Johan Runius och Nimrods Skäckta

Barockskalden Johan Runius omtalas i den svenska litteraturhistorien som "en av de skickligaste rimsmidare som den svenska litteraturen begåvats med". Mest känt är kanske hans poem Runii Resa Til Dalarö Påskeafton 1712. Han levde ett hårt liv och blev inte gammal, dog i lungsot vid endast 34 års ålder. Han var huvudsakligen verksam i Stockholm, i Reval och på godset Clastorp i Sörmland. Men under några år i slutet av 1600-talet var han också göteborgare och skrev då vad som sannolikt var den första poetiska hyllningen till staden.

Han föddes 1679 i Larv i Västergötland, son till församlingens präst. Efter skoltid i Skara kom han till Göteborg och var inskriven - åtminstone periodvis - vid dess gymnasium 1694-99. Från 1697 härrör hans första poem Öfwer en Christelig Predijkan ... wid afresan ifrån Götheborg, adresserad till hans farmor Malin Levander, som ivrat för att han skulle bli präst. Själv menar han dock att höra honom predika vore att "På Nechtergals Musique få höra Hästen gnäggia". 1698 är han åter i Göteborg och från denna tid finns ett par gravskrifter över göteborgare bevarade. Han hamnar nu i klammeri med Hvitfeldtska stipendie-inrättningen, sedan han i dikten Petitorium. Till Herrar Stipendii Curatorerne i Götheburg anhållit om ekonomiskt stöd. Ansökan gav dock inget resultat och då skriver han istället till K. Majt och klagar på kuratorerna. Dessa blir förstås förtörnade, i synnerhet som Runius kommit med påståenden om nepotism och andra oegentligheter i brevet. En dikt som förknippas med stipendiemålet är En Wijsa uti stor förtret, Skrifwen i Götheborg, på en vid tiden känd melodi "Är jag endast född att lida". I början av år 1700 lämnar Runius Göteborg för alltid, skriver in sig i Uppsala under några år innan han måste söka försörjning som informator på olika håll. Han har dock kontakt med och skriver verser till några vänner i Göteborg de kommande åren.

Dikten Nimrods Skäckta

Den långa, på hexameter skrivna och i flera avseenden besynnerliga dikten Nimrods Skäckta Til Götheborgs Beröm har i långliga tider tillskrivits Johan Runius och skrevs troligen som hans "Oratio valedictoria" med anledning av gymnasiestudiernas avslutande och före avresan till Uppsala. Det var vanligt att gymnasister avslutade sin skolgång på detta sätt. Syftet skulle vara att ge en konkret ortsbeskrivning men samtidigt genom utblickar och idéassociationer framställa hemorten som ett jordiskt paradis.

Dikten är intagen i samlingen Dudaim, Tredie Dehl, Eller Sinne-Krydder, som utgavs postumt av Runius' vän skalden Olof Lindsten 1733. En annan av hans vänner, Petter Frisch, hade då ombesörjt tryckningen av första och andra delarna av Dudaim, som Runius själv redigerat före sin död. Titeln Dudaim syftar på alrunans frukt, Runius skall ha funnit en likhet mellan ordet alruna och sitt eget namn; Dudaim skulle då ses som frukten av hans skapande verksamhet. Varför dikten heter Nimrods skäckta kan man dock verkligen undra över. Nimrod som var sonsonson till Noa var "en väldig jägare inför Herren" och en skäkta är en sorts pil som användes till armborst - och som än idag kan ses i Närkes landskapsvapen. Sven Schånberg har föreslagit tolkningen "Göteborgs PR-pil".



Porträttet av Runius är graverat efