam i Göteborg, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.

Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/ producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här

Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.