Summa sidvisningar

fredag 31 maj 2013

Typiskt Göteborg?

För ett par veckor sedan kom en bilaga med Göteborgs-Posten där Kristian Wedel och medarbetare hade samlat "de 200 mest götebosska" personerna, orden, byggnaderna, företeelserna. 200 för att tidningen i år är just 200 år gammal. Roligt initiativ men som alla listor har var och en säkert sina invändningar. Toppen är inte mycket att säga om: Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök förmedlade på sin tid verkligen "göteborgskheten" och Chalmerskortegen är ju i varje fall en kär tradition. Men ju längre ner på listan man kommer desto fler invändningar dyker upp, särskilt mot en del av de medtagna personerna. Främst bland det jag saknade var den Malmska valen på Naturhistoriska museet, överväldigande och unik. Jag hade vidare gärna sett att Charles Felix Lindberg fått plats - det var ändå hans pengar som bekostade ett antal av de 200 numren på listan. Unikt göteborgska är också alla de inristade namnen på författare och statsmän i SA Hedlunds berg på Hisingen.

Diskussionen kring vad som nu kan vara typiskt göteborgskt föranledde mig att ta fram en liten bok med titeln just Typiskt Göteborg, utgiven på Bonniers 1968. Det är en liten behändig vacker trycksak försedd med mestadels charmerande teckningar av Svenrobert Lundquist (senare prefekt på Valand och chef för Konsthallen). Boken har stått på min hylla säkert ett par decennier, jag har bläddrat i den någon gång men inte läst den på allvar. Men det gjorde jag nu - och blev både förbryllad och
skeptisk: skulle detta verkligen vara typiskt för Göteborg?

 
Det författaren har gjort är att leta upp ett svit av udda och ofta drastiska berättelser ur Göteborgs historia, möjligen till en del sanna (dock utan att källan anges), blandat med skrönor av oklar sanningshalt och här och där uppenbara felaktigheter. Det handlar om supande och horande biskopar, präster, poliser och andra stadens styresmän, om skökor, mördare, slagsmål och avrättningar. Vad av allt detta som skulle vara typiskt för Göteborg är inte helt lätt att begripa. Författaren är möjligen mest ute för att provocera, något som ju var på modet åren kring 1968.
 
En poäng är dock att författaren lyfter fram och kommenterar skalden Wadmans bouppteckning, som han kallar Den vackraste göteborgsdikten och avslutar "Ogift. En liten soffa. Två stycken takpannor. Ingen säng. - Ett brännvinsglas. Men ingen tallrik. - Inga andra böcker än sina egna".
 
Och Pappa Dubb får en anmärkningsvärt mild behandling. Dessutom ett härligt porträtt i Lundquists speciella manér.
 
 
Och vem var då författaren? Rune Olausson (f. 1933) hade vid tiden för publikationen av Typiskt Göteborg publicerat ett par romaner, varit musikkritiker och medverkat i radio och TV. Senare gav han sig i kast med en bred publicistisk verksamhet, skrev bl a manus för TV-programmet Partaj, författade romaner, dikter och samhällskritik, skrev barn- och ungdomsböcker (delvis under pseudonym), översatte och introducerade klassiker. Möjligen gör han så fortfarande.
 
Boken bestods med ett antal nedgörande recensioner, den sågades verkligen unisont, såväl i Göteborg som Stockholm. "Det är en typisk plojförfattare" skrev Sven Schånberg med ett för tiden karakteristiskt språkbruk. "Till plojen hör att med bibehållen allvarlig min låta undslippa sig meningslösheter som vore de guldkorn av vishet". Bengt Anderberg går också hårt åt författaren, samtidigt som han passar på att ge en egen rejäl känga åt sin födelsestad "Staden är ingenting att sälja. Den är en tungusisk håla, gjord för urinvånare. Vad skall man visa en främling här? E 6:an söder ut eller norr ut?" Lars Lagerstedt i Svenska Dagbladet rubricerar sin anmälan "Bisarrerier om Göteborg".
 
Så läst och kommenterad får nu detta udda nummer i göteborgianasamlingen återgå till sin hylla och vila i frid.
________________________________________
 
Bengt Anderberg: Typiskt Göteborg? - Expressen 1968-10-23.
Bo Heurling (red.): Författaren själv. Bra Böcker, 1993.
Lars Lagerstedt: Bisarrerier om Göteborg. - Svenska Dagbladet 1968-11-06.
Sven Schånberg: En göteborgsploj. - Göteborgs-Posten 1968-10-17.

tisdag 28 maj 2013

Härlanda kyrkoruin

Ett av göteborgarnas mest bortglömda och ändå mest remarkabla byggnadsverk är ruinen efter den medeltida kyrkan i Härlanda. Man når den antingen via Munkebäcksgatan eller Härlandavägen, något hundratal meter NV om den moderna Härlanda kyrka, ritad av Peter Celsing och invigd 1958.

 
Kyrkans historia är intressant och spännande. Det som finns i skriftliga källor är dock mycket magert. Det viktigaste dokumentet är ett brev från Gustav Vasa den 28 augusti 1528, vari han stadgar att Härlanda kyrka, tillsammans med St. Olofs kyrka i gamla Lödöse och ett Helga kors kapell (som man inte känner belägenheten av) "må nedbrytes". Motiveringen var tvåfaldig: dels behövdes byggnadsmaterial till byggandet av kyrka i det av kungen prioriterade Nya Lödöse, dels kunde höjden, på vilken kyrkan låg, bli användbar för en potentiell angripare (läs dansken). Han skriver "om feyd påkomme, som gudht förbjudhe, komme thå samma kyrke och capell fijenderne til måtto stadhen under ögonen". Nedrivningen kom också till stånd; hur mycket av stenen som verkligen användes som byggnadsmaterial i Nylödöse är dock inte känt, man kan väl förmoda att också kringboende under tiden efter raseringen använde sten från kyrkan.
 
Under kommande sekel omnämns i ett brev 1692 från rådmannen i Göteborg Lars Böker till Olof Rudbeck att ruinen "ännu för ögonen wisas", men Cederbourg nämner inget därom i sin göteborgshistoria från 1739. Några år senare, 1747, finns dock en markering på en karta av S. Anthelius "rudera af Herlanda kyrka" (Stadsingenjörskontoret). Därefter inträder den totala tystnaden.
 
Hos kringboende var dock området känt som "Kyrkbacken", vilket inte hindrade att man lät området beväxas med sly och buskar och delvis fungera som avstjälpningsplats mellan potatislanden. I början av 1920-talet började man bygga villor på Bagargårdsbergens östsida i närheten av Stora Härlanda gård (som låg ungefär där den nya kyrkan ligger i dag). Möjligen togs vid dessa byggen en del sten från det gamla röset, i varje fall kom det till myndigheternas kännedom att den skräpiga kullen kunde gömma ett fornminne och på hösten 1925 kom en utgrävning till stånd. Området såg då ut som på nedanstående bild (ur Stadsmuseets samlingar).
 
 
Utgrävningen skedde i stor hast inför den stundande vintern och i pressen noterades att "sällan torde stadens arbetare ha jobbat med mera energi än nu. De unnade sig varken ro eller rast". Arbetet leddes av museiintendenten Carl R. af Ugglas, som "icke utan en viss förtjusning" berättade om det "synnerligen sällsynta fyndet". Efter utgrävningens avslutande iordningsställdes kyrkplatsen med ruinen till en park. En stenmur byggdes runt området och ett högt träkors restes i det tidigare koret. Nedanstående bild är från ett vykort daterat 1945, idag är träden uppvuxna och platsen lummig till sin karaktär.
 
 
Vad var det som grävdes fram?
Den framgrävda ruinen bestod av murrester i höjd varierande mellan 0.5 och 1.5 m. Kyrkan var inte stor, den mätte knappt 20 x 10 m och bestod av ett mot öster något avsmalnande rektangulärt långhus och ett kor med rak östvägg. Murarna var kraftiga, drygt metertjocka. Materialet är granit och det ansågs påfallande väl hugget. Inga spår av tegel kunde finnas. Kyrkan hade två portar, båda i långhuset, en på västra gaveln och en i sydgaveln, ett par meter från sydvästra hörnet. Koret var i sämre skick än ruinen i övrigt, man kunde egentligen inte sluta sig till några detaljer därifrån.
 
Av särskilt intresse ansågs vara resterna av en s k triumfbåge, öppningen mellan långhus och kor. Öppningen var smal, endast 1.3 meter, så församlingen kan inte ha sett särskilt mycket av prästernas agerande i koret. Ett par av stenarna till rundbågen hittades. På vardera sidan av rundbågen fanns sedan en uttagen halvrund nisch med måtten 0.4 x 1.2 m, omfattad med kraftiga stenlister. ”Utan tvivel ha nischerna omslutit eller rättare bildat bakgrund för var sitt sidoaltare” skriver af Ugglas.

Nischerna, den omsorgsfulla stenbehandlingen, den raka altarväggen och portalernas placering ansågs ha likheter med ett par kyrkor på norska Östlandet från 1100-talet. Af Ugglas menade att kyrkan har sitt ursprung från denna tid och mera hade påverkats från Norge än från kyrkor i det närmare liggande Skara stift. Eftersom någon ombyggnad av kyrkan aldrig skett ger ansågs murresterna ge en god bild av hur andra västsvenska kyrkor från denna tid kan ha tett sig.
 
Hur kyrkan sett ut i sin krafts dagar kan man inte säkerställa. Man kan förmoda att fönstren var få och små som på övriga medeltida kyrkor; några minimala glasfragment med spår av färg skall ha påträffats vid utgrävningen. Avsaknaden av tegel anses tyda på att taket bör ha varit ett plant trätak. I Stadsmuseets samlingar finns en (icke daterad eller signerad) skiss som visar ett möjligt utseende på kyrkan

I samband med utgrävningen påträffades på flera ställen, i anslutning till kyrkogrunden och murresterna, skelett. De var alla gravsatta så nära kyrkan som möjligt och med ansiktet mot den uppgående solen.
 
Sammanfattningsvis kan konstateras att vi i murresterna från den gamla Härlanda kyrka har kvar det äldsta byggnadsverket inom Göteborgs gränser, förmodligen tillkommet i senare halvan av 1100-talet. Det kan möjligen vara så att delar av kyrkomuren till Örgryte gamla kyrka är lika gamla, men huvuddelen är yngre. I takt med Göteborgs expansion har på senare år tillkommit ett antal medeltidskyrkor på Hisingen och i nordost (Björlanda, Torslanda, Tuve, Lundby, Angered och Bergum), men de anses alla vara från 1200-talet.

Den vänstra bilden visar ingången till långhuset från väster. Den högra bilden ingången till koret och den högra av de kring koringången placerade nischerna/sidoaltarna.
Kyrkoruinen och det iordningsställda utrymmet innanför den omgivande muren är väl värd ett besök. "Där härskar en egendomlig frid" skrev Claes Hylinger i en Spaning i Göteborgs-Posten 1991. "Nånting är det som påverkar en, och man går gärna in där. Stannar en stund och går vidare styrkt". Tyvärr måste man konstatera att själva ruinen idag är i begynnande sönderfall: stenar är lossryckta från murkrönen och det vackra korset slokar betänkligt och är murket i tvärarmen. Med rätt ledning skulle några arbetslösa ungdomar säkert på en vecka kunna återställa ordningen.
____________________________________

Claes Hylinger: Vandraren vid  ruinen. - Göteborgs-Posten 1991-07-21.
Medeltidskyrkan vid Härlanda. - Förslag om platsens ordnande uppgjort av arkitekt Anjou. - Göteborgs-Tidningen 1925-12-03.
Carl R. af Ugglas: Härlanda kyrka. - Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1926-02-06.
(Gunnar Wallin): 800-årig kyrkogrund framgrävd vid Härlanda. Göteborgs hittills äldsta kulturhistoriska minnesmärke bragt i dagen. - Ett fynd av sällsynt beskaffenhet. - Göteborgs-Tidningen 1925-11-08

onsdag 22 maj 2013

Kolerakyrkogården på Ranängsbergen

Den epidemiska koleran sköljde i flera vågor fram över Europa och Sverige under 1800-talet. För vårt land och för Göteborg blev epidemien 1834 den mest förödande. Till Göteborg kom smittan med ett fartyg, som anlöpte hamnen. Det var en exceptionellt varm sommar det året, långa perioder låg temperaturen över 30 gr och det bidrog säkert till smittans spridning. Epidemien startade den 26 juli, nådde sin kulmen kring den 15 augusti - då ungefär 100 personer dog om dagen - och var i stort sett över i början av september. Då hade nära 2.000 personer fått sätta livet till, en tiondel av stadens befolkning. För att gravsätta de avlidna så fort som möjligt anordnades i utkanterna av staden ett antal särskilda kolerakyrkogårdar. Sådana är kända från övre delen av nuvarande Övre Husargatan, på Levgrens äng, i Bräcka på Hisingen och i Angered, förmodligen användes fler platser. Kolerakyrkogården i Kallebäck anlades dock först i samband med epidemiskovet 1866.

Även i det som då kallades Ranängsbergen finns en kolerakyrkogård. Området hörde då till Örgryte socken och motsvaras i dag av västra delarna av stadsdelen Lunden; närmast ligger det radhusområde som kallas Pauli Backe. Vid krönet av St. Paulibacken står idag en sten som minner om den gamla kyrkogården.

Kolerastenen på krönet av St. Pauligatan. Texten går dåligt fram på bilderna, men på framsidan (vänstra bilden) finns ett inristat kors och orden "År 1834". På baksidan står det "Kolerakyrkogården på Ranbergen". Ristningen på framsidan är enkelt gjord och förmodligen från tiden då stenen restes. Texten på baksidan är prydligt inhuggen med bokstäver av modernare snitt.
Örgryte socken hade faktiskt redan 1831 vidtagit vissa åtgärder ifall den fruktade farsoten skulle komma till trakten. Bl a hade en speciell begravningsplats avsatts på Ranängsbergens södra sluttning, där bebyggelsen vid den aktuella tiden måste ha varit mycket gles. Man hade också beslutat att i händelse koleran bröt ut skulle fattigstugan utrymmas och istället upplåtas som sjukhus. Ekonomiska medel fanns också avsatta. Totalt inträffade under 1834 års epidemi 98 dödsfall i socknen, säkert främst "fattigt folk" i de tättbebyggda områdena. I september 1834 - när epidemien dragit över - noterades i Örgryte sockenstämmas protokoll:

Alldenstund antalet af de fattiga i församlingens fattighus genom farsoten förminskat sig och församlingen tog i betraktande nödvändigheten, att hafva ett sjukhus, i den händelse koleran ånyo skulle utbryta, beslutades att utpensionera de fattiga och uthyra fattighuset med villkor för hyresfolket att lämna detsamma om och när församlingen någon gång skulle finna det nödigt.

Exakta avgränsningen av den gamla kolerakyrkogården är inte känd, den omfattar dock huvuddelen eller hela stadsäga nr 9893. Området motsvaras av den mark, som ligger under den lilla trädbevuxna slänten där minnesstenen är placerad och sannolikt också under delar av St. Pauligatan just i kröken vid Överåsvallen.

Kartan från 1975 är svårläst då den både innehåller den äldre bebyggelsen i området (de kraftigare markerade husen) och den planerade nya bebyggelsen och den därtill hörande parkeringsanläggningen. Huvuddelen av den planerade kolerakyrkogården kan dock förmodas ha legat inom stadsäga 9893. Nuvarande minnessten markerad med röd prick. Nere till vänster syns mynningen av Valåsgatan. Överåsvallen ligger höger om kartutsnittet.
 
När radhusområdet Pauli Backe skulle byggas (1976-78) visade det sig att det planerade parkeringsdäcket skulle inkräkta på kyrkogårdsområdet. Efter krav från både Museinämnden och Riksantikvarieämbetet gjordes  därför i november 1975 en mindre utgrävning av det övre hörnet av det förmodade kyrkogårdsområdet. Ett 10 m schakt grävdes med en bredd av 1 m "ner till orörd nivå". Inga fynd som kunde härröra från begravningsplatsen påträffades dock. Skälen härtill kan förstås vara flera: det kanske trots allt inte var exakt här kyrkogården låg (de första kända kartorna över området med kyrkogården markerad ritades nästan 100 år senare), kyrkogården kanske inte användes i den omfattning man räknat med eller kanske just det hörn som undersöktes inte behövde utnyttjas för gravsättning
 
Det mesta av ovanstående är hämtat ur en liten skrift, som författades av undertecknad i anslutning till radhusområdet Pauli Backes 30-årsjubileum 2008. Den har aldrig varit till försäljning i bokhandeln. Om någon är intresserad har jag kvar något 10-tal exemplar, som jag gärna skickar mot 75 kr (inklusive porto). Hör av er i så fall via e-post till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com.
_______________________________________________________________
 
F. Stenström: Örgryte genom tiderna (del 1-2), 1920-24.
Jan Westin: Pauli Backe. Ett bostadsområde i östra Göteborg, dess tillkomst och omgivningar, 2008.
Skrivelse från Göteborgs historiska museum till Riksantikvarieämbetet ang. Provundersökning, kv. Drällen, daterad 1975-12-03.