Boksamlarbloggen åter igång

Ja då kör vi igång igen då. Eller vad man ska säga. I nästan nio månader har jag inte mäktat med några nya inlägg, bloggen har verkligen stått still. Och det är inte bra: en blogg skall inte stå still, då tappar man säkert läsare. Och den som skriver kommer dessutom ur rytmen, och motståndet att återuppta bloggandet igen bara ökar. Till min glädje kan jag dock konstatera att en och annan hört av sig under stillaståendet med mestadels glada tillrop: uppmuntrat till nya inlägg, givit tips på ämnen att belysa och undrat om man blivit död eller vad.

Kombinationen av relativ ohälsa, alltför många andra åtaganden med deadline och resor hit och dit har dock krävt sin tribut, samtidigt som det går att konstatera att det var lättare "förr" att hålla många bollar i luften. Någon gång kunde man ju till och med vara på två platser samtidigt.

Bokhistoria i Sachsen
I början av oktober hade jag i alla fall möjlighet att följa med Wargentinsällskapet på en mycket givande bokhistorisk resa till Sachsen (eller kanske man skall säga Nieder-Sachsen), med den outtröttlige Christian Irhammar som väl rekognoscerad och påläst "Reiseleiter". Med Wolfenbüttel som replipunkt reste vi runt i omgivningarna och besökte bibliotek, kyrkor och kloster. Vi fick ta del av en - mestadels till katolska kyrkan - anknuten högkultur, som frambringat nästan ofattbara skatter, tusen (!) år gamla. Handskrivna illustrerade manuskript, broderade mäss-skrudar, underbara arbeten i silver och guld. Vad gjorde vi i Sverige för tusen år sedan?

De medeltida välbevarade banden står på rad i det lilla Marktkirchenbibliothek i Goslar
 och från visningen av biblioteket i "Museum der deutschen Erklärung" i Halberstadt.

Ett av de mest imponerande biblioteken - och den kanske mest genomarbetade visningen - vi fick vara med om var på Universitätsbibliothek Clausthal, halvvägs upp i Harzgebirges skogar, där man framför allt bedriver undervisning och forskning i gruvbrytning och metallurgi. En stor andel av studenterna är från utlandet, främst Kina. Men här fanns bokliga skatter inom alla ämnesområden!

Från visningen av universitetsbibliotheket i Clausthal. T h den första tryckta koranen, Hamburg 1694.

Vi fortsatte småningom till också Hildesheim, där vi besåg både Dombibliothek, domens makalösa skattkammare och den enligt uppgift 1000-åriga rosen, som växer utanför domkyrkokoret och som hållits vid liv både under andra världskrigets härjningar och många köldnätter. De olika grenarna var till och med försedda med årtal. I Wolfenbüttel besökte vi både det berömda Herzog August Bibliothek och Lessinghaus. Efter en avvikelse till närbeläget bränneri med avsmakning och inköp av starka drycker guidades vi även runt på Schloss Corvey, varifrån enligt uppgift Ansgar utgick i sitt nordliga kristnande. Slottskyrkan är världsarv och biblioteket imponerade kanske mest genom sin fantastiska kollektion av välfyllda bokskåp (där vi dock tyvärr inte fick botanisera på egen hand).

Hemresan gick med buss via ett regnigt Berlin, där vi ändå hann med besöka det nu 20 år gamla men för många ändå nya Denkmal sur Erinnerung an die Bücherverbrennung. Det är alltså ett minnesmärke över det bokbål som nazisterna igångsatte 10 maj 1933, då 20.000 böcker, främst av judiska författare brändes. Minnesmärket innehåller i ett underjordiskt utrymme tomma bokhyllor med plats för lika många böcker. Det är inte tillgängligt, utan kan endast iakttas via en glasplatta i stenläggningen utanför operan vid Unter den Linden.

Nazisternas bokbål 1933 och minnesmärket, som är utfört av den israeliska konstnärinnan Micha Ullman,

utanför Berlinoperan vid Under den Linden. Det invigdes 1995.

Läst under tiden
En hel del nyutkommen Göteborgslitteratur har dykt upp de gångna månaderna. Bland det jag särskilt fastnat för finns Ninni Trossholmens bok Arvid Bjerkes Utbynäs - bilder, minnen och berättelser. Ninni är etnolog, om än numera något pensionerad, men fortfarande aktiv. Hon har tidigare skrivit om Utby, men här fokuserar hon särskilt på arkitekten Arvid Bjerkes och hans farbror Anders Mattssons insatser som villabyggare i senjugendstil. Boken är arkitekturhistoria, men handlar också mycket om människorna i husen. Fint producerad bok.

Också Urban Rydins bok Bröderna Röhss har varit rolig att studera. Författaren är ättling till den ogifte Wilhelm Röhss, som hade en långvarig utomäktenskaplig förbindelse med Amalia Rydin. Han har tidigare mest utgivit av trycket skrifter om beskattning av fåmansföretag, men här föreligger en läsvärd, spännande och mycket väl dokumenterad skildring av bröderna Röhss, deras affärsverksamheter och donationerna till Göteborgs stad. Mycket värdefull information!

Slutligen måste nämnas en bok, som inte är faktabaserad utan en rejäl skröna, men en mycket underhållande sådan, Tomas Arvidssons Blåst på sommarvind. Tomas är gammal hvitfeldtare, student 1964, under sin aktiva karriär både tidningsredaktör (Östra Småland, Barometern) och värmländsk TV-chef, numera "fri skribent". Vi var några stycken som i förra veckan, på Hvitfeldtskas kamratförenings höstmöte, hade tillfälle höra honom berätta om sina minnen av skoltiden och hur han under en morgonbön för nu många decennier sedan fick idén till bokens intrig. Det handlar alltså om hur Carl Larssons väldiga målning (3 x 11 meter) i Hvitfeldtska gymnasiets aula blir stulen och förvecklingarna kring stöld och uppklarning av stöld. Mycket medvetet utan inslag av det överdrivna våld, som annars präglar dagens deckare. Den gamle studierektorn Jan Bertilsson är inte längre huvudperson, som han var i böckerna från 1970-talet, Enkelstöten, Dubbelstöten med flera, men hans bror, Björn Bertilsson, pensionerad läkare, förekommer i historien.  Trevlig läsning och mycket inslag av lokalfärg från skolan på 1950/60-talet, lärarna och vaktmästaren, som vi alla kände och var rädda för, men som í varje fall jag aldrig känt som "Dynamit-Olsson". Vi sa bara Olsson, han med nyckelknippan, han som stängde läroverkets stora port på slaget klockan åtta. Då gällde det att vara innanför!

Göteborgskännare har gått bort
Efter lång tids kämpande med sjukdom har Ove Drejenstam helt nyligen gått bort. Ove var kontinuitetsbevarare i Göteborgianagruppen, han var den ende som hade deltagit i den gamla gruppen redan för 20 år sedan eller mer. Han var en stor kännare av Göteborgslitteraturen, han hade kunskap både om böcker och samlare. Han var försynt och skröt inte med sitt vetande, men han vill gärna att det skulle bli rätt och riktigt. Särskilt klappade hans hjärta för Västra Frölunda, i dess hembygdsförening var han mångårigt aktiv och såg länge till att det kom ut nya skrifter minst en gång om året. Också i Bohusläns hembygdsförbund verkade han på senare år och hjälpte till med tidningen Bohusarvet. Vi är många som kommer att sakna Ove framöver, hans kloka kommentarer och den trivsamhet han spred omkring sig.