Summa sidvisningar

söndag 27 mars 2011

Den blide poeten Ernst Daniel Björck

Inte många har idag hört talas om göteborgaren, biskopssonen och "signaturpoeten" Ernst Daniel Björck, men han var nog på 1860-talet - åtminstone i litterära kretsar - en rätt välkänd person i staden och det kan finnas skäl att ett ögonblick dröja vid hans gärning och korta levnadsöde.


Ernst Daniel Björck var född i Göteborg 1838, son till Gustaf Daniel Björck (1806-88), biskop i Göteborgs stift 1856-88 och omgiven av präster i släkten. Han avlade studentexamen i hemstaden 1858 och läste sedan teologi i Uppsala i ganska maklig takt fram till 1867, då han också prästvigdes av fadern i Stockholms storkyrka. Han erhöll tjänst som komminister i Kristine församling men hann inte verka i denna mer än åtta månader innan han nästan på dagen 30 år gammal föll offer för en tarmtyfus med svåra blödningar.

Uppsalaåren 1858-66 är de viktiga i Björcks liv, det är där han blir skald och vidareutvecklar sina poetiska talanger. Vers skrev han redan som barn och skrivandet intensifierades under skolåren. I Uppsala kom han snabbt in i en grupp "litterära" studenter, som 1860 bildade "Namnlösa sällskapet", ofta förkortat N.S. Under nästan hela sin Uppsalatid var Björck sällskapets sekreterare, älskad och omhuldad av kamraterna, till vilka bl a räknades Pontus Wikner, Carl David af Wirsén och den av alla beundrade Carl Snoilsky. Den senare mindes Björck i sin dikt "Namnlösa sällskapet" vid dess 25-årsjubileum sålunda Dig jag lyss till framför andra/du. vårt samkväms rikedom/N.S.' glädje, allas älskling ... Snillet ler uti din goda/klarblå blick, av moln ej störd/Blont ditt huvud är som kornet/tidigt mognande till skörd. Alla i N.S. skrev och publicerade sig, mest som lyriker, och alltid under signatur (Björcks signatur var Daniel). Därav beteckningen "signaturpoeterna". Gruppens program var "skönhet, känsla och natur". Man ville bryta med de som fortsatte skriva i Tegnérs anda och istället såg man Runebergs idylldiktning som en förebild. Målsättningen var att skriva i en idealistisk och enkel form. Men det var inte alltid lätt. Det gällde att vara enkel; man blev ofta menlös. De undvek det anspråksfulla och hamnade ofta i det obetydliga skriver Örjan Lindberger i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria.

Björck fick åtminstone till en början i kamratkretsen en särskilt aktad ställning då han 1861 vann ett pris (accessit) av Svenska akademien för samlingen Naturbilder. Han fick några år senare också ett stipendium från Akademien. Tyvärr har dikter med titlar som Tussilago och blåsippan, Snöflingans saga och Blommans bön inte särskilt mycket att ge den nutida läsaren.

Böj din krona, späda blomma! Gula blad, till jorden fall!
Desto förr skall vintern komma, - vår på vintern följa skall.
Midt i hösten vill jag sjunga om en sommar evigt grön -
Stjernor bakom molnen tindra, sippor slumra under snön.

Det är snällt, rart och oförargligt men ibland vandrar den blide skalden på slak lina över pekoralets djup. I några av de noveller Björck publicerade i N.S.' kalendrar lyckades han enligt bedömare bättre och hans samtida läsare uppskattade där den livligare verklighetsbehandlingen. En samlad utgåva av Björcks lyriska produktion Valda dikter utgavs först posthumt 1869 med ett långt och inkännande förord av Carl David af Wirsén. Boken kom ut i totalt fyra upplagor.

Men det är möjligt att Björcks roll i N.S. var viktigare som sammanhållande länk mellan kamraterna och som vänsäll lyssnare än som självständig författare. Björck var fridsam mer än de fleste, och därföre fick han vänners hjärtan till sin besittning, till sitt arf och sin egendom skrive Wirsén. Mot slutet av Uppsalatiden när inträdet på prästbanan nalkades insåg Björck möjligen också själv sin något begränsade förmåga. I ett brev till Snoilsky skriver han

Jag kommer alltmer till klarhet över min begåvning, och finner, att vad som fattas mig är en liten obetydlighet som kallas genialitet. Min makt över språket är möjligtvis, då jag ej är lat eller slarvig, jämngod med din. Min förmåga att harmoniskt disponera ett givet ämne är också ej så tokig. Men att finna ämnet, att med genialisk skarpblick skåda in i tingen - det duger jag icke till, vilket med andra ord vill säga, att jag är icke skald. Den dödsdomen bär jag nu på mitt hjärta.


Ernst Daniel Björck fick alltså endast kort tid verka som präst. Griftetalet vid hans begravning i Kristine kyrka hölls av domkyrkokomministern Mårten Hallén. En av Björcks allra sista dikter hette De vita duvorna och när kistan skulle bäras in i kyrkan skall en vit duva ha satt sig på den. Märkligt nog utgick också Halléns predikan från 1. Mos. 8:9 om duvan som kom tillbaka in i arken. Fyra år efter Ernst Daniel Björcks tragiska bortgång samlade hans vänner in medel till en minnesvård åt honom, där han låg begravd på Örgryte gamla kyrkogård. Talet vid minnesvården hölls av Pontus Wikner. Gravprydnaden reser sig än idag högt över den stora mängden gravhällar på den gamla delen av kyrkogården. Både Halléns griftetal och Wikners tal vid minnesstodens invigning finns publicerade; två små tunna, sköra och svåråtkomliga häften.

Minnesstoden över Ernst Daniel Björck reser sig i form av ett högt vitt kors över de omgivande
gravhällarna. I den kakburksliknande sarkofagen ligger fadern biskopen begravd,
han överlevde sonen med 20 år.

1 kommentar:

  1. Hittar en notis i Göteborgs-Posten från 1973 (Det stod i GP för 100 år se'n), som beskriver omständigheterna kring Ernst Björks gravvård. "Denna inbjudning (att uppresa en minnesvård) omfattades med så livligt intresse, att inom kort 2.000 riksdaler inflöto, Prof. F.W. Scholander åtog sig benäget att uppgöra ritning, efter vilken densamma sedermera blivit huggen vid Malmöns stenhuggeri i Warberg. Den består av ett korts i medeltidstil och är nu under uppresning på Örgryte kyrkogård, invid den bortgångnes fader, biskopen d:r Björcks familjegrav."

    SvaraRadera