Summa sidvisningar

lördag 31 december 2016

Eget exlibris efter 60 år

Ända sedan tonåren har jag "suktat" efter ett personligt exlibris, men först för något år sedan kom jag äntligen till skott och lyckades få till stånd ett eget bokägarmärke. Att i en tid när många anser att den tryckta boken står inför sin nära undergång kan det tyckas obsolet att ägna tid åt att märka de egna böckerna, men jag tillhör den skara som envist hävdar att boken, för sitt innehålls och för sin utformnings skull, har ett värde som kommer att bestå. Den lustfyllda känslan att ta ner en bok ur det egna biblioteket, med ett intressant innehåll, med en utformning och ett band som håller hög kvalitet, och kanske med uppgifter om vem som ägt boken tidigare, kan inte överträffas. De som hävdar läsplattans fördelar kan slänga sig i väggen!

Med incitament från den lilla boken Min hobby, som kom ut i "När-var-hur-serien" 1948, inledde jag min samlarkarriär. Här kunde man lära sig samla allt från autografer till tändsticksetiketter, man kunde lära sig esperanto och stenografi, bokbindning och bygge av modellflygplan. Man kunde lära sig skriva katalog över sina böcker och man fick vägledning i skapande av ett eget exlibris. Jag gjorde också själv ett försök, som överlevt i mina gömmor i mer än 60 år. Det är böcker, en penna, några strån (förmodligen syftande på mitt intresse för botanik) och ett par stjärnor att sträva mot.


Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade. Högst upp bland mina "10 i topp" skulle nog skalden Erik Axel Karlfeldts exlibris hamna


Karlfeldts exlibris med de två högresta kungsljusen är utformat av konstnären Arthur Sjögren 1913 och är förstås praktjugend. Det säger förmodligen mycket om skalden, han ville gärna framstå som en "karlakarl" och det är väl så man också får tolka inskriptionen Quia nominor vir, Emedan jag benämnes man.

Brandskadade böcker ersatta
För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här


Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.

Fortsatta försök vid datorn
Stimulerad av detta försök och när min sons 100 böcker var på plats i sina nya hyllor, tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Jag fortsatte på samma tema, försökte finna någon annan bild ur Dyalogus, men den enda jag fastnade för var själva inledningsbilden med solen och månen, och vad den symboliserade var oklart. Bollade också med mina huvudsakliga intresseområden, Göteborgslitteratur och medicin/medicinhistoria. En gång när det kändes särskilt segt använde jag en vinjett ur Sydsvenskan från någon gång på 1990-talet, för en spalt som hette "Sura gubben".











Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska - deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon
Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 grep jag chansen att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är verksam i Göteborg, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.


Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/ producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här



Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.

torsdag 22 december 2016

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (5)

Så var det dags igen då: att för femte gången på denna blogg blicka 50 år tillbaka och försöka få en bild av hur bokutgivningen såg ut i Sverige året 1966 - och vad därav som kan ha legat på mitt nattduksbord. Hjälpmedlen är än en gång Wettergrens julprogram och min egen inköpskatalog.


Högst upp på bestsellerlistan för skönlitteratur det här året fanns Tage Danielssons Grallimatik: Struntpratets fysiologi och teknik (kongenialt illustrerad av Per Åhlin). Kanske lite förvånande, Tages skrivsätt var ju egentligen ganska högbrynt och mycket präglat av den akademiska spextradition han bar med sig från Uppsala. Men uppenbarligen gick den att sälja, totalt 71.000 ex. Jag tyckte det var det bästa han gjort dittills, men möjligen var jag inte opartisk: det var ju i samma tradition som vi ungefär samtidigt skrev det lyckade medicinarspexet Wienkongressen 1815. Bland bästsäljarna fanns också - som alltid vid den här tiden - Olle Länsberg, Per Anders Fogelström, Stieg Trenter, Kar de Mumma och Maria Lang. Storsäljaren alla kategorier var dock helt något annat, nämligen Hylands ABC-bok, som skall ha tryckts i en upplaga av 1.520.000 ex. Vilket förstås vittnar mer om detta tv-programs genomslagskraft än något annat. Det lilla häftet innehöll ett antal finurliga tvåradiga versar skrivna av "vanligt folk" och inskickade till "hörnan", medan illustrationerna gjordes av ett antal av landets främsta konstnärer. Behållningen från försäljningen av häftet gick via Radiohjälpen till leprasjuka barn över hela världen. En del av versarna är så här 50 år efteråt intressanta tidsdokument:

Astronauten råder sonen
stå i bostadskö på månen

Emancipationsdebatten
upphör temporärt om natten

Journalistens intervju
börjar ofta "hör-du-du"

Nyckelbarnet sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan

Transistorer i naturen
skrämmer bort de arma djuren

Bokstaven M, illustrerad av Bror Hjorth, illustrerar ett möjligen självupplevt möte mellan konstnären
och dåtidens - i varje fall enligt hans egen uppfattning - i särklass främste medicinprofessor,
den kontroversielle och manschauvinistiske Erik Ask-Upmark i Uppsala
Romaner och lyrik i brytningstid
Bland den svenska skönlitteraturen noterar man nya romaner av äldre etablerade författare som Jan Fridegård, Olle Hedberg, Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson, men också av en yngre generation, som ännu var på väg uppåt: Per Olov Enquist, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Lars Gyllensten, Birgitta Trotzig och PC Jersild. Jag tror ingen nådde särskilt stor framgång med årets volymer. PO Enquists Hess läste jag själv, men blev kanske inte så mycket klokare. Då var Lars Gustafsson Den egentliga berättelsen om herr Arenander intressantare. "Den nya romanen" strävade att hitta sin form. Några titlar var mer politiskt färgade, som Sara Lidmans Samtal i Hanoi och Göran Palms En orättvis betraktelse. Jesper Svenbro, GunBritt Sundström och läkarkollegan i Göteborg Staffan Seeberg debuterade, men utan större uppståndelse. Och även inom poesin rådde uppror: Sonja Åkesson, Jarl Hammarberg-Åkesson, Åke Hodell, Carl Fredrik Reuterswärd och Bengt Emil Johnson gav ut vad de flesta traditionella läsare uppfattade som fullständiga obegripligheter. Det fanns skäl att ställa en dagsaktuell fråga, "Vart är vi på väg?"

Den blivande Nobelpristagaren Tomas Tranströmer kom ut med sin fjärde diktsamling, Klanger och spår, men den läste jag först sedan den kommit på bokrea. Köpte och läste i november 1966 gjorde jag dock Gunnar Ekelöfs Sagan om Fatumeh, tredje delen i hans bysantinska trilogi. Läste och förundrades, men poeten var i en annan värld än min.



Två viktiga biografier
Två sinsemellan väldigt olika böcker med biografisk vinkling minns jag att jag läste med stor behållning. Den ena var Olle Holmbergs Hjalmar Gullberg - en vänbok. Redan som gymnasist hade jag - som många andra jämnåriga - snöat in på Gullbergs lyrik, läst, beundrat, lärt valda delar utantill och deklamerat under nattvandringar med unga damer; jag hade också uppmärksammat hans studentikosa sida, som fått blomma ut under studieåren på 1920-talet i Lund. Här ger vännen och litteraturprofessorn Olle Holmberg en initierad skildring av lundalivet från "en som var med", om kotteriet Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson, Sigfrid Lindström och Hjalmar Gullberg (där hade jag gärna varit med), men också om Gullbergs uppväxt som fosterbarn och om hans sena svåra år med den sjukdom, som småningom diagnosticerades som myastenia gravis. Under min "exil" i Lund på 1990-talet fanns fortfarande berättelserna om vad som måste anses som en av Lunds litterära storhetstider påtagligt levande.

Den andra biografin var Lord Morans "dagbok" under hans period som läkare åt Winston Churchill, Winston Churchill: Kamp för livet  i två delar. Den var omdiskuterad och kritiserad redan innan den kom ut: fick man verkligen som läkare avslöja så detaljerade, privata uppgifter om en högt uppsatt patient? Bitvis har den karaktär av skvallerkrönika, men många tyckte nog ändå att Morans skildring bidrog till att teckna bilden av framför allt den åldrande Churchill, anfäktad av sina svarta demoner, och som ung läkare kunde man inte undgå att känna historiens vingslag och fundera över hur medicinskt kunnande/sjukvård kan/bör tillämpas i de svåraste av situationer. Moran har dock senare fått utstå mycket kritik, kanske inte så mycket för sina omdömen om Churchill som för sina ibland kategoriska synpunkter på alla statsmännen i hans omgivning och för sina "referat" från viktiga överläggningar, vid vilka han endast var inbjuden till den efterföljande middagen.

Medicinsk bästsäljare
På det medicinska området kan noteras att FASS utkom i sin första upplaga, förmodligen i några tiotusental exemplar. FASS står för FArmaceutiska Specialiteter i Sverige och ersatte den tidigare svåröverskådliga samlingen av preparatförteckningar från de enskilda läkemedelsbolagen, som låg i drivor på varje läkarrumshylla. Efter nästan 50 års utgivning i bokform är FASS idag endast tillgänglig via nätet - å andra sidan både för vårdpersonal och patienter.

Av annan medicinsk litteratur har jag endast noterat psykiatern Clarence Blomquists Om konsten att vara läkare, som jag minns blev föremål för en hel del diskussion bland kamraterna. "I vår tid av omprövning och omvärdering är inte ens läkarens ställning och uppgifter längre absolut givna. Den moderna medicinen ställer stora krav på sina utövares personlighet och yrkesmoral" står det i förordet.


Det fanns förstås annan litteratur också
Mycket deckare blev det under 60-talet, tung klinisk tjänstgöring klarade inte alltid mer krävande litteratur och många journätter blev det (var tredje dygn på medicinkliniken i Mölndal), som dock dåförtiden kunde lämna utrymme för läsning. Sjöwall-Wahlöö kom ut med en andra del i Martin Beck-serien, Mannen som gick upp i rök. Men Stieg Trenter gick på sparlåga och skrivandet hade delvis tagits över av hustrun Ulla och Maria Lang hade helt spårat ur. Som väl var kunde man läsa och läsa om Raymond Chandler i alla lägen och 1966 kom ett par av hans bästa noveller ut för första gången på svenska med  titeln Bittra mandlar. Ian Fleming hade gått bort 1964 men det fortsatte komma ett par Bondböcker posthumt, 1966 kramade man ut det sista av hans verk, två tidiga noveller gavs ut under titeln Octopussy and The living daylights. Jag har noterat att jag köpte den brittiska originalupplagan hos dåvarande Gumperts, som i övervåningen alltid hade en hel disk med aktuell engelskspråkig litteratur. Den kostade 11 kronor. Idag betalar samlare fantasipriser för original av Fleming: det ligger just nu ett exemplar av Octopussy på nätet till ett pris av 3.500 SEK.

I Wettergrens julkatalog finns inga böcker av lokalhistoriskt göteborgskt intresse över huvud taget noterade detta år. Ett och annat utkom dock, även om det väl mest salufördes hos lokala bokhandlare. Maja Kjellin gav ut en av sina kvartershistoriker, Kvarteret Alströmer; det kom ut "sockenböcker" om de nyligen med Göteborg införlivade områdena Tuve och Angered, en liten bok om Säröbanan, som hade lagts ner året innan, och som länge var svåråtkomlig antikvariskt och inte minst min gode vän Thomas Kindings studentkårshistorik, Etthundrafemtio terminer.

Avslutande reflektion
När jag nu plockat fram en del ur mina hyllor med anknytning till året 1966 är det påfallande vilken hög kvalitet många av de utgivna böckerna hade. Skönlitterära original var ofta bundna i vackra helklotband, band och skyddsomslag var konstnärligt utformade och ibland var till och med framsidan av skyddsomslaget medbundet i boken. Över många av titlarna svävade den typografiska mästaren Karl-Erik Forsbergs ande. Det var tider det!

torsdag 24 november 2016

Mordet vid Sillgatan

Om man är lite bibliofil och samlare av Göteborgiana så är det förstås trevligt att råka på och äga böcker som ingen annan har. Häromdagen kom jag över en liten volym, prydligt inbunden i ett enkelt klotband med ryggtiteln Mordet vid Sillgatan m.fl. Den visade sig innehålla fyra olika berättelser/romaner, varav den första hette just Mordet vid Sillgatan. Ur en polismans papper. Göteborgsroman. Tryckt 1911 på C.R. Holmqvists boktryckeri, Göteborg. Ingen kände till denna roman: den finns inte indexerad i Kungl. bibliotekets databas LIBRIS, den finns inte på UB i Göteborg och varken Deckarbiblioteket i Eskilstuna eller Johan Wopenka, som sysslat mycket med katalogisering av kriminalromaner, kände till varken den eller vem som kunde tänkas ligga bakom författarpseudonymen Wilda. Möjligen kan det vara så att skriften aldrig har publicerats i bokform.

De övriga berättelserna i bandet har titlarna Seraljens stjärna av Martin Lindgren, Så älskar en kejsare av Arth. Freese samt Synd och bot av Karl Detlef. Samtliga är tryckta hos C.R. Holmqvists boktr. och har tryckåret 1912. Lindgrens och Detlefs verk är kända av LIBRIS i tidigare upplagor från 1877 respektive 1879. Freese tycks däremot inte någon kännas vid.


Nå, vad handlar då Mordet vid Sillgatan om? Ja, inte har det mycket med Sillgatan (nuvarande Postgatan i Västra Nordstan) att göra, ordet Sillgatan är överhuvud taget inte nämnt i texten. Det finns en vag Göteborgsanknytning, Kungsgatan och Gustaf Adolfs torg skymtar vid ett tillfälle vardera. Det förekommer en utflykt till Kungälv men utan några topografiska detaljer. Det skulle mycket väl kunna vara en översatt utländsk förebild, som är överförd till lokala förhållanden, intrigen är universell. Tiden är dock angiven: 1820-tal.

Grosshandlaren Carlman blir mördad med ett pistolskott i sitt arbetsrum. Han bor tillsammans med sina två brorsdöttrar och diverse tjänstefolk. Men alla dörrar är låsta och ingen har setts lämna huset. Den som berättar är Gustaf Streiffe, som ibland anges vara polisman, ibland advokat. "Borgmästaren" deltar mycket aktivt i berättelsen, han besöker mordplatsen, anhåller förhör och tycks leda utredningen av brottet, kanske inte vad man väntar sig i Sverige, men jag kan 1820-talets polisarbete för dåligt att bedöma detta.

Historien är inte helt oäven, det finns en intrig och en viss dramatisk spänning i skildringen, men det är mycket känslofullt. Damerna är upprörda, gråter och svimmar och gör hemlighetsfulla uttalanden, nya mord tillstöter, tidigare okända personager dyker upp medan den gode Streiffe är upprörd över att någon ens kan misstänka de unga och oskuldsfulla damerna - som han har en viss relation till - för något otillbörligt. Men till slut avger bokhållaren full bekännelse, Streiffes oro blir stillad och kanske får han ihop det med den vackraste av brorsdöttrarna:

Vad mig angår, invaggades jag från denna dag i en lycklig dröm, ur vilken jag aldrig skall vakna, hälst som glansen från Eleonoras ögon allt sedan dess varit ledstjärnan på min levnads stig.

Men vad är det för en bok?
Mycket talar för att volymen Mordet vid Sillgatan m.fl. inte är en "bok" utan en samling prydligt urklippta, sammanfogade och inbundna tidnings- eller tidskriftsföljetonger. Sådana var vanliga vid den aktuella tiden, alla göteborgstidningarna hade sådana löpande med ett avsnitt om 6-8 sidor per dag eller vecka. En del av dessa var original, i de bättre tidningarna av lite bättre författare och tvärtom. Mycket var säkert översättningar eller adaptationer av utländska original. Karaktären på de fyra ingående romanerna ansluter väl till vad som förekom som följetonger i göteborgspressen vid denna tid.

De fyra böckerna eller följetongerna i den aktuella volymen är alla tryckta på tunt tidningspapper, trycket är ojämnt och också typografien ändrar karaktär mitt i en av romanerna. Tittar man noga kan man se att här och var finns en tryckt linje i överkanten, som stämmer med den inramning som skilde följetongerna från den övriga tidningstexten. På baksidan av den allra sista sidan i den sista romanen återfinns annan tidningstext (gåtor, rebus, notiser; karaktär av "nöjessida"). Längst ner på den plats som arksignaturer finns i en tryckt bok, finns på var åttonde sida noteringen Mordet vid Sillgatan åtföljt av ett nr. Man kan tänka sig att denna märkning avgränsar de publicerade avsnitten.

Om denna hypotes är korrekt så borde det gå att återfinna Sillgatsmordet i någon dagstidning från den aktuella tiden. Jag har snabbt gjort några stickprov i de göteborgstidningar, som gavs ut den aktuella tiden, men inte gjort något fynd. Wopenka har funnit en notis om att C.R. Holmqvists boktryckeri gav ut tidningen Göteborgs Nyheter. Det kanske är där som vår historia kan återfinnas, jakten fortsätter.

Eleonora bevisar sin oskuld för Streiffe.

Upplösningen
Efter ytterligare en vända på tidskriftsbiblioteket blev sanningen uppenbarad. Och tipset om Göteborgs Nyheter visade sig fruktbart. Tidningen utkom som veckoblad i två omgångar, 1884-85 och efter ett uppehåll ånyo 1892-1921, något som inte hindrar att 1912 rubriceras som 28:e årgången. Priset var 5 öre, innehållet var i högsta grad blandat med lokala och internationella nyheter i notisform, rätt mycket annonser, lite skvaller, lite rebusar och så då 8 sidor följetong i varje nummer. Tidningen var "populär bland den bredaste publiken" skriver Enar Jonsson i Press och pressfolk, 1972.

Och mycket riktigt, den 7 oktober 1911 startade som följetong Mordet vid Sillgatan och fortsatte i 26 avsnitt. Den åtföljdes av de övriga i mitt bokband sammanhäftade romanerna: 9 mars 1912 började Synd och bot, 24 maj Seraljens stjärna och 1 november Så älskar en kejsare.

Några av de redaktionella puffar, som gjordes innan publiceringen av Mordet vid Sillgatan.
Intressant är att historien anges gå tillbaka på "en ur verkliga livet gripen händelse.
Till sist en undring: visserligen var det billigare för 100 år sedan att gå till bokbindaren, men vem ur "den bredaste publiken" hade råd att binda in fyra romanföljetonger från den göteborgska veckopressen? Dessutom är boken påfallande oläst. Kan det vara så att jag fått i min hand boktryckare Holmqvists eget arkivexemplar?

onsdag 16 november 2016

Gothenburg i Edinburgh

Mellan Skottland och Sverige, och i synnerhet Göteborg, finns starka historiska band. Under 1600-talet skedde samröret mest i form av skotska regementen, som deltog i stormaktstidens "svenska" krigshärar. Under 1700-talet sökte sig många skotska affärsmän till Göteborg och blev bofasta här. Flera av de släkter, som varit tongivande under Göteborgs utveckling, har skotska rötter, namn som Dickson, Chalmers, Keiller, Carnegie, Gibson - för att nämna några, är kända långt utanför staden. Insatserna i den andra riktningen, alltså det göteborgska inflytandet i Skottland, har inte varit av samma omfattning, men i varje fall en företeelse exporterades i mitten av 1800-talet från Göteborg till ett antal platser i Skottland, nämligen Göteborgssystemet.

Tanken bakom det som kom att kallas Göteborgssystemet var inte att förbjuda alkoholförsäljning, men att förvandla oreglerat krogsupande till en form av icke vinstdrivande värdshusrörelse, där visserligen alkohol serverades men under strikt reglerade former och med större fokus på mat än på öl- och spritserveringen. Lokalerna skulle vara "sunda, ljusa, rymliga och lagda under allmänhetens ögon" (NF). Överskottet skulle återanvändas till allmänt gagneliga investeringar som lånebibliotek, läsesalar och badstugor. I Göteborg infördes systemet 1865, Handelstidningens redaktör S.A. Hedlund var starkt pådrivande. Under de kommande åren fick det efterföljare såväl i Stockholm, i grannländerna, på kontinenten som i Storbritannien, där systemet är känt under beteckningen "the Gothenburg system".

När jag över påskhelgen i år besökte min dotter i Edinburgh passade jag på att också leta upp en av de tre kvarvarande "Gothenburg pubs", som finns kvar i Skottland, nämligen The Prestoungrange Gothenburg Pub. Den ligger dock inte inom Edinburghs stadsgräns utan någon mil österut efter Firth of Forth, i det lilla samhället Prestonpans. Ett namn som för evigt är inskrivet i den skotska historien. I slaget vid Prestonpans i september 1745 besegrade nämligen "Bonnie Prince Charlie" engelsmännen och den segern var inledningen till skottarnas till en början framgångsrika marsch söderut - innan man tvingades retirera hem igen och där upproret tre månader senare fick sin fasansfulla upplösning i slakten på de dimmiga myrarna vid Culloden.


Mitt i byn ligger den erade byggnad, där The Gothenburg Pub eller The Goth håller hus. Det finns som alltid flera avdelningar, det är ordning och reda och en gemytlig stämning råder. Det är skönt när det regnar och blåser (som det nästan alltid gör i Skottland, så även denna dag) att få sig en pint vid disken.

The Prestoungrange Gothenburg Pub (med dotter i regnet)
Byggnaden är från 1908 men genomgick en genomgripande renovering 2002-2004. Drivande i ombyggnad och drift av verksamheten har varit och är Dr Gordon Prestoungrange, Baron of Prestoungrange and Dolphistoun, välbeställd företagsekonom, tidigare professor i USA och Kanada. Där kolbrytning, saltkokning och tegelbränning i gamla tider var traktens levebröd har baronen strävat att skapa nya arbetstillfällen och samtidigt bevara gamla traditioner, inte minst då vad gäller The Goth . Bland aktiviteterna märks en satsning på muralmålningar, som med hjälp av lokala amatörr och inbjudna konstnärer idag återfinns på många platser i samhället. Överskottet av pubverksamheten används - i Göteborgssystemets anda - till olika kulturella satsningar.

Invändigt ser puben ut som de flesta andra, men restaureringen har bevarat mycket
av den gamla art deco-inspirerade inredningen
Uppe i pubens övervåning finns en minnestavla, som uppmärksammar banden till Göteborgs stad och det besök i Prestonpans, som Göteborgs dåvarande stadsfullmäktiges ordförande Jörgen Linder avlade 2003. Om man känner för det kan även mindre sällskap hyra in sig i Lord Mayor's Bar.

Hur många Gothenburg Pubs, som en gång var i drift i (det mestadels kolgruvetäta östra) Skottland är inte känt. Men puben i Prestonpans är inte den enda kvarvarande, det finns en Goth i Armadale och en Dean Tavern i den lilla orten Newtongrange, som drivits enligt Göteborgssystemets principer, men aldrig kallat sig för Gothenburg Pub. Båda dessa orter ligger några mil syd/sydväst om Edinburgh.


---------------------------------
Heyman, Eva: Systemet lever vidare i Skottland. - Göteborgs-Posten 24 maj 2013.
Skarin Frykman, Birgitta: Skottar i Göteborg - Gothenburg i Skottland. - Kungl. Vetenskaps- och vitterhets-samhället i Göteborg. Årsbok 2011, sid. 68-79.
www.prestoungrange.org/gothenburg/html

Boksamlarbloggen åter igång

Ja då kör vi igång igen då. Eller vad man ska säga. I nästan nio månader har jag inte mäktat med några nya inlägg, bloggen har verkligen stått still. Och det är inte bra: en blogg skall inte stå still, då tappar man säkert läsare. Och den som skriver kommer dessutom ur rytmen, och motståndet att återuppta bloggandet igen bara ökar. Till min glädje kan jag dock konstatera att en och annan hört av sig under stillaståendet med mestadels glada tillrop: uppmuntrat till nya inlägg, givit tips på ämnen att belysa och undrat om man blivit död eller vad.

Kombinationen av relativ ohälsa, alltför många andra åtaganden med deadline och resor hit och dit har dock krävt sin tribut, samtidigt som det går att konstatera att det var lättare "förr" att hålla många bollar i luften. Någon gång kunde man ju till och med vara på två platser samtidigt.

Bokhistoria i Sachsen
I början av oktober hade jag i alla fall möjlighet att följa med Wargentinsällskapet på en mycket givande bokhistorisk resa till Sachsen (eller kanske man skall säga Nieder-Sachsen), med den outtröttlige Christian Irhammar som väl rekognoscerad och påläst "Reiseleiter". Med Wolfenbüttel som replipunkt reste vi runt i omgivningarna och besökte bibliotek, kyrkor och kloster. Vi fick ta del av en - mestadels till katolska kyrkan - anknuten högkultur, som frambringat nästan ofattbara skatter, tusen (!) år gamla. Handskrivna illustrerade manuskript, broderade mäss-skrudar, underbara arbeten i silver och guld. Vad gjorde vi i Sverige för tusen år sedan?

De medeltida välbevarade banden står på rad i det lilla Marktkirchenbibliothek i Goslar
 och från visningen av biblioteket i "Museum der deutschen Erklärung" i Halberstadt.
Ett av de mest imponerande biblioteken - och den kanske mest genomarbetade visningen - vi fick vara med om var på Universitätsbibliothek Clausthal, halvvägs upp i Harzgebirges skogar, där man framför allt bedriver undervisning och forskning i gruvbrytning och metallurgi. En stor andel av studenterna är från utlandet, främst Kina. Men här fanns bokliga skatter inom alla ämnesområden!

Från visningen av universitetsbibliotheket i Clausthal. T h den första tryckta koranen, Hamburg 1694.
Vi fortsatte småningom till också Hildesheim, där vi besåg både Dombibliothek, domens makalösa skattkammare och den enligt uppgift 1000-åriga rosen, som växer utanför domkyrkokoret och som hållits vid liv både under andra världskrigets härjningar och många köldnätter. De olika grenarna var till och med försedda med årtal. I Wolfenbüttel besökte vi både det berömda Herzog August Bibliothek och Lessinghaus. Efter en avvikelse till närbeläget bränneri med avsmakning och inköp av starka drycker guidades vi även runt på Schloss Corvey, varifrån enligt uppgift Ansgar utgick i sitt nordliga kristnande. Slottskyrkan är världsarv och biblioteket imponerade kanske mest genom sin fantastiska kollektion av välfyllda bokskåp (där vi dock tyvärr inte fick botanisera på egen hand).

Hemresan gick med buss via ett regnigt Berlin, där vi ändå hann med besöka det nu 20 år gamla men för många ändå nya Denkmal sur Erinnerung an die Bücherverbrennung. Det är alltså ett minnesmärke över det bokbål som nazisterna igångsatte 10 maj 1933, då 20.000 böcker, främst av judiska författare brändes. Minnesmärket innehåller i ett underjordiskt utrymme tomma bokhyllor med plats för lika många böcker. Det är inte tillgängligt, utan kan endast iakttas via en glasplatta i stenläggningen utanför operan vid Unter den Linden.

Nazisternas bokbål 1933 och minnesmärket, som är utfört av den israeliska konstnärinnan Micha Ullman,
utanför Berlinoperan vid Under den Linden. Det invigdes 1995.
Läst under tiden
En hel del nyutkommen Göteborgslitteratur har dykt upp de gångna månaderna. Bland det jag särskilt fastnat för finns Ninni Trossholmens bok Arvid Bjerkes Utbynäs - bilder, minnen och berättelser. Ninni är etnolog, om än numera något pensionerad, men fortfarande aktiv. Hon har tidigare skrivit om Utby, men här fokuserar hon särskilt på arkitekten Arvid Bjerkes och hans farbror Anders Mattssons insatser som villabyggare i senjugendstil. Boken är arkitekturhistoria, men handlar också mycket om människorna i husen. Fint producerad bok.

Också Urban Rydins bok Bröderna Röhss har varit rolig att studera. Författaren är ättling till den ogifte Wilhelm Röhss, som hade en långvarig utomäktenskaplig förbindelse med Amalia Rydin. Han har tidigare mest utgivit av trycket skrifter om beskattning av fåmansföretag, men här föreligger en läsvärd, spännande och mycket väl dokumenterad skildring av bröderna Röhss, deras affärsverksamheter och donationerna till Göteborgs stad. Mycket värdefull information!


Slutligen måste nämnas en bok, som inte är faktabaserad utan en rejäl skröna, men en mycket underhållande sådan, Tomas Arvidssons Blåst på sommarvind. Tomas är gammal hvitfeldtare, student 1964, under sin aktiva karriär både tidningsredaktör (Östra Småland, Barometern) och värmländsk TV-chef, numera "fri skribent". Vi var några stycken som i förra veckan, på Hvitfeldtskas kamratförenings höstmöte, hade tillfälle höra honom berätta om sina minnen av skoltiden och hur han under en morgonbön för nu många decennier sedan fick idén till bokens intrig. Det handlar alltså om hur Carl Larssons väldiga målning (3 x 11 meter) i Hvitfeldtska gymnasiets aula blir stulen och förvecklingarna kring stöld och uppklarning av stöld. Mycket medvetet utan inslag av det överdrivna våld, som annars präglar dagens deckare. Den gamle studierektorn Jan Bertilsson är inte längre huvudperson, som han var i böckerna från 1970-talet, Enkelstöten, Dubbelstöten med flera, men hans bror, Björn Bertilsson, pensionerad läkare, förekommer i historien.  Trevlig läsning och mycket inslag av lokalfärg från skolan på 1950/60-talet, lärarna och vaktmästaren, som vi alla kände och var rädda för, men som í varje fall jag aldrig känt som "Dynamit-Olsson". Vi sa bara Olsson, han med nyckelknippan, han som stängde läroverkets stora port på slaget klockan åtta. Då gällde det att vara innanför!

Göteborgskännare har gått bort
Efter lång tids kämpande med sjukdom har Ove Drejenstam helt nyligen gått bort. Ove var kontinuitetsbevarare i Göteborgianagruppen, han var den ende som hade deltagit i den gamla gruppen redan för 20 år sedan eller mer. Han var en stor kännare av Göteborgslitteraturen, han hade kunskap både om böcker och samlare. Han var försynt och skröt inte med sitt vetande, men han vill gärna att det skulle bli rätt och riktigt. Särskilt klappade hans hjärta för Västra Frölunda, i dess hembygdsförening var han mångårigt aktiv och såg länge till att det kom ut nya skrifter minst en gång om året. Också i Bohusläns hembygdsförbund verkade han på senare år och hjälpte till med tidningen Bohusarvet. Vi är många som kommer att sakna Ove framöver, hans kloka kommentarer och den trivsamhet han spred omkring sig.

måndag 15 februari 2016

Kungliga autografer i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 8

Jag vet inte hur gammal traditionen är att kungliga personer, i samband med invigningar och ceremonier av annat slag, ristar sitt namn i anslutning till det invigda föremålet. I varje fall för Göteborgs del torde ingen konung före Oscar II ha gjort någon sådan notering. Oscar gjorde det dock på åtminstone två platser, dels på en av pelarna i valvet vid entrébyggnaden till Kvibergs kaserner (där kansli och officersmäss var inrymda), dels på Sahlgrenska sjukhuset.

Fyra kungar på samma ställe
Valvet som omger entrén till Kviberg är tämligen unikt, då där faktiskt finns inristade namnen på våra fyra senaste regenter - Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf. Oscar II satte dit sitt namn i anslutning till att Göta artilleriregemente (blivande A2) flyttade ut från den gamla artillerikasernen på Kungshöjd till de nya kasernerna vid Kviberg 1895. Gustaf V skrev sitt namn 1914, Gustaf VI Adolf 1951 och Carl XVI Gustaf 1980 (men då hade A 2 lagts ner och kasernerna tagits i bruk av luftvärnsregementet Lv6).

 
Entrévalvet till kanslihuset på Kvibergs kaserner med de fyra kungliga namnteckningarna (till vänster
Gustaf 1914, Gustaf Adolf 1951, till höger Oscar 1895 och Carl Gustaf 1980). Därunder t v skriver
Gustaf V sin namnteckning och t Carl XVI Gustaf sin (bilderna ur Lv6 50 år). 
Kungliga besök på Sahlgrenska sjukhuset
När det var dags att inviga "det fjärde" Sahlgrenska sjukhuset på sin nya - och som det vid den tiden säkert tedde sig ganska avlägsna - lokalisation i Änggårdsbergen, tillkallades konung Oscar II för att
"inmura slutstenen". Detta skedde den 24 augusti 1899. Hundra år och några månader senare gjorde kung Carl XVI Gustaf sjukhuset den äran, den 2 december 1999.
 
