Summa sidvisningar

måndag 27 augusti 2018

Medaljongerna på Konstmuseets fasad

Det är väl inte fel att säga att Götaplatsen utgör Göteborgs hjärta. Mycket kraft strålar ut från museum, konsthall, konserthus och teater och inte minst från alla publika aktiviteter på platsen. Fonden för alltihop är Konstmuseets magnifika, unika fasad - det mest påtagliga som minner om den närmast ofattbart stora Jubileumsutställningen i Göteborg sommaren 1923. Något sådant kommer vi aldrig att få uppleva, varken 2023 eller någon annan gång. Platsen har genom åren förevigats på vykort och i böcker i otaliga versioner och från olika vinklar. Så här såg det ut någon gång kring 1980 (i varje fall innan entrén mm gjordes om 1996) och så har vi som lever nu vant oss vid att se fasaden:


Men det finns andra äldre avbildningar av museet och dess fasad. Och frågor började dyka upp när vi några göteborgsintresserade detaljstuderade ett fotografiskt vykort, som Stadsmuseets butik tillhandahåller, förmodligen taget under jubileumssommaren 1923. Spårvagnarna gick då Avenyn fram ända till Berzeliigatan, där de sedan svängde nerför Berzeliigatan (fast märkligt nog ser man inte spårvagnarnas elektriska luftledning, än mindre hur ledningen klarar svängen ner till Berzeliigatan utan att fästanordningar kan ses). Och då såg faktiskt Konstmuseets fasad annorlunda ut: ovanför valven satt vad som ser ut om bronsplaketter med något mönster på. Hur hänger det ihop?


Vykort över Götaplatsen 1923, överst något beskuren, nederst detaljförstoring.
En detaljförstoring visar att över vart och ett av de sju valven ("de sju gäspningarna") sitter en "medaljong", drygt 2 1/2 meter i diameter. Motivet kan inte urskiljas i detalj, men det rör sig om mytologiska motiv, hänsyftande på de sju planeterna = veckans sju dagar: Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Uppenbarligen satt medaljongerna uppe under utställningen, men har sedan tagits ned. Det är naturligt att man undrar hur det egentligen var tänkt, om det var arkitekternas ursprungliga plan eller något "utställningsjippo" och förstås vad det har blivit av dem idag. När togs de ner och varför och var finns de nu?

Först: hur hade arkitekterna tänkt sig?
Jo, om detta vet vi en del. Mellan museets arkitekter Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke och skulptören Carl Milles förekom frekventa kontakter inför Jubileumsutställningen. Framför allt gällde det tillkomsten av det stora brunnskaret mitt på Götaplatsen, som småningom också kom att rymma Poseidonstatyn. Men det gällde också relieferna på museifasaden. Konstvetaren Ulf Abel har i sin avhandling Carl Milles - form, idé, medaljkonst (1980) lämnat tämligen detaljerade uppgifter härom:

Som enda konstnärliga utsmyckning på Konstmuseets fasad mot Götaplatsen tänkte sig arkitekterna sju stycken stora bronsmedaljonger, som skulle sitta över loggians bågöppningar. Dessa medaljonger, för vilka man önskade Milles medverkan, fördes på tal samtidigt med diskussionerna kring brunnsprojektet.

Sigfrid Ericson skriver i ett brev angående medaljongernas utformning "I den mörknande bronsens kraftiga färg skulle de säkerligen stå vackert mot en grågul tegelyta". Några bronsreliefer hann dock inte bli klara i tid till utställningen. I april 1923 (alltså bara en månad innan utställningen invigdes) föreslår Bjerke att man istället endast markerar sex eller fyra av dessa med släta plåtmedaljonger och sätter in resterande som gipsmodeller. Det som blev uppsatt blev dock till slut alla sju medaljongerna, men utförda i trä och gips, förmodligen tänkta som tillfälliga provisorier i väntan på det definitiva utförandet i mer beständigt material. Varken arkitekterna eller Milles förefaller dock inte ha blivit riktigt nöjda med resultatet: reliefhöjden var inte kraftig nog och figurerna ansågs ha svårt att hävda sig mot den monumentala fasaden. Milles tappade också ganska snart intresset för att arbeta vidare med projektet. Medaljongerna blev därför sittande kvar i den utformning de fått under ett par år ytterligare. 

Och vart tog då medaljongerna vägen?

Ja, det är det faktiskt ingen som riktigt vet. Från en tidningsnotis (GT 1928-02-22) kan man dock hämta följande

Raden av medaljer, som till minnesutställningen sattes upp som kulisser i väntan på ädlare material, har nu plockats bort. Ljusa runda ytor på fasaden äro spåren efter dem. Det är alltså meningen att vi skola få nya medaljer?

Vi låta frågan gå vidare till professor Romdahl, som upplyser att det länge varit på tal att ta bort dessa medaljer. Men så blåste en av dem ner under senaste stormnatten och efter denna kritik från vädrets makter gick man i författning om att samtliga bortplockades. Under det man så hade stegarna tillgängliga passade man på att sätta upp en s. k. försöksmedalj, som efter anvisningar av arkitekt Ericson utförts av bildhuggaren Björk. Det gäller i främsta hand att få utrönt vilken storlek som mest lämpar sig på fasaden. Man har tänkt att dessa medaljer skulle utföras i sandsten samt infällas i väggen. Men när denna plan kan realiseras står ännu i det blå.

Så ner åkte de ursprungliga medaljongerna alltså, men vart de tog vägen är höljt i dunkel. Ingen på Konstmuseet och ingen på Higab (som förvaltar fastigheten) har någon aning. Kanske tyckte man att provisorierna - som ingen ville ha - lika gärna kunde kasseras. Det enda som idag vittnar om medaljongernas existens är järnkramporna, som den skarpsynte iakttagaren kan konstatera sitter kvar i fasadväggen ovan bågvalven.



Sammanfattningsvis
kan alltså konstateras att arkitekterna ursprungligen hade planerat någon form av utsmyckning ovanför bågvalven och att Carl Milles var vidtalad och gjorde förlagan till de modeller i gips och trä som sattes upp - förmodligen i all hast - våren 1923. Varken arkitekterna eller Milles var dock nöjda med resultatet och när en av medaljongerna blåste ner vintern 1928 så togs de helt bort. Andra alternativ övervägdes, både i brons och i sandsten. Brist på pengar var knappast en återhållande faktor eftersom Lindbergska fonden lovat att stå för kostnaderna. Men efter överväganden, som inte gått att i detalj spåra, beslöt man låta fasaden vara odekorerad. Rätt eller fel finns det säkert olika uppfattningar om.

Originalritningen (beskuren) ur det förslag, varmed arkitektfirman Ares (Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson) vann tävlingen om utformningen av Götaplatsens avslutning/Konstmuseet 1921. Medaljongerna fanns alltså med i de ursprungliga planerna, medan byggnaden i flera andra avseenden fick en förändrad utformning. Från Schönbeck.
--------------------
Ulf Abel: Carl Milles - form, idé, medaljkonst. Akad. avhandling. Stockholm, 1980.
Göteborgs-Tidningen 22 februari 1928.
Gun Schönbeck: Göteborg genom ritningar II. Byggande under 1900-talet. Göteborg, 2012.

Nordens flora: sommarens tyngst vägande bok

Så har den då kommit, efterlängtad av alla amatörbotanister och säkert den fantastiska svenska sommarens tyngst vägande bok (2 680 g). Det gäller förstås den nya versionen av Bo Mossbergs och Lennart Stenbergs illustrerade svenska flora, nu med namnet Nordens flora, inte bara tyngre utan också större och omfångsrikare än tidigare: totalt omfattar floran nu drygt 3 600 arter och varieteter. I de tidigare upplagorna var namnet Den nordiska floran (1992) respektive Den nya nordiska floran (2003); bland botaniker och botanister blev dock vardagsnamnet tidigt "Mosten".


Den praktfulla volymen är verkligen ingen fältflora, endast de största och starkaste entusiasterna torde komma att bära den med sig i fält och få lär ta den till sig som sänglektyr, men som uppslagsbok efter avslutad exkursion är den i fortsättningen ett måste. De flesta avbildningarna är kvar sedan de tidigare upplagorna, men många nya har tillkommit, något som väl omslaget vill illustrera med flera spektakulära arter som är sentida inkomlingar i den svenska floran. För den som är väl inläst på gamla upplagor av "Kroken" och någon av de äldre upplagorna av den här aktuella floran uppstår till en början viss förvirring. Den nya DNA-tekniken har nämligen lett fram till en ändrad syn på evolution och släktskap bland arter, släkten och familjer. Tidigare växtfamiljer har brutits upp, nya har tillkommit och släkt- och familjetillhörighet för enskilda arter har förändrats. Må så vara, vi som inte är fackbotanister får försöka tillägna oss den nya kunskapen så gott det går. 

