Summa sidvisningar

måndag 9 december 2013

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan

Även i år tillåter jag mig att bläddra 50 år tillbaka för att utröna vad som låg på bokhandelsdiskarna inför julen 1963. Mitt hjälpmedel är det s k Julprogram, som gavs ut av Wettergrens (eller möjligen fortfarande Wettergren & Kerbers) bokhandel och som tog upp i stort sett alla böcker som givits ut under året.

Den under året i särklass mest sålda skönlitterära boken var Dag Hammarskjölds Vägmärken, som totalt såldes i inte mindre än 93.000 ex. Hammarskjölds död i en flygolycka (om det nu var en olycka) hösten året innan hade skakat om det svenska folket och intresset var enormt för den dagbok eller vitbok "rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud", som påträffats efter hans död och som nu i redigerad form hade publicerats lagom till julhandeln. Nummer två på bestsellerlistan var Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Det hade gått fyra år sedan den fjärde och sista delen av utvandrareposet hade publicerats, men nu återvände Moberg till emigranttemat, om än med annan vinkling. Fortsättningen av listan var mer förutsägbar, där fanns årets deckare av Stieg Trenter och Maria Lang (ingen av dem någon höjdare) och förstås kåsörerna Cello och Kar de Mumma, som alla såldes i mellan 25.000 och 40.000 ex. I denna välkända skara hade dock även Kerstin Ekman trängt sig in med Dödsklockan, den sista deckaren hon skrev innan författarskapet tog en annan vändning.

Den absoluta toppnoteringen på bästsäljarlistan innehade dock - liksom föregående år - årsboken När-Var-Hur, förmodligen mycket användbar som present såväl till Fars dag som till julafton, såld i 103.000 ex. Under året hade också utgivits den första svenska kartboken över Europa, Europaguiden, den såldes i 60.000 ex. Alf Henriksons Svensk historia i två delar kom ut i sin första upplaga, genom åren följd av många andra i växlande format och utstyrsel.

Ser man till den svenska skönlitteraturen i övrigt kan man notera Sven Delblancs debutbok Prästkappan, Lars Forssells skådespel Söndagspromenaden, Lars Noréns debut Syrener, snö - förmodligen inte läst av många - och en samling prosastycken av Harry Martinson Utsikt från en grästuva, hans första bok på många år.

Två böcker, som utkom 1963, blev mycket diskuterade och omdebatterade. Den ena var Rachel Carsons Tyst vår, som angrep användningen av DDT och andra biocider i jordbruket. Det var ett djärvt debattinlägg, långt före sin tid, engagerade många och för den spirande miljörörelsen blev det en bibel. Den andra var C Northcote Parkinsons Parkinsons lag, vari författaren beskrev det som många länge hade haft på känn, men som nu fick sin med matematisk skärpa fastlagda definition: Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det eller Hur sju personer kan fås att utföra arbete för en. Man kan också uttrycka det som Har man mycket att göra blir det mycket gjort; har man lite att göra blir det lite gjort. Parkinson var egentligen marinhistoriker, utvidgade efter hand sina "lagar" men skrev också sjöromaner från napoleontiden och en "biografi" över Horatio Hornblower, CS Foresters fiktive sjöhjälte.

Intressant är att ta del av katalogens avsnitt om Teknik och populärvetenskap. Här återfinns titlar som TV-felsökning, TV-teknik, Datamaskiner ("om elektronhjärnor, robotmaskiner och annan databehandling"), Hur jag får ut mest av min Saab, För er som har TV, Bandspelare och  Långfärdskörning. Nog är det så att viss litteratur åldras snabbare än annan.

Vad låg på mitt eget nattduksbord?
Ja inte var det så hemskt mycket av det dagsaktuella. Med hjälp av min sparade förteckning över inköpta böcker kan jag konstatera att min läsning 1963 till största delen formades av vad som gavs ut i de nu rikt flödande pocketbokserierna och därigenom blev tillgängligt till överkomligt pris. Det mesta av "den stora litteraturen" var ännu oläst. Så det blev Huxley, Sartre, Brecht, Rilke, Oscar Wilde, Pinter, Hemingway, Salinger, Blixen men inte så mycket svenskt. Raymond Chandler dominerade bland deckarna, flera av hans böcker var redan inne på andra varvet. Och Jules Feiffer och Stephen Potter var husgudar.

En stor del av våren detta år ägnade jag åt tentamensläsning i medicin - vilket innebar att annan läsning fick maka på sig - och under tre månader trängde jag igenom Harrisons Principles of Internal Medicine från pärm till pärm. Förstås inte på nattduksbordet men väl vid skrivbordet. Så mycket invärtesmedicin som då har jag aldrig senare kunnat. Under hösten började jag vikariera som medicinunderläkare i Mölndal, där jag sedan skulle bli kvar i nästan sex år. Chefen, Gunnar Welin, blev en viktig förebild för mig och eftersom han hade ett särskilt intresse för leversjukdomar införskaffade jag förstås Sheila Sherlocks Diseases of the liver and biliary system i dess nyutkomna tredje upplaga. Dame Sheila (som hon blev 1978) vore egentligen värd en egen uppsats: hon var irländska och kom från enkla förhållanden, kämpade sig till en utbildningsplats i Edinburgh under mellankrigstiden, gjorde leverbiopsi till en praktiskt användbar diagnostisk metod, blev den förste professorn i medicin vid Royal Free Hospital i London, erhöll en rad framstående utmärkelser och förblev till sin död 2001 världens ledande leverspecialist och småningom Grand Old Lady. Hennes lärobok - skriven av henne ensam - är en "British textbook" när den är som allra bäst: klar och distinkt, men ändå personlig, väl tryckt, prydligt inbunden och med en alldeles omisskännlig inspirerande doft när man öppnar den (ber om ursäkt för mina kanske något udda biblio-olfaktoriska böjelser, men visst är det viktigt både hur en bok ser ut, känns och - ja just det: doftar - i synnerhet om man skall umgås med den under lång tid).


Jag läste förstås Hammarskjölds Vägmärken, men kan inte påstå att jag kunde ta till mig mycket av texten, jag var inte mogen för det, allt var upphöjt, vackert men till stor del ouppnåeligt. Större intryck på mig personligen gjorde då Sven Fagerbergs Svärdfäktarna., läst på en parkbänk under några soldisiga dagar i Tuilerierna i Paris. Årets vackraste bok var den engelske lantprästen Gilbert Whites Naturen i Selborne, för första gången översatt till svenska och med Gunnar Brusewitz underbara teckningar. En sådan skildring hjälper en gammal fältbiolog att hålla naturintresset levande.

August Strindberg började jag vid den här tiden intressera mig för, läste mycket av honom och om honom och plockade på mig vad jag hittade på antikvariat, men det var ännu långt till dess jag snöade in totalt. Göteborgsböcker hamnade också på mina hyllor lite då och då, inte särskilt planmässigt än så länge. Men 1963 kom två göteborgsskildringar ut, som blivit av bestående glädje. Dels var det Lars Ulvenstams Göteborg. En stad och dess människor, dels Kjell Hjerns antologi med texter om staden En bok om Göteborg.


Ulvenstams bok är den mer personliga av de två. Han berättar om människor, möten och miljöer, ofta med udda personligheter och människor utanför de styrandes krets, allt skildrat med en ömsint humor. Hjerns antologi innehåller bidrag från olika håll, många av dem med litterära kvaliteter (Ekelöf, Hillbäck, Sjöstrand, Anderberg, Sun Axelsson för att nämna några), med växlande ingångsvinklar: kultur, musik, teater, akademi, arkitektur, sjöfart, och med växlande lokalt fokus: Gårda, Slottsskogen, Lundby. Det är två sinsemellan väldigt olika böcker, men enligt min mening bland det finaste som skrivits om Göteborg och göteborgarna. Och de bär med sig en omisskännlig doft av 60-talet, igenkännbar för oss som var med redan då.

fredag 6 december 2013

Gården La Fin

Man lär så länge man lever. Att det fanns ett landeri i Göteborg, som bar det egendomliga namnet Lafin, och var det låg, och när det fanns och vart det tog vägen - det hade jag verkligen ingen aning om. Men min syster, som ibland knyter nya bekantskaper och får höra berättelser om de mest skilda ting, hade nu kommit i kontakt med en äldre kvinna, som bestämt hävdade att hon vuxit upp just på landeriet Lafin. Och vad mera: hon var beredd följa med oss och visa var gården fanns.

Det blev att gå hem och läsa på, men inte fann jag mycket skrivet om den.  Gården skulle ha legat en bit uppför älven, på östra sidan - och faktiskt i Historiskt kartverk, utgivet till Göteborgsutställningen, fanns på en karta från 1921 namnet Lafin. En gård belägen nära den gamla landsvägen norrut mot Lilla Edet, mellan Hospitalskyrkogården och renhållningsverkets station i Skräppekärr.

 
Inte heller på Stadsmuseet hittade jag någon som kände till gården, men det gick ändå att plocka fram en del information. Det hade verkligen funnits ett landeri på platsen, som ursprungligen hette  Skräppekärr. Som barn vet jag att jag hört någon vuxen säga ungefär "ja den där brôten får man köra till Skräppekärr" och aldrig hade jag då trott annat än att Skräppekärr hade med skräp att göra. Ett ställe där man dumpade skräp - vilket man ju faktiskt också gjorde. Men namnet är mycket gammalt, den äldsta formen var Skräppe, och namnet sägs ha med verbet skräppa=bullra att göra. Landeriets mark omfattade i gamla tider området mellan Lärjeholm i norr (gränsen däremot var också länsgräns) och Hospitalet i söder, Göta älv i väster och bergbranten i öster. Beteckningen landeri hade i äldre tider en vidare innebörd än vad vi känner från 1700-talets göteborgska landerier. Någon egentlig bebyggelse utöver ett litet torp fanns inte på Skräppekärr förrän under 1800-talets senare del.
 
Först i slutet av 1700-talet dyker namnet Lafin upp, ibland stavat La fin (=slutet, stadens sista utpost åt detta håll). Möjligen var det Skräppekärrs torp som kallades så. Namnet fick sedan följa med när den egentliga landeribyggnaden  på Skräppekärr uppfördes någon gång kring 1870. Så här såg den ut på 1950-talet.
 
 
Idag är byggnaden borta. Riktigt när den revs har jag inte lyckats få klarhet i, men förmodligen någon gång under 1970-talet. Av tidningsklipp från 1969-70 framgår att den då - tillsammans med bl a Lärjeholms gård - var i farozonen, men räddades kvar genom insatser från bl a museichefen Allan T. Nilsson. Det var förstås vägar som skulle fram. Några år senare fick den trots allt lämna in, medan Lärjeholms huvudbyggnad fortfarande står kvar.
 
Nåja, vi for i alla fall ut till platsen för det gamla Lafin. Vår ciceron Britt Gustafsson, 91 år, hade alltså växt upp på gården och mindes allt liv och rörelse som fanns kring den förr i tiden. Då fanns inte bara huvudbyggnaden utan också stall och uthus, en vacker allé upp från stora vägen och hon mindes särskilt en stor silverpoppel, som stod framför huset. Fastigheten, som ägdes eller disponerades av Renhållningsstyrelsen innehåll två lägenheter i var sitt plan. Föräldrarna, Robert och Anna Ering, med två barn bodde i övervåningen, i undervåningen fanns Nils Frisk med sin familj, varav sonen senare lät tala om sig i andra sammanhang - han blev professor i indoeuropeisk språkforskning och under den tid jag studerade på Göteborgs universitet var han "min rektor", Jöns Ivan Hjalmar Frisk. Både Ering och Frisk innehade chefstjänster på Renhållningsverkets avfallshanteringsstation i Skräppekärr, som låg på gångavstånd, nere vid älven.
 
Britt hade med sig en bild, som sannolikt hade tagits 1936. Framför huvudbyggnaden på Skräppekärr eller Lafin, som det då kallades, står Britt med hunden Tello, brodern Einar, föräldrarna samt några äldre släktingar. Bakom det prydliga bostadshuset låg stall och bodar, till vänster gick allén upp från stora vägen. Men nu var det 2013 och hur vi letade kunde vi inte hitta minsta återstod av den forna glansen. Husen var borta, den vackra allén var borta och någon silverpoppel kunde vi inte se skymten av. Det enda som minde om gången tid var Renhållningsverkets ännu bevarade arbetarbostäder som fortfarande ligger i en rad utefter Gamlestadsvägen.