 
Under mellantiden hade dock såväl Gustaf V som Gustaf VI Adolf fått möjlighet att fästa sina namn på andra byggnader i sjukhuskomplexet. Gustaf V:s namn finns på en platta vid entrén till Jubileumskliniken, som tillkom med medel, som samlades in till konungens 70-årsdag 1928 och som invigdes 1943. Sexton år senare, på hösten 1959, var det dags att ta Centralkomplexet i "det femte" Sahlgrenska sjukhuset i bruk. Den gången var det Gustaf VI Adolf som fick förrätta invigningen och i samband därmed skrev han sin eleganta autograf invid stora entrén. För ovanlighetens skull fick då även drottning Louise få med sin - något blygsammare - signatur.
 
 
Gustaf VI Adolfs namnteckning finns också på en marmorplatta i det som idag är Aeroseum, men som vid det aktuella tillfället (15 maj 1955) var den nya berghangaren för dåvarande Göta flygflottilj (F 9) på Säve.
 
Gustaf V i farten
"Gamle kungen", som vi säger som uppnått mogen ålder, dvs V-Gurra, skrev sitt namn på ytterligare minst två platser. En är välkänd och flitigt återgiven, nämligen minnesstenen vid Kallebäcks källa, jag har tidigare berört den i ett inlägg (2014-11-16), den andra inte så lätt observerad, där den sitter på bergväggen bredvid trappan, som leder upp till gamla Navigationsskolan. Trappan kallas idag för Gunnar Carlssons trappor, till minne av skeppsredaren , chefen för Transantlantic mm, Gunnar Carlsson (1887-1967). Det som är lite egendomligt är att namnteckningen inte är åtföljd av varken datum eller anledning till inskriptionen. Det bara står Gustaf i karakteristisk stil på bergväggen. Att den skulle ha ristats i samband med någon invigning av Navigationsskolan föreföll rimligt, och med hjälp från Per M kan konstateras att det var om- och tillbyggnaden 1915-1916, som var anledning till kungens besök. I GHT den 8 juli 1918 beskrivs kungens besök och hans rundvandring i de nya lokalerna. "På vägen ner från skolan mot Magasinskvarteren ritade konungen sitt namn på en bergvägg av Kvarnberget, varefter konungen avreste hyllad av de församlade".
 
Till vänster Gustaf V i färd med att rista sitt namn på sockeln till minnesstenen vid Kallebäcks källa 1937, en liten kudde kan vara bra att sitta på när man är 79 år. I mitten trappan upp till f d Navigationsskolan (Gunnar Carlssons trappor). En pil markerar kung Gustafs namnteckning, som synes till höger.
Palmhuset
Den färskaste kungliga autografen återfinner vi i Palmhuset på Trädgårdsföreningen. Förmodligen när Palmhuset invigdes efter renoveringen 1986 var kung Carl Gustaf och drottning Silvia på besök, som framgår av den lilla minnessten, som ligger strax innanför entrén.
 
Så summerar vi de kungliga göteborgska autograferna kommer vi fram till följande
                Oscar II - 2 (Kviberg, Sahlgrenska)
                Gustaf V - 4 (Kviberg, Jubileumskliniken, Kallebäck, Navigationsskolan)
                Gustaf VI Adolf - 3 (Kviberg, Centralblocket Sahlgrenska, Säve)
                Carl XVI Gustaf - 3 (Kviberg, Sahlgrenska, Palmhuset)
 
Det är mycket möjligt att fler namnteckningar/inristningar finnes, om någon kan komplettera min lista är jag tacksam för besked. Jag trodde länge att Oscar II hade satt sitt namn någonstans på det som kallas Oscar II:s fort vid Käringberget, men enligt sakkunniga på området finns ingen sådan inskription. Och kronprinsessan Victoria har - såvitt känt - ännu inte ristat sitt namn någonstans i Göteborg. Däremot har faktiskt den norska kronprinsessan Mette-Marit för ett par år sedan lämnat sitt namn på en sten utanför Norska kyrkan på Skånegatan
 


söndag 24 januari 2016

Scouting for boys och Ebbe Lieberath

En sensommardag några år in på förra seklet befann sig gymnastikdirektören vid Högre latinläroverket i Göteborg, Ebbe Lieberath, på en ångbåtstur i den bohuslänska skärgården, någonstans norr om Marstrand. Han har själv berättat vad som hände

I ångarens folktomma salong, där jag satt och slöade en stund mellan saltduscharna ute på däck, fick jag händelsevis fatt i en brun häftad bok på engelska, Scouting for boys, av Baden-Powell. Som renodlad göteborgare och alltså "engelsman" av övertygelse kände jag mycket väl till Baden-Powell, vilkens bragder under boerkriget kommit mitt unga knekthjärta att klappa hårdare än vanligt. En bok av den mannen! Adjö med all beundran för det oändligt sköna Kattegatts vågor! Jag läste och läste, glömde kaffet och det urgamla wienerbrödet, som åkte fram och åter på salongsbordet - jag bara läste. Detta var just det grepp om pojkarna, som jag längtat efter att finna! ... Helt kort efteråt ringde min bokförläggare Erik Åkerlund med anmodan att översätta en bok åt honom - Scouting for Boys!


Om Baden-Powell (1857-1941) kan man skriva mycket, mest känd är han dels för sin ledning av försvaret av staden Mafeking 1899-1900 mot överlägsna motståndare under boerkriget, dels för att han i samband därmed etablerade en kår av kadetter (pojkar i yngre tonåren) för att inom befästningarna arbeta med transporter, kommunikation och rekognoscering = scouter. För att göra en lång historia kort kan man säga att ur detta kom småningom Baden-Powells initiativ till och livslånga engagemang för scoutrörelsen.

Medlemmar av kadettkåren i Mafeking 1899 (från Wikipedia).
Lieberath och scouting
Om Ebbe  Lieberath (1871-1937) kan man också skriva mycket. 1909 hade han varit verksam som gymnastiklärare vid Östra Real i Göteborg i tre år och vid Gamla Latin i fyra år, han var också kapten vid Västgöta regemente. Kontakten med Baden-Powells bok blev en klockren träff, väldigt mycket däri stämde med hans egen syn på hur ungdomen (erkannerligen unga män, det skall sägas) skulle "uppfostras" eller kanske snarare stödjas och stimuleras på vägen in i vuxenlivet. Hans översättning av boken kom ut 1909. Undertiteln är talande: En handbok för öfning i god medborgaranda.

Om man en gång varit scout (för min del dock inte mer än något år) så känner man igen det mesta. Här finns informationer om vad en scout är, hur han skall vara, om scouthälsningen, uniformen och scoutlagen. Och i övrigt förstås väderlekskunskap, signalering, knutar, lägereldar, spårning, smygjakt och livräddning. Kanske något mer vid sidan av det idag politiskt korrekta ter sig avsnittet om Enskildheter hos människor.

Att i hemlighet iakttaga människor och kunna läsa deras karaktärer och tankar, är af största betydelse i handel och affärer, i synnerhet för ett bodbiträde eller säljare, då han skall förmå folk att köpa saker, eller att afslöja en som ser ut att vara en svindlare ... Gången visar ofta hurudan karaktör en person har, t ex en bråkig och skräflig liten man, som rusar åstad med korta steg och stora armrörelser; den nervöse mannens brådskande ryckiga steg; luffarens långsamma, tölpiga gång; de lätta, raska, tysta stegen hos en scout osv ... Förvisso är den "tjuslock" som somliga ungdomar ha i pannan ett säkert tecken på dumhet. Ansiktets form är ett godt uttryck för mannens karaktär. Ni kan kanske angifva karaktären hos dessa gentlemän?

 
Baden-Powell framhåller hur viktig hållningen och gången är hos en äkta scout: "En tung slö hållning undertrycker alla de inre organen och hindrar dem att utföra sitt arbete ordentligt, och därför är en människa med dålig hållning ofta sjuk eller krasslig". Scouten bör verkligen öva sig i att gå på rätt sätt:


Minnesbilder av Lieberath
Det finns flera publicerade minnesintryck av Lieberath i rollen som gymnastiklärare på "Gamla Latin" och i samband med de första aktiviteterna i riktning mot en svensk scoutrörelse. Så skriver t ex Mauritz Nabbholt (student 1916) i en artikel "När scoutrörelsen kom till Sverige":

Han hade en enastående förmåga att förstå pojksjälen och ta pojkar på det rätta sättet. Hans både bokstavligt och bildligt raka uppträdande - han var en mycket ståtlig man och såg manligt bra ut - hans humor och glimten i ögat tilltalade pojkarna och de beundrade honom kolossalt ... Så småningom sipprade det ut att det var Baden-Powells "Scouting for boys" han höll på med att översätta ... Under en gymnastiklektion började Lieberath att berätta om denne märklige man och hans rörelse och vad den gick ut på och frågade om inte vi skulle vilja vara med på någonting sådant och bad oss i så fall komma till gymnastikhuset en viss afton och så var det ett gäng intresserade som hörsammade kallelsen ... därefter började vi lära oss slå en del knopar, tyda vissa tecken i skog och mark och väder för att sluta med att göra scouttecknet och svära scouteden "Alltid redo". Det hela var naturligtvis mycket både högtidligt och spännande för en liten 12-års grabb.

Ebbe Lieberath (till vänster) med Lord Baden-Powell vid ett scoutläger 1927.
Ur Elis Anderssons "hyllningsbok".
Lieberath försökte till en början komma på ett svenskt namn på scouting och närmast till hands var det ordagranna "spejarpojkar". Urban Ohlander berättar i en annan årgång av Gamla latinares årsbok om en nybliven scout, som iförd prydlig scoutuniform och bredbrättad hatt passerade "Feskekörka", varvid en medlem av den permanenta ledighetskommittén, på det för trakten karakteristiska idiomet,  uppmärksammade det nya inslaget i Fisktorgets fysionomi. Hans häpnad tog sig ett spontant uttryck: "Spejarepojkar! Ska i spionera på fesken?"

Bland många andra namnförslag fastnade man slutligen för Riddarpojkarna. Nabbholt anger att en tidning startades med namnet Riddarpojken, som skulle ha ingått som bilaga till veckotidningen Allt för alla. Sannolikt minns han dock i detta fall fel. Under en kort period utkom däremot tidningen Var redo som bilaga till Veckojournalen.

Tidningen Var Redo utkom med endast 15 nr under tiden juni-december 1910. UB Göteborg.
I första numret berättar Lieberath under rubriken "Riddarpojkarne i Göteborg" om hur intresset för scouting spred sig "med förfärande fart" bland ungdomar i staden och om det mödosamma arbetet att få igång en fungerande organisation:

Nu går allt sin gilla gång ... övningarna pågå dagligen, närhelst trupperledarna ha tid därtill, eller också arbeta patrullerna självständigt efter anvisning av truppledarne. Lördag eftermiddagar och söndagar äro i regeln alla trupper ute på öfning. Bönder, godsägare och villaägare i trakten rent av överbjuda varandra i vänlighet och tillmötesgående ... Organiserandet af kåren skedde efter följande grunder: 1) alla samhällsklasser tillsammans så mycket som möjligt; 2) patrullen är goda vänners och närmare bekantas egen sammanslutning.

Mycket av Lieberaths inställning måste ha varit revolutionerande vid den tiden och hans värderingar och arbetssätt skulle utan vidare kunna användas i ett modernt ledarskapsprogram, 100 år senare!

Författaren Lieberath
Den mångbegåvade gymnastikdirektören blev med åren också en etablerad och produktiv författare, främst av pojkböcker, där huvudpersonen (eller som det vanligen är huvudpersonerna) karakteriseras av de egenskaper och dygder, som Lieberath förknippade med scoutbegreppet. Som Ylva Blomqvist skriver

De (böckerna) hyllar den starka, friska, disciplinerade människan som kan skida fjorton mil och lyda order utan att blinka, på samma gång som de visar en värme och ömhet inför de svaga  och stor psykologisk finkänslighet. Modern pedagogik varvas med ett hyllande av traditionella värderingar.


Säkert blev det med åren ett trettiotal böcker, om vad Lieberath kallade "klämmiga pojkar", ett par romaner, men de flesta samlingar av korta berättelser. Det är mycket bus, mycket rackartyg, hävdande av manlighet, uppgörelser och slagsmål - men däremellan kan det bli förvånansvärt känslosamt. Man bryr sig om sina kompisar, sörjer med och stödjer den som har drabbats av sorg och man gråter tillsammans över oförrätter. "Ebbe Lieberath jämkar i scoutböckerna ihop den romantiske hjältens storslagna känsloutlevelser med den moderna nutidsmänniskans behärskning".

Den egna uppväxten
Man kan dock säga att det mest läsvärda av det Lieberath skrev - i varje fall för en nutida vuxen läsare - är hans minnen från uppväxtåren, Mina första femton år, utgiven 1930. Det finns stora paralleller mellan skildringen av hans egen uppväxt och hur han berättar om "klämmiga pojkar" i ungdomsböckerna. Den unge Ebbe var inget ljus i skolan, han hade dåliga betyg i det mesta utom gymnastik. Han berättar om livet i skolan, om sina kamrater och vad allt de hade för sig:

En särdeles omtyckt sport var att tråckla ihop käringar i trängseln så att de satt ihop som siamesiska tvillingar, när de sedan skulle gå åt vart sitt håll,

Lieberaths berättelse om sin uppväxt är samtidigt en göteborgsskildring så god som någon. Här finns olika miljöer, från Södra vägen, Getebergsäng, Pustervik och Liseberg, där familjen bodde i huset mittemot det som idag kallas "Värdshuset". Här trivdes den unge Ebbe och skildrar i lyriska ordalag omgivningarna och de många eskapaderna i naturen ut mot och förbi Delsjöarna. Pappan, som var tjänsteman och småningom överinspektör i Tullverket, var i mycket hans förebild och dennes syn på uppfostran och kamratskap mellan generationerna måste ha betytt mycket för att forma Ebbe Lieberaths egna värderingar och engagemang för ungdomen.

Det är få göteborgska memoarer som på ett så friskt och levande sätt skildrar sin tid, som Lieberaths Mina första femton år. Här är mycket som berättar hur livet levdes i en (kanske övre) medelklassfamilj de sista decennierna av 1800-talet, om miljön i staden och i synnerhet de lyckliga åren på Liseberg med omgivningar.


Guldmedaljören Lieberath
Det går inte att avsluta noteringarna om gymnastikdirektören, scoutrörelsegrundaren och författaren Lieberath utan att notera att han en gång i tiden också blev olympisk guldmedaljör. Det var vid "solskensolympiaden" i Stockholm 1912 och grenen hette förmodligen gruppgymnastik för herrar enligt Lings schema (eller liknande). Det hade börjat genom att Lieberath samlat några av sina bästa gymnaster på Latinläroverket, senare vid andra skolor i Göteborg och slutligen genom att "dammsuga" landet på förmågor till en trupp, som han själv tränade och sedan ledde i tävlingen. Dels var det ett massframträdande, men också en elittävlan för en grupp av 24 gymnaster. Konkurrensen var nog inte gigantisk, men den svenska truppen tilldelades i alla fall guldmedaljen. Och för en göteborgare är det särskilt värt notera att i truppen ingick också Pelle Bertilsson, senare efterträdare till Lieberath som gymnastikdirektör och kanske mest känd för sin stuga i Delsjöterrängen i östra Göteborg (se inlägg på denna blogg 2012-11-18).


Andersson, Elis: Ungdomens man. En bok om Ebbe Lieberath. Gebers, Stockholm, 1938.
Blomqvist, Ylva: Klämmiga pojkar. Fostran, ideal och modernisering i Ebbe Lieberaths scoutböcker. - Barnboken 1999, vol. 22/2, sid. 24-38.
Lieberath, Ebbe: Mina första femton år. Bonniers, Stockholm, 1930.
Lieberath, Ebbe: Spår som icke förskräcka. - Hågkomster och livsintryck, saml. 11. Uppsala, 1930, sid. 93-105.
Nabbholt, Mauritz: När scoutrörelsen kom till Sverige. - Gamla latinares årsbok1976, sid. 33-35.
Ohlander, Urban: Slottsskogen och några gamla latinare. - Gamla latinares årsbok 1975, sid. 59-61.
Puke, Margareta: Scoutings historia. Svenska scoutförbundet, Stockholm, 1982.

måndag 18 januari 2016

Servières läspulpet mm

Städar på en hylla längst ner i biblioteket, som verkligen innehåller diverse ting: astronomi, djuphavsforskning, krigets vardag, hur man fotograferar flickor, vägskyltars etnologi och medicinska motiv på frimärken. Också några böcker om teknik, som annars inte är min starka sida, och där bjuder sig ett något tummat exemplar av Gaston Tissandiers bok Vetenskapliga tidsfördrif eller Undervisning och lek från 1882.

 
Jag intresserar mig särskilt för kapitlet En vetenskapsälskares boning, som beskriver hur en fransk ädling, Nicolas Grollier de Servière (1596-1689), i Lyon ägnade sig åt att skapa de mest fantasifulla apparater och arrangerade dem i sitt hem till ett "cabinet", som vissa dagar i veckan hölls tillgängligt för "allmänheten". Den för en boksamlare kanske intressantaste konstruktionen var den roterande läspulpeten.
 
 
Tissandier skriver
 
På läspulpeten funnos hyllor, anbragta i omkretsen af ett stort hjul ... Förrän man börjar sitt arbete, läggas på pulpetens hyllor de böcker, som man anser sig för tillfället behöfva. Man sätter sig i en länsstol och läser i den bok, som ligger framför på hyllan; vill man se i en annan bok vänder man blott på hjulet, så får man den framför sig.
 
Nystar man vidare i denna uppslagsända visar det sig dock att Servière inte var först på banan. Redan 1588 hade en italiensk militärtekniker, Agostino Ramelli, publicerat Le diverse et artificiose machine del Capitano Agostino Ramelli och däri också presenterat sin version av bokhjulet. Han själv såg detta som "a beautiful and ingenious machine, very useful and convenient for anybody who takes pleasure in study, especially for those who are indisposed and tormented by gout". Gikt var ett stillasittandets gissel på den tiden
 
 
Nåväl, den gode Tissandier (1843-1899) var bland mycket annat kemist, metereolog, aviatör och äventyrare i största allmänhet. Tillsammans med några kompanjoner skall han 1875 med en varmluftballong ha nått den imponerande höjden av 8.600 meter. Bland övriga maskiner i vetenskapsälskarens hem rekommenderar Tissandier särskilt skrivmaskinen, den elektriska respektive den pneumatiska pennan, kopieringsmaskinen, kromografen och kampylometern. En jordglob, en stjärnvisare, olika typer av ur och räknemaskiner, en vattenbarometer - och inte minst en stegräknare bör också ingå i arsenalen.
 
Hvar och en, som gjort vetenskapliga exkursioner eller utflygter i allmänhet, vet nog, huru gerna man emellanåt önskar att något så när känna längden af den tillryggalagda vägen. Då man icke är i besittning af en noggrann specialkarta, på hvilken man i alla enskildheter kan följa den väg, man gått, och sålunda beräkna dennas längd, finnes icke något annat medel än att räkna det antal steg, man pått, för att komma från en punkt till en annan. Men detta är ett  tråkigt göra, och dessutom kan detta beräkningssätt blifva behäftadt med åtskilliga misstag, emedan vandrarens uppmärksamhet merändels vändes till omgifningarne eller är upptagen af vetenskapliga funderingar.
 
I synnerhet den tekniskt intresserade rekommenderas verkligen Tissandiers bok. Här finns plats för att återuppväcka många gamla försummade innovativa konstruktioner, t ex "den amrickanska simapparaten". Ett måste för varje välskräddad gentleman!