Och det är bara att konstatera, som Fredrik Sjöberg gör i sin recension av boken i SvD 2018-08-19 att boken "som till både form och vikt påminner om en treliters vinbox" är "en omistlig pjäs i hyllan hos varje svensk som eftersträvar en rimlig bildningsnivå". Sjöbergs råd "att bära hem till sitt bibliotek de växter man vill artbestämma" följs säkert av många, men de riktiga entusiasterna flyttar ogärna växter från deras växtplats. Istället gäller att i - efter bästa förmåga - hopknipt ställning och med en god lupp bedöma artdetaljerna in situ.


Föregångare
Nordens flora har ett antal föregångare vad gäller ambitionen att avbilda växter i den svenska naturen. Det stora bibliofila verket, dyrt och svåråtkomligt är förstås Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk botanik, utgiven i 11 band under åren 1802-43 (det elfte bandet särskilt svåråtkomligt då största delen av upplagan brann upp). Det är nog idag svårt komma över ett komplett exemplar i gott skick under 100 000 SEK. 

I början av förra seklet började Carl Lindman, lektor vid Norra Latinläroverket i Stockholm, att med Palmstruchs bilder som bas utge Bilder ur Nordens flora i tre rätt voluminösa band. Den första upplagan kom ut 1901-05, i en andra upplaga (1917) gjorde Lindman själv en komplettering med 144 nya bilder. En reviderad upplaga utgavs senare av Magnus Fries 1977-78 och denna trycks fortfarande då och då upp på nytt i samband med den s k bokrealisationen. 

Ursings Svensk växter 1944
Så långt bildverk, som fokuserade på ett urval handritade bilder, i flertalet fall med herbarieexemplar som förebild, och främst avsedda för bläddrande i vid salongsbordet. Det var därför ett stort genombrott när Björn Ursing (också han biologilektor i Stockholm) lagom till sommaren 1944 gav ut bildfloran Svenska växter


För mig blev inte Ursings existens uppenbarad förrän jag av min omtänksamme fader fick floran som "premium" för vad som väl bedömdes vara något så när godkända insatser vid skolavslutningen i första klass på Hvitfeldtska läroverket, i juni 1947. Detta exemplar lästes sönder och samman och följdes senare av flera andra, som fram till dess "Mosten" kom följt mig på botaniska strövtåg i flera decennier. Av nån sorts supernostalgiska skäl har jag faktiskt bevarat det första luggslitna exemplaret (härdat av väder, vind och diverse umbäranden i fält och försett med många kryptiska notationer), numera dolt bakom litteratur med mer respektabelt utseende på botanikhyllan.


Det här var ju vid den aktuella tiden revolutionerande, att det var möjligt för "vem som helst" att utan djupare botaniska kunskaper artbestämma och benämna vad man stötte på i naturen. Boken såldes snabbt i flera 10 000 exemplar men fackbotanisterna var till en början tveksamma. Den gnälliga inledningen av Sten Selanders recension i SvD (som i övrigt trots allt är ganska positiv) är munter läsning:

Man hör ibland blomsterintresserade, särskilt bland damerna, klaga över bristen på en bok med bilder av vilda svenska blommor, där man kunde få upplysning om växternas namn utan att behöva examinera dem i en flora … Lektor Björn Ursing har velat gå detta önskemål till mötes: han har alltså givit ut en botanisk biblia pauperum med över åttahundra prydliga bilder av vår vilda floras medborgare till tjänst för dem som inte är i stånd att läsa innantill i en vanlig flora.

Det finns en hel del som jag beundrar hos Sten Selander, men i takt med bokmarknadens utveckling under efterkrigstiden var han uppenbarligen inte. Med åren blev Ursings flora en enorm succé, utgiven i olika upplagor och utföranden - och säljs nog fortfarande en del. Lätthanterlig, enkel, faktiskt användbar för en nyfiken amatör. Bildkvaliteten och färgerna har väl dock inte alltid varit av bästa kvalitet. 
En av nykomlingarna i den svenska floran, den lilla orkidén Ophrys apifera, 
som på svenska fått namnet biblomster. Hittills endast funnen på en enda lokal i södra Skåne.
Här avbildad av Bo Mossberg på omslaget ill Nordens flora.
------------------
Sten Selander: En flora i bilder. - Svd 1944-06-15.
Fredrik Sjöberg: Näckrosen har plötsligt blivit mycket gammal. Under strecket. - Svd 2018-08-19.