Jag intresserar mig särskilt för kapitlet En vetenskapsälskares boning, som beskriver hur en fransk ädling, Nicolas Grollier de Servière (1596-1689), i Lyon ägnade sig åt att skapa de mest fantasifulla apparater och arrangerade dem i sitt hem till ett "cabinet", som vissa dagar i veckan hölls tillgängligt för "allmänheten". Den för en boksamlare kanske intressantaste konstruktionen var den roterande läspulpeten.
Tissandier skriver
På läspulpeten funnos hyllor, anbragta i omkretsen af ett stort hjul ... Förrän man börjar sitt arbete, läggas på pulpetens hyllor de böcker, som man anser sig för tillfället behöfva. Man sätter sig i en länsstol och läser i den bok, som ligger framför på hyllan; vill man se i en annan bok vänder man blott på hjulet, så får man den framför sig.
Nystar man vidare i denna uppslagsända visar det sig dock att Servière inte var först på banan. Redan 1588 hade en italiensk militärtekniker, Agostino Ramelli, publicerat Le diverse et artificiose machine del Capitano Agostino Ramelli och däri också presenterat sin version av bokhjulet. Han själv såg detta som "a beautiful and ingenious machine, very useful and convenient for anybody who takes pleasure in study, especially for those who are indisposed and tormented by gout". Gikt var ett stillasittandets gissel på den tiden
Nåväl, den gode Tissandier (1843-1899) var bland mycket annat kemist, metereolog, aviatör och äventyrare i största allmänhet. Tillsammans med några kompanjoner skall han 1875 med en varmluftballong ha nått den imponerande höjden av 8.600 meter. Bland övriga maskiner i vetenskapsälskarens hem rekommenderar Tissandier särskilt skrivmaskinen, den elektriska respektive den pneumatiska pennan, kopieringsmaskinen, kromografen och kampylometern. En jordglob, en stjärnvisare, olika typer av ur och räknemaskiner, en vattenbarometer - och inte minst en stegräknare bör också ingå i arsenalen.
Hvar och en, som gjort vetenskapliga exkursioner eller utflygter i allmänhet, vet nog, huru gerna man emellanåt önskar att något så när känna längden af den tillryggalagda vägen. Då man icke är i besittning af en noggrann specialkarta, på hvilken man i alla enskildheter kan följa den väg, man gått, och sålunda beräkna dennas längd, finnes icke något annat medel än att räkna det antal steg, man pått, för att komma från en punkt till en annan. Men detta är ett tråkigt göra, och dessutom kan detta beräkningssätt blifva behäftadt med åtskilliga misstag, emedan vandrarens uppmärksamhet merändels vändes till omgifningarne eller är upptagen af vetenskapliga funderingar.
I synnerhet den tekniskt intresserade rekommenderas verkligen Tissandiers bok. Här finns plats för att återuppväcka många gamla försummade innovativa konstruktioner, t ex "den amrickanska simapparaten". Ett måste för varje välskräddad gentleman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar