På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (4)

Än en gång tillåter jag mig att - med hjälp av Wettergrens Julprogram och min egen gamla och prydligt maskinskrivna (hur kunde man ha så mycket tid då?) bokförteckning - återvända 50 år i tiden. Vad låg på bokhandelsdisken (sådana fanns ännu 1965!) och vad hamnade på mitt eget nattduksbord under året 1965?

Normalt sett brukade Wettergrens Julprogram summera det gångna årets bestsellers, vanligen var det årsboken När-Var-Hur som toppade, följd av storsäljarna Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg, Stieg Trenter och Kar de Mumma. 1966 gav man dock upp försöken att rangordna storsäljarna, illustrerat av nedanstående kommentar:

Och visst, saker och ting var i begynnande upplösning: Rolling Stones spelade på Svenska Mässan, i augusti var det kravaller med långhåriga skolungdomar på Götaplatsen, mellanölet introducerades och Säröbanan lades ner. Det kändes nog att 1968 var i antågande. Men den stora sensationen i bokhandeln var alltså "detta egendomliga läsintresse" som kom i dagen, bl a med utgivandet av de röda kärleksböckerna. Det var Forsbergs förlag i Malmö som stod för lanseringen. Redaktör och flitig bidragsgivare var Bengt Anderberg. Den statliga censuren hade mildrats och tanken var nu att visa att även erotiska berättelser kunde ha litterär kvalitet. Redan under första året medverkade t ex PC Jersild, Göran Tunström, Svante Foerster, Anderz Harning, Loka Enmark och Carl Henrik Svenstedt - för att nämna några. Antologierna hette helt enkelt Kärlek 1, Kärlek 2, Kärlek 3 etc, och de såldes i stora upplagor. Men som jag minns det låg inte böckerna längst fram på bokhandelsdisken. De blev i alla fall utgångspunkten för en snabb utveckling av kommersiell erotik. Det följde flera andra liknande serier, t ex Sänghästen, och motsvarande utveckling sågs också när det gällde veckopress och film.

Skrönor
Men i 1965 års bokutgivning fanns förstås verk av högre litterär kvalitet. Och för mig var det de fantastiska berättelsernas år. En väldigt häftig läsupplevelse var PC Jersilds genombrottsroman Calvinols resa genom världen, en helt sanslös skröna, mycket underhållande. Den litterära termen var väl pikareskroman. Särskilt munter var den satiriska akademiska avhandlingen Om de akustiska mikroberna, i synnerhet för oss som i Göteborg vid just den tiden höll på med att på olika sätt parodiera det akademiska livet, liksom andra högtravande samhällsordningar, i spex, revyer och ordenssällskap. Jersilds framställning hade en omisskännlig studentikos jargong = vetenskaplig rappakalja:

De akustiska mikrobernas inaktiva vilostadium, teckenorganismerna, kan studeras med otaliga metoder. De är utomordentligt tacksamma att kultivera; man kan odla dem på snart sagt vilket substrat som helst: papper, papyrus, pergament, sten, trä, lera etc. ... För att överföra teckenorganismerna till deras aktiva form, de akustiska mikroberna, har hittills fordrats ett värddjur, vilket i så gott som alla fall varit människan. ... En direkt överföring av den inaktiva teckenmikroben via phonografen till en aktiv akustisk mikrob har ännu inte lyckats, även om försök har gjorts att direkt på membranen eller rullen rista eller fotografiskt kopiera teckenorganismer.

Också Sven Delblancs bok Homunculus är en sorts skröna eller burlesk eller fantasi eller förfärlig historia eller vad man ska kalla det. Politisk satir. Jag hade aldrig läst något liknande men hade mycket nöje av den. Jagad av utländska agenter håller Sebastian på med sina experiment, i syfte att framställa en liten människa, en homunculus

Batterier av flaskor. lerkrus och glaskärl med fosfor, kvicksilver, väteperoxid och fettsyra. papplådor och bruna påsar med järn, svavel, kalk, pulvriserat kol. Badkaret var till hälften fyllt av en trög, rödbrun vätska. En elektrisk doppvärmare nedsänkt i vätskan, den svarta sladden ormade sig över kanten och ut över golvet i en slinga. En mättad, nästan kväljande lukt av jord och kompost. Sebastian lyfte badkarstermometern, drypande av fet, rödbrun vätska. Trettisju och två. Det får duga. Är allting redo? I natt. Här. Nu. Jag måste lyckas. Darrande strök han eld på en tändsticka ...

Att Fritiof Nilsson Piraten var en mästare på skrönor var ju vid det här laget väl dokumenterat. Nu kom han ut med Millionären och andra historier. Här dyker patron Esping, bocken i örtagården, upp på nytt, liksom Jakob bokhandlare men också nya burleska personager. Piraten alltid nöjsam läsning.

För övrigt kan noteras att en annan mästare på skrönor, Torgny Lindgren, faktiskt debuterade detta år, men inte med några berättelser om västerbottniska särlingar utan med en liten diktsamling med titeln Plåtsax, hjärtats instrument, som jag inte tror många lade märke till då och knappas uppmärksammat senare heller.

Gunnar Ekelöf inledde detta år sin märkliga svit av diktböcker, inspirerade av bysantinska myter, med Diwan över fursten av Emgion. Minns den som en stark läsupplevelse, men mycket av undertexten gick mig nog förbi.

Annan läsning
Ja, 1965 var också ett år som för denne skribent innebar införskaffande av boktitlar som Vad skall barnet heta?, Lisa Larssons Heminredning och lite längre fram på året Benjamin Spocks Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran. Spock var definitivt ett stort stöd för nyblivna föräldrar.

En märklig romanserie inleddes också detta år, Maj Sjöwalls och Per Wahlöös samhällskritiska deckare - eller som de själva rubricerade dem: polisromaner - med kriminalassisten Martin Beck och hans kollektiv av medhjälpare i huvudrollen. Den första boken hette Roseanna och följdes av nio andra under en tioårsperiod. Det var en härlig tid! Och en helt ny era, fjärran från Stieg Trenter och Maria Lang, vars pusseldeckare i nästan två decennier dominerat den svenska deckarmarknaden.

Bland övriga minnesvärda läsningar kommer jag särskilt ihåg Leonard Cohens Älsklingsleken, som kom direkt som pocketbok. "Karriären" som romanförfattare tog dock i praktiken slut när han 1967 släppte sin första LP Songs of Leonard Cohen.

Göteborgiana
Jämfört med dagens produktion av göteborgsböcker var det inte många titlar i bokhandeln som rörde staden eller västkusten. Men Harry Hjörne gav ut sina memoarer Äventyr i tidningarnas värld och Maja Kjellin, som vid denna tid var mycket produktiv gav ut Kvarteret Kommerserådet och en bok om Wijkska och Wernerska villorna. Algot Mattsson redigerade historiken över Broströmskoncernen, Tre generationer på sju hav.

Men den i särklass vackraste västkustboken detta år var Arne Gadds Kust i väster, charmerande text och kongeniala teckningar och akvareller. Gadd hade tidigare givit ut ett par småböcker om båtar, människorna ombord, kust och hav och han skrev också artiklar i samma ämnen för GHT. Bonniers hade uppmärksammat hans arbeten och givit honom i uppdrag att skriva en bok om västkusten. I Författaren själv (1993) skriver Gadd om sig själv (i tredje person)

Året närmast efter sitt avhopp från sin anställning - han var då i 40-årsåldern - ägnade han åt den stora bok om Bohuskusten som han i många år hade drömt om att göra. Den skulle ge en uppfattning om landskapet i dess av havet skapade särart, dess flora och fauna, dess historiska bakgrund, dess människor och deras samhällen och näringsfång och inte minst hur de påverkades av havets omedelbara närhet. Resultatet blev Kust i väster.

Jag tycker man tveklöst kan säga att han lyckades väl. Och de följande 10-15 åren kom - ofta lagom till julhandeln - nya böcker av hans hand, om Bohuslän, Göteborg och människor och miljöer han mött där. Allt skrivet och tecknat i en personlig, rofylld, reflekterande stil

Stävprydnad från ångaren Göteborg. Ur Arne Gadds Kust i väster.