Summa sidvisningar

söndag 9 december 2012

Göteborgs vandrareförening

Begreppet "friluftslif" var inte precis på var mans läppar kring förra sekelskiftet. Visserligen hade Svenska turistföreningen bildats 1885 och Skidfrämjandet 1892 (långt senare omdöpt till Friluftsfrämjandet) men de första åren var medlemskåren dominerad av akademiker, och en fåtalig skara skid- och fjällentusiaster. Ett viktigt dokument för att förstå hur friluftsivrarna tänkte kring människans förhållande till naturen vid denna tid är den av språkforskaren och folkbildaren Gustaf Stjernström (1852-1933) utgivna Sommarboken, 1910* (han gav också ut en vinterbok). Här ryms både manande avsnitt med paroller som "Återvändom till naturen och ett enklare lefnadssätt" och "Friluftslif - idrottslif för alla" och mer praktiskt inriktade kapitel behandlande luft- och solbad, sångens makt vid vandring, sjöbad och simning, friluftskampering, vår sommarkost och dräktråd för vandrande damer. Alla aspekter av vistandet i naturen och det fria tas upp. Njutningsfylld läsning, rekommenderas varmt!

En fråga, som låg Stjernström varmt om hjärtat, var vandrandet och bildandet av föreningar för vandrings bedrivande. Inspiration hade han främst hämtat från Tyskland och Norge. 

Redan för många år sedan under resor och vistelser bland våra västra grannar befunnos dessa mäkta imponera genom en viss hurtighet i sitt uppträdande genom hela nationen, och tyckte jag mig finna, att detta härrörde från deras egenskap av utpräglade frilufts- och vandringsmänniskor i förhållande till oss svenskar, som på den tiden ännu voro mera än nu stationära, makliga och bekväma och på sin höjd idkade frilufts- och flirtliv vid någon badort.

I Stockholm fick Stjernström en vandrareförening till stånd i april 1913 och efter annonsering i lokalpressen skedde en första vandring i göteborgstrakten den 11 oktober samma år. Formellt konstituerades föreningen dock först en vecka senare, då man vandrade från Mölndal över Gunnebo och Pixbo till Mölnlycke - och under färden antog stadgar och valde styrelse. Ett litet tunt häfte, utgivet 1923, berättar om Göteborgs vandrareförenings tillkomst och tio första verksamhetsår. 


Ordförande i föreningen de första åren var naturgeografen Imri Holm och amatörarkeologen och folkskolläraren Johan Alin. Ansenliga skaror av vandringssugna göteborgare mötte upp de första åren och föreningen räknade som mest med 300-400 medlemmar, men intresset förefaller ha avtagit efter hand. Målen för vandringarna var ofta Hindåstrakten, men man tog sig också till Brattön, Ragnhildsholmen, Grävsnäs, Lilla Edet och Backamo. De flesta färderna var "rena nöjesvandringar", men ibland ägnade man sig särskilt åt geologiska studier, fornminnen eller djurvärlden under ledning av t ex professorerna Jägersköld,och Nordenskjöld och arkeologen Sarauw. Av bilderna i jubileumshäftet framgår att vandrarnas klädsel - i varje fall enligt nutida måttstock - var föga ändamålsenlig. De uppenbarligen ofta äldre herrarna var nästan alltid klädda i paletå och hatt, damerna i mestadels långa kjolar och bredbrättade huvudklädnader. Nedanstående bild, betitlad "Bergklättring 1914" visar syn för sägen men också att man klarade betydande strapatser även med denna utrustning och entusiasmen tycks det inte vara något fel på.


Göteborgs vandrareförening kvarlevde åtminstone så att man kunde fira sitt 25-årsjubileum 1938, men något eller några år därefter upphör alla vittnesbörd om föreningens verksamhet. Några arkivalier tycks man inte ha lämnat efter sig, men ett minnesmärke finns dock kvar. När man kör upp mot Gunnebo slott finns det, något 100-tal meter från Gunnebobro på höger sida i skogskanten en sten med en ristad minnesplatta med texten "GFV 19.10.1913 - 22.10.1933 - 19.10.1938". Numera finns också en förklarande skylt uppsatt vid vägkanten. Enligt uppgift var det här i "Gunnebolyckan" som föreningen konstituerades.


mitt exemplar av Sommarboken är dedicerat från utgivaren till en av de som ledde de allra första vandringarna "den outtröttlige, över 80-årige grosshandlaren K.A. Forssell, som ännu marscherade i första ledet", som Stjernström skriver i jubileumshäftet.
______________________________________

Göteborgs vandrareförenings Minnesskrift med anledning av dess 10-åriga verksamhet. Göteborg, 1923.
Stjernström, Gustaf (red.): Sommarboken. En vägledning för ung och gammal. Stockholm, 1910.

onsdag 28 november 2012

Bertilsson och hans stuga

Bertilssons stuga eller bara "Bertilssons" är ett välkänt begrepp för många göteborgare, i varje fall för de som bor i östra delen av stan och tar sina promenader i Delsjöterrängen. Det gamla torpet, som ursprungligen hette Delsjökärr, ligger naturskönt  vid östra spetsen av Lilla Delsjön och kan nås - beroende på var man startar - efter 4-10 km på fina skogsvägar, delvis utefter Stora och Lilla Delsjön. Sedan drygt 60 år är jag om inte trägen så dock periodvis frekvent besökare på stället. Säkert har jag tagit mig dit många hundra gånger, till fots, springande, på skidor och skridskor, cyklande och jag tror jag var där också till häst en gång under min korta ryttarkarriär i slutet av 1960-talet. Besvärligast var det några dagar efter orkanen den 22-23 september 1969,då vi - med barnvagn - fick klättra över massvis med nedfallna träd för att ta oss fram till stugan. Jag har varit på kalas i storstugan, badat med chalmersspexare i den gamla bastun, sett hus och miljö ändra utseende och innehavare - men ändå utan att rastplatsens genuina karaktär förvanskats. För en tid sedan inträffade dock något som hör till sällsyntheterna - det visade sig vara möjligt att kombinera söndagspromenaden till Bertilssons med inköp av ett nytillskott till göteborgianasamlingen.


Det är Hans, en av sonsönerna till "gamle Bertilsson", som skrivit ner sina egna minnen och det han hört berättas av farfadern, sin far och andra släktingar. Det blir både ett kärleksfullt porträtt av den som skapade begreppet "Bertilssons stuga" och många minnesbilder från livet på Delsjökärr genom åren.

Torpet är gammalt och det är möjligt att de första torparna, som bosatte sig vid sluttningen ner mot Lilla Delsjön gjorde det redan i början av 1800-talet (enligt Stenström; först från c:a 1850 anger dock Hallén). 1864 föddes Verner Persson på gården och levde där sedan i stort sett hela livet med sin hustru Karolina och sin familj. De hade ett par kor, några grisar, får och höns. Säkert var det ett strävsamt liv, långt från annan bebyggelse och med långa körslor in till stan. En bild på paret finns i Stenströms örgrytebok. Det är den gamla ladugården från den tiden som idag är omvandlad till trivsam kaffestuga.

Från några år efter förra sekelskiftet finns en kort berättelse om en vintertur ut till Delsjökärr. Den som skriver är skeppsredaren Wilhelm Lundqvist, en av "bröderna" på Soltorpet.

När vintern kommer och isbelägger sjöarna, uppnås möjligheter för många intressanta forskningsfärder ... Uppkomna till Delsjötjärn (Lilla Delsjön) är det liksom man blivit förflyttad långt bort från all civilisation och naturen står inför oss tyst och allvarsam. Ej en människa synes till ... vi spänna åter stålsko på ... Långt borta i viken skymtar ett tak fram mellan träden ... Här ligga två gamla stugor, omgifna af trädgårdstäppor, och framför dem stå ett par bikupor. Ladugården ligger midt emot, och trefnad lyser ur de små fönsterrutorna. Torparen, en högrest man med öppet nordiskt utseende träder ut ur stugan, och då han hör hvarifrån vi äro, bjuder han oss stiga in. Inne i stugan, där en stor spis intar främsta platsen ... Far bjuder oss sitta ned och snart kommer mor med kaffebrickan. Vinden kommer hvinande från sjön och rycker i knutarna. Men vi ha det godt härinne och elden sprakar lustigt på elden (Lundqvist sid. 22). 

Det var av denne Verner Persson, som kapten Bertilsson köpte stuga med tillhörande ladugård något av åren kring 1930 (1927 skriver Hans Bertilsson, 1932 skriver Hallén). Per Bertilsson (1892-1972) hade vid det laget ett par spännande decennier att blicka tillbaka på. Född i Drängsered i Halland kom han 8-årig efter faderns död med sin mor till Göteborg. Efter studentexamen utbildade han sig på Gymnastiska Centralinstitutet och skaffade sig också en reservofficersutbildning. Därifrån den senare använda kaptensbeteckningen. Inför Stockholmsolympiaden 1912 reste en kommitté, ledd av scoutledaren Ebbe Lieberath, runt landet för att rekrytera en manlig gymnastiktrupp, som dels skulle uppträda vid invigningen av spelen, dels tävla i trupptävlingen. En av de gymnaster som kvalificerade sig var Bertilsson. Trupptävlingen blev en stor svensk framgång. "Häfrörelserna voro kraftiga och formerna, hoppen, hvad beträffar hållningen under språnget, behärskningen vid nedhoppen, balansen under överslag mm beundransvärda. Sannolikt har aldrig en bättre svensk trupp framförts" står det i den officiella redogörelsen för olympiaden. Truppen, inklusive Bertilsson erhöll alltså olympiskt guld.

Med erövrad guldmedalj gav sig Bertilsson med hustru Astrid ut i världen och hamnade slutligen på Cuba, där de stannade en femårsperiod, under vilken tid han arbetade som sjukgymnast och fäktlärare. Från denna vistelse finns det en skröna (eller kanske sanning) om hur en fönstertjuv i deras hus med hjälp av en limstav bemäktigade sig guldmedaljen. Efter hemkomsten var han aktiv som gymnastiklärare på Östra Real och som idrottstränare för bl a Redbergslid IK. Det finns uppgifter om att han var en ganska hårdhänt fostrare, som hade hård pli på sina elever. Han hade också kommunala uppdrag bl a var han med och utredde idrottsplatsstyrelsens organisation.


Under mer än 40 år innehade Bertilsson Delsjökärr. Till en början fungerade väl stället mest som sommarviste, men efter en renovering 1956 bosatte han och hustrun sig där året runt. Familjen bodde då i "gamlastugan", det hus som ligger längst västerut. Många vänner sökte sig ut till stugorna och efterhand blev det allt fler vandrare som också kom förbi och gärna lät sig undfägnas med vatten, saft och kaffe. Det blev nödvändigt ta betalt för det man serverade. Ladugården byggdes om till det utseende den i stort sett har idag och en enkel kaférörelse kom igång. Då är vi förmodligen i slutet av 1940-talet. Bilden ovan är typisk för hur  serveringen såg ut - och som jag minns den - från mitten av 1950-talet. Endast ett fåtal fick plats inne i stugan, de flesta köade vid köksfönstret, där den mest frekventa beställningen bestod av varm apelsinsaft och kanelbulle. När det var mycket folk, i synnerhet fina vinterdagar, hade man också korvservering från en kiosk bakom sportstugan.

Per "Pelle" Bertilsson avled 1972. Då hade han fått se elektriskt ljus ledas in i husen (1968) och samma år också erhållit Göteborgs stads förtjänsttecken. Han hade blivit en välkänd profil, alltid vänlig och pratsam när man kom förbi, men samtidigt med mycket bestämda åsikter om mycket, inte minst när det gällde myndigheters agerande. Och ett samtal, som kunde börja med några fraser om vädret och naturen, kunde sluta i långa diskussioner om samhällsfrågor och ungdomens uppförande. Efter Bertilssons död kom stugan i andra händer, men kaféverksamheten fortsatte. 2006 köpte Pia Backman stället och driver det framgångsrikt  vidare i "gamle Bertilssons anda", men har också satt sin personliga prägel på verksamheten: uteserveringen har byggts ut, matsedeln har utökats (men man kan fortfarande få varm saft och kanelbulle) och kvällsträffar anordnas med inbjudna föreläsare.
___________________________________

Bertilsson, Hans: På Kapten Bertilssons tid. Göteborg, 2010.
Claesson, Gunnar: Inför 100-årsjubileet av Olympiska spelen 1912. Guldmedaljören som gav göteborgarna ett smultronställe. I Idrottsarvet 2011, sid. 112-117.
Hallén. Per: Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10.000 år. Göteborg, 2007. 
(Lundqvist, Werner): Böö-dalens krönika. Göteborg, 1917.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna. Göteborg, 1920-24 (sid. II:32).

söndag 30 september 2012

Signaturen GeWe fortfarande aktuell

Kom i ett antikvariat över ett par årgångar av Göteborgs-mysterier med ett urval av Gunnar Wallins (signaturen GeWe; 1896-1975) teckningar i Göteborgs-tidningen från början av 1930-talet. Det är väl snart bara vi gamlingar, som ännu minns hans alster, som ju verkligen var utförda i en mycket personlig stil och som regel återgavs längst ner på tidningens blekrosa förstasida.


Och år in och år ut höll han på. Han har själv i sin bok Göteborgsglimtar (1966) beskrivit hur han arbetade. "Senast kl. 7 på morgonen satt jag på min redaktionsstol för att börja dagens pers med en aktuell teckning. Kl. 10.30 skulle den återfinnas i 2-spaltig kliché på GT:s första sida. Efter att ha ögnat igenom ett dussin tidningar på jakt efter uppslag började den morgonsömnige tecknaren treva sig fram över papperet för att finna form för dagens lilla lustighet." Och många tusen teckningar blev det med åren från starten 1921 och 35 år framåt. Han utvecklade en egen stil, som säkert hade influenser från Albert Engström och Storm P. Det fanns många lustiga krumelurer i bilderna, men tonen var alltid vänlig, även när stadens ledande män hudflängdes. Som jag minns hans teckningar var - förutom den burleska karaktären på gubbarna - närvaron av den lilla lurviga hunden av obestämd ras det mest karakteristiska. "Jä Jä" sade hunden ständigt plus en mestadels godmodig kommentar, alltid av någon anledning på en säregen dansk dialekt. Men "Jä Jä" dök nog inte upp förrän i slutet av 1930-talet, i varje fall finns han inte med på de teckningar som samlades i Göteborgs-mysterier. Däremot finns det många andra hundar med, både av den lurviga sorten och andra.

Göteborgs-mysterier kom ut i totalt fem årgångar (1924, 1929, 1930, 1931 och 1934). Förutom teckningarna innehöll de också kåserier av signaturen HåCe, bakom vilken dolde sig journalisten Helge Härneman. På 1940-talet kom det ut andra samlingar av teckningar med titlar som Wallins gubbar och Klipp och gubbar. Idag känns mycket av den dagsaktuella humorn tämligen medfaret av tidens tand och inte särskilt roligt. Men här och var när man bläddrar i häftena dyker det upp en charmig bild och en välfunnen replik och ett och annat kan fortfarande ha en aktuell anknytning, t ex nedanstående kommentar till planerna på att förlägga spårvägen under jord. Kanske blir drömmen från 1930 verklighet hundra år senare.


onsdag 26 september 2012

Trevligt boksläpp på Gunnebo

I onsdags förra veckan hade Håkan Andréasson på det relativt nystartade A-script förlag bjudit in till release eller som det väl numera heter "boksläpp" på Gunnebo slott. Håkan är etnolog och har tidigare haft hand om det till etnologin i Göteborg knutna bokförlaget Arkipelag, men står alltså nu på egna ben. Den släppta boken  heter Vad passar sig på Gunnebo?, har undertiteln "Berättelser om ett etablerat kulturarv" och innehåller sex uppsatser, författade av studenter inom mastersprogrammet Kulturarv och modernitet: materiellt och immateriellt under 1000 år vid Göteborgs universitet. Under kvällen bjöd författarna på korta introduktioner till sina kapitel under en kringvandring i slottet och omgivningarna, följt av mingel och diskussioner. Trevligt att återse ett antal bekanta från mina pensionärsstudier i etnologi och historia. Flera av författarna var mina dåvarande kurskamrater.


Det studenterna/författarna velat göra är att lyfta fram ett antal "alternativa berättelser" om Gunnebo, berättelser som går djupare eller vid sidan av den numera till publik och i media väl tillrättalagda berättelsen om kulturarvet Gunnebo slott, med fokus helt inriktat på den Hallska eran och 1700-talet. Vi får sålunda i boken läsa om högborgerliga familjer sommarboende, om medias sätt att skriva om Gunnebo under den Sparreska epoken, om tankar och planering av restaureringen och rekonstruktionen av huvudbyggnaden efter Mölndals köp av fastigheten 1949, om socialdemokratins tid på Gunnebo, om spåren av tjänstefolket i huset och om verksamheten på jordbruket Gunnebo speglat i intervjuer med en dåvarande arbetare.

Det är intressant och trevlig läsning och - även om texten bär spår av sin tillkomst som akademiska uppsatser - värdefull information, i betydande utsträckning nya uppgifter som tidigare inte varit tillgängliga. Sammantagna visar också berättelserna på hur framgångsrikt det kan vara att använda det etnologiska och tvärvetenskapliga synsättet i beskrivningen av även väl etablerade företeelser och på hur mycket som ofta ligger vid sidan av den "kanoniserade" berättelsen. Författarna och förlaget har all heder av produkten.

fredag 21 september 2012

Dyraste göteborgsboken

Den så vitt jag kan begripa dyraste göteborgsboken någonsin såldes i tisdags kväll på Stockholms auktionsverks bokauktion. Det gällde Olof Bromelius ytterst sällsynta göteborgsflora Chloris gothica från 1694, som uppnådde det aktningsvärda priset av 34.000 kronor. Trettiofyra tusen - sug på det ett tag!
Skriften är anmärkningsvärd av främst två skäl. Dels är det den äldsta provinsfloran i Sverige, dels är det ett av de allra första trycken "om Göteborg". Bokens fullständiga titel är Chloris gothica, seu catalogus stirpium circa Gothoburgum nascentium, men efterföljs av en ännu längre undertitel på både latin och svenska "Ett register uppå de örter, buskar och träd som wäxa wilt kring om Götheborg, sampt de som uppå åkrar såsz, med des brukeligste nampn så på latin, som swänska och des förnämste auctorer, med några nyttige observationer". Boken omfattar (22), 124 (20) sidor i litet oktavformat och trycktes hos Johannes Rahm, som var Göteborgs tredje bokbindare, efter Amund Grefwe och Lars Lönbohm. Det utauktionerade exemplaret var bundet i ett samtida nött brunt skinnband med fyra upphöjda bind och med blindpressad dekor och helt guldsnitt.

Författaren, stadsläkaren i Göteborg (Ordinarie Stadz Physicus) Olof eller Olaus Bromelius var född 1639 i Örebro (någon avbildning tycks inte existera). Han studerade medicin i Uppsala och etablerade sig därefter som privatpraktiserande läkare i Stockholm 1667. Senare kom han att medfölja som legationsmedikus, bl a till England och Holland. Under en sådan resa kom han till Leiden, där han lyckades kurera en svensk baron Johan Stake, som var så gott som övergiven av andra läkare. Detta uppmärksammades och därvarande universitet erbjöd honom doktorsgraden utan disputation 1673. Av stolthet vägrade Bromelius först motta denna grace, men lyckades efter bara ett par veckor åstadkomma en disputation som förstås godkändes. Han blev uppsyningsman över apoteken 1668, medlem av Collegium medicum 1675 och ledamot av kommissionen över trolldomsväsendet. 1687 utgav han en skrift om humleodling, Lupologia. Till Göteborg kom han förordnad som stadsfysikus 1691. Här odlade han sitt botaniska intresse vid sidan av läkaryrkets utövande och skaffade sig ett stort botaniskt bibliotek. Hans kunnande var ovanligt för den tiden, långt före Linné. Han hade planer på att anlägga en botanisk trädgård på bastionen Gustav I (vid Lilla Bommen), men denna kom sannolikt aldrig till stånd. Redan efter tre år i Göteborg var han färdig ge ut Chloris gothica, vilken bland botanister också är särskilt uppmärksammad då han till de latinska artnamnen fogade svenska namn på växterna. De sista åren var Bromelius sjuklig och han avled 1707. Begravningen ägde rum under högtidliga ceremonier och flera sorgedikter till hans minne blev tryckta.

Linné hedrade honom genom att ge ett tropiskt växtsläkte namnet Bromelia. Göteborg har bevarat hans minne genom att uppkalla en liten gatstump bakom Munkebäcksgymnasiet (av alla ställen) för Bromeliusgatan.

För den som inte klarar av att hänga med i de högre prisnivåerna på bokauktionerna finns två alternativ. Det ena är att försöka komma över ett exemplar av den facsimileupplaga, som Axel Liljedahl lät utge och Agne Rundqvist trycka 1956 i ett föredömligt tryck och gulddekorerat skinnband. Boken finns endast i en numrerad upplaga om 300 exemplar och är inte helt lätt att hitta den heller, i bästa fall kan man få den för 3-400 kr. Facsimilet åtföljdes av ett litet 16-sidigt häfte med kommentarer av Maja Kjellin. Men det är möjligt att kommentarhäftet inte följde med alla exemplaren, i varje fall är det svårt att få tag i.


Axel Liljedahl var göteborgare, student på Latinläroverket 1898 och tidigt botaniskt intresserad, under skolåren aktiv i gymnasieföreningen Flora. Han blev apotekare 1907 och fick 1932 privilegium på apoteket Strutsen i Göteborg. Han blev med åren känd som en expert på medicinalväxter, men framför allt som en av de främsta kännarna av göteborgstraktens flora. Liksom Bromelius samlade han ett stort botaniskt bibliotek. Linnésamlingen såldes efter hans bortgång av Sandbergs antikvariat i Stockholm. Hans herbarium är bevarat i Botaniska trädgårdens arkiv. Under sina senare år arbetade han mycket aktivt med Bromelius flora, försökte identifiera de däri angivna växtlokalerna och planerade också facsimiletrycket, som han dock aldrig fick se i färdigt skick, han gick bort i juni 1956.

Det andra alternativet är att gå till Göteborgs universitetsbiblioteks hemsida. Där ligger hela boken förtjänstfullt inscannad och bläddringsbar på adressen http://www.ub.gu.se/sok/ebok/egna/.
________________________________________

Kjellin, Maja: Kommentarer till Olaus Bromelius Chloric gothica. Göteborg, 1956.
Liljedahl. A.: Olaus Bromelius och hans Chloris gothica. Nordisk medicin  1956; 55:874-5.
Olof Bromelius, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17012, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Birger med bidrag av O. T. Hult.), hämtad 2012-09-21
Stenström, F.: Läkekonstens och hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen Göteborg, 1929.

måndag 17 september 2012

Bokauktionspriser 1982-86

Städar i en garderob och hittar en låda med gamla antikvariats- och bokauktionskataloger. Återser ett antal prydliga snart 30 år gamla kataloger från Göteborgs auktionsverk 1982-86. Det var tider det! Två-tre gånger per år hölls särskilda bokauktioner, som regel omfattande ett 1000-tal utrop. Böckerna var under visningen uppställda i rummet innanför den stora auktionssalen två trappor upp, hyllorna finns kvar än idag, men - som det åtminstone förefaller - aldrig mer fyllda med böcker. Auktionerna samlade kanske ett 100-tal intresserade, kända och okända. Efter hand lärde man sig aktörerna i publiken, de som hade varit med länge satt förstås längst fram. Noviserna längst bak, ivrigt viftande för att bli sedda.


Det fordras sannolikt stor hemfallenhet åt bibliofilien för att kunna uppskatta läsningen av gamla bokkataloger, men för den rätte läsaren bjuder de mycket nöje. I mitt fall nöjde jag mig dock nu med att gå igenom de i varje katalog återkommande avsnitten om göteborgsk och västsvensk litteratur. Ett par välkända göteborgska boksamlares efterlämnade bibliotek fanns med bland det som auktionerades ut dessa år: Per-Olof Knapes, järnvägsman med stort intresse för vackra bokband (fast det bästa materialet såldes senare av Libris-antikvariatet i Stockholm), och Arvid Mårtenssons, legendarisk bokhandlare hos Gumperts och de sista åren på Gumperts antikvariat. Hans karakteristiska signatur på bakre pärmens insida återfinns i många böcker, som ännu cirkulerar. Några reflektioner efter genomläsningen

Standardlitteraturen kostade ungefär som idag
Det enklare materialet betingade priser, som inte skiljer sig mycket från vad man idag får betala. T ex Cederblad: Skisserade skildringar, 1884 (100 kr), Hjern: Göteborg i konsten, 1961 (325), Lagerbring: Guvernörer och landshöfdingar, 1917 (100), Palmqvist: Winga, 1945 (120), Bergendahl: Partille krönika, 1920 (325), Stenström: Örgryte, 1920-24 (230-900), Böö-dalens krönika (425), Lignell: Göteborgsbilder (275), Göteborgs spårvägar, 1929 (375). Priset växlade förstås med skick och bandtyp.

Andra lite ovanligare arbeten har gått upp i pris, men inte våldsamt, i förhållande till allmänna prisstegringen förmodligen ganska beskedligt. T ex Mankell: Aquarelle lithografier, 1884 (750-1.200), Berger-Björklund-Rydbergs Göteborg med dess omgivningar, 1859 (1.900), Brusewitz i original (350-600), Lagerberg-Thulin Gbg 300 år (950), Antologia Gothoburgensis (500-900), Fredberg (400-500), Granberg: Göteborgs historia, 1814-15 (500-800), Götheborgs Grädde och Utan namn, 1851-52 (850). För en bra Cederbourgh fick man betala upp mot 2.000 kr, för Oedman lika mycket och för Kalm kanske en bit över 3.000 kr.

Ovanliga arbeten var sällsynta (=sällan förekommande på auktionerna)
I det 10-talet kataloger som jag gått igenom finns inte mer än tillsammans ett 20-tal riktiga sällsyntheter och med det menar jag arbeten som sällan dyker upp, varken i de fysiska antikvariaten eller på nätet. Några exempel kan säkert reta aptiten. Alla skulle i dessa yttersta dagar betinga betydligt högre priser - men än en gång: inte kolossalt mycket mer.

G Bellander (utg.): Elfdrottningen, 1890. Utgiven till förmån för "Skollofskolonierna", folio. - 200 kr.
Sällskapet Småfoglarnas vänner: dess verksamhet och förhandlingar år 1869-72. - 375 kr.
Dargar Göte (pseud. för CRA Fredberg): Böljans dotter, del 1-2, 1888. - 250 kr.
Lyckans bok. Till Figge Blidberg ... på sextioårsdagen, 1919. Tr. i 75 ex. - 180 kr.
CM Heurlin: Iakttagelser under ett års "Midnattsmission" eller Göteborgs Bordellväsen afslöjadt, 1866. - 325 kr.
GA Boije: I Göteborg för femtio år tillbaka. Skara, 1884. I Berggrenbd. - 90 kr.
FE von Sydow: Om Göteborgs kanaler, 1904. - 240 kr.
CA Mebius: Göteborgs belysning. Historik, 1897, - 160 kr.
F Blidberg: Elektriska spårvagnar. Reseberättelse, 1897. - 250 kr.
J Rosén: Tal hållit uti kron-prinsen Gustafs ... närvaro den 15 october 1766 på Gymnasii Bibliotheket i Götheborg. - 525 kr.
G Brusewitz: Historiska anteckningar ... säteriet Jonsered, 1876. - 700 kr.
P Dubb: Berättelse om Chalmerska slöjde skolan, 1829. - 900 kr.
(EG Henschen): Apecu historique sur Gothembourg, 1819. - 100 kr.

För flera av ovanstående arbeten gäller att det rör sig om småtryck på ofta inte mer än något 10-tal sidor, häften som lätt förfares eller kommer bort i sorteringen vid genomgång av dödsbon och liknande. För samlaren är det ofta de små ovanliga trycken som är svårare att komma åt än vackert inbundna standardverk. Och de har dessutom fördelen att ta ringa plats, för många samlare ett klart plus.

Boksamlaren åter igång

Alla som besöker nätet träffar då och då på hemsidor och bloggar, som inte uppdaterats på år och dag. Man vet inte om de nånsin kommer att göra det eller om skrivaren är försvunnen upp i det blå eller vad. Det är trist. Men ibland händer saker. Prioriteringar måste göras, vad som inte är tvingande får skjutas åt sidan. Så har det varit med denna blogg nu i exakt ett halvt år. Jag har istället ägnat skrivkraften åt författande och redigerande av ett stort bokprojekt "Femtio år med svensk hematologi", planerat att komma från trycket lagom till 50-årsjubileet för Svensk förening för hematologi i början av oktober. Hematologi är - som den latinkunnige snabbt inser - den medicinska specialitet som ägnar sig åt sjukdomar i blodet, i synnerhet i det blodbildande organet dvs benmärgen och det därmed sammanhängande lymfkörtelsystemet. En relativt senkommen specialitet, som gjort en fantastisk resa till följd av framgångar inom diagnostik och behandling, inklusive etablering av olika former av stamcells (benmärgs) transplantation, som på några decennier gått från laboratorieforskning till en (relativt) rutinmässig procedur. En spännande berättelse, nu bevarad för framtiden. Nog om detta.

Startmomentet vid transplantation av benmärg. Under aseptiska förhållanden, med donatorn i bukläge och efter lokal- eller ryggbedövning sugs 0.5-1.0 liter (blodblandad) benmärg ut via ett stort antal punktioner av bakre höftbenskammen. Efter preparering vitalfryses cellerna i minus 135 grader - som regel för senare användning.
Besöksstatistik
Medan jag sysslat med annat har i alla fall bloggen haft drygt 2.500 besök och via den utmärkta statistik, som Google tillhandahåller noteras t ex att drygt 300 av besökarna var hemmahörande i USA och att sökningar gjordes från de mest exotiska länder, t ex på flera ställen i Bortre Asien. Kul! Man kan också få reda på antalet sökningar på olika inlägg. Mest intresse har tydligen inläggen om Göteborgs stadsvapen (2011-03-31; 369 besök) och Stig Allan Agroths teckningar (2011-10-22; 327 besök) rönt.

Kommentarer
En hel del kommentarer har under de gångna månaderna kommit mig tillhanda på ett eller annat sätt. Mats F har oförtröttligt påpekat en olycklig formulering i inlägget om den bustrofedonska gatunumreringen (2012-02-15) och det sista stycket i texten har därför ändrats i enlighet med hans synpunkter. Flera har hört av sig angående inlägget om antikvariatet Samlaren (2011-03-12) och vill gärna höra också om andra antikvariat i Göteborg. Detta är ett förhållandevis bristfälligt "utforskat" område och det kan finnas anledning återkomma till Thulin & Ohlsons, Mellgrens, Gumperts, Lundqvists, Öhmans och andra vattenhål för samlaren, som nu tyvärr är nedlagda.

fredag 16 mars 2012

Historiskt festtåg 1923

Huvudattraktionen under jubileumssommaren 1923 i Göteborg var förstås den Den Stora Utställningen, som högtidligen invigdes av Konungen den 8 maj. Men omfattningen av alla de delutställningar och arrangemang som följde under de kommande månaderna är svår att ta till sig - hur lyckades man gå i land med och koordinera allt som hände? En av de aktiviteter, som det inte skrivits särskilt mycket om, är det Historiska Festtåg, som gick genom staden på eftermiddagen invigningsdagen. Tåget startade vid 5-tiden på Heden och gjorde sedan en lång resa via Kungsportsavenyen och Östra Hamngatan ner till Skeppsbron, vidare över Järntorget, Linnégatan, Skanstorget och Vasagatan upp till Götaplatsen och via Korsvägen in på Liseberg, där det upplöstes. Festtåget hade arrangerats av den allestädes närvarande konstprofessorn Axel L. Romdahl och skisserna till tågets olika ekipage (de flesta bilburna) hade utförts av scenografen på Stora Teatern, Poul Kannewolf. Programmet som beskriver festtågets olika delar trycktes enligt Thomas Hernqvist upp i två versioner, där jag nyligen kom över ett exemplar av den lite enklare varianten på tunt och ömtåligt papper

Festtågsprogrammets omslag och en av sidorna som bl a beskriver ekipagen nr 11 (Karl X Gustavs
sorgehärolder) och nr 12 (Lars Gatenhjelms slup med örlogsflagg och slupkläde)
Tåget försökte i 16 olika avsnitt spegla den göteborgska historien. Efter de inledande härolderna kom sålunda Havet, Älven, Stenåldersfolket, Bronsåldern, Vikingarna och Sankt Sigfrid. Småningom nalkas man nyare tider och ägnar bl a Hantverket, Manufacturerna och Ostindiefararna sin tribut. Starten av tåget beskrivs i Göteborgs-Posten "inne på Heden är professor Romdahl, med biträde för det militära inslagets del av kapten Bergelin på artilleriet och vad det musikaliska beträffar av musikdirektör Werner på livhusarerna, i färd med att ordna det hela".

Det finns inte särskilt mycket publicerade bilder från Festtåget, men Stadsmuseet har viss dokumentation. När man ser dessa bilder nu 90 år senare - och med all reverens för värderingar, som ändrat sig sedan dess - så ser det faktiskt inte särskilt roligt ut. Bilderna ropar "buskis" lång väg. Också i göteborgspressens referat av Festtåget kan ana en viss raljant ton. Så här skriver GHT "Det hela förlöpte programenligt och liknade i någon mån en Chalmeristkortège, endast att mångfalden av beridet folk i granna uniformer satte en ståtligare prägel än vanligen på de utställda bilarna. De grupper som tågade till fots togo sig i regeln åtskilligt bättre ut än de allegoriska".

Ekipage nr 10 försöker ge en allegorisk bild av Hantverket. "Vi se hantverksmännen församlade kring
sina skrålådor och välkomnor". Foto Stadsmuseet.
Reportern beskriver så de olika ekipagen "Därefter följde Havet, vars sjögud och "lekfulla böljeflickor" på grund av sin tunnkläddhet ådrogo sig allas medlidande" (det hade varit kallt och regnat tidigare under dagen, men nu sken solen) "Älven symboliserades av Näcken som gned sin fiol uppe på en klippa. Stenåldersfolket stodo i djurhudar och böljande hår- och skäggskrud kring sin stendös". Låter måttligt upphetsande för våra öron och ögon, men kanske var åskådarna ändå nöjda. "Långt i förväg hade väldiga människoskaror samlats kring gatorna och torgen där det Historiska Festtåget skulle draga fram. Såväl Östra Hamngatans inre del som Allén voro sålunda i hög grad vad man på engelska benämner crowded" (GP). Och i någon mån ger nedanstående bild syn för sägen.

Här tar sig det Historiska Festtåget fram i närheten av Järntorget och i varje fall här finns
åskådarskaror i mångdubbla led. Foto Stadsmuseet.

Göteborgs mysterier = hemligheter

Inom medicinen talar man ibland om "lex duplicitatis": först dyker en patient upp med den mest sällsynta åkomma, som ingen nästan hört talas om, och sedan bara några dagar senare händer det otroliga: en andra patient med identisk sjukdomsbild. Detta är förstås ett fenomen som kan upplevas även i andra sammanhang, så även i boksamlandets värld. I många år hade jag letat efter ett hyggligt exemplar av kolportageromanerna Göteborgs mysterier och Göteborgs hemligheter eller hur de nu hänger ihop. Lyckades så komma över ett exemplar av mysterierna i höstas och skrev om det i ett inlägg här på bloggen den 13 februari. Och bara några dagar efter det att inlägget skrevs händer det oväntade, jag står inför ett andra exemplar, nu hemligheterna, hos Patrik Andersson i Lund.


Men en jämförelse samlingsbanden emellan visar verkligen hur det gick till i branschen på 1890-talet, i Göteborg liksom säkert på många andra ställen. När det gäller själva romantexten så är det som finns i min första volym Göteborgs mysterier (GM), såvitt jag kan bedöma, identiskt med det som tryckts i den andra volymen, Göteborgs hemligheter (GH). I vardera volymen finns två texter, den ena på 527 sidor (A)  och den andra på 336 sidor (B).

Men utan att förmodligen genera sig ett ögonblick så har titelsidorna till de båda deltexterna förändrats, både vad gäller textinnehåll och typografi.

Samlingsbandet GM innehåller sålunda först texten A med titelsidan "Göteborgs mysterier. Romantiserad skildring ur Göteborgslifvet från början af detta århundrade". Bearbetning och lokalisering af A-n. Svenska bokförlagsexpeditionen, Göteborg, 1895. Därefter texten B med titeln "Göteborgs hemligheter. Romantiserad berättelse ur Göteborgslifvet" af Zoé. 2:dra delen till En blodfläckad hemlighet. Med en xylograferad bild av Skansen Kronan. Olof Andréns förlag, Göteborg, 1891.

Samlingsbandet GH innehåller först texten B med titelsidan "Göteborgs hemligheter. Romantiserad skildring ur Göteborgslifvet" af Zoé. Med den tidigare nämnda bilden av Skansen Kronan. Olof Andréns förlag, 1891. Därefter texten A med titelsidan "En blodfläckad hemlighet. Romantiserad berättelse ur Göteborgslifvet i början av detta århundrade". 2:a serien till Göteborgs hemligheter. Bearbetning och lokalisering af O. A-n. Aug. Odéns förlag, 1890.

När jag jämför mina volymer med de som finns på UB Göteborg så är bibliotekets exemplar av GM identiskt med mitt, text, titelsidor och allt. Däremot är GH vad gäller titelsidan till texten B en aning avvikande, Undertiteln lyder här "Romantiserad skildring ur Göteborgslifvet i början af detta århundrade" och tryckåret är 1890. Allt övrigt är lika.

Uppenbarligen började tryckningen av de här aktuella texterna 1890 och fortsatte sedan i omgångar, i varje fall till 1895. Texterna och sannolikt även själva tryckarken såldes och köptes mellan olika förläggare. Som jag skrev tidigare är troligen den göteborgske redaktören J.A. Häthén inblandad i författandet. Dag Hedman skriver i antologin Brott, kärlek, äventyr (1995) att det också skulle finnas en upplaga eller "emission" utgiven med Häthén som namngiven författare; för detta har jag dock inte kunnat finna något belägg. 

Man kan tycka att det här finliret med olika text- och titelversioner knappast har något allmänt intresse. Och så är det säkert. Men otvetydigt ger en analys av de olika versionerna en inblick i hur text- och bokproduktionen gick till - i varje fall i vissa kretsar - kring förra sekelskiftet. Det man gärna skulle vilja veta mer om är i vilken upplaga texterna gick ut, hur de nådde sina (förmodligen intet ont anande) läsare och hur de mottogs av dessa.

torsdag 1 mars 2012

Boksamlarbloggen 1 år

Idag har denna blogg eller "blogg" eller vad man ska kalla det varit i gång precis ett år. Totalt 35 inlägg om skilda göteborgska företeelser, alla med någon anknytning till vad som är eller har varit skrivet. Böcker, författare, tidskrifter, inskriptioner, gatunummer, teckningar, noter. I stor utsträckning med fokus på människorna bakom det skrivna. Det har varit roligt och är roligt att skriva, det är därför jag håller på. Egentligen skriver jag kanske mest för mig själv, det är en utmaning att försöka omsätta vad jag läst eller inhämtat på annat sätt till ett hyggligt koncentrerat inlägg, som jag kan återkomma till. Som alla pedagoger känner till bevarar man kunskap bättre om man omsätter det lästa i egen omskrivning. Jag utger mig inte för att bedriva vetenskap, men vill gärna att det ska vara möjligt för en intresserad läsare att spåra källmaterialet. Det är mer grävande än forskning (om nu inte grävande är forskning) och mer krönikor än rapporter.

Jag har inte haft som målsättning att konkurrera med Blondinbella eller Carl Bildt, men det känns trevligt att bloggen vid det här laget har haft nästan 5.000 besök, färre i början, fler sista tiden, kanske 15-20 per dag. Så uppenbarligen finns en och annan likasinnad, som i varje fall finner bloggtiteln intressant nog att besöka - och förhoppningsvis också att ta del av ett och annat inlägg. En hel del kommentarer och kompletterande synpunkter har jag fått under året, både från kända och okända. Tack för det. Och fortsätt gärna!

Alltid trevligt att kika i andras hyllor. Så här kan det se ut i några av mina
Så jag tänker väl fortsätta på ungefär samma sätt, till den verkan det hava kan. Det finns många pusselbitar, som inte är sammanfogade, många intressanta personligheter som är värda att lyftas fram och aspekter på Göteborgs historia - i allmänhet och bokhistoria i synnerhet - som inte är beaktade i skrift. Förhoppningen är 10.000 besök före årets slut. Då har jag lovat bjuda några stycken på tårta.

Göteborgianagruppens vårprogram

Den till Göteborgs hembygdsförbund nära anknutna Göteborgianagruppen startar nu sitt sjätte verksamhetsår. Gruppen består av ett 30-tal personer, kvinnor och män med skiftande bakgrund, som delar ett starkt intresse för göteborgsk lokalhistoria. Här finns nördar och "vanligt folk", boksamlare och bibliofiler, fotografer, statyforskare, numismatiker och vykortssamlare. Alla med ett intresse för Göteborg - som det var, som det är och som det kanske blir - är välkomna till våra sammankomster. Det finns mycket att lära och alla göteborgare sitter säkert inne med kunskaper och minnen som är värda att diskutera och ta vara på. Vi har ingen medlemsavgift, anmäl ditt intresse till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com så får du våra medlemsutskick.

Göteborgska mynt och medaljer
Gruppen inledde sitt vårprogram i måndags med ett intressant och trevligt föredrag av Bo Gustavsson, som med en imponerande numismatisk och lokalhistorisk kunskap berättade om hur mynt och medaljer kan spegla händelser och skeenden i Göteborgs historia. De första "göteborgsmynten" är från Karl IX:s Göteborg på Hisingen, bl a ett praktfullt 6 mark guldmynt med konungens bild. Gustaf II Adolf och Kristina gav sedan myntningsrättigheter till det nya Göteborg, men verksamheten hamnade i svårigheter och upphörde omkring 1670.

När det gäller medaljer och Göteborg finns betydligt mer att berätta och Bo har tidigare utgivt en skrift om medaljer med anknytning till Pehr Dubb och hans krets. Alldeles nyutkommen är en annat litet häfte, som behandlar Johan Frans Podolyn, myntsamlare och numismatiker. Podolyn (1739-1784) är en intressant person, som var verksam hos Alingsås manufakturverk och hos Sahlgren & Alströmer i Göteborg och också flitigt deltog i det göteborgska kulturlivet. Dessutom stor myntsamlare och initiativtagare till ett flertal medaljer, bl a över August Alströmer och sin fästmö Johanna Öhlander.

Minnesmedalj över Johan Frans Podolyn, präglat efter hans död
Bo gick sedan över till att berätta om mera moderna medaljer, bl a Ivar Johnssons arbeten, varav kan nämnas medaljen över Charles Felix Lindberg, "gubben i kubb" och dess tillkomsthistoria. Skrifterna om Pehr Dubb och Podolyn kan köpas via Göteborgs numismatiska förening, adress www.gwindor.net/gnf.htm.

Gruppens fortsatta vårprogram
Planerna för våren ser ut som följer
26 mars - "Vårt Göteborg". Vi inleder vad som förhoppningsvis kan bli en serie sammankomster, där medlemmar ur gruppen berättar om just "sitt Göteborg", barndomsminnen, hemmahörighet och annat värt att berätta. Den här gången blir det om Guldheden, Olivedal, Kungsladugård och Jakobsdal.
23 april - Landsarkivarien Ulf Andersson visar det nya Landsarkivet och berättar om sin nyutgivna bok om Fiskebäck.
28 maj - Mühlenbock och de andra herrarna runt Överåsberget. Jan Westin berättar.
11 juni (preliminärt) - Vandring bland kända och okända gravar på Örgryte gamla kyrkogård.
_______________________

Gustavsson, Bo: Medaljer med Pehr Dubb och hans nätverk. Göteborg, 2007. Göteborgs numismatiska förenings småskrifter nr 26.
Gustavsson, Bo: Johan Frans Podolyn. Myntsamlare och numismatiker. Göteborg, (2011). Göteborgs numismatiska förenings småskrifter nr 29

onsdag 15 februari 2012

Om göteborgsk gatunumrering

Man ska ju lära så länge man lever och häromdagen lärde jag mig ett definitivt nytt ord, bustrofedon. Det är ett ord med grekiskt ursprung (bous = oxe, och strophe = vända) och används bl a för ett skrivsätt, där varannan rad går från vänster till höger och varannan från höger till vänster. Möjligen kan man våga sig på att därav konstruera adjektivet bustrofedonsk. Björn Collinder har i sin Stora ordboken ("korsordslösarens bäste vän") en bra översättning = plogfårevis.

Exempel på det bustrofedonska skrivsättet finns såväl i hieroglyfer som i en del romerska inskriptioner. Det används idag bland annat för att i vissa länder numrera kart- eller geografiska områdessektioner. Den för vårt ämne intressantaste användningen är dock som princip för gatunumrering. När jag nu gick omkring och skröt med mitt nyinlärda ord så imponerade det dock föga på min dotter, som är bosatt i Edinburgh, men hemma på besök. Hennes måttligt upphetsade kommentar var "Jamen så trodde jag alla gator var numrerade". Och det är förståeligt, i Storbritannien används nämligen sedan länge denna princip för gatunumrering: man startar i ena ändan, numrerar ena sidan (vänster) i en följd så långt gatan går, vänder därefter och numrerar vidare utefter andra sidan. Och till yttermera visso, så länge hon bodde hemma var det på en göteborgsgata, som använder samma numreringsprincip, Överås parkväg. För Göteborgs del torde dock detta sätt att numrera vara ett sällsynt undantag, jag har bara hört talas om ett annat exempel, Bygatan i Västra Frölunda (eller rättare sagt en del av).

Den princip för gatunumrering, som används i Sverige och de flesta andra europeiska länder, kom sannolikt till stånd som följd av franskt inflytande; Napoleon föreskrev i sin "code civil" att gator skulle vara numrerade med udda nummer på ena sidan och jämna nummer på andra sidan. Olika principer finns dock om de udda numren skall vara till vänster (som i Stockholm) eller höger (som i Göteborg). Om man granskar gamla göteborgskartor kan man finna exempel, som kan tolkas som tillämpning av att den bustrofedonska principen, så t ex i nedanstående utsnitt från en karta från 1807 (återgiven i Gudrun Lönnroth (red.): Hus för hus i Göteborgs stadskärna, 2003; sid. 30). 


Man skall notera att fastigheterna i Göteborg var organiserade i rotar, som i centrala staden omfattade vardera en öst-västlig gata, inkluderande angränsande delar av tvärgatorna, se t ex http://gbgtomter.se/kvarterskarta.html.

I illustrationen ovan kan man se att fastigheterna i den 6:e roten, Köpmansgatan, börjar numreras på sydsidan från öster till väster, men man låter också numren gå in på de tvärgator man möter, Östra Hamngatan och Tyggårdsgatan. När man når Smedjegatan vänder numreringen och går på nordsidan åt andra hållet. Genom att roten omfattar en gata, och fastigheterna numrerats konsekutivt på detta sätt, kan onekligen fastighetsnumreringen sägas vara bustrofedonsk. Men man skall noter att det här handlar om fastighetsnumrering och inte gatunummer, vilka infördes långt senare i Göteborg.

Mats Fröier och Ove Drejenstam har bidragit med faktauppgifter till detta inlägg.

tisdag 14 februari 2012

Linbana & bergbana 1923

Som två av de många arrangemangen under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 byggdes både en bergbana och en linbana. Eftersom det hänt att även välkända göteborgsskribenter blandat ihop de båda kan det möjligen vara på plats med ett klarläggande. På kartan nedan framgår tydligt de båda tillfälliga banornas sträckning (bilden är hämtad ur en sammanställning gjord av Staffan Lillienberg).


Linbanan startade alltså söder om Huvudrestaurangen och öster om Minneshallen (ungefär på platsen för nuvarande Universitetsbiblioteket) och gick över Södra vägen till Liseberg. På bergknallen som nu ligger strax norr om "Synålen" angjorde den ett uppbyggt torn, gjorde en lätt krök och landade småningom strax intill Värdshuset. På platsen för tornet finns nu en minnesplatta i berget. Linbanan var inte klar till invigningen av utställningen men från den 24 maj trafikerades den med två gondoler, som vardera tog 12 (senare ökat till 15) passagerare. Åklängden var 375 meter och restiden drygt fyra minuter. Bortsett från minnesplattan på Liseberg finns idag inga lämningar av konstruktionen.


Bergbanan hade sin dalstation i bergsslänten en bit söder om Näckrosdammen, mellan dåvarande Konstindustrihallen och Sjöfartsutställningarna. Därifrån gick den upp på berget och slutade strax norr om nuvarande Johannebergs vattentorn, där en annan av utställningens attraktioner, ett högt fyrtorn hade rests. Åklängden var 210 meter och nivåskillnaden 46 meter. Bergbanan var dubbelspårig och hade två vagnar, som vardera tog 24 passagerare och som drogs upp och ner med kablar. Maskineriet var beläget vid den övre stationen. Restiden var 3 1/2 minut.

Av byggnaderna på berget finns idag betongfundamentet till fyrtornet kvar, det mäter 8 x 8 meter och är lätt att hitta. Ett tiotal meter väster om fyrtornsgrunden finns ännu rester av fundamentet till maskineriet vid bergbanans övre station. Det finns också i sluttningen några rester av fundament som bar upp banan.

Rätt skall vara rätt! Linbanan och bergbanan var alltså två helt från varandra fristående arrangemang.
För detaljuppgifter tackar jag Mats Fröier och Staffan Lillienberg.
Bilden nedan (och många fler) från både linbanan och bergbanan finns i Stadsmuseets bildkatalog på nätet med adressen http://carlotta.gotlib.goteborg.se/

måndag 13 februari 2012

Göteborgska kolportageromaner

På kort tid har två tryckalster kommit mig att gräva något litet i de göteborgska kolportageromanernas historia. Dels kom jag över en inbunden årgång av Göteborgs-Följetongen från 1904-05, dels ropade jag på senaste västgötaauktionen in en volym, i oväntat prydligt skick, innehållande Göteborgs Mysterier och dess fortsättning (eller om det nu var början, se nedan).

Begreppet "kolportageroman" (av latinska comportare = forsla och franska colporter = försälja under kringvandring) står för en typ av underhållningslitteratur, som utvecklades i mitten av 1850-talet och hade sin blomstringstid i Sverige mellan 1890 och 1910. Karakteristiskt är att dessa texter utkom häftesvis och oftast såldes genom ett abonnemangsystem, ibland kunde de sammanföras och ges ut som romaner - eller romaner ges ut som häften, uppfinningsrikedomen bland författare och förläggare var stor. Inte sällan dyker samma texter upp under olika titlar, ibland tryckte man bara om titelsidan (med en ny titel). Innehållsmässigt rör det sig vanligen om de mest förfärliga historier, där dagsaktuella sensationer, grova förbrytelser, liderliga kärleksförhållanden, kolsvarta bovar, ljushyllta oskyldiga kvinnor, våld och ond  bråd död blandas i kapitel efter kapitel - inte sällan kom den samlade texten upp i över tusen sidor. Det är läsning för "enkelt folk" som i många fall säkert inte hade många andra möjligheter till litterär underhållning.


Utgivare av Göteborgs-Följetongen var densamme C.R.A. Fredberg (1863-1933) som idag är mest känd för sitt trebandsverk Det gamla Göteborg. Även om denna personligt skrivna och detaljrika skildring av det gamla Göteborgs historia blev hans främsta gåva till eftervärlden, så omfattade hans litterära produktion mycket annat - från ungdomsdikter, flera hemska romaner, helgtidskrifter typ Påsken, Pingsten m fl, flitigt bedriven journalistik och revyförfattande, ja till och med två helaftonspjäser Lars Gathenhjelm och I Ostindiska kompaniets dagar. Ibland, kanske när han bredde på som värst, uppträdde han under pseudonym, t ex när Böljans dotter eller Smugglarbandet på Djäfvulsskäret (1888-90) angavs författad av Dargar Göte. Göteborgs-Följetongen, som utkom ären 1903-08 gav nog Fredberg mer bekymmer än inkomster, det var en ständig press att få ut ett 16-sidigt häfte varje vecka. Trots att man till stor del tryckte av tidigare utgivet material så bar det sig inte i längden.

Fredberg skrev själv en hel del av materialet. I de årgångar jag kom över finns bl a den fruktansvärda Vålnaden på Gula Brickan författad av Peter Bull & Co. (förmodligen pseudonym för Fredberg själv) och Majlidens ros. Men där finns också romaner med Stockholmsmotiv, t ex Den röda hästskon eller Pärlstickargrändens hemlighet med Karl Benzon som angiven författare och i varje nummer finns med ett par illustrationer, med tydlig angivelse av vilken berättelse de hör till. Förmodligen också av ekonomiska skäl återkommer bilderna med ungefär ett halvårs mellanrum. Efter 52 nummer kom Gula Brickan äntligen till slutet. Och slutet blev trots allt i dur

Med dessa ord tryckte han en varm kyss på hennes läppar. Därute sjöng lärkan allt högre och solen lyste med rikare glans. Den nya vårdagen gaf löften om att inga skuggor af det förflutna mera skulle falla öfver deras lif.

Men numreringen är förvillande och visar sig bero på att redaktionen räknar ett år (=52 nr) från september till september. Nr 1-16 är således 2:a årgången (1904), nr 17-52 3:e årgången (1905). Man noterar vidare att det sällan framgår av de tryckta häftena vem som är upphovsman till följetongerna, och aldrig vem som är redaktör eller ansvarig utgivare.



Hur det egentligen förhåller sig med de Göteborgska Mysterierna och Hemligheterna är det inte heller så lätt att avgöra. Mitt exemplar inleds med Göteborgs Mysterier, romantiserad skildring ur Göteborgslifvet från början af detta århundrade, omfattande 527 sidor och med tryckår 1895. Därefter följer Göteborgs Hemligheter, romantiserad berättelse ur Göteborgslifvet. 2:a delen, Till en blodbefläckad hemlighet, omfattande 336 sidor och med tryckår 1891. Någon författare till den första delen anges inte, däremot att "Bearbetning och lokalisering" skett "af A-n; som författare till andra delen anges "Zoé", vem det nu är.

På UB i Göteborg finns två volymer, den ena betitlad Göteborgs Mysterier, den andra Göteborgs Hemligheter. Samma texter finns i båda volymerna och är också identiska med mitt exemplar, men titelsidorna är omkastade, så Hemligheterna har blivit Mysterier och tvärtom. Även tryckåren växlar, det förefaller som dessa texter första gången gavs ut 1890. "A-n" och som det heter på en annan titelsida "O. A-n" står förmodligen för Olof Andrén, vars förlag givit ut en av volymerna. Bakom pseudonymen "Zoé" anger både Dag Hedman och Dan Korn att göteborgsredaktören Johan Anshelm Häthén döljer sig. Hedman har flera exempel på Häthén och Andréns kompanjonskap i kolportagegenren, bl a författade och utgav de Dödsdömd eller På schavotten och i fängelset (1891-92), totalt omfattande 1.432 sidor; den texten utkom senare i nya emissioner med än mer upphetsande titlar, först Gisela eller En hemlighetsfull börd, och sedan för tredje gången som Furstinnan af Frankenthal eller Jägmästarens dotter. Ja det är sannerligen inte lätt att hitta rätt bland de omtryckta och med skiftande titlar och författare försedda texterna. Det enda man kan trösta sig med är att - vad än titeln säger - så döljs inga litterära upplevelser där bakom. Det är möjligen läsbart men definitivt inte njutbart för en nutida läsare.
_______________________________________

Dag Hedman: Den svenska kolportageromanen - en kort presentation och probleminventering. I Dag Hedman (red.): Brott, kärlek, äventyr. Lund, 1995.
Johannes Vretblad: Fredbergiana. En krönika om en krönikör. Göteborg, 1957.

måndag 30 januari 2012

NYUTGIVET: Ur höstens bokflod

Den gångna hösten har medfört en strid ström (minst en dryg halvmeter) med böcker om Göteborg eller med göteborgsanknytning på något sätt. Det följande gör inte anspråk på att vara en fullständig förteckning över vad som utkommit, mer ett plock ur floden.

Louise Brodin: Axel Nilsson. Museiman och föregångare. Warne förlag, Sävedalen, 2011. 248 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 184 kr.

I årets i särklass vackraste göteborgsbok berättar Louise Brodin om sin farfar, den förste museichefen på Röhsska museet. Louise har skämt bort oss med vackra böcker tidigare men den här tar priset. Texten är medryckande och intressant, layout, typografi, illustrationer och band föredömliga. Både författare, fotograf och förlag har stor heder av slutresultatet. Axel Nilsson (1872-1924) var uppenbarligen en kraftfull och karismatisk person med starka skånska rötter och aktivt verkande inom nästan alla samtida museiprojekt - Kulturen i Lund, Nordiska museet, Livrustkammaren, Skansen och så från 1909 Röhsska museet. Man får hans brokiga och färgstarka livshistoria återberättad med många inslag av familjeminnen. Samtidigt blir det en kavalkad av göteborghistoriska händelser och miljöer under åren fram till och med Jubileumsutställningen 1923. Ett nöje att läsa och många tidigare okända uppgifter om huvudpersonen och om den stad där han fick möjlighet att spela en så viktig roll.


Birgitta Kyrö Mattsson: Gator och torg - i mitt Göteborg. Med illustrationer av författaren. Tre Böcker förlag, Göteborg, 2011. 151 (1) sid. Illustr. Hft. Pris på nätet 154 kr.

Det finns gott om böcker - med eller utan bilder - som beskriver stadens geografi eller aspekter av den. Men den här boken är spännande, vi får vandra runt i mestadels innerstan tillsammans med en person, som dels är arkitekt och förstås därigenom ser på byggnader och miljöer på ett speciellt sätt, dels har varit borta en längre tid från staden och nu återser många delar av stadsrummet, som undergått stora förändringar. Det är trivsamt, personligt och ger nya infallsvinklar. Till detta kommer mycket charmerande akvarellerade teckningar. Tyvärr för dock författaren vidare den felaktiga uppgiften om att linbanan från Jubileumsutställningen till Liseberg gick från bergen ovanför Näckrosdammen. Så var det inte och de fundament som finns kvar avser bergbanan, som gick från utställningsområdet upp till fyren och utsiktstornet
i Johannebergsbergen. 


Persson, Maria (red.): Skatås - utgrävningen av en minneslucka. Bricoleur Press, Lindome, 2011. 156 (4) sid. Illustr. Hft. Finns i Stadsmuseets butik, pris 200 kr.

Arcini, Caroline och Bramstång Plura, Carina: Garnisonens gravar i Göteborg. Utgiven av Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Arkeologiböcker, Stockholm, 2011. 106 (2) sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 188 kr.

Två fascinerande böcker med arkeologisk inriktning har nyligen utkommit. Boken om Skatås gräver inte efter forntida lämningar utan är verkligen "samtidsarkeologi", definierat brett som all "interaktion mellan materiell kultur och mänskligt beteende, oavsett tid och rum". Maria Persson, som lett arbetet, är doktorand på historiska institutionen i Göteborg och har tidigare bl a "grävt ut" en dansbana i Uddevallatrakten. Det man nu undersöker är spåren - i grävschakt, arkivhandlingar, gamla kartor och muntliga berättelser - av den period under och omedelbart efter andra världskriget, då Skatåslägret användes för förläggning ("internering") av holländska och polska kvinnor, som fördes till Sverige med de s k vita bussarna från tyska koncentrationsläger. För många göteborgare är detta en okänd del av vår historia, som författarna kallar det "en minneslucka".

Boken om "garnisonskyrkogården", belägen i jorden under den lilla träddungen framför Polishuset vid Skånegatan, tidigare en del av den gamla Tegelbruksängen innehåller en hel del av intresse. I första hand gravområdets historia, det var i bruk under åren 1721-1835, men föll sedan i glömska, väcktes lite till liv men föll i glömska igen. Den arkeologiska utgrävningen nu 2007-08 var mycket begränsad till sin karaktär och det var väl heller inte några sensationella fynd man gjorde, men det är bitvis spännande läsning om kroppslängden på garnisonssoldaterna, tänders omformning efter att ha sugit på en kritpipa i decennier och en del om sjukdomar och förmodade livsöden för några av de begravda man hittat. Dessutom får man sig till livs åtskilligt om livet i staden under garnisonstiden. Den ena av författarna är arkeolog, den andra osteolog.

Andersson, Mats och Forsberg, Anders: Göteborg och dess spårvagnar. Bilder från 2000-talets spårvägstrafik. Trafik-Nostalgiska förlaget, Stockholm, 2010. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 174 kr.

Det här är en presentbok till den sanne spårvagnsälskaren. Läckra bilder på gamla och nya spårvagnar, spårvagnar på alla upptänkliga linjer, spårvagnar på dagen och spårvagnar på natten, i sol och i regn och i snö. Mer bilder än fakta. Kanske mer inriktad på turistande "aficionados", texten är i varje fall både på svenska och engelska.


Björklund, Lisa (red.): Stiftelsen Göteborgs Barnhus 1737-2010. Barnhusets verksamhet och insatser för barn och ungdomar under närmare trehundra år. Göteborg, 2011. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 70 kr.

Göteborgs barnhus är en stiftelse, som räknar sina anor tillbaka ända till 1737. Under många år ända fram till 1924 drevs verksamheten - i stort sett enbart med donationsmedel - i barnhusbyggnaden vid Stampgatan. Huset står ännu kvar, utvändigt ganska väl bevarat men idag med annat innehåll. Numera driver stiftelsen ingen barnhemsverksamhet, men har ganska stora tillgångar och delar ut medel årligen till organisationer som verkar för barn och ungdom. Boken ger intressanta inblickar i hur barnhusverksamheten bedrevs och hur stiftelsens medel använts på senare år. Vem författaren är och varför skriften är utgiven just 273 år efter starten framgår dock ej.

Fuxén, Lars (red.): Göteborgs fäktklubb 100 år. 1911-12-20 - 2011. Göteborg, 2011. 75 (1) sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 100 kr. 

Den ärorika göteborgska fäktkonstens och fäkttävlandets historia från Per Henrik Lings insatser som resande fäktlärare 1809-11 till olympisk medalj för inte så länge sedan. Den idrottsintresserade känner möjligen igen namn som Kerstin Palm, Hans Lagerwall och Björne Wäggö.

Sjölin, Mats (red.): Att fånga det flyktiga. Göteborgs museum 150 år. Göteborgs stadsmuseum i samarbete med Carlsson bokförlag, Stockholm, 2011. 320 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 291 kr.

Boken som utgivits i anslutning till Göteborgs musei 150-årsjubileum saluförs med ett uppseendeväckande ljusgrönt eller blekrosa omslag. Om detta finns det säkert olika åsikter. Innehållet har däremot rimligen ingen något att klaga på. Här finns en uppsjö av historiska minnen, fakta och framtidsblickar i ett 15-tal kapitel, alla skrivna av anställda vid eller med anknytning till museet. Många av texterna berör museets roll, målsättning och dess samspel med sina nyttjare, och hur dessa har växlat under de gångna decennierna. En mängd aspekter finns beskrivna, allt från de olika samlingarnas historia och ordnande till etnologiska fältstudier och stadslandskapets förändring. Boken är en verklig guldgruva, informationsrik och tankeväckande och ett måste för den som vill fördjupa sin kunskap om Göteborg.


Hall, Åke och Lindquist, Per: Flyget i Göteborg 100 år. 1911-2011. Norlén & Slottner förlag, Kristinehamn, 2011. 208 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 267 kr.

Författarna till den här boken har "förutom att vara två av Göteborgs mer kända flyghistoriker, var för sig en mångårig yrkesbakgrund inom flyget ... Åke Hall som tekniker och Per Lindquist som pilot" (som det står på omslaget). Författandet i all ära, men det är framför allt den utomordentligt rika samlingen av fotografier från starten 1911 till idag som imponerar. Bland det intressantaste är den allra tidigaste flyghistorien med uppstigningar från Kvibergsfältet och Tingstadsvassen (och bilder på var dessa fält egentligen låg någonstans). Och sedan förefaller allt finnas dokumenterat från Torslanda, Landvetter och Säve, olika flygplanstyper, civila och militära, helikoptrar, fallskärmshoppare och en fransk Concorde, möjligen på sitt enda Göteborgsbesök.

Arnell, Anders: Fridas Gårda(g). Hur det började ... och fortsatte. Göteborg, 2011. 110 (2) sid. Illustr. Dekorerat pappband. Pris på nätet 109 kr.

Till sist en udda skrift. Och vad det här är eller utger sig för att vara för bok blir jag inte klok på. Hittade den till försäljning på ICA Focus på Örgrytevägen dagarna före jul, men har inte sett den i bokhandeln. Bokens huvudperson lystrar till namnet Frida Fokuson och mycket kretsar kring hennes förmenta aktiviteter i "Fokusons Ost-, Smör- och Ägghandel" på Fabriksgatan i Gårda. En del förefaller vara autentisk lokalhistoria, annat svävar helt i det blå. Inledningsvis står det "Bokens berättelser är fiktion. Händelser och gärningar som tillskrivs personer med kända namn är i hög grad produkter av författarens fantasi", vad nu det betyder. Författaren är säkert ute efter att provocera och mystifiera, men det vore intressant att få reda om där finns några korn av faktisk sanning.