Det är en inte särskilt originell men rappt berättad, händelsrik och bitvis våldsam historia om en man, som blir mördad, sittande på en överfull spårvagn. För den som var med på 1950-talet föreligger en hög igenkänningsfaktor, men miljöskildringen är mestadels tunn och inskränker sig ofta till namn på gator och platser som passeras. Så här börjar det
Ett gällt utdraget skrik, som övergick i en kvinnas snyftningar, kom alla spårvagnspassagerarna att lystra till. Grön vagn på väg mot Mölndal höll just på att bromsa in för att stanna vid Korsvägen. Thomas Brofeldt, som satt på sätet alldeles bakom 'Mustangens' mellersta utgång, såg hur en dam på sätet framför honom på knäsvaga ben reste sig från sin plats för att omedelbart sjunka till golvet, tydligen avsvimmad. Han rusade upp från sin plats, men samtidigt föll hans blick på en man, som suttit bredvid den sanslösa damen. Thomas såg, att mannen fallit snett framåt, så att hans huvud stöddes mot ryggstödet framför. Han var klädd i grå överrock och brun hatt, som nu stukats till mot ryggstödet. Och i nacken på mannen såg han en knappliknande tingest omgiven av blod.
- Korsvägen nästa, hördes förarens röst i vagnens högtalare.
Det hela utvecklar sig efterhand till en affärsuppgörelse mellan en svensk köpman på villovägar, som givit sig i lag med tre tyskar. Nu har man blivit osams och det första mordet följs av flera. Hjälten är ovannämnde Thomas, sportjournalist men också intresserad av "allt som luktade kriminalitet". Han är son till kriminalkommissarien Brofeldt, och i bästa Trenterstil involverar Thomas också en ung tjusig kvinna i sökandet efter skurkarna. Det hela får förstås en lycklig upplösning, där den efterspanade tysken Kurzmuhl åker fast och de unga tu får varandra. Under tiden berättelsen pågår blir man påmind om det Göteborg som fanns på 1950-talet, då spårvagnarna stannade vid fler hållplatser än idag, när polishuset låg på Spannmålsgatan och man kunde äta lunch på Ringbaren. En uppgörelse mellan polisen och skurkarna sker i mina gamla hemtrakter, i en villaträdgård på Örgryte stomgata.
Alibi-magasinet var en av de många serier av kioskhäften som florerade under åren 1935-1955, då den samlade upplagan per vecka kunde uppgå till över 10.000 ex. Kanske var det också den mest framgångsrika av dessa alster. Redaktör var en John Lorén, som tidigt insåg vad som var säljbart och som blivit rubricerad som "giganten bland svenska häftesredaktörer". Han höll i sina författare med järnhand och han ansträngde sig också för att undvika alltför detaljerade våldsbeskrivningar och än mer varje form av sexuell anspelning. Det gällde att hålla den jagande horden av kritiker, som beskyllde utgivningen för "smutslitteratur", utan användbara argument. Kioskdeckarna ansågs vara "en styggelse, som lömskt lockade ungdomen på avvägar och förledde oskuldsfulla tonåringar till såväl brott som omoraliskt leverne".
Alibi-magasinets alster och de övriga seriernas publikationer registrerades aldrig - så vitt jag kan förstå - i de officiella bibliografierna. Gunnar Halls namn finns inte med i något författarregister och vem han var har jag ingen aning om. Förmodligen var den här omnämnda detektivberättelsen hans enda, i varje i Alibi-magasinet och i annan "bokform". Johan Wopenka har förtjänstfullt katalogiserat alla kioskdeckarna i sin bok På smekmånad med Gröna skräcken: kioskhäften i Sverige (1995), men inte heller han har något att säga om Gunnar Hall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar