Förvirring kring Göteborgs stadsvapen

Hittar några små skrifter i bokhyllan om Göteborgs stadsvapen, läser men blir av läsningen tämligen förvirrad. Under seklernas gång har striden stundtals stått het rörande hur stadens vapen egentligen skall vara utformat.

Uppenbart är dock att det av Gustaf II Adolf 1621 fastställda stadsvapnet går tillbaka på det vapen, som redan 1607 kom till för det äldre Göteborg, som anlades på Hisingen och några år senare raserades av danskarna. Anmärkningsvärt nog för ett enskilt stadsvapen innehåller det komponenter från stora riksvapnet, dels det s k Folkungalejonet eller Göta Lejon, dels en sköld med rikets tre kronor. Beskrivningen (på tyska) av det ursprungliga vapnet är emellertid svårtolkad, särskilt vad gäller åt vilket håll lejonet är vänt och hur "strömmarna" eller balkarna i bakgrunden är riktade. Någon avbildning finns inte bevarad. Först in i vår tid har man hittat ett utkast till 1621 års privilegiebrev och där löper faktiskt det till synes ganska ilskna lejonet åt höger (heraldiskt höger = betraktarens vänster). I det första stadssigill, som finns bevarat, från 1624 är dock lejonet vänstervänt och sedan dess har det vänstervända lejonet, med lite olika modifieringar, av hävd använts som Göteborgs stadsvapen. Det bör då nämnas att heraldiskt sett är ett vänstervänt lejon = ett flyende lejon, ett högervänt lejon = ett som tar strid. Det finns därför skäl att karakterisera stadsvapnet med vänstervänt lejon som heraldiskt felkonstruerat.

Runt denna problematik, men också rörande frågor om vapensköldens utformning, kungakronans utseende, svärdets hållning och om lejonet skall vända huvudet åt vänster eller rakt fram har det genom åren förekommit många diskussioner och stridigheter. De två små häften som jag fastnade för är båda utgivna 1896, det första författat av museiintendeten och kammarherren Carl Lagerberg, det andra, något halvår senare av den allestädes närvarande historikern och arkeologen Wilhelm Berg.

Båda herrarna argumentar väl för sin sak, kanske att Lagerberg är mer polemiskt argumenterande och tolkar in i de ursprungliga, som det idag ter sig knaggliga tyska vapenbeskrivningarna, mer än vad där egentligen står, allt för att hävda att lejonet redan från början var avsett som vänstervänt. Berg däremot försöker väga argumenten mer sakligt mot varandra. Bådas slutsats är att dock att det vänstervända lejonet är det äldsta som varit i bruk och därför bör fortsätta användas. På 1930-talet blossade vapenstriden upp på allvar. På ena sidan stod Riksheraldikern, som från sina utgångspunkter och sin tolkning av den ursprungliga vapenbeskrivningen, inte kunde se annat än vapnet måste innehålla ett högervänt lejon (plus att en del annat, som han också tycker är fel, måste rättas till); på andra sidan fanns företrädare för Göteborgs stad, som ville ha det som det alltid varit. 1951 kom man till en sorts förlikning. Här fick visserligen heraldikerna rätt i sak, men samtidigt visades förståelse för stadens långvariga hävd av det "felaktiga" vapnet. Så 1952 stadfästes den utformning av stadsvapnet, som gäller idag och som officiellt deklareras på Göteborgs stads hemsida, under Grafisk profil. På heraldiskt språk beskrivs vapnet sålunda:  I blått fält tre av vågskuror bildade ginbalkar av silver, överlagda med ett vänstervänt, gyllene, med sluten krona krönt lejon med svansen kluven och tunga, tänder och klor röda, svingande med högra framtassen ett gyllene svärd och hållande i den vänstra en blå sköld, vari tre gyllene kronor, ordnade två och en.

Till vänster Göteborgs stads officiella stadsvapen, stadfäst 1952 och intaget i stadens grafiska profil 2002, i mitten moderniserat vapen av okänt ursprung, tillgängligt bl a om man i Wikipedia söker på Göteborgs stadsvapen. Till höger en hemmagjord variant på stadsvapnet, använt i annons för fotbollsklubben IFK Göteborg

Efter att ha inhämtat historiken kring stadsvapnet, där förutom ovannämnda skrifter en artikel av dåvarande riksheraldikern C.G.U. Scheffer i Göteborg förr och nu VI:26-35, 1970 är mycket klarläggande, söker jag mig ut på nätet. Och om inte förr så då ökar förvirringen ytterligare. Här finns nämligen en uppsjö av bilder på vänstervända och högervända lejon, slarvigt tecknade och prydligt tecknade, formellt stadfästa eller helt hemmagjorda. Så använde t ex förutvarande Älvsborgs kustartilleriregement (KA 4) sig av ett högervänt lejon med motiveringen att det på ett symboliskt sätt skulle vara riktat mot fienden, som Sveriges värn västerut. Fotbollsklubben IFK Göteborg synes också av sitt sätt att använda stadsvapnet rikta sig mot västerifrån kommande motståndare. Kanske är situationen karakteristisk för den pluralism som numera präglar landet Sverige.

 

Den blide poeten Ernst Daniel Björck

Inte många har idag hört talas om göteborgaren, biskopssonen och "signaturpoeten" Ernst Daniel Björck, men han var nog på 1860-talet - åtminstone i litterära kretsar - en rätt välkänd person i staden och det kan finnas skäl att ett ögonblick dröja vid hans gärning och korta levnadsöde.

Ernst Daniel Björck var född i Göteborg 1838, son till Gustaf Daniel Björck (1806-88), biskop i Göteborgs stift 1856-88 och omgiven av präster i släkten. Han avlade studentexamen i hemstaden 1858 och läste sedan teologi i Uppsala i ganska maklig takt fram till 1867, då han också prästvigdes av fadern i Stockholms storkyrka. Han erhöll tjänst som komminister i Kristine församling men hann inte verka i denna mer än åtta månader innan han nästan på dagen 30 år gammal föll offer för en tarmtyfus med svåra blödningar.

Uppsalaåren 1858-66 är de viktiga i Björcks liv, det är där han blir skald och vidareutvecklar sina poetiska talanger. Vers skrev han redan som barn och skrivandet intensifierades under skolåren. I Uppsala kom han snabbt in i en grupp "litterära" studenter, som 1860 bildade "Namnlösa sällskapet", ofta förkortat N.S. Under nästan hela sin Uppsalatid var Björck sällskapets sekreterare, älskad och omhuldad av kamraterna, till vilka bl a räknades Pontus Wikner, Carl David af Wirsén och den av alla beundrade Carl Snoilsky. Den senare mindes Björck i sin dikt "Namnlösa sällskapet" vid dess 25-årsjubileum sålunda Dig jag lyss till framför andra/du. vårt samkväms rikedom/N.S.' glädje, allas älskling ... Snillet ler uti din goda/klarblå blick, av moln ej störd/Blont ditt huvud är som kornet/tidigt mognande till skörd. Alla i N.S. skrev och publicerade sig, mest som lyriker, och alltid under signatur (Björcks signatur var Daniel). Därav beteckningen "signaturpoeterna". Gruppens program var "skönhet, känsla och natur". Man ville bryta med de som fortsatte skriva i Tegnérs anda och istället såg man Runebergs idylldiktning som en förebild. Målsättningen var att skriva i en idealistisk och enkel form. Men det var inte alltid lätt. Det gällde att vara enkel; man blev ofta menlös. De undvek det anspråksfulla och hamnade ofta i det obetydliga skriver Örjan Lindberger i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria.

Björck fick åtminstone till en början i kamratkretsen en särskilt aktad ställning då han 1861 vann ett pris (accessit) av Svenska akademien för samlingen Naturbilder. Han fick några år senare också ett stipendium från Akademien. Tyvärr har dikter med titlar som Tussilago och blåsippan, Snöflingans saga och Blommans bön inte särskilt mycket att ge den nutida läsaren.

Böj din krona, späda blomma! Gula blad, till jorden fall!

Desto förr skall vintern komma, - vår på vintern följa skall.

Midt i hösten vill jag sjunga om en sommar evigt grön -

Stjernor bakom molnen tindra, sippor slumra under snön.

Det är snällt, rart och oförargligt men ibland vandrar den blide skalden på slak lina över pekoralets djup. I några av de noveller Björck publicerade i N.S.' kalendrar lyckades han enligt bedömare bättre och hans samtida läsare uppskattade där den livligare verklighetsbehandlingen. En samlad utgåva av Björcks lyriska produktion Valda dikter utgavs först posthumt 1869 med ett långt och inkännande förord av Carl David af Wirsén. Boken kom ut i totalt fyra upplagor.

Men det är möjligt att Björcks roll i N.S. var viktigare som sammanhållande länk mellan kamraterna och som vänsäll lyssnare än som självständig författare. Björck var fridsam mer än de fleste, och därföre fick han vänners hjärtan till sin besittning, till sitt arf och sin egendom skrive Wirsén. Mot slutet av Uppsalatiden när inträdet på prästbanan nalkades insåg Björck möjligen också själv sin något begränsade förmåga. I ett brev till Snoilsky skriver han

Jag kommer alltmer till klarhet över min begåvning, och finner, att vad som fattas mig är en liten obetydlighet som kallas genialitet. Min makt över språket är möjligtvis, då jag ej är lat eller slarvig, jämngod med din. Min förmåga att harmoniskt disponera ett givet ämne är också ej så tokig. Men att finna ämnet, att med genialisk skarpblick skåda in i tingen - det duger jag icke till, vilket med andra ord vill säga, att jag är icke skald. Den dödsdomen bär jag nu på mitt hjärta.

Ernst Daniel Björck fick alltså endast kort tid verka som präst. Griftetalet vid hans begravning i Kristine kyrka hölls av domkyrkokomministern Mårten Hallén. En av Björcks allra sista dikter hette De vita duvorna och när kistan skulle bäras in i kyrkan skall en vit duva ha satt sig på den. Märkligt nog utgick också Halléns predikan från 1. Mos. 8:9 om duvan som kom tillbaka in i arken. Fyra år efter Ernst Daniel Björcks tragiska bortgång samlade hans vänner in medel till en minnesvård åt honom, där han låg begravd på Örgryte gamla kyrkogård. Talet vid minnesvården hölls av Pontus Wikner. Gravprydnaden reser sig än idag högt över den stora mängden gravhällar på den gamla delen av kyrkogården. Både Halléns griftetal och Wikners tal vid minnesstodens invigning finns publicerade; två små tunna, sköra och svåråtkomliga häften.



Minnesstoden över Ernst Daniel Björck reser sig i form av ett högt vitt kors över de omgivande
gravhällarna. I den kakburksliknande sarkofagen ligger fadern biskopen begravd,
han överlevde sonen med 20 år.

Skriv gärna en egen kommentar

En av tankarna med att starta den här bloggen var att den skulle kunna fungera som ett diskussionsforum för likasinnade med intresse för göteborgiana = litteratur om Göteborg och för göteborgsk lokalhistoria. Att läsare av mina inlägg på bloggen skulle kommentera, lägga till, säga emot eller på annat sätt vidga vyerna. Även om man är djupt nergrävd i ett ämne finns det alltid någon som vet mer. Alla goda slutprodukter kräver dock att man använder adekvata verktyg. För Boksamlaren i Göteborg - liksom för andra bloggar under denna domän - gäller följande.

Att skriva en kommentar
För att kunna skriva kommentarer eller göra inlägg på bloggen krävs att man har ett google-konto = har en gmail-epostadress, och loggar in på bloggen med den. Den som inte har någon sådan e-postadress (som alltså slutar med @gmail.com) kan lätt skaffa den genom att gå in på följande adress
https://www.google.com/accounts/NewAccount?service=mail&continue=http://mail.google.com/mail/e-11-3742b4c79a12ce0830be7429ea184-c1878095fbb19ccbaa5903948a349e8901e2cbb4&type=2
En gmail-adress erhåller man utan kostnad.
Om man normalt använder sig av annan e-postadress kan man förstås fortsätta göra det och bara använda gmail-adressen för t ex kommentarer i denna och liknande bloggar.

När man loggar in på bloggen måste man (tror jag) ange ett alias, t ex som i mitt fall orgrytebo. Detta blir sedan din signatur om du skriver en kommentar.

Efter varje inlägg i bloggen finns en rad där det står 0 kommentarer. Klicka på denna och fram kommer en ruta med texten Skicka en kommentar. Skriv där det du vill ha sagt. Klicka på välj profil och markera ditt gmail-alias (som nog ska komma upp automatiskt). Avsluta med att klicka på Skicka kommentar.

Följa nya inlägg
Om man vill få direktinformation om när nya inlägg görs på bloggen kan man registrera sig som följare genom att klicka på rutan Följ uppe till höger

Detta om en gammal man har förstått alla finesserna med nutida kommunikationsmedel.
Välkommen att bidra till bloggens faktainnehåll och läsvärde!

NYUTGIVET: Volvo i våra hjärtan

Sten Jönsson och Mikael Wickelgren (red.): Volvo i våra hjärtan - hur skall det gå? En närdiskussion om "nationalklenoden" Volvo. Liber förlag, Stockholm, 2011. 269 (1) sid. Hft. Introduktionspris 150 kr. Bokhandelspris okänt. Adlibris pris idag 308 kr.

Boken är redigerad av Sten Jönsson, som är professor emeritus i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg och Mikael Wickelgren, som är forskare och lärare i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde. Förutom redaktörerna medverkar sex andra författare och många fler Volvoanställda har genom intervjuer lämnat bidrag till framställningen. Boken ter sig som ett försök att i samma volym väga samman rätt mycket av Volvo-nostalgisk historik med en vetenskaplig företagsekonomisk analys och redaktörerna har också en ambition att ge goda råd inför framtiden åt det företag, där de många, som lämnat textbidrag till boken, under långa tider arbetat och helt klart har sitt hjärta.

Det är intressant, men för den som tidigare inte är kunnig inom området är texten bitvis något svårforcerad. Tyvärr är boken avslutad innan den senaste dramatiska utvecklingen, som ledde till kinesiskt övertagande av ägandet i Volvo Personvagnar. Det är inte heller helt lätt att se att det för Volvo - som idag är två bolag (AB Volvo och Volvo PV) med vitt skilda strukturer, ägarförhållanden och marknader - skulle kunna finnas en allena saliggörande framttidslösning. Det är bara att hoppas att den "volvoanda" som författarna hela tiden återkommer till som en avgörande ingrediens i Volvos historia och framgångssaga, kan få leva kvar under de nya företagsformerna.

Johan Runius och Nimrods Skäckta

Barockskalden Johan Runius omtalas i den svenska litteraturhistorien som "en av de skickligaste rimsmidare som den svenska litteraturen begåvats med". Mest känt är kanske hans poem Runii Resa Til Dalarö Påskeafton 1712. Han levde ett hårt liv och blev inte gammal, dog i lungsot vid endast 34 års ålder. Han var huvudsakligen verksam i Stockholm, i Reval och på godset Clastorp i Sörmland. Men under några år i slutet av 1600-talet var han också göteborgare och skrev då vad som sannolikt var den första poetiska hyllningen till staden.

Han föddes 1679 i Larv i Västergötland, son till församlingens präst. Efter skoltid i Skara kom han till Göteborg och var inskriven - åtminstone periodvis - vid dess gymnasium 1694-99. Från 1697 härrör hans första poem Öfwer en Christelig Predijkan ... wid afresan ifrån Götheborg, adresserad till hans farmor Malin Levander, som ivrat för att han skulle bli präst. Själv menar han dock att höra honom predika vore att "På Nechtergals Musique få höra Hästen gnäggia". 1698 är han åter i Göteborg och från denna tid finns ett par gravskrifter över göteborgare bevarade. Han hamnar nu i klammeri med Hvitfeldtska stipendie-inrättningen, sedan han i dikten Petitorium. Till Herrar Stipendii Curatorerne i Götheburg anhållit om ekonomiskt stöd. Ansökan gav dock inget resultat och då skriver han istället till K. Majt och klagar på kuratorerna. Dessa blir förstås förtörnade, i synnerhet som Runius kommit med påståenden om nepotism och andra oegentligheter i brevet. En dikt som förknippas med stipendiemålet är En Wijsa uti stor förtret, Skrifwen i Götheborg, på en vid tiden känd melodi "Är jag endast född att lida". I början av år 1700 lämnar Runius Göteborg för alltid, skriver in sig i Uppsala under några år innan han måste söka försörjning som informator på olika håll. Han har dock kontakt med och skriver verser till några vänner i Göteborg de kommande åren.

Dikten Nimrods Skäckta

Den långa, på hexameter skrivna och i flera avseenden besynnerliga dikten Nimrods Skäckta Til Götheborgs Beröm har i långliga tider tillskrivits Johan Runius och skrevs troligen som hans "Oratio valedictoria" med anledning av gymnasiestudiernas avslutande och före avresan till Uppsala. Det var vanligt att gymnasister avslutade sin skolgång på detta sätt. Syftet skulle vara att ge en konkret ortsbeskrivning men samtidigt genom utblickar och idéassociationer framställa hemorten som ett jordiskt paradis.

Dikten är intagen i samlingen Dudaim, Tredie Dehl, Eller Sinne-Krydder, som utgavs postumt av Runius' vän skalden Olof Lindsten 1733. En annan av hans vänner, Petter Frisch, hade då ombesörjt tryckningen av första och andra delarna av Dudaim, som Runius själv redigerat före sin död. Titeln Dudaim syftar på alrunans frukt, Runius skall ha funnit en likhet mellan ordet alruna och sitt eget namn; Dudaim skulle då ses som frukten av hans skapande verksamhet. Varför dikten heter Nimrods skäckta kan man dock verkligen undra över. Nimrod som var sonsonson till Noa var "en väldig jägare inför Herren" och en skäkta är en sorts pil som användes till armborst - och som än idag kan ses i Närkes landskapsvapen. Sven Schånberg har föreslagit tolkningen "Göteborgs PR-pil".



Porträttet av Runius är graverat efter en teckning av Brenner. Förmodligen företedde skalden en något mer härjad anblick, efter år av fattigdom, supande och en lungsot som till slut fällde honom. Enligt uppgift ska han ändå ha
varit "städse munter och gladlynt". Den 31 maj 1713, dagen innan han gick bort rimmade han
"Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuf och rolig Junius".




Dikten har egentligen två avsnitt och två helt olika karaktärer. Först på rimmad hexameter 34 svulstiga rader om Guds försyn och det ansvar han givit människan, att städer inrättats "til wärn, mot kiöld och ruskoge wäder" samt helt abrupt i sista raden att den väldige jägaren Nimrod går ut på jakt.

Den andra avdelningen är den egentliga hyllningen till staden Göteborg, på drygt 300 rader och på orimmad hexameter. Efter diverse utvikningar om göternas erövring av Europa och om utvandrarna till Delaware berättar han stadens historia från grundläggning till Karl XII.

Hwem kan hinna beskrifwa det alt, som Götha bestyrer?

...

Men hvad köpmannaskap kan winnas och hinnas i Norden.

Ästu å blir Göthaborg den skönsta å högsta å bästa

...
Til alt hwad Naturen ger uti wärckliga sköta,
Tig til gagn och i hamn kan föras, lyftas å skeppas,
Swerget har ey och Götha ey mer din Stapel i lijka
...
Bottnen ä djup å hamnen ä god, dijt skeppena lända,
Sku de nu fara frå land, så kunna de makliga wända,
Där kan seglas ifrån til alla de Hamnar i werlden
...
Härlig ästu Göthaburg, från dem fyra delar i wärlden
Skeppen präcktiga stå, dina Murar å Fästen ä starcka;
Guld, järn,Silfwer å Ten, skön Spannmål, wagnar å hästar;
Skeppare har du nog, tina gränssor sluta til Hafwet.

Vem skrev dikten?

Flera litteraturhistoriker har ifrågasatt om det verkligen var Runius som skrev dikten. Det finns ett antal egendomligheter i texten, bl a förläggs Göteborgs båda skansar felaktigt till var sin sida om älven, "Götha Leyon" förläggs till "Ryssåhs" och Tre kronor till Gullbergs skans (något som Runius rimligen hade känt till), och det finns en datering som antyder att dikten skrivits först långt efter Runius död. Magnus von Platen, som 1954 skrivit en avhandling om Runius, försöker komma till rätta med diskussionen och mycket talar för att Runius endast stått för den första delen, sådan den föreligger idag, medan en stockholmspräst och klen poet, Per Ekeblad (1677-1735) redigerat, omarbetat och åtminstone delvis själv skrivit den senare delen.

Ett kuriosum är att beskrivningen av Västergötland inleds med en rad, som uppfattats som första gången västgötamål används i tryck, "Waistuke hwa, dia Wästgötha köpslaga heima?" (Vet du inte Göteborg att dina västgötar bedriva köpenskap i hemorten?).

Minnen av göteborgska antikvariat 1

Endast ett drygt decennium har det varit möjligt att i Sverige köpa böcker - nya eller antikvariska - via internet. Adlibris startade 1997, antikvariat.net 1998 och Bokbörsen 2000 för att ta ett par framgångsrika exempel. Nätbokhandeln är oöverträffad när det gäller att hålla låga priser och förmedla det alltmer svåröverskådliga utbudet av ny litteratur; den stora nackdelen är att man via nätet har väldigt svårt att hitta den bok som man inte visste att man behövde. Där var den gamla sortens bokhandlar och framför allt antikvariaten oslagbara.

Göteborg har genom åren haft ett antal remarkabla antikvariat. Ett som många äldre göteborgare kommer ihåg med närmast skräckblandad förtjusning var "Samlaren. Antikvariat och konsthandel", som startades av Svante Grauers redan 1939 i en lokal på Kungsgatan 56 (nästan framme vid Fredsgatan). 1972 flyttade det till hörnet av Korsgatan och Södra hamngatan, för att sedan på hösten 1984 på grund av hyreshöjning tvingas stänga. Under ytterligare några år drevs antikvariat i samma namn i en källarlokal högt upp på Erik Dahlbergsgatan (nr 22).

Svante Grauers var son till Hugo Grauers (1869-1942), professor i matematik och mekanik och under en tjugoårsperiod också rektor för dåvarande Chalmers tekniska institut, i en minnesteckning karakteriserad som "butter men trofast". Svante tog studenten på Latinläroverket 1923 och läste därefter in en fil kand vid Göteborgs högskola. Han var anställd som amanuens på Göteborgs stadsbibliotek under åren 1927-38. I en intervju har han berättat att han började samla böcker redan som 9-åring, då han för en 25-öring köpte Strindbergs Lycko-Pers resa. Vid 15 års ålder började han samla originalupplagor. Kjell Hjern har berättat att han besökte honom i föräldrahemmet i början av 30-talet och att han redan då hade bokhyllor tvärs över golvet i sitt rum.

De första åren levde nog affären upp till sin målsättning att syssla med försäljning av både böcker och konst, men efterhand trängde boktravarna ut konsten. Så länge antikvariatet höll till i lokalen på Kungsgatan kunde befintliga bokhyllor hjälpligt härbärgera böckerna, men efter flytten till Södra hamngatan blev det nödvändigt att också ta all befintlig golvyta i anspråk. Till slut växte sig boktravarna manshöga och vajade som mogen råg när man gick förbi. Den besökande trängdes mellan de staplade böckerna och här och var gick man i en mjuk sörja av söndertrampade volymer. Det var omöjligt att två kunder möttes, endast en kunde leta i högarna åt gången - och längst in i det kaotiska myllret satt en liten gråhårig, försynt och vänlig man, prydligt klädd i kostym och slips, som lugnt förklarade att han nog var innehavare av Sveriges slarvigaste antikvariat. Han hade förvisso länge en konkurrent i Bok-Fenix i Uppsala, men sista åren tog säkert Samlaren förstapriset i denna bisarra tävlan.


Göteborgstidningarna hade på 80-talet återkommande reportage om stadens antikvariat och excellerade då i målande beskrivningar av rasrisken och lavinfaran bland boktravarna hos Samlaren och satte rubriker som "Bokhandlaren som slutade sortera" , "En upptäcktsfärd i litteraturen är alltid ett äventyr" och liknande. Det förefaller som Grauers ändå såg med jämnmod på sitt sisyfosarbete att bringa ordning bland böckerna, han kände inget annat liv. "Jag har det likadant hemma" sa han till en reporter.

Bakom sitt försynta yttre dolde Svante Grauers både en stor beläsenhet och i varje fall i unga år egna litterära ambitioner. Han hade - att döma av den korrespondens som finns bevarad på Göteborgs universitetsbibliotek - kontakter med många konstnärer och författare, bl a Torsten Billman, Ivan Ivarsson och den finlandssvenska modernistpoeten Hagar Olsson. Han samlade konst, främst teckningar, träsnitt och litografier, och litteratur med tyngdpunkten på moderna svenska förstaupplagor. Frank Heller och Piraten hörde till hans favoriter.

Själv har jag noterat ett 20-tal inköp hos honom från 1968 och framåt och från alla hans tre adresser. Men inte var det några sällsyntheter som i varje fall jag kom över. Det rör sig mest om små broschyrer och häften som hade lyckats ta sig upp till den överskådbara ytan just när jag var där. Roligast ett litet tryck Tal vid Göteborgs K. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälles bankett för Doktor Sven Hedin den 24 januari 1898 hållet av professorn och rektorn för Göteborgs högskola, Johannes Paulson, tryckt endast i 29 exemplar. Så här hälsades den nyss hemkomne hedersledamoten av Sällskapet "Vi hafva med det mest sympatiska intresse följt Eder under Eder farliga färd, vi ha med oro tänkt på de vidrigheter, som kunde kosta Eder allt, och vi ha med den mest oförstälda glädje hälsat budskapet om, att Ni segrande öfvervunnit Er resas vådor".

Svante Grauers gick bort i juli 1991. Antikvariatet på Erik Dahlbergsgatan fortsatte drivas ytterligare ett par år av en släkting men lades sedan ner. På slutet blev Grauers känd för göteborgarna även som en flitig matare av duvor. Tre gånger om dagen for han med spårvagn runt i centrum till sina utfordringsplatser. Delar av hans efterlämnade konstsamling (290 nr) och bibliotek såldes av Lundquist & Öhman på bokauktion i Göteborg i maj 1992. Katalogen upptar inga stora sällsyntheter, men en del originalmanuskript förekom, t ex Heidenstams Gustaf Frödings jordafärd, och konst av Döderhultaren, Ivar Arosenius, Ivan Ivarsson, Harry Martinson och Matisse gick till förhållandevis höga priser.

Gustaf-Adolf-statyens aftäckning

Även om Gustav II Adolf-statyn kanske inte längre betraktas som göteborgarnas stora stolthet, så är det dock stadens äldsta staty och få göteborgare torde vara omedvetna om vad det är för en "gubbe" som står i centrum av det torg som bär hans namn. Statyn invigdes - efter betydande vedermödor - den 18 november 1854. Ett svåråtkomligt, tummat och naggat häfte, som utgavs i anslutning till avtäckningen, har i dagarna kommit i min hand. På omslaget finns följande text

Den första delen av häftet innehåller den anonyma texten Några minnesblad ur Götheborgs och Dess Grundläggare Gustaf Adolf den stores historia, som beskriver Gustav II Adolfs levnadslopp, krigiska och i någon mån fredliga stordåd och gör vördnadsfulla uttalanden om hans vandel och sinnelag. Liksom senare hos Odhner noteras således om konungens fysik följande

Konung Gustaf II Adolf var en ansenlig herre, något öfver två alnar lång, väl växt, dock under de sista åren läggande alldeles för mycket på hullet, till och med så, att endast starka hästar förmådde bära honom under en långvarigare ridt.

Intressant är häftets beskrivning av hur själva det ögonblick då staden grundlades kan ha tett sig, illustrerat på ett dubbelsidigt "trädsnitt" (nedan något beskuret)

På spetsen af Otterhälleberget står den ädle, ungdomlige fursten och blickar ut öfver den nejd, som då utgjorde en sträcka af nakna skärgårdsklippor, i hvilkas aflägsnaste bakgrund den nu s k Gamlestaden afbröt den monotona vildheten ... Gustaf Adolfs blick hvilar än på landskapet, än på kartan, som den unge Torstensson håller framför honom. Till venster på taflan står med forskande öga och begrundande min den skarpsynte, trofaste rådgifvaren Axel Oxenstjerna och bakom honom Nya Lödöses tvenne borgmästare, hvilka ej tyckas rätt belåtna med dessa planer att omintetgöra deras goda stad. Närmare konungen synes Horn, och till höger på taflan Götheborgs förste borgmästare, holländaren Cabeliau, hållande under armen sin sköna dotter Margareta.

 

Därefter följer en beskrivning av statyns tillkomsthistoria, att initiativet togs av Handels- och Politi-Borgmästaren C.H. Ewert redan 1845, att "stadens innevånare inom få dagar tecknade sig för tillräckliga medel för vårdens anskaffande", att uppdraget gick till "den utmärkte bildhuggaren Professor Fogelberg i Rom", och att gjutningen av statyn anförtroddes åt "kungl. gjuteriet i München" och dess direktör Ferdinand von Müller, "som i Maj förlidet år aflemnade densamma till stadens myndigheter". Det man visligen förteg var att statyn varit ute på en vinglig färd för att komma från München till Göteborg. Från gjuteriet fraktades den nämligen först till Genua och därefter på skeppet "Hoppet" i riktning mot målet. I höjd med Helgoland förliste dock fartyget och gick till botten. Statyn kunde bärgas, men bärgarna krävde en så hutlös summa att man i Göteborg istället fann för gott att beställa en ny avgjutning, som småningom avlevererades, flera år försenad.  Den bärgade originalstatyn skall ha bjudits ut på auktion och ropats in av myndigheter i Hamburg där dock senaten vägrade att ta sig an den svenske kungen av politiska skäl. Istället köptes statyn av en grupp affärsmän i Bremen, som lät ställa upp den nära Rådhusplatsen. Under andra världskriget gick statyn samma öde till mötes som många andra bronsföremål - nedsmältning och återbruk i krigsindustrin.

Om konstnären Bengt Erland Fogelberg (1786-1854) förtjänar sägas att han var född i Göteborg, under många år verksam i Rom, professor vid Konstakademien i Stockholm 1833 och utsedd till kunglig statybildhuggare 1848. Det var också storslagna nordiska guda- och konungastatyer som var hans specialitet, förutom Gustaf II Adolfstatyn i Göteborg gjorde han bl a Birger Jarl och Karl XIV Johan i Stockholm och Gustav Vasa i Uppsala. Efter statyinvigningen i Göteborg, där han närvarade, återvände han till Italien men insjuknade under resan och dog några veckor senare i Trieste. Han ligger sedan 1862 begravd på Östra kyrkogården i Göteborg, där det också finnes en av vännerna rest byst.

Statyns invigning
Den senare delen av häftet upptas av en ytterst detaljerad beskrivning av hur avtäckandet av statyn gick till och vad som hände därefter. Kronprins Carl anlände redan dagen innan, steg tidigt upp, hälsades med kanonskott kl 9 fm, blev föremål för uppvaktning och utdelade fanor till i staden varande trupper, uppställda på Lilla Torget. Därefter följde klockringning och magistratens avmarsch från Rådhuset till torget, dit strax därefter kronprinsen anlände till häst "åtföljd af General Löwenhjelm och en lysande stab". Efter tal av stadsrådet Fåhraeus avtäcktes konstverket och H.K.H. "saluterade Statyen med sin värja, trupperna skyldrade gevär, fanorna fälldes och 64 kanonskott blandades med fanfarers klingande ljud och den församlade folkmängdens hurrarop". Vid avtäckningen sjöng en mäktig kör under ledning av musikdirektören Czapeck bl a följande

Sköna betäckning, fall, och blotta för dagens lystna blick

I ett nu det milda anletets glans, hur det ler i odödeligt herrskareskick.

O huru lyser klar den frid som ej jordisk spira ger!

Oförgänglig ära, lån ifrån himmelen, gjuter i eviga strålar sig ner.

På kvällen var stor middag arrangerad i Börsens festivitetssal för omkring 200 personer. Ett otal tal hölls och lika många skålar utbringades. Kronprinsen kvarstannade i Göteborg ett flertal dagar och hade ett digert program på dagarna och på kvällarna middagar hos stadens honratiores. På måndagen efter aftäckningen av statyn bevistade han också den bal, som var arrangerad "å nya börslocalen". Efter att ha sjungit "folksången" vid kronprinsens ankomst började balen med en "Promenad-Polonaise, uti vilken H.K.H. täcktes först föra Stads-Rådinnan Fåhraeus och sedermera Com.-Rådinnan Wijk, Com.-Rådinnan Dickson och Öfverstinnan Munck". Även det följande dansprogrammet är avtryckt. Några dagar senare avreste kronprinsen åter i riktning mot huvudstaden, "beledsagad af tusende välönskningar från vår stad".

Tillägg 2016-01-05
I sin bok Västsvenska kistebrev (2003) anger Nils-Arvid Bringéus att bilden av Gustaf II Adolf grundläggande Göteborg också trycktes upp som ett kistebrev, ett helark med måtten 31,3 x 37,5 cm. Tryckningen skedde 1854 hos Anders Lindgren i Göteborg.

Separattrycket innehåller också en bildtext, som inte finns i  det ovan beskrivna häftet. I denna återberättas sägnen om den lilla fågeln, som slog sig ner vid konungens fötter: "En folksägen berättar att, då Konungen skulle utse platsen för den nya anläggningen, en fågel, som jagad af en örn slog ned vid hans fötter, blifvit ansedd såsom ett lyckligt förebud att just på det stället grundlägga den tillämnade staden Göteborg". Denna berättelse finns dokumenterad i många tidiga skrifter om Göteborgs historia. Helge Almquist anger i sin Göteborgs historia (1929, del I, sid. 12f) att Petrus Andreae Prytz anspelade på sägnen i ett festtal på gymnasiet 1948. Han skall där ha anknutit till något, som erinrar om romarnas fågelauspicier: en örn skulle ha omkretsat det område, där staden sedan grundades och en liten fågel skulle ha satt sig på konungens fot liksom för att stanna den. Första återgivandet i tryck är dock ännu äldre. Holländaren Joannes Narssius, som - om jag förstår det rätt - var både livläkare och hovpoet åt Gustaf II Adolf, utgav nämligen 1624 ett antal dikter till de svenska vapnens ära, Poëmata septentrionalia aliaque nonnulla miscellanea, tryckta i Hamburg. Almquist till och med försöker sig på en svensk översättning av en strof

                         Sveriges konung, betänkt att grunda en stad till att bliva
                              Sveriges prydnad och värn - det är ditt kall, Göteborg! -
                              sökte en plats, som var värd att förverkliga aningens storhet,
                              och han fann den till slut, tack vare gudarnas hjälp.
                              Trenne gånger besteg han det berg, som staden nu hyser,
                              trenne gånger, man vet, ledde en fågel hans väg.
                              Siare, I som kännen vad framtiden bär i sitt sköte,
                              bar ej fågeln ett bud - lyckans för kommande år?
 

Statykopia även i Tartu

Även i den gamla svenskstaden Dorpat i Estland, nuvarande Tartu, finns en kopia av Bengt Erland Fogelbergs Gustaf II Adolf-staty. Kungen hade ju starka band till staden och var den som instiftade dess universitet redan 1632. En äldre staty av Gustaf II Adolf, utförd av Otto Strandman, restes 1928, men blev också den - som så mycket annat av metall - nedsmält under sovjetregimen i början av 1950-talet. Som ersättning skänkte Uppsala universitet en ny staty, vilken utformades som en kopia av den i Göteborg befintliga, och denna invigdes av det svenska kungaparet vid deras statsbesök i Estland april 1992. Möjligen är denna kopia något mindre i måtten än originalet.

Om Lars Öberg och göteborgsläkares biografier

Av alla de tusentals läkare som varit verksamma i Göteborg är det många, för vilka det saknas biografiska uppgifter; när de levde, var de verkade och vad de åstadkom. Så länge Sveriges läkarehistoria utkom (fjärde och sista följden 1930-35) var det ordning och reda. Alla fick åtminstone ett basalt omnämnande. Ännu mer kortfattade uppgifter (men i de flesta fall kombinerade med porträtt) fick plats i Svenska läkare i ord och bild, som utkom i tre upplagor 1939, 1948 och 1953, i Svenska läkare 1959 och i Svensk läkarmatrikel 1970. Vid det laget var den svenska läkarkåren uppe i drygt 10.000 och vidare försök att ge ut någon form av heltäckande matrikel med kommentarer om enskilda läkare bedömdes förmodligen som utsiktslöst. Idag är 62 000 läkare registrerade i landet.

När det gäller äldre göteborgsläkare har publicerats klassiska biografier över Dubb och Carlander men egentligen inga andra. Från nyare tid har några få läkare skrivit sina memoarer, t ex Hans Forssman, Viktor Henriksson, Einar Ljunggren, Georg Punell och Lars Werkö (även om hans minnen omfattar mycket mer än göteborgsåren). Ett par år efter kirurgprofessorn Charlie Gelins död 1980 utkom en liten minnesbok om honom. Det är såvitt jag kunnat finna allt i bokform. Till det kommer ett antal kortare uppsatser.

Lars Öbergs insatser
Den som förbättrat dokumentationen rörande göteborgsläkares levnadsöden under senare hälften av förra seklet är framför allt Lars Öberg (1912-92), ögonläkare och under flera decennier den samlande kraften i Göteborgs läkaresällskap. Han bedrev ett omfattande författarskap, skrev Sällskapets historia, mycket om koleraepidemin i Göteborg och om Känsö karantänstation, han författade ett 40-tal läkarbiografier för Svenskt biografiskt lexikon och många andra publikationer och han svarade under en lång fölljd av år för parentationerna över bortgångna ledamöter av Sällskapet, sedan 1859 traditionsenligt muntligt framförda vid dess årshögtid i januari. Många såg hans välformulerade karakteristiker som mötets höjdpunkt.

Som medicinhistoriker, som biografiskt intresserad och kompetent skribent och med sin goda kännedom om Sällskapets medlemmar (man var inte så många på den tiden) hade Öberg osedvanligt goda förutsättningar för att teckna kamraternas levnadsöden. Han blev också både känd och beundrad för vad han åstadkom, han hade en fantastisk förmåga att på några rader fånga en personlighet och att ge färg åt framställningen. Ett urval, totalt 93, av dessa "levnadsbeskrivningar" som han kallade dem publicerade Öberg i två häftade volymer betitlade Göteborgsläkare, den första tryckt hos Handelstidningen 1961 och försedd med spridda teckningar av professorn på Jubileumskliniken Magnus Strandqvist, den senare tryckt hos Rundqvists boktryckeri 1986 i lite prydligare utförande och med fotografiska porträtt. Båda är ganska svåråtkomliga antikvariskt.


Lars Öbergs andra samling av biografier av göteborgsläkare, utgiven 1970

Den senare samlingen innehåller också en intressant övergripande kommentar "Att skriva biografier över läkare", där Öberg berättar om vad som bör känneteckna en god levnadsbeskrivning. Hans viktigaste förebild och mentor när det gäller nekrologer var säkert J. Viktor Johansson, frejdad bibliotekarie och litteraturhistoriker och under lång tid sekreterare i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. I den rollen var han också ansvarig för avlidna ledamöters eftermälen. Följande passus från Öberg har ofta blivit citerad

De mortuis nisi bene. om de döda icke annat än gott. Detta pratade vi ofta om. Johansson påpekade att "bene" här är ett adverb och betyder "på ett gott sätt". "Bene" är icke adjektiv och satsen innebär inte att man enbart skall berömma. Då får man en fadd smak i munnen. Dagrarna syns tack vare skuggorna. Det slätstrukna ger inga skuggor.

Ny samling hågkomster av göteborgsläkare på gång
Göteborgs läkaresällskap förbereder just nu utgivandet av en ytterligare samling av hågkomster av göteborgsläkare, bortgångna under åren 1985-2010. Målsättningen är att vara mer fullständig än vad Öberg var och låta alla få åtminstone en kort karakteristik, det rör sig totalt om nära 300 personer, även om omfång och detaljrikedom säkert kommer att variera från person till person. De tidigaste är skrivna av Öberg innan hans dog, därefter har ett antal olika skribenter bidragit.

Sällskapsmänniskan Öberg
Lars Öberg var inte bara en duktig och eftersökt ögonpraktiker, en beläst humanist och en elokvent skribent, han var ocskå en livaktig föreningsmänniska och ledamot av många sammanslutningar, någon tid ordförande i de flesta. I Göteborg var han en kulturpersonlighet och tillhörde Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället. Han skattade sitt medlemskap i SHT högt och framträdde där under namnet "Duke of Thalmus" (vars finurlighet man nästan behöver vara både medicinare och grek för att ta till sig). Också i denna roll har han lämnat efter sig ett tryckt bidrag med den i förstone svårbegripliga titeln Monopol Värre Näsos fris, uppsatt i Heimdalls tempel den 29 mars 1893. Nu i tryck återgiven med kommentar av Duke of Thalmus. Den lilla eleganta boken är tryckt i endast 300 numrerade exemplar hos Rundqvists tryckeri och är en antikvarisk sällsynthet.

Historien bakom skriften är följande: när SHT:s göteborgsavdelning Heimdall firade 25-årsjubileum 1893 hade Carl Larsson, som då var föreståndare för Göteborgs musei-, rit- och målarskola målat en fris, som mötte medlemmarna när de tågade in i templet på gamla Lorensberg. Carl Larssons alias som SHT-medlem var just Monopol Värre Näso (efter den italienske renässansmålaren Paolo Veronese). Frisen avbildar de frejdade medlemmarna i logen och i skriften ger sedan Lars Öberg små porträtt av dem och deras insatser inom orden. Han avslutar med att notera "Det karikerande inslaget i bilderna ansågs ha förträffligt karakteriserat bröderna och givit något väsentligt av deras lynnen". Ett flertal av Heimdalls medlemmar var läkare; således ger han också här ett bidrag till biograferingen av göteborgsläkare.

Ledande figurer vid Heimdalls jubileum 1893: på tronen SHT:s stiftare, läkaren Carl Magnus Appelberg, t v om honom professorn i estetik i Uppsala Carl Rupert Nyblom och t h göteborgsläkaren Carl Mathias Lamberg.

Tillägg 2020-03-17

Mycket vatten har runnit under broarna sedan ovanstående skrevs. Den nya samling av minnesord, som ovan antyddes vara "på gång" blev faktiskt av och utkom av trycket 2011, redigerad av undertecknad med hjälp av läkarkollegan Carl von Sydow. Totalt inrymdes 290 minnesord över bortgångna läkare (och i några få fall personer med annan bakgrund, som varit ledamöter av Sällskapet enligt dess stadgar § 3 mom. 2 = annan person som i sin verksamhet gagnar Sällskapets syften). 

Gammal man startar blogg

Den 1 mars 2011 startas alltså denna blogg med den anspråkslösa eller möjligen anspråksfulla titeln Boksamlaren i Göteborg. Och samlat böcker har jag verkligen gjort, i åtminstone 60 år. De äldsta böcker jag har kvar är daterade redan 1943.

En löpande förteckning över köpta och på annat sätt införskaffade böcker och skrifter har jag fört sedan 24 oktober 1959  (varför jag startade just då minns jag inte längre). Till en början på lösa, linjerade och maskinskrivna blad i A5-format i en blå pärm, från 1975 i svarta linjerade anteckningsböcker, från 1990 i ett dataprogram (Filemaker), som uppdaterats några gånger. Om jag i genomsnitt registrerat 200 böcker per år under de gångna 50 åren skulle det ge en totalsiffra på drygt 10 000 nummer i mitt bibliotek, till det kommer väl några hundra före oktober 1959. Men under årens lopp har jag samtidigt gjort mig av med kanske 15-20 %. Min ambition är nu att inflöde och avflöde skall kalibreras. Någon ny bokhylla har inte behövt införskaffas de senaste åren.

Intressena har varit många under årens lopp och tyngdpunkten har skiftat en hel del. För närvarande är huvudinriktningen göteborgiana = litteratur om Göteborg. Men jag tror mig kunna säga att jag läser brett också andra områden, idag oftast mer fack- än skönlitteratur. En tid samlade jag mycket av och om August Strindberg, men gav klokt nog upp när jag insåg hur oframkomligt området var. Medicin, botanik, gotlandica, konst och konsthantverk, humor (pekoral, parodier, pastischer, akademiska smädeskrifter mm), på senare år etnologi och historia.

Tanken med bloggen är inte bara att "vika ut sig" utan förhoppningsvis att komma i kontakt med likasinnade, utbyta kunskaper och erfarenheter. Går man in i bokhandeln i dessa readagar inser man att den som har bokliga intressen vid sidan av deckare/thrillers, kokböcker, handböcker i självhjälp och kändisbiografier (gärna speglande en plågsam barndom) ingår i en krympande minoritet. I en bokhandel som mer tenderar att sälja paraplyer och pelargonior än just böcker. Det är trösterikt att antikvariatsbokhandeln tycks klara sig ganska väl, både virtuellt och IRL, så kanske vi ändå inte är ett utdöende släkte, vi bokälskare och boksamlare.

Tillägg 2018-02-20
Senaste åren  har jag genomfört en ganska omfattande utsortering ur mitt bibliotek. Vad som inte längre känts oundgängligt eller där jag tror mig veta att jag inte kommer att "läsa om" boken har fått stryka på foten. En del har jag lagt ut till försäljning på Bokbörsen (bananlådorna i mitt förråd rymmer trots en hygglig försäljning en "bottensats" på drygt 1 000 titlar), annat har jag skänkt bort, bl.a. till Göteborgs Hembygdsförbund och Emmaus. Denna utsortering har ibland känts vemodig, men mestadels tillfredsställande: varje enskild bok har tagits fram ur hyllan, blivit föremål för granskning och bedömning och det som är påfallande är att det som blivit kvar har fått en sorts "ökad specifik vikt".

Min förhoppning att antikvariatsbokhandeln skulle klara sig ganska väl kan sju år senare sägas ha både infriats och inte: de fysiskt tillgängliga antikvariaten är i snabb minskning, medan handeln på nätet ökar. Det har blivit lättare att hitta det man vet att man letar efter, men svårare att finna sådant som man inte visste fanns. De kvalificerade antikvariat där man fortfarande kan ströva fritt och göra oväntade fynd är idag tyvärr få. Ibland kan man undra över vart alla böcker tar vägen; bokauktionerna i Stockholm och Lund är till stor del inriktade på internationellt gångbara dyrbarheter och på försäljning till antikvariaten, på bokrean dominerar nytryck av gamla klassiker och prissänkta titlar från den gångna hösten. Det mest går tydligen till destruktion. Som ett ljus i mörkret lyser Föreningen för Västgötalitteraturs tre årliga auktioner, hoppas de orkar fortsätta.