Summa sidvisningar

onsdag 28 december 2011

El Marinéro och Jubileumsutställningen

Den stora Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes högtidligen av konung Gustaf V den 8 maj 1923. Efter den pampiga invigningen vidtog lunch för de inbjudna, besök på utställningarna och småningom galamiddag i utställningsrestaurangen för 2.000 gäster. Allting var storslaget och även sett från dagens perspektiv en enorm tillställning. Honoratiores bar civil högtidsdräkt eller paraduniform redan från tidiga förmiddagen, korrektheten i detta hade diskuterats utförligt i pressen i förväg, men tydligen var det konungens egen önskan som villfors. Allt som förekom blev föremål för detaljerad skildring i svensk och utländsk dags- och veckopress. Hela sommaren skrevs det sedan om de otaliga aktiviteter som förekom i Göteborg, mer eller mindre fast knutna till själva utställningen. Allt tycks ha hänt just här just då.

Vad som däremot inte noterats, varken i de böcker, som de senaste åren utkommit om utställningen, eller  i Tomas Hernqvists "kataloger" över tryckt utställningsmaterial, är Evert Taubes bidrag till festligheterna. När jag gick igenom material på en av mina många hyllor med göteborgiana "hittade" jag för några veckor sedan ett nothäfte med musiken till Evert Taubes melodi "El Marinéro"


Överst på framsidan av nothäftet står tryckt "Till Göteborgs damer vid Jubileums-Festen den 8 maj 1923". Det fyrsidiga häftet är tryckt hos Eiken & Schildknecht, Emil Carelius, K. Hov-Musikhandel, Stockholm, 1923. Det innehåller enbart n oter, ingen sångtext. På framsidan har Taube skrivit en personlig dedikation till kanslirådet och fru Harald Wiens "med hjärtligaste tack för sist" och också strukit under orden "den 8 maj".

Melodin "El Marinéro" (sjömannen) tycks vara en av Taubes mindre kända alster. Den är inspelad på grammofon vid ett enda tillfälle, den 23 maj 1923 på skivbolaget "Gramophone Company". Olle Edström skriver om melodin i sin bok om Evert Taubes musik "På inspelningen spelar Gustaf Elmer Nilsson piano och Knut Esbjörnsson violin. Taube bidrar här och där med vissling eller sång". Någon egentlig sångtext finns dock inte till melodin. Det skall vara en av de första genuina tangomelodierna som gavs ut i Sverige och den har även efter argentinska mått en mycket genuin karaktär.

Men vilken är då kopplingen till Jubileumsutställningen? Jag har gått igenom relevanta delar av det stora klipparkiv kring utställningen, som finns bevarat på UB i Göteborg - och inte en rad om att Taube på något sätt officiellt medverkade i festligheterna. Annars fanns många möjligheter, t ex festmiddagen med avslutande dans till orkester i den stora rotundan, galaföreställningen på Stora Teatern och olika dansorkestrar som spelade på Liseberg. Två revyer spelades i staden jubileumssommaren: Karl Gerhard och John Botwid stod för ruljangsen på Folkteatern och Gabriel Alw med ensemble på Lisebergsteatern (hans insats som manusförfattare blev dock brutalt sågad av kritiken). Men ingenstädes någon trubadur med nyskriven tangomelodi. Evert var 1923 fortfarande i början av sin karriär, men hade publicerat både visor och en prosabok och året innan den uppmärksammade "På kryss med Ellinor". Han hade haft många engagemang som vissångare runt om i landet. Det är knappast troligt att det inte i pressen skulle ha uppmärksammats om han haft någon framträdande roll i festligheterna.

Kanske ville Taube bara på sitt lite yviga chevalerska sätt utnyttja tillfället att knyta an till den händelse som våren 1923 var på allas läppar. Kanske hade han planerat någon form av närvaro som inte blev av. Kanske deltog han i någon privat tillställning som inbjuden underhållare. Hans understrykning av "den 8 maj" på notomslaget antyder ju att något ändå inträffade den dagen. Svaret på detta får vi nog aldrig veta. Det enda bestående spåret i pressen är en annons för melodin i Vecko-Journalen den 13 maj 1923, nu omdöpt till "Sjömans-Tango".


_____________________________________________________

Edström, Olle: Evert Taubes musik, 2007.
78-or & film. Hemsida om svensk musik och film 1900 - 1960, adress http://medlem.spray.se/filmoch78or/index.htm
Klippböcker från Jubileumsutställningen. Göteborgs universitetsbibliotek.

torsdag 22 december 2011

Ännu en Strobl

Tack vare Åke S i Laholm, som läst mina tidigare utläggningar om tecknaren Stefan Strobl (19 juni, 25 augusti) , har ytterligare en publikation med teckningar av honom dykt upp. Det är en jultidning från 1926 med namnet "Nya Hallänninga-Jul". Vad jag kunnat finna utkom ett sådant litet häfte till julen under 20-talet, kanske redan från 1919 som "Hallänninga-Jul" och senare som "Nya Hallänninga-Jul", kanske även några år på 30-talet (UB i Göteborg har ingen komplett serie).  Sannolikt marknadsfördes tidningen framför allt i Laholm med omnejd. Innehållet är mycket lokalt färgat.


I det aktuella häftet finns 20 karikatyrer, förmodligen av lokala koryféer i Laholm, alla försedda med några satiriska strofer på knagglig vers. För en nutida läsare är det inte särskilt roligt. En av de avporträtterade är den excentriska borgmästaren Axel Malmqvist, åtminstone lokalt känd för sina pekoralistiska teaterstycken. Mannen på omslaget är tyvärr inte identifierad. För Strobl var väl detta ett beställningsjobb bland andra, det märks att teckningarna är från ett tidigt skede av hans karriär, de har ännu inte nått den elegans, som finns i porträtten från Uppsala och Stockholm i mitten av 40-talet.

torsdag 24 november 2011

De Redligas Samfund

Hösten 1788 utgavs i Göteborg en liten anonym skrift om 12 sidor med titeln "Tal, Hållit för De Redligas Samfund, I slutet af October Månad 1788". Den är tryckt, som det står "på egit förlag af Samuel Norberg, Kongl. Gymn. Boktr."


Texten anslår redan från början en magistral ton "Ärlige och förståndige Män! För Eder, wördaste Bröder, som synens hwad I ären, och ären hwad I wiljen synas, Män af ärlighet och förstånd! ... För Eder är det en rättskaffens heder at tala om sanning och rätt, om kärlek til Fäderneslandet: För Eder är Gudsfruktan, tro och ära inga swassande ljud utan bemärkelse, för Eder går det ej an, at åtskilja Konung och Fädernesland." Den fortsatta texten uppmanar på tidens blomstrande språk åhörarna - vilka de nu var - att inte visa någon feghet, att återuppväcka nationens traditionella dådkraft, att vara konungen och fäderneslandet trogna. "

Den händelsen ware långt fjerran från os, at en Swensk Konung funne sig wanmägtig af lydandes motwilja, och öfwergifwen af egit folk, i fiendernas åsyn! ... Ack! låten ej denna skammen drabba Nationen! ej drabba de redlige och agtningswärde ... I, som kännen Sweriges fordna öden, huru ofta det warit på en gång skakadt af Utländskt wåld och inbördes oenighet; men ockstillika, hwad stora ting Edert - de redligas Samfund alltid förmått åstadkomma til et folks upprättelse.

Med åberopande av "huru kärleken till Fäderneslandet eldat trenne Sturars, en Engelbrechts och Gustaf Ericssons bröst" och av den store Gustaf Adolph "som med så mycken trohet, så utmärkt Manndom, gått fienderna till mötes" fortsätter talaren/skribenten att ingjuta mod och förtröstan. För att tolv sidor av högstämda utgjutelser senare sluta med "Prisade ware wåre Arf-Furstars mod och kärlek för Fäderneslandet! Wälsignad den enighet som råder i Konunga-Huset! och ware den åtfölgd af all folkets trohet och lydnad!" Det är möjligt att förräderiet mot Gustaf III i Anjala tidigare under sommaren 1788 ligger bakom en del formuleringar, men det nämns aldrig explicit.

Vad är då detta för en pamflett? Vad är bakgrunden till dess tillkomst? Och vem är den anonyme författaren? Skall man tro titelsidan är det tryckta ett tal hållit i Göteborg "i slutet af October Månad 1788". Det finns dock i texten inga direkta anspelningar på varken göteborgska förhållanden eller personer eller den aktuella tidpunkten, allt är uttryckt i väldigt allmänna ordalag.

Göteborg oktober 1788
Situationen i Göteborg hösten 1788 präglades starkt av den dansk-norska invasion, som inletts med att trupper gått in i norra Bohuslän de första dagarna i september, och sedan avancerat ner genom länet med Göteborg som mål. Försvaret av staden var starkt eftersatt och möjligheterna att klara en belägring helt otillräckliga. Gustaf III, som brådstörtat återvänt till Stockholm efter sitt finsk-ryska äventyr, insåg situationens allvar - men också dess möjligheter - och tog sig i snabba transporter via Mora, Karlstad och Mariestad ner till Göteborg, där han efter en viss palaver blir insläppt genom Drottningporten sent på kvällen den 3 oktober. Kungens närvaro höjer omedelbart stridsmoralen hos stadens befolkning, den gamle inkompetente kommendanten du Rietz avskedas och borgerskapet förklarar sig villigt att ställa stora lån till kungens förfogande. På Stora torget den 7 oktober förklarar sig garnisonen villig "att följa sin Konung i liv och död."

Det är i detta läge inte helt lätt att förstå att någon i ett högstämt tal skulle behöva ingjuta ytterligare mod och kräva helhjärtad uppslutning kring monarken. Men kanske var det så att den uppskruvade entusiasmen sviktade när tiden gick och både det militära läget och de diplomatiska ansträngningarna att få slut på stridigheterna tycktes gå i stå. I Götheborgs Nyheter av den 25 oktober kan man sålunda läsa ett tillkännagivande  från borgmästaren och rådet, att den som är antecknad i borgerskapets infantericorps rulla men försummar att infinna sig till vakthållning skall betala böter och vara skyldig anskaffa ersättare. Några dagar tidigare (22 oktober) hade konungen också misslyckats med att få generalstabens stöd för att bryta den ingångna vapenvilan och gå till anfall mot trupperna i Bohuslän-Dalsland.

Vem är författaren?
Men vem är då författaren till skriften? Hos Bygdén finns ingen uppgift och jag har inte heller någon annan stans lyckats hitta ett omnämnande av talet. Så därför får det tills vidare enbart bli gissningar. Varken Gudrun Nyberg eller Bertil Holmström, som nyligen skrivit om de aktuella händelserna, har något tips. Det var säkert inte ovanligt vid denna tid att man dolde utspel och kritik bakom alias eller anonymt författarskap. En tanke skulle vara att uttrycket "på egit förlag" antydde att boktryckaren Samuel Norberg själv stått för talet. Men han är inte känd för varken verbal förmåga eller vilja att delta i den offentliga debatten. Formuleringen skall nog mer ses som att skriften var tillkommen på författarens eget initiativ och utan hjälp av förläggare.

Något sällskap eller orden som vid den aktuella tidpunkten lystrade till benämningen De Redligas Samfund har jag inte lyckats hitta. Lundin och Strindberg skriver i sin bok Gamla Stockholm om både sällskapet Redliga Svenskar och Redliga förbundet, men båda dessa sammanslutningar var stockholmska företeelser med aktivitet först flera decennier senare. Skalden Thomas Thorild har en passus i en skrift med namnet Över Tryckfriheten och Samhällets styrka från 1784, som möjligen kan vara av intresse. Han skriver där

Låtom oss förnya denna ädla, gamla half-förgätna Orden: de Redligas Samfund. Deras första ord är: Sanning och Styrka. Deras kännemärke är: Ära, Frihet och Höghet. Deras namn är: Ädle, och Medborgare. De hava med sig Naturens första kraft och Guds eviga röst som vill den högsta sällhet. De vandra i det rena Förståndets ljus. Deras grundsats är: att Feghet och Hyckleri är en fri Mans Vanära, det första brott emot Samhället, och i sig själv ej annat, än var Medborgares brott mot sin egen Höghet, sitt egna Värde, och sin egen Lycksalighet.

Ordval och framställningssätt stämmer väl med det tryckta talet, men att Thorild skulle vara direkt inblandad i författandet (annat än möjligen som inspiratör) ter sig helt osannolikt. Han hade tidigare på hösten 1788 lämnat "medelmåttornas paradis" och givit sig av till England. Någon anledning att blanda sig i de göteborgska affärerna hade han inte heller. Ordet "redlig" användes säkert flitigare på 1700-talet än idag, betecknande människor (män), som var redbara, hederliga, kunde ta vara på sig själva. Min tro är att uttrycket "De Redligas Samfund" inte åsyftar någon viss sammanslutning eller orden, utan mera betecknar den samlade borgerligheten i Göteborg.

En annan tanke är att Kommerserådet och Handels och Politie Borgmästaren Daniel Pettersson (1720-1802) skulle vara författaren. Han var från 1760-talet och flera decennier framåt aktiv i ledningen av staden. Han föranstaltade om vattenledningen från Kallebäck, han inrättade Göteborgs Brandförsäkringskontor och han var den som såg till att den Sahlgrenska donationen användes till ett sjukhus. Han anlade planteringar och byggde kanaler. Men han hann även med att vara poet och författare. 1761 hade han givit ut Saga om Mercurius och Vulcanus och 1778 den satiriska dikten Barrabassiade. Året före de aktuella händelserna uppläste han i Kungl. Sällskapet sitt omfattande Skalde-Qväde öfver Ny-Elfsborgs befrielse från danska belägringen år 1719. Han höll gärna tal i högtidliga sammanhang och lät ofta trycka dem efteråt, så t ex i anslutning till konungens avresa från Göteborg den 15 december 1788. Men det förefaller som att han alltid tydligt markerade sitt författarskap. Och någon anledning av just i det aktuella fallet vara anonym ser jag inte.

Talet är rimligen författat av en van skribent. Sådana fanns inte till överflöd i Göteborg de aktuella åren. Hugo Fröding har skrivit om vitterheten i Göteborg i slutet av 1700-talet och därifrån kan man hämta en del tänkbara namn. Men Martin Wallenstråle, som varit med och bildat Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg hade 1781 blivit kyrkoherde i Närke på väg mot biskopsstolen i Kalmar; Johan Simmingsköld hade bidragit med ett glansfullt poem vid Kungl. Sällskapets instiftande 1775 men sedan varit huvudsakligen verksam i Stockholm, varifrån han tillställde redaktionen för Hwad Nytt ett och annat kväde; "de var dock ej många - han var nämligen synnerligen lat - men de röjde dock en viss talang" skriver Fröding; lektorn Alexander Malm hade hållit och låtit trycka diverse tal, bl a med anledning av kronprinsen Gustaf Adolphs födelse 1778 och vid Kungl. Sällskapets årshögtid i januari 1788, men han skyltade alltid med namn på sina tryckta alster; Carl Johan Brunjeansson var ledamot av Kungl. Sällskapet och hade skrivit tal till konungen, men avflyttat till Uddevalla och dessutom avlidit redan 1785.

Så mysteriet kvarstår: vem skrev talet till De Redligas Samfund? Kanske någon som bedriver forskning på den aktuella tidsperioden ser detta inlägg och kan ge ett tips?
____________________________________

Fröding, Hugo: Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden, 1922
Holmström, Bertil: Tio dagar som skakade Göteborg, 2000
Nyberg, Gudrun: Grosshandlare Peter Militz. En bortglömd gustavian stiger fram ur arkiven, 2010
Thorild, Thomas: Att följa ögonblicken. Texter i urval, 2000; tillgänglig via Internet på adressen http://www.svenskaakademien.se/publikationer/svenska_klassiker

lördag 22 oktober 2011

Stig Allan Agroths göteborgsteckningar

"Hagapojken" Stig Allan Agroth måste närmast ha varit besatt av att teckna av gamla hus och rivningshotade stadsmiljöer, i sin egen stadsdel till en början och i andra delar av staden och omgivningarna under senare år. I flera decennier dokumenterade han, främst i enkla tuschteckningar - någon gång i akvareller, linoleumsnitt eller andra tekniker - det Göteborg som var på väg att försvinna. Så här skriver Sven Schånberg om honom 1971

Stig Allan började att rita av sin barndoms kvarter i Haga 1945. Med en hart när otrolig energi steg han upp på morgnarna en kvart i fem för att cykla till platsen för dagens tecknande. En och en halv timma brukade han arbeta febrilt, innan han begav sig till sitt förvärvsarbete ... Ett starkt uttrycksbehov parat med hembygdskänsla drev honom, och driver honom fortfarande, ut i hemstaden för att hinna före grävskoporna till det Göteborg som vi minns från seklets början.

Konstnären har själv beskrivit hur det startade

En god vän som kände min kärlek till min barndoms Haga och trettiotalets Göteborg visade mig Erik Asklunds stockholmsbok Ensamma lyktor, utgiven 1947 ... Aldrig tidigare hade jag mött någon som så målade med ord. En sådan kärleksförklaring på prosa till den goda staden Göteborg var inte lätt att åstadkomma. Men en dokumentation av stadsdelarna, med tusch och penna, först då Haga, Annedal - kortbyxårens jaktmarker - senare de övriga stadsdelarna? Tanken svindlade! Här hade jag en uppgift!

Stig Allan Agroth föddes 1920 och avled 2007. Han hade sitt yrkesarbete - om jag förstått det rätt - på Annons-Krantz reklambyrå vid Kungsportsplatsen. Bodde i Haga på Husargatan 28 som barn och ung men gifte sig och fick barn och flyttade senare till en lägenhet i Kallebäck. Barndomens hus gick upp i rök efter en vindsbrand 1964. Sedan barnaåren var han en hängiven samlare. "Han samlar inte bara på minnen, han samlar på allt, tidningsklipp, bilder, gamla nostalgiska annonser ... rakblad, gamla schampoburkar, tvålar och annat som salutfördes i Haga på den tid det begav sig. Han har också samlat på butiksägare, alla på Husargatan har han dokumenterat och de flesta har han intervjuat och skaffat foton på" skriver Ingrid Wirsin med anledning av att Stig Allans skolklass, Algotpojkarna, firade 60-årsjubileum.

Och samlade på teckningar av göteborgska hus gjorde han verkligen. Både han själv och andra har vittnat om de många tusen teckningar som blev resultatet av åtminstone fyra decenniers idoga dokumentation. Efter hand blev hans gärning allmänt känd och i synnerhet Länssparbanken engagerade sig i att göra urval av hans teckningar tillgängliga för allmänheten, både i form av utställningar och utgivande av mappar med reproduktioner. Han uppmärksammades också av Göteborgs stad genom dess Kulturstipendium 1978.

Hur många teckningsmappar gavs ut?
Det är omöjligt att få ett säkert grepp om hur många teckningar han gjorde, men det måste ha rört sig om flera tusen. Inte heller är det en lätt uppgift att fastställa hur många mappar med teckningsreproduktioner, som gavs ut. Själv skriver han "allt ligger i en skön röra - mapp efter mapp - ja, det går bara inte att få en överblick över allt". I artikeln från 1992 anger han själv antalet mappar till 18, i en del inledande mapptexter sägs de vara "ett tjugotal". Kungl. Bibliotekets databas LIBRIS förtecknar endast sex och årsbibliografierna i Göteborg förr och nu endast ett par stycken. Nedanstående förteckning är gjord med hjälp från olika håll, men den är säkert inte komplett (och årtalsangivelsen är osäker, tryckåret angavs sällan i mapparna). Tryckningen skedde alltid hos Rundqvists tryckeri i Göteborg, men inte heller där finns idag någon klar bild av hur många mappar som gavs ut. Med några få undantag var alla i formatet 44 x 33 cm.



Göteborgsmotiv (5 teckningar). Fem teckningar av stan som förändras. Utg. till Göteborgsjubileet 1971 av Länssparbanken, Göteborg. Inledande text av Sven Schånberg. Ljusgrön mapp.
Redbergsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla Redbergspojkar. Inledande text av Birger Hassel. (1972). Ljusbrun mapp.
Annedalsmotiv (5 teckningar). Utg. av Gamla Annedalspojkar i samarbete med Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Stig Allan Agroth. 1973. Ljusgrön mapp.
Gamlestadsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla gamlestadsflickor och Gamla gamlestadspojkar. Inledande text av Arvid Flygare. (1973). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Motiv från Haga (10 teckningar). En stadsdel i förvandling. Inledande text av Sven Schånberg. (1973). Gulbeige mapp.
Majornamotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Carl Johans församling. Inledande text av Birger Hassel. (1976). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Nya Älvsborg (5 teckningar). Utg. av Svarta Örns Orden i Sverige. Inledande text av Per Carlsson och Gösta Bodman. (1977). Noterad i LIBRIS.
Göteborg - tio motiv från centrala stan (10 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Göteborgs hembygdsförbund. Inledande text av Birger Hassel. (1978). Gulbeige mapp.
Göteborgsmotiv från gamla miljöer (6 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Birger Hassel. (1981). Gulbeige mapp i A4-format. Noterad i LIBRIS.

Kungälvsmotiv (5 teckningar). Utg. av Kungälvs fornminnes- och hembygdsförening i samarbete med Länssparbanken Göteborg. (1976). Noterad i LIBRIS.
Partillemotiv (5 teckningar). Från Partille, Sävedalen och Jonsered. Utg. av Länssparbanken
Göteborg, Partille hembygdsförening och Partille Nyheter. Inledande text av Erik Hägg. 1977.
Lerumsmotiv (5 teckningar). Teckningar från samhället. Utg. av Länssparbanken Göteborg, Lerums bygdegille och Annonsbladet. Förord av Karl Erik Ljungkvist. 1978.
Kungsbackamotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av stan som förändrats.  Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Nordhallands hembygdsförening. Inledande text av Harry Carlberg. 1980. Gulbeige mapp.
Mölnlyckemotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av en bygd i förändring. Utg. av Länssparbanken i Göteborg i samarbete med Råda hembygdsförening. Inledande text av Bernt Strömbom. 1981. Gulbeige mapp .
Vänersborgsmotiv (6 teckningar). Utg. av Vänersborgs söners gille. 1981. Noterad i LIBRIS.

Förutom de reproduktioner som gavs ut i mappar medverkade Stig Allan Agroth också med teckningar i och på omslaget till många av Göteborgs hembygdsförbunds årsskrifter från 1970- och 80-talet. Många av teckningarna från Haga är samlade i den bok Vid Skansbergets fot, som han gav ut tillsammans med Sven Schånberg 1989.

Stig Allan Agroth avled 2007 och man kan undra vart alla hans många tusen teckningar kan ha tagit vägen. Själv har han skrivit att han åtminstone en tid hade dem i ett bankfack, vågade inte ha dem hemma på grund av brandrisken. Ingen tillfrågad visste, men en kontakt med dottersonen Niclas har klargjort att de fortfarande befinner sig i den gamla lägenheten i Kallebäck, men i ett tämligen oöverblickbart skick. Det är bara att hoppas att den viktiga dokumentationen av göteborgska miljöer raskt på något sätt kan bli omhändertagen och bevaras för framtiden. Man kan tycka att Stadsmuseet borde vara den lämpligaste slutstationen.
__________________________

Agroth, Stig Allan: Mitt Göteborg med tusch och penna. Minnen från 40 års hustecknande. Göteborg förr och nu, vol. XXIV (1992), sid. 30-40.
Agroth, Stig Allan och Schånberg, Sven: Vid Skansbergets fot. Alingsås, 1989.
Wirsin, Ingrid: Samlar på Hagaminnen. Göteborgs-Posten 1994-12-04.

torsdag 13 oktober 2011

Inskriptionerna på Valåsberget

Boksamlare behöver inte bara syssla med böcker, även om det i dessa yttersta dagar finns anledning att kraftsamla kring just bokens materialitet. Texter i annan form är självklart också intressanta. Runtom i Göteborg finns mängder av för eftervärlden sparade texter, antingen det rör sig om inristningar i berghällar eller minnesplattor över speciella händelser. Alla berättar de en historia, hugfäster minnet av något som för "inskriptören" var angeläget att bevara åt kommande generationer.

På Valåsberget i Örgryte, idag oftare kallat Överåsberget, finns två gamla inskriptioner i berget, som de flesta inte känner till, båda belägna på den sydligaste udden av berget, varifrån man har en "milsvid" utsikt över Överås, Bö, Jakobsdal och Skår åt öster, Liseberg och stenstadens alla hus åt väster. Båda är över hundra år gamla.

Airys inskription
Den mest kända av inskriptionerna kom till år 1851, då den berömde astronomen G.B. Airy gästade kommerserådet James Dickson på Överås (där dock det nuvarande slottsliknande residenset ännu inte var uppfört och där det bakomliggande berget var i det närmaste helt kalt). Dickson hade våning på Södra hamngatan och använde mest Överås som "sommarnöje". Den 28 juli 1851 var det i alla fall total solförmörkelse och den skall ha varit bäst synlig från södra Sverige, vetenskapsmän från alla hörn i världen sökte sig då hit. 80 % av solskivan var täckt. Både Fredberg och Claes Krantz har beskrivit den uppståndelse, som rådde i Göteborg den dagen. Människor var samlade på alla öppna platser och utsikter och utrustade med sotade glas och kikare. Krantz skriver

På den stora dagen var hela staden på benen, i synnerhet befann sig en talrik publik församlad i Trädgårdsföreningen. Inga intermezzon förspordes, alla följde med intresse det storartade evenemanget. "Att åskådarna erforo ett djupt intryck av det sällsamma skådespelet", heter det i en tidningsnotis, "kunde man finna även därav, att de i allmänhet syntes hava bortglömt den annars dem emellan rådande skillnaden i stånd och villkor, och att de samtalade och meddelade sig åt varandra såsom gamla vänner och bekanta" (I krinolinens tidevarv, sid. 270).

Professor Airy hade väl funnit det lämpligt att observera solförmörkelsen just från Göteborg och kanske var Valåsberget en av de lämpligaste utsiktspunkterna. I varje fall anlände han hit i spetsen för en skara medarbetare, teleskop och annan utrustning, som släpades uppför det branta berget. Det är obekant om han kände Dickson tidigare, men det troliga är väl att denne i efterhand lät det remarkabla besöket bli förevigat med en inskription. Idag ser ristningen ut på nedanstående sätt. Texten är delvis övervuxen med lavar och mycket svårläst. Någon har funnit det lämpligt att kladda sina initialer på nedre delen av hällen och alltihop är halvt täckt av att kringstående buskar breder ut sig. Ingen har underhållit minnesmärket på många år

Texten på berghällen lyder "At this place/the solar eclipse of 28 July 1851/was observed by/G.B. Airy Astronomer Royal/of/Greenwich"
George Biddell Airy (1801-92) var "Astronomer Royal", vilket väl då och kanske fortfarande är det finaste man kan vara i den branschen, och var föreståndare för observatoriet i Greenwich under en lång period, 1835-81. Han adlades 1872. Han samlade månobservationer gjorda vid Greenwich sedan 1750, han gav ut en katalog över 2.156 stjärnor men hade också intresse i matematik och teknisk fysik. Bland brobyggare är Airys spänningsfunktion välkänd. Så här såg han ut

Personligen observerade han flera solförmörkelser utöver den i Göteborg 1851. Så här skriver han i sin postumt utgivna självbiografi, om upplevelserna på Valåsberget

We had a glorious day. We went up the hill and planted my telescope, and the sky showed a large proportion of blue. The view of scenery was inexpressibly beautiful. The progress of the eclipse brought on the wonderful changes that you know: just before the totality I saw a large piece of blue sky become pitch black; the horror of totality was very great; and then flashed into existence a broad irregular corona with red flames, instantly seen of the most fantastic kind. The darkness was such that my assistant had very great trouble in reading his box chronometer ... When the totality was more than half over I looked at N and NW, and in these regions there was the fullest rosy day-break light. After the sunlight reappeared, the black shadow went travelling away to the SE ... The day then grew worse and we came hom in pouring rain.

Rimligen var det väl Dickson, som lät ordna med inskriptionen och av allt att döma var besöket av expeditionen från Greenwich en händelse, som fastnade i örgrytebornas minne. Förmodligen med hänsyftning på denna lät bröderna Kobb döpa sitt hus på västsluttningen av berget till "Prospect Hill" och namnet lever kvar i den gata som leder upp till de fastigheter som nu klänger på bergssidan, Prospect Hillgatan.

Göternas inskription
Ett 10-tal meter längre upp på Valåsbergets "sydtopp" finns en annan, äldre och av de flesta passerande föga uppmärksammad, ristning i den sluttande berghällen, nött av väder och vind men ännu i gott ljus något så när läsbar. Texten lyder "Den 31 maj/1820 woro/några ynglin-/gar här och firade/den för 300 år/sedan märkwärdi-/ga dagen då Gustaf 1st/landsteg på/svensk botten". Så här ser ristningen ut idag


Men vilken är historien bakom denna inskription och vilka var "ynglingarna"? Och vad var det de firade? Om vi tar det sista först så är alltså 1820 året då Gustav Vasa, efter att ha tillbringat två år i fångenskap hos Kristian II på Jylland, lyckats fly därifrån och sedan länge hållit sig gömd i Lybeck, äntligen tog sig tillbaka till Sverige och landsteg på Stensö utanför Kalmar. Det är förstås också året för Stockholms blodbad och för Gustavs mytiska äventyr i Rankhyttan, Ornäs, Isala och Mora.

Och vilka var då ynglingarna? Stenström skriver i sin Örgryte genom tiderna endast att det rörde sig om "fyra svärmiska ungdomar från 'göternas' dagar". En liten artikel i Götiska minnen nr 36, 1948 kastar dock ytterligare ljus över saken. I ett protokoll från Götiska förbundet, daterat den 17 maj 1820, skriver man nämligen "framställde herr O.R. von Sydow, huruvida Förbundet borde fira den 31:e dennes, till minne af Högst salig Konung Gustaf Wasas ankomst till Sverige, sedan han undsluppit danska fångenskapen, hvilken händelse tilldragit sig den 31 Maji 1520". Förslaget bifölls enhälligt och ytterligare diskussion om formerna för firandet skedde en vecka senare. Man beslöt då att en högtidsmiddag skulle anordnas "om 40 förbundsmän ville däri deltaga". Ceremonimästaren major Virgin fick i uppdrag att ombesörja "musik, kanoner, ammunition, manskap och för en salut om 100 kanonskott". Någon middag blev det dock inte då tillräckligt antal deltagare inte gick att uppbringa. Istället fick man nöja sig med att herr von Sydow "i ett högtidligt anförande tolkade den stora dagens betydelse". Så långt protokollet, ingenting om hur inskriptionen kom till stånd. Rimligt är väl ändå att tro på ett sammanhang med diskussionerna i förbundet och att inristningen gjordes av några särskilt dådkraftiga kamrater som tog saken (och stenhuggarverktygen) i egna händer. Varför de valde just Valåsberget för sitt minnesmärke kan man också undra över, men Stenström menar att det dels kunde bero på att berget sedan gammalt användes för att signalera med vårdkasar när fienden var i faggorna och därför var ett känt område för bygdens folk, dels att ängarna nedom berget var samlingsplatsen för ungdomar då de ville öva lek och idrott.

Den lilla artikeln åtföljs av nedanstående fotografi, taget av förbundsmedlemmen N.R. Magner, och åtföljt av uppgiften att "vid klichéframställningen ha vi lyckats öka läsbarheten i betydande grad". Om detta betyder att faktiskt inskriften var tydligare för 63 år sedan eller om man har målat i eller på bokstäverna framgår inte.

__________________________________________

Airy, Wilfred (Ed.): Autobiography of Sir George Biddell Airy. Cambridge University Press, 1896.
George Biddell Airy. Omfattande biografi tillgänglig på http://en.wikipedia.org/wiki/George_Biddell_Airy.
Götiska minnen med Jubileumsskrift 50 år: 1930-1980. Göteborg, 1980.
Krantz, Claes: I krinolinens tidevarv. Göteborg, 1937.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna, del 1-2. Göteborg, 1920-24.

torsdag 6 oktober 2011

Mordet i spårvagnen

Det är alltid trevligt att träffa på tryck med göteborgsanknytning, som saknas i relevanta bibliografier och officiella databaser. En sådan liten skrift är Gunnar Hall: Mordet i spårvagnen. Detektivroman. Utgiven av Aktiebolaget Romantidning, Stockholm och tryckt i Örebro som häfte nr 14, 1954 av Alibi-magasinet.


Det är en inte särskilt originell men rappt berättad, händelsrik och bitvis våldsam historia om en man, som blir mördad, sittande på en överfull spårvagn. För den som var med på 1950-talet föreligger en hög igenkänningsfaktor, men miljöskildringen är mestadels tunn och inskränker sig ofta till namn på gator och platser som passeras. Så här börjar det

Ett gällt utdraget skrik, som övergick i en kvinnas snyftningar, kom alla spårvagnspassagerarna att lystra till. Grön vagn på väg mot Mölndal höll just på att bromsa in för att stanna vid Korsvägen. Thomas Brofeldt, som satt på sätet alldeles bakom 'Mustangens' mellersta utgång, såg hur en dam på sätet framför honom på knäsvaga ben reste sig från sin plats för att omedelbart sjunka till golvet, tydligen avsvimmad. Han rusade upp från sin plats, men samtidigt föll hans blick på en man, som suttit bredvid den sanslösa damen. Thomas såg, att mannen fallit snett framåt, så att hans huvud stöddes mot ryggstödet framför. Han var klädd i grå överrock och brun hatt, som nu stukats till mot ryggstödet. Och i nacken på mannen såg han en knappliknande tingest omgiven av blod.
  - Korsvägen nästa, hördes förarens röst i vagnens högtalare.

Det hela utvecklar sig efterhand till en affärsuppgörelse mellan en svensk köpman på villovägar, som givit sig i lag med tre tyskar. Nu har man blivit osams och det första mordet följs av flera. Hjälten är ovannämnde Thomas, sportjournalist men också intresserad av "allt som luktade kriminalitet". Han är son till kriminalkommissarien Brofeldt, och i bästa Trenterstil involverar Thomas också en ung tjusig kvinna i sökandet efter skurkarna. Det hela får förstås en lycklig upplösning, där den efterspanade tysken Kurzmuhl åker fast och de unga tu får varandra. Under tiden berättelsen pågår blir man påmind om det Göteborg som fanns på 1950-talet, då spårvagnarna stannade vid fler hållplatser än idag, när polishuset låg på Spannmålsgatan och man kunde äta lunch på Ringbaren. En uppgörelse mellan polisen och skurkarna sker i mina gamla hemtrakter, i en villaträdgård på Örgryte stomgata.

Alibi-magasinet var en av de många serier av kioskhäften som florerade under åren 1935-1955, då den samlade upplagan per vecka kunde uppgå till över 10.000 ex. Kanske var det också den mest framgångsrika av dessa alster. Redaktör var en John Lorén, som tidigt insåg vad som var säljbart och som blivit rubricerad som "giganten bland svenska häftesredaktörer". Han höll i sina författare med järnhand och han ansträngde sig också för att undvika alltför detaljerade våldsbeskrivningar och än mer varje form av sexuell anspelning. Det gällde att hålla den jagande horden av kritiker, som beskyllde utgivningen för "smutslitteratur", utan användbara argument. Kioskdeckarna ansågs vara "en styggelse, som lömskt lockade ungdomen på avvägar och förledde oskuldsfulla tonåringar till såväl brott som omoraliskt leverne".

Alibi-magasinets alster och de övriga seriernas publikationer registrerades aldrig - så vitt jag kan förstå - i de officiella bibliografierna. Gunnar Halls namn finns inte med i något författarregister och vem han var har jag ingen aning om. Förmodligen var den här omnämnda detektivberättelsen hans enda, i varje i Alibi-magasinet och i annan "bokform". Johan Wopenka har förtjänstfullt katalogiserat alla kioskdeckarna i sin bok På smekmånad med Gröna skräcken: kioskhäften i Sverige (1995), men inte heller han har något att säga om Gunnar Hall.

söndag 11 september 2011

Den sensationella tombolan 1891

Kom över en liten udda skrift med titeln Minnen från Göteborg sommaren 1891. Omslaget anger att den är utgiven av L. Baltzer på Lithografiska Anstalten Runans förlag. Läser man den spegelvända texten i banderollen på bilden framgår orden "teknade af Calmus". Häftet är på 24 onumrerade sidor, med teckningar på högersidorna och annonser från lokala företag på vänstersidorna. Mitt exemplar är i efterhand bundet i ett klotryggsband och försett med Carl Trolle Bondes exlibris och stämplat Trolleholms bibliotek. Titeln är noterad i LIBRIS, men finns inte med i Abersténs göteborgsbibliografi.


Utgivaren Lauritz Baltzer (1846-1917) var född och utbildad i Köpenhamn, från 1867 teckningslärare vid latinläroverket i Göteborg och utgivare av flera handböcker i frihandsteckning på 1890-talet. Mest känd är han för sina avritningar av de bohuslänska hällristningarna, som utgavs i flera stora planschverk, bl a tillsammans med Oscar Montelius och Viktor Rydberg. Om det är teckningsläraren själv som döljer sig bakom pseudonymen "Calmus" kan man bara spekulera över; alldeles osannolikt är det väl inte.

Teckningarna i häftet har alla anknytning till den stora industriutställning, som avhölls i Göteborg sommaren 1891. Det är bilder ur folklivet, vanligen med en för nutida läsare totalt poängslös undertext. Bilderna illustrerar dock väl hur denna Göteborgs första stora utställning var en välbesökt och uppmärksammad attraktion för hela stadens befolkning. Utställningsområdet omfattade det nordöstra hörnet av Heden, med huvudpaviljongen vettande mot Sten Sturegatan. Arkitekt för utställningens byggnader var den sedermera för sina många kyrkobyggnader (Lundby, S:t Pauli, Örgryte nya, Fässberg och andra) uppmärksammade Adrian C. Peterson. Det är tinnar, torn och valvbågar och mycket fanor som vajar från tornen. Utställningens huvudbyggnad "utmärkte sig dock inte för någon vidare originalitet" skriver Fredberg,


Han fortsätter "Hela sommaren var den lilla utställningsstaden vid Heden en omtyckt tillflyktsort för stadsinnevånare och resandeströmmen ... när göteborgaren hade en ledig stund gick han på utställningen, flanerade, dinerade och superade ... läskade sig och hörde på eftermiddagsmusiken". En av de mest populära inslagen i utställningen var tombolan, som uppenbarligen var en ny företeelse för göteborgarna. "Att döma av skarorna, som utställningssommaren igenom trängdes omkring den rullande tunnan, var detta utställningens största attraktion". I Göteborgs-Posten den 1 augusti 1891 kunde man läsa

Igår var folket rent som vansinnigt. Man slogs och bad, kämpade med händer och fötter, käppar och tårar. Fruntimmer svimmade, en måste tomboladamerna taga över barriären för att hon inte skulle dö. Nu är man betänkt på att utställa tombolan i ett eget rum och ta 25 öres entré bara för att man skall få se på utställningens märkvärdigaste sak. Egendomligt att Göteborgspubliken alldeles tappat huvudet. I synnerhet fruntimmerna. Det var rent av hemskt att se, hur spelpassionen lågade i deras ögon".

Också i det Baltzerska albumet återkommer tombolan och dess återverkningar på besökarna i flera av teckningarna och kommentarerna. Ja det måste ha upplevts som en förunderlig apparat!

torsdag 25 augusti 2011

Mer om Stefan Strobl

Tidigare i somras (19 juni) skrev jag ett inlägg om ett litet häfte med karikatyrer av idrottsmän och arrangörer från Göteborgs idrottsspel 1923, 100 Hoveder fra Göteborg-Olympiaden. Teckningarna hade gjorts av en Stephan Strobl, enligt bokens förord av ungersk härstamning. Strobl var ett för mig helt okänt namn.

Fortsatt spaning, med hjälp från olika håll, har bidragit till att ge en fylligare bild av Stephan (ibland stavat Stefan) Strobl (ibland stavat Stróbl). Han var mycket riktigt ungrare till börden, född 1897 i Banatet, gränsområdet mellan Ungern, Serbien och Rumänien. Han kom till Sverige efter första världskriget, blev svensk medborgare och vistades här större delen av 1920-talet, under vilken tid alltså den tidigare nämnda lilla skriften tillkom. Flyttade 1931 till Nederländerna, där han bl a skall ha ägnat sig åt studier av psykoteknik och kriminologi i Utrecht. Kom tillbaka till Sverige någon gång kring 1940, var flitigt verksam som tecknare här under 1940-talet, men återvände sedan till Utrecht och avled där 1957, 60 år gammal.

I en självkarakteristik från 1944 beskriver han sig som "artist, karakterolog, spefågel", gift med två barn. I skolan först ett skolljus, senare "den värste buse", sämst i allt utom gymnastik och teckning. Tänkte bli arkitekt, men blev alltså tecknare. Till lynnet enligt egen utsago "häftig och oppositionslysten".

Stefan Strobl, som han sågs av sin samtida danska tecknarkollega, Storm P.
Strobls specialitet var karikatyrer av ansikten och den konsten utvecklade han till en sorts mästerskap under loppet av ett par decennier. En samtida kollega till honom, den Smögenfödde sporttecknaren Nils Ameck, har sagt "förr i världen hette vi alltid nidtecknare och var inte så värst välsedda ... omsvängningen kom i och med att den ungerska tecknaren Sróbl gästade Sverige. Folk blev förtjusta i hans karikatyrer - även offren själva ... folk förstod att tecknaren inte hade något ont uppsåt. Den förändrade uppfattningen har vi faktiskt Stróbl att tacka för". Av vad han lämnat efter sig i skriven form kan man förstå att Stefan Strobl hade ett djupt, nästan vetenskapligt intresse av att studera hur en persons karaktär speglades i hans eller hennes ansikte och hur man som tecknare i en karikatyr kunde lyfta fram (som regel tillspetsat) de karakteristiska dragen.

Han erhöll många uppdrag att avporträttera grupper av personer, allt ifrån kontorister på Svenska möbelfabriker och studentbeväringar till ärkebiskopar och professorer och isländska "samtidarmenn". I dags- och tidningspress publicerades hans bilder, bl a hade han en serie karikatyrer i (den humoristiska) tidskriften Joker, som kom ut 1943-47, av "Pennans furstar", framstående svenska författare. I några fall medverkade han i större projekt. Studenttidningen Ergo i Uppsala lät honom 1945 avbilda närmre 250 professorer, lärare och kårpampar från det egna lärosätet. Året därpå ville inte Medicinska föreningens tidskrift i Stockholm vara sämre utan samlade drygt 300 karikatyrer av professorer och docenter vid Karolinska institutet. Teckningarna i dessa båda genomgångar samlades i varsin diger volym. Både i Uppsala och Stockholm lät man också Strobl själv komma till orda och han gör en ganska nöjsam analys av hur det förhåller sig med "tänkarpanna", olika nästyper och stora och små öron hos de avbildade populationerna. Utmärkande för både medelakademikern i Uppsala och på KI anger han sålunda vara "hög panna, stor näsa, liten haka, stora ögon och av år och lärdom tämligen oberörd hårväxt". Han noterar också att "nästan 40 % av alla professorer och docenter har 'inåtvänd' blick, dvs ögon, där pupillen gör intryck av att sitta fast vid övre ögonlocket. En sådan blick förekommer mycket mindre bland 'vanligt' folk". De här generaliseringarna får väl tas med en stor nypa salt, men illustrerar hur han intresserade sig för sambandet mellan personliga egenskaper och yttre kännetecken.

En hel del av de avporträtterade akademikerna har göteborgsanknytning, vanligen genom att de senare i karriären kom att tillträda professurer vid Göteborgs högskola och Göteborgs universitet. Här ett smakprov

Några dåvarande docenter i Uppsala och Stockholm, som sedermera blev frejdade professorer i Göteborg: Hans Forssman (psykiater på St. Jörgens sjukhus och styrelseordförande för GHT), Bo Erik Ingelmark (anatom och Göteborgs universitets rektor 1966-72) och Sven Roland Kjellberg (röntgenolog på Sahlgrenska)
Av speciellt göteborgsintresse är den serie om totalt 30 dåtida "kändisar" som duon Urban Elander (under signaturen Plums) och Stefan Strobl avporträtterade i Göteborgs-Postens lördagsbilaga under första halvåret 1944. Man kallade serien för "Göteborgs-signalement" och varje vecka dök det upp en ny, tämligen respektlös, text och ett dubbelporträtt (en face och profil) av en göteborgare, de flesta även idag väl ihågkomna. Det var politiker, professorer, läkare, rektorer och kyrkans män blandat med fackföreningspampar och konstnärer. Tillsammans ger de en bild av vilka som utgjorde den styrande kretsen i Göteborg i mitten av 1940-talet. Tio namn på måfå: Herman Lindholm, Knut Ström, Ernst Fontell, Ernst Jungen, Isaac Been, Sophus Petersen, Lars Egge, Martin Odin, Gösta Fraenckel, Axel Romdahl. Så här kunde det se ut

Strobls teckning av professorn och konstmuseichefen Axel Romdahl
____________________________
Dorch, Peter: Börje Dorch: 50 år som tecknare, målare och skribent. Hemsida med adressen http://www.borjedorch.se/. Uttalande av Nils Ameck citerat i avsnittet Karikatyrkonsten.
Elander, Urban (signaturen Plums) och Strobl, Stefan: Göteborgs-Signalement. Trettio porträtt i ord och bild av göteborgska profiler. Göteborgs-Posten, Lördagsbilagan 8 januari - 29 juli 1944. - Intervju med Stefan Strobl i första numret.
Karolina-Aesculaper. Porträttkarikatyrer av Stefan Stróbl. Stockholm, 1946.
Strobl, Stefan: Vetenskapen om hur man ser ut. Göteborgs-Posten 8 januari 1944.
Svenskt konstnärslexikon, del 5, sid. 286. Stockholm, 1967.
Uppsalaakademiker. Porträttkarikatyrer av Stefan Stróbl. Uppsala, 1945.

söndag 21 augusti 2011

Linnés villrunor

Vet inte om runstenar eller skriften på desamma är att räkna som litteratur; än större måste tveksamheten vara inför runor som inte är runor utan, ja just det: villrunor. Däremot är det alldeles säkert att till den göteborgska lokalhistorien hör den bergshäll i Delsjöområdet, som hyser ett antal runliknande "inristningar". Den har sin speciella historia därför att redan Carl von Linné för drygt 250 år sedan besökte platsen. Så här skriver han i sin Wästgöta-Resa, 1747, efter att först ha avslöjat en bluffande epileptisk tiggare i Kallebäcks lider och besett den hällkista (kungagrav), som senare - utan särskilt övertygande skäl - blivit kallad Kung Rings grav


Linné talar alltså om tre skrivna rader med bokstäver, sträckande sig 100 alnar i längd utefter bergshällen. Hans kritiska sinne avfärdar dock att det skulle röra sig om verkliga runor, "Om denna skrift ej måtte ware Will-runor, wet jag icke, hwad den skal kallas. Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora characterer skrefne i sten". Det hindrar dock inte att andra besökare fortsatte fascineras av "skriften". Någon gång kring 1790 får platsen påhälsning av den f d guldsmeden, amatörarkeologen och kulturhistoriske avtecknaren Carl Gustaf Gottfried Hilfeling under hans resor i västsverige. Han lämnar efter sig en teckning av berghällen (som om jag förstår det rätt finns på Riksarkivet, men figurerar på flera ställen på nätet) med följande utseende


Pehr Tamm skall 1794 ha varit övertygad om att det verkligen var runor men Octavia Carlén, bekant för sin resehandbok Göteborg från 1869, som besökte platsen tillsammans "den berömde fornforskaren Stephens" var mera tveksam. Hon menar dock att det ändå rör sig om en så "sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas". Den som idag nalkas stenhällen kommer som regel från den intilliggande ridvägen, men skall man då orientera sig efter Hilfelings teckning får man vända på den (eller sig). Höger i teckningen är söder. Tyvärr är det idag en mycket begränsad del av hällen som är fri från mossa och överväxt


I själva verket förehåller det sig så att i den flata berghällen, slipad av inlandsisen, har det funnits ådror av en avvikande bergart, mjölkkvarts, som när den vittrat bort efterlämnat vad som tett sig som "inskriptioner". Mer om hur berghällens märkvärdigheten senare under 1800-talet föll i glömska men återupptäcktes av Thorild Wulff 1910, kan man läsa i Per Halléns utomordentligt väldokumenterade, läsvärda och upptäcktsinspirerande bok Storstadens utmark som publicerades 2007. Där finns också en beskrivning av hur man tar sig till platsen. Man skulle dock önska sig att mer av berghällen befriades från växtlighet, så att en större yta med "runor" blev synlig, samt att någon form av tavla i närheten berättar berghällens fascinerande historia, det är trots allt en hel del människor som söker sig hit.

fredag 5 augusti 2011

NYUTGIVET: Om gatans folk

Reckmann, Thomas: Gatan. Omslag och grafisk form Kerstin Kraft. Utgiven av Gatubolaget/Gatukontoret, Göteborg, 2011. 143 (1) sid. Illustr. Orig. pappbd. Begränsad upplaga för intern utdelning, ej i bokhandeln.


Göteborgs stads gatukontor som 1992 bolagiserades till Gatubolaget, upphörde under förra året med sin verksamhet efter 150 år i stadens tjänst. Orsaken var förändringar i konkurrenslagstiftningen, som inte längre tillät att bolaget kunde fortsätta i sin tidigare form. Av bolagets fyra affärsområdena såldes Konsult till ett privat företag, Entreprenad och Parkering överfördes till Park- och naturförvaltningen; endast Teknisk service kvarstår, framför allt med uppgiften att hantera stadens miljöpolitiska mål inom fordon och transporter.

Bokens första hälft är en kortfattad framställning över Göteborgs gatubyggnadshistoria, men också om avlopps- och parkeringsfrågor. Här finns många uppgifter samlade, som kan vara svåra att hitta på annat håll. Också bildmaterialet känns fräscht och ej så ofta reproducerat. Man kan t ex få veta när kullerstensbeläggningen på Gustaf Adolfs torg, Lilla torget och Drottningtorget ersattes av s k tuktad sten (1850, 1852 respektive 1858-59. Eller att militären i november 1964 på 10 timmar byggde en tillfällig pontonbro mellan Marieholm och Hisingen för att i katastrofläge kunna ersätta den då enda befintliga förbindelsen över älven (oklart hur länge den fanns kvar. Kanske till dess Älvsborgsbron öppnades för trafik 8 november 1966). Eller att den första gata i staden, som belades (ovanpå den gamla stenbeläggningen) med asfaltbetong var Stora Nygatan 1927.

Den andra hälften av boken upptas framför allt av intervjuer med och berättelser av tidigare anställda i Gatubolaget på olika nivåer och befattningar. Kanske inte av lika stort allmänintresse. Men ändå synd att man inte valt att göra boken tillgänglig i bokhandeln.

tisdag 26 juli 2011

Historiskt kartverk

Så lyckades jag efter många års letande äntligen komma över ett exemplar i hyggligt skick av Historiskt kartverk, utgiven i anslutning till Göteborgsutställningen 1923. Mappens ömtåliga mockaskinn brukar ofta vara fläckigt och chanserat och pärmarna spruckna på något ställe. Samma ömtålighet gäller Fredbergs Det gamla Göteborg i mockaversionen, utgiven vid ungefär samma tid. Förefaller ha varit en "modefluga" med denna typ av band på 1920-talet.


Mitt exemplar har klarat de nästan 90 åren med hedern i behåll. Det är verkligen en mafsig - och svårplacerad - volym, mätande 40 x 30 x 9.5 cm och måste vara den största utgivna göteborgsboken. Visserligen är den berömda Minnesboken från Göteborgsutställningen större (enligt Thomas Hernqvist mäter den 57 x 46 x 17.5 cm), men den existerar ju blott i ett enda unikt exemplar, som bevarats på Regionarkivet. När jag letar i mitt bibliotek, och kontrollmäter de större volymerna, visar det sig emellertid att O.A. Mankells Aqvarelle lithografier från 1884 mäter 41.5 x 30.5 cm (den ju dock bara någon knapp cm hög). Men kanske finns det ännu större volymer, som jag inte känner till?

Kartverket är utgivet i en numrerad upplaga på 400 exemplar och innehåller dels en 29-sidig beskrivning av dåvarande andre stadsingenjören Arvid Södergren, dels 16 olika kartor, var och en i sitt fack i pärmen. Kartorna är tryckta hos Generalstabens Litografiska Anstalt. De två äldsta kartbladen från 16- och 1700-talen är facsimiletryck, de övriga hänför sig till 1790, 1820, 1860, 1880, 1890, 1900, 1910 och 1921. För kartorna från 1880 och framåt finns både en detaljkarta över centrum i skala 1:4000 och över "utkanterna" i skala 1:10000. Dessutom finns en karta där kartbilderna från 1790 och 1921 "genom övertryck sammanförts å ett och samma blad".

För den som är intresserad av stadens utveckling och hur terräng, gator och byggnader har lagts ut, byggts och rivits är kartverket ett nästan outtömligt material för både lustläsning och kunskapsinhämtande. Man kan plocka ut vilken som helst av kartorna och ständigt göra nya upptäckter. En karta jag just sista dagarna fastnat för är den från 1860, där man kan se hur den gamla stadskärnan är omgiven av ett myller av gårdar och landerier. De flesta är idag bortglömda, som Anneberg, Brandtdala, Göthaberg, Christinelund, Carlsberg, Fredås, Burgården, Hedås, Oscarsdal, Qvibergsnäs, ibland dock bevarade i ett gatunamn - ett fåtal finns ännu kvar, som Katrinelund, Johanneberg, Liseberg.

För den som inte till varje pris vill ha de historiska kartorna i fysisk form framför ögonen (och det historiska kartverket liggande på en hylla i sitt bibliotek) finns idag möjlighet att ta del av en del av dem via nätet. Göteborgs stadsbyggnadskontor har förtjänstfullt lagt ut en hel rad spännande historiska kartor på sin hemsida, googla på Göteborg historiska kartor (lång och krånglig direktadress)! Från Historiskt kartverk finns utlagda kartorna för 1790, 1820, 1860, 1890 och 1921. Men där finns mycket annat också!

måndag 25 juli 2011

A scamper through Sweden, del 1

För några år sedan hittade jag i Gregers källare i Malmö, instoppad bland diverse ospecificerad äldre litteratur, en liten till det yttre något medfaren bok med titeln "A Scamper Through Sweden or Jottings From My Journal", tryckt 1862. Det visade sig att rätt stor del av texten behandlade Göteborg, varför jag inte tvekade att införliva boken med mina samlingar.


Författaren, som kallar sig Mr Brown och som inte lämnar många detaljer om sin egen person, avreser den 30 juni 1861 från London med tåg till Hull och därifrån med postångaren Kingston till Göteborg. Ekipaget råkar direkt in i ett förfärligt oväder på Nordsjön och värre blir det. I trettio timmar rasar stormen.  Resans vedermödor beskrivs dock på ett närmast galghumoristiskt sätt, liksom medpassagerarna. Småningom närmar man sig i något lugnare väder den svenska kusten, "a region of rocks, fantastic and pictorial ... appearing as straggling broken mountains, extending for about ten miles into the sea", och när man kommer in i hamnen finner han att staden "stands out in all its simple, solid architectural beauty". Han noterar den stora mängden små båtar, som pilar fram mellan fartygen och kajerna, "rowed about by women wearing shawls or handkerchiefs upon their heads". När man lagt till väntar tullkontrollanterna "attired in blue uniforms ornamented with gold lace and gilt buttons, and commanded by a pompous looking individual, carrying a large stick with a knilt nob". Han kliver i land och får den första kontakten med svensk valuta i form av "dirty, obliterated pieces of paper, valued at one rix dollar each". I nästan varje sammanhang, i stort och smått, noterar han att tillvaron i Sverige inte alls är som han är van vid från sitt brittiska hemland.

Efter att ha strosat runt i staden kan han dock inte undgå att notera att Göteborg är "a fine picturesque town", husen ser prydliga ut och särskilt faller Börsen, järnvägsstationen, teatern och ett par kyrkor honom väl på läppen. Kanalerna med sin livliga båttrafik "add a charm to the simple, unadorned, prosperous town". Men han iakttar att ingen rök stiger ur skorstenarna och får förklarat att det beror på att man eldar med ved, inte med kol, underligt. Mycket annat är också förvånande för honom. Bärare och järnvägsarbetare rör sig väldigt sävligt jämfört med sina brittiska bröder, affärerna har väldigt små fönster och ingen verkar handla i dem, stängt har man dessutom mellan klockan två och fyra. Gatulivet är inte alls så livligt som i London, hästarna tar sig visserligen fram snabbt över kullerstenarna, men "the horses were very badly groomed" och de finare ekipage han ser har rostiga säten och smutsiga hjul, kuskarna är "simple-minded, stupid looking". Ja, det är inte alls som hemma. I kontrast härtill noterar han emellertid att

The Swedes are the most polite people I ever saw. You see men bowing and scraping at each other at every step, and raising their hats to ladies as they pass, with such grateful poses, that you stand and gaze with delight ... only give a Swedish beggar a copper and he raises his hat with respectful gratitude, and an air of grace that would charm the most fastidious disciple of Lord Chesterfield. 

Men sedan kommer de verkliga problemen. Sommaren 1861 ägde tydligen en lantbruksutställning rum i staden och alla hotell var fullbelagda, "thousands of peasants" hade kommit tillstädes och lagt beslag på alla sängplatser. Han noterar som anmärkningsvärt att en så pass stor stad inte har "a really good hotel". Tillsammans med en tysk medpassagerare jagar han staden runt i jakten på ett hotellrum, "up and down the streets, narrow and wide, clean and dirty, alas! without success". Han ger exempel på ett rum av det slag man blir anvisade, "a bare walled room with dirty hideous yellow-tinted wallpaper and dirty windows ... the curtains were ragged,and the bedstand a dirty sofa, guarded by two solitary looking chairs, and a regiment of cobwebs over the mantelpiece". Tillsammans med tysken tar han sig till "Prince Carl Café" (fanns det verkligen ett sådant 1861? och var låg det i så fall?) för att planera vidare, men också maten är usel "horribly prepared things they gave me - dried salmon being the only preparation  we could eat, and small strawberries drowned in cream, rather a primitive dinner". Med hjälp av ett rekommendationsbrev kommer han till slut i kontakt med en köpman som hjälper dem att hitta bostad. Humöret blir genast bättre och på kvällen besöker han tillsammans med sin tyske vän teatern (det är alltså nuvarande Stora teatern), som han anser har drag både av Covent Garden och Adelphi Theatre i London. Till all lycka ger man en dramatisering av Jane Eyre, som framkallar stor belåtenhet. Man spelar på svenska och han noterar att "Swedish is very musical and pleasing to the ear when properly declaimed". Han kan hjälpligt följa med i handlingen och blir särskilt förtjust i hjältinnans parti, som framförs av en "Frau Wasser" från Kungliga Teatern i Stockholm. Men teatern stänger tidigt och "eleven o'clock the town is nearly asleep, for you may roam through street after street without encountering a stroller, except the soldiers on guard, for the Swedes are very primitive in their habits, and early rises". Ja, inte är det som hemma inte!

Efter några dagar i Göteborg sammanträffar författaren med en person, som han kallar för "Mr Arthur" och dennes far. I deras sällskap besöker han tillsammans med den tyske vännen, som han ibland titulerar doktor, "Gunnebro" och tillbringar en kväll och en dag där. Jag återkommer till denna del av besöket i ett särskilt inlägg.

Vidare till Stockholm
Från Göteborg tar sig författaren med hjälp av ångaren Thunberg kanalvägen till Stockholm. Han umgås flitigt på båten med medpassagerarna och berättar om vad man ser och hur samtalet går vid måltiderna. Han har före avresan inhandlat Wilhelm Malms Beskrifning öfver segelleden från Stockholm kanalvägen till Göteborg och låter denna vägleda honom genom slussar och landskap. Han blir imponerad av fallen i Trollhättan men tycker småningom att landskapet blir tämligen enahanda. Framme i Stockholm bedriver han sight-seeing utan att bli särskilt imponerad. Det blir han däremot när han ute på stan passeras av konungen i en öppen vagn

A more congenial, happy-looking king I never saw. He had no out-riders, and was only accompanied by his aide-de-camp, who sat by his side ... I can see him raising his hat to the crowd as he enters the palace gates ... King Oscar is the right king in the right place.

Småningom avreser han med ångare från Stockholm via Kalmar till Stettin. Efter att ha lagt till dels ett kapitel om den svenska järnhanteringen och järnexporten och ett stycke om svenska mått och vikter, sammanfattar sina intryck från resan så

Scampering from place to place, by railway or steamer, can hardly be termed pleasure, although I had the satisfaction of saying I had travelled three thousand miles in fourteen days, and shaken hand with an original people, not visited much by English tourists; still I was heartily glad to reach Paris.

Vem var författaren?
Boken "A scamper through Sweden" är utgiven anonymt. Varken Kungl. Biblioteket i Stockholm eller British Library känner författarens identitet. Boken är dedicerad till "Mrs. John Hartley of Tong Castle with the author's respectful compliment". Tong Castle var en praktfull privatbostad, är numera rivet, men låg i grevskapet Shropshire, NV om Birmingham, inte så långt från gränsen till Wales. Jag har varit i kontakt med en lokal hembygdsforskare, Robert Jeffery, som skrivit om slottet och dess historia. Han kunde dock inte lämna några upplysningar om den aktuella boken, men kände till familjen Hartley, "they were big industrialists in both the West Midlands and Sunderland and there has always been a shipping interchange between Newcastle and Scandinavia, which might be a connection". Vågar man förmoda att det också bakom "Mr Brown" döljer sig en herre med intresse för svensk järnmalmsexport, vilket skulle kunna förklara det särskilda kapitlet i slutet av boken? Mr Jeffery skriver också att Mrs Hartley "was a Thorneycroft", men den nu levande kontaktperson i den Thorneycroftska släkten, som han föreslog mig kontakta, har tyvärr inte svarat på brev.

Tong Castle, Shropshire, UK, säte för den Mrs Hartley, till vilken "A scamper etc" är dedicerad.
Byggnaden revs 1964
Så vem som egentligen skrivit "A scamper" förblir tills vidare en gåta. Det intryck man får av texten är att det rör sig om en välbärgad herre från det brittiska samhällets övre skikt, han har bestämt varit ute och rest tidigare och han är van vid uppassning och fina maner. Men samtidigt finns det rätt mycket av upptäckariver och nyfikenhet hos honom, han reser omkring tämligen avslappat, något egentligt mål för sin resa tycks han inte ha, han tar dagen som den kommer. Han skildring är intressant och rolig läsning, det är en utomstående som faktiskt i dagarna för exakt 150 år sedan ser på det dåvarande Göteborg med ganska skarp blick, visserligen lite grann från ovan, och som på ett humoristiskt sätt berättar om sina iakttagelser. Han är en duktig skribent, man undrar varför han valde att utge sin text anonymt.

Ny "upplaga" publicerad
När jag inför skrivandet av detta inlägg än en gång på nätet försöker hitta någon information om författaren till "A scamper" får jag oväntat en stor mängd träffar, plötsligt finns en ny upplaga av boken tillgänglig från en rad bokhandlare och till vitt skiftande pris, så även från svenska Adlibris. Det visar sig att det rör sig om en sorts print-on-demand-publikation, nyligen utgiven från ett företag som kallar sig Kessinger Publishing's Legacy Prints (beläget i Whitefish, Montana, USA). Det är helt enkelt en inscannad version av den ursprungliga texten, inklusive bibliotekssignum och småfläckar, men utan ett ord till introduktion eller uppgifter om författaren. I varje fall i mitt exemplar är en sida scannad oläsligt och dessutom är på omslaget det ursprungliga förlaget felstavat.

Det finns en intressant diskussion på nätet om Kessinger Publishings förehavanden http://www.google.com/support/forum/p/books/thread?tid=16ccd4a9da58c5e7&hl=en. Uppenbarligen är det ett företag, som ägnar sig åt att publicera äldre (före 1900) böcker, som Google tidigare scannat in, förser dem med ett ISBN-nummer och gör dem därigenom inte längre allmänt tillgängliga från Google Books. I  inläggen på nätet ifrågasätts starkt det legalt och moraliskt korrekta i förfarandet, men där finns också röster som uttrycker tillfredsställelse med att svåråtkomliga gamla texter på det här sätter blir lätt tillgängliga.

söndag 19 juni 2011

Vem var Stephan Strobl?

Kom via Bokbörsen över en liten skrift, som jag aldrig hade sett förut, 100 Hoveder fra Göteborg-Olympiaden, tryckt 1923. Tänkte att den rimligen borde ha något konnex med Jubileumsutställningen samma år - fast någon Göteborgs-Olympiad hade jag aldrig hört talas om - och min förhoppning var att jag skulle kunna slå Thomas Hernqvist på fingrarna med någon skrift som han inte hade uppmärksammat. Jag hade inget minne av att ha sett den omnämnd i någon av hans "grafiska resor" (se föregående inlägg). Men fel hade jag, den fanns där förstås, nr 221 i första sammanställningen.

I mitten det något solkiga omslaget till mitt exemplar av "100 Hoveder" med bild av spelens beskyddare, kung Gustav V. Till vänster karikatyr av i den varje fall då välkände svenska simmaren Arne Borg och till höger Organisationskommitténs president, Dan Boström
Den lilla skriften, som innehåller totalt 100 karikatyrteckningar, utförda av "den ungerske kunstner Stephan Strobl" (på omslaget Stróbl) huvudsakligen av deltagande idrottsmän i tävlingarna, är utgiven i Köpenhamn och med bildtexter på danska och tyska. En del av de avporträtterade är svenskar, men de flesta från andra hörn av Europa, många från tecknarens ungerska hemland. Alla var enligt förordet "forgrundsfigurer ved "Den lille Olympiade" i Göteborg i juli 1923". Såvitt jag förstår är detta ett självvalt namn på det som officiellt hette Sveriges Idrottsspel och som pågick i staden från 1-15 juli. "Hensigten med tegningerne er for saavel deltagerne i det storstilede staevne som tilskuerne at skabe et varigt minde". Fast lite har man säkert sneglat på det faktum att det var knappt ett år till att den 8:e olympiaden skulle avhållas i Paris sommaren 1924 och att många av de deltagande idrottsmännen säkert skulle vara aktuella även då.

Karikatyrerna är väl inga konstnärliga toppnoteringar, men i många fall ger de en tillspetsad bild av personer som jag sett fotografiskt avporträtterade i andra sammanhang. Men vem karikatyrtecknaren Stephen Strobl var kan jag inte svara på - kanske någon besökare av bloggen känner till honom. Av förordet framgår att han var ungrare men inget ytterligare och googlar man på nätet dyker det visserligen upp många med det namnet, men ingen konstnär. Så om någon skulle ha uppgifter om honom mottas de med tacksamhet.

torsdag 9 juni 2011

NYUTGIVET: Mera memorabilia från Jubileumsutställningen

Thomas Hernqvist: Jubileumsutställningen Göteborg 1923 - en grafisk resa: Supplementet. Skrifter utgivna av Arkivnämnden för Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad, volym 10. Göteborg, 2011. 128 sid. Illustr. Hft. Pris hos Göteborgs hembygdsförbund 90 kr.

Till vänster den förra året utkomna sammanställningen av Jubileumsutställningens trycksaker,
till höger det nu utgivna supplementet
Den som trodde att Thomas Hernqvist i sin första publikation för ett år sedan tömt alla skrubbar och arkivboxar på tryckt material från Jubileumsutställningen kan till sin förvåning notera att här är ett lika tjockt häfte till, innehållande flera hundra ytterligare objekt i form av program, vykort, biljetter, inträdeskort och mycket annat. Till detta upplageuppgifter på serien jubileumsskrifter och på de utgivna katalogerna. Förstås något för kalenderbitaren, men ännu mer fascinerande är att se hur de samlade materiella lämningarna från utställningsåret ger en så livfull bild av både det dåvarande samhället och dess rådande värderingar och av hur typografi, tryckteknik och utformningen av illustrationer speglar sin tid. Den efterlämnade materialiteten låter oss stiga rätt in i 1920-talets Sverige. Och man inser verkligen hur omfattande utställningen och dess kringaktiviteter var. Alla upptänkliga organisationer och föreningar hade någon aktivitet i Göteborg den sommaren: ryttarspel, filatelistutställning, flygtävlingar, lantbruksmöten, folkskollärarmöten, värme- och sanitetsteknisk kongress och jag vet inte vad. Och text och noter till "Den gula paviljongen. Göteborgsutställningens populäraste dansmelodi" och affischen till spelfilmen "Boman på utställningen" finns med. Hoppas fler än katalognördarna hittar fram till boken.

onsdag 8 juni 2011

Göteborgska boksamlare: Johan Albert Hallberg

"Samlare är en särskild sort" heter det ju och något ligger det säkert i det. Även om många, kanske de flesta människor, "samlar" på det ena eller det andra och med större eller mindre iver, så är det ett fåtal som blir och framhärdar i att vara hängivna samlare. Förmodligen skulle det gå att påvisa vissa personlighetsdrag och värderingar typiska för sådana individer. Själv hör jag säkert till denna grupp, så gjorde även min far (som sedan ungdomen var enveten frimärkssamlare) och så gör en av mina söner (med något tusental vinylskivor) och en av sonsönerna har visat gryende anlag, även om det än så länge mest yttrar sig i form av långa listor med fotbollsresultat och nationsflaggor. Efter att ha passerat stadier av apelsinetiketter, lagbilder i Rekordmagasinet, autografer, frimärken, växter (pressade och fotograferade) och boksamlande med olika inriktning har jag för min del nu snöat in på göteborgiana, och så lär det väl förbli.

En som verkligen bekände sig som samlare och dessutom vid mogen ålder tog sig före att skriva ner och  publicera sina reflektioner över samlandets glädjeämnen och bekymmer var den göteborgske tullkontrollören Johan Albert Hallberg. "Samlaren är en ofta förekommande samhällstyp, som dock, förf. veterligen, här i landet aldrig gjorts till föremål för en ingående framställning; och torde en sådan otvivelaktigt erbjuda ett visst allmänt intresse", skriver han inledningsvis i sin 1935 på eget förlag utgivna Minnen och levnadserfarenheter.

Johan Albert Hallberg i sitt bibliotek.
Hallberg var född 1861. Fadern dog när han blott var fyra år gammal, men måste ha haft vissa ekonomiska tillgångar, familjen ägde och bodde i en fastighet på Husargatan 11 i Haga, som han senare lät bygga om. Han bodde i mer än 50 års tid på denna adress. Studentexamen tog han på Latinläroverket 1882 och sökte sedan inträde i Tullverket där han kvarblev på en modest befattning intill sin pensionering 1928. I sin bok berättar han om hur samlarintresset hos honom vaknade redan i skolåldern men till en början var inriktat på först växter, sedan frimärken. Han lyckades komma över en stor frimärkssamling i rätt tid, som han efter några år kunde sälja med betydande vinst. Efter hand blir det boksamlandet som tar över helt. Till en början går det dock långsamt; när han flyttar in i den nybyggda fastigheten 1889 "torde min boksamling ha bestått av ungefär 350 volymer". Småningom lär han sig att originalupplagor är eftersträvansvärda och koncentrerar sitt samlande till sådana. Han är också noga med kvaliteten på de böcker han köper och han låter förse en hel del med vackra band. Fokus är redan tidigt på tysk litteratur och den stora favoriten är Goethe. Han köper från antikvariat runt om i landet och också i utlandet, han blir en trogen och välkänd kund på Göteborgs auktionsverks bokauktioner. Det händer att han får leveranser på flera hundra kg. Efter hand räcker dock inte utrymmet i lägenheten till och han berättar utförligt om sina platsbekymmer, välbekanta för alla samlare

Mina boningsrum voro ej synnerligen stora. Av de tre rummen bebodde min gamla hushållerska det ena och ett annat tjänade mig själv till sovrum. Jag lät hushållerskan flytta in i en närliggande lägenhet på ett rum och kök, och hennes förra rum blev mitt sovrum. Härigenom blev det mig möjligt att bekläda samtliga väggar i de två rummen med bokhyllor, och jag tillvaratog utrymmet så noga att även väggytor av blott 1/3 meters bredd blevo betäckta med böcker.

Vid ett par tillfällen ordnar Hallberg bokauktioner på dubletter och utsorterade volymer men det leder bara till en temporär lättnad i lokalbehovet. Först 1914 blir det en bättre ordning, då han säljer huset i Haga och flyttar till en villa i Lackarebäck. Han har problem med att hitta boklådor att transportera sina samlingar i, men slutligen blir det utflyttning

När äntligen allt var färdigt för uppsättande av hyllor och böcker var det verkligen inte något lätt arbete som förestod mig. Jag hade 135 lårar fullpackade med böcker, av vilka de som haft sin plats på vinden voro fulla av damm och måste rengöras ... I min nya bostad funnos tre rum i fil, sammanbundna genom breda dubbeldörrar, och sedan dessa hade avlägsnats, fingo rummen nära nog utseende av ett helt, en sal av rätt betydande proportioner ... Då de böcker jag här hade att uppställa samtliga voro väl inbundna, gåvo de mer eller mindre rikt förgyllda ryggarna det stora bokrummet ett enhetligt, rätt egenartat och ganska trevligt utseende.

Vad var det då för böcker som samlades på tullkontrollören Hallbergs hyllor? Ja, han konstaterar i sin bok att samlingen huvudsakligen omfattar fyra områden, 1) böcker tillhörande "världslitteraturen", varmed han menar "stora författare", deras verk och litteraturen om dem. Hit hör över 80 % av samlingen. Tyskspråkiga författare dominerar, därefter franska och svenska; 2) böcker och tidskrifter i konst, 3) konstnärligt illustrerade arbeten, samt 4) karikatyr, skämtböcker och skämttidningar. Totalt beräknar han att bokbeståndet till slut upptar 800 hyllmeter eller närmare 24.000 volymer. Men böckerna står där inte bara, han läser oupphörligen, planlöst eller i detalj planerat beroende på omständigheterna. Läsningen är dock aldrig "blott och bart tidsfördriv utan som ett verkligt studium". Främst är det "förstklassig litteratur" han ägnar sig åt, men han är inte helt främmande för "böcker av mindre betydenhet" och kan till och med någon gång ägna sig åt en "rövar- eller detektivroman. Och även ett rent pekoral anser jag ej alldeles ovärdigt en läsares uppmärksamhet".

Gång på gång återkommer han dock till den enligt hans mening mest betydelsefulle av alla författare, nämligen Goethe. Han står i centrum för uppmärksamheten, den store diktarens begrepp levnadskonst blir för honom en ledstjärna. Vid hans bortgång utgjorde Goethesamlingen nästan 800 volymer. Ett uttryck för hans engagemang i Goethes verk är att han 1927 går i polemik med Henrik Schück, som året innan i sin Allmän litteraturhistoria enligt Hallberg ej gjort den store tysken full rättvisa. Med all reverens för Schücks kunnande och position tillåter han sig ödmjukt och under visst krumbuktande påpeka hur Goethes gärning bör värderas. Han gör det i en liten svåråtkomlig skrift med titeln Några ord om Goethe, som han utger under pseudonymen Johan Antonsson, "ett namn som jag hade särskild rätt att taga, då min fader hette Anton".

Johan Albert Hallbergs samlade litterära kvarlåtenskap
Men det vore helt missvisande att uppfatta Hallberg som en enstörig bokmal, instängd i sina samlingar. Han lever visserligen ensam med sin hushållerska, men han har många intressen utöver sina böcker, han går på konstutställningar och museer, är en trägen gäst på konserterna i gamla Konserthuset, engagerar sig i Göteborgs stads utveckling, bevistar Stadsfullmäktiges sammanträden, uppsöker områden av staden där man bygger nytt och skriver då och då en insändare i dagspressen, som t ex kan beröra skogsplanteringar på stadens utmarker, hängbro över älven, större lekplan och utsiktstorn i Slottsskogsparken. Han har en begränsad vänkrets, deltar i Par Bricoll men undviker "sällskap där man har tråkigt". Han dricker både vin och sprit och "förtärande härav i en avpassad mängd har under årens lopp skänkt mig mycken glädje och trevnad". Efter flytten till Lackarebäck blir trädgårdsarbete och hönsavel nya intresseområden. Han ger sig på somrarna ut på resor i Europa och på veckosluten vandrar han i Göteborgs omgivningar. I Göteborgs turistförenings årsskrift för 1898 finner man artikeln Några fot-turer i Göteborgs närhet, signerad Hbg. Man får intrycket att han oförtrutet arbetade på att lära känna sig själv och att komma till rätta med svagheter och brister, och att han småningom når den livsform som ger honom tillfredsställelse. Mot den bakgrunden är det begripligt att han utger den lilla skriften Den kungliga svenska avundsjukan, där han menar att avunden är "den tarvligaste och även mest olycksbringande av alla mänskliga lidelser". Under många år arbetade han också på ett projekt med den tänkta titeln Brackornas bok - av en av dem, men det kom tyvärr aldrig till utförande.

Hallberg avlider efter en längre tids sjukdom i mars 1937, 76 år gammal. I sitt testamente bestämmer han att hela boksamlingen skall gå till Göteborgs stadsbibliotek, det blir den största gåvan biblioteket fått av en enskild samlare. Goethesamlingen bevaras i sin helhet och i övrigt väljer biblioteket vad som kompletterar det befintliga betåndet (totalt 469 hyllmeter), resten säljs så bokauktion under fem dagar i november 1939. J. Viktor Johansson skriver i katalogens förord "Det är ingen överdrift att säga, att biblioteket från källaren till vinden fyllde den villa han bebodde ... under vindens snedtak stod det böcker i avtagande format, från atlasfolianter till duodeser av en tändsticksasks storlek. Vid uppröjningen av hans hem kom en av bokhyllor kringbyggd kakelugn i dagen; där fanns böcker i skrubbar och garderober, i soffor och byråar".

____________________________________

Johan Antonsson: Några ord om Goethe. Med anledning av Henrik Schücks framställning i hans Allmänna litteraturhistoria. Göteborg, 1927.
Förteckning över den del av framlidne tullkontrollören Johan Albert Hallbergs boksamling, som kommer att försäljas å Göteborgs bokauktionskammare den 24-29 november 1939.
Albert Hallberg: Minnen och levnadserfarenheter av En samlare. Göteborg, 1935.
Albert Hallberg: Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Avunden i allmänhet. Göteborg, 1931.
J. Viktor Johansson: En samlares minnen. GP 1935-09-20.
J. Viktor Johansson: En böckernas vän, samlare och kännare. GP 1937-03-22.
Sven Schånberg (Tala ve Kal): 24.000 band bokdonators minne. GP 1980-02-02 och 1980-03-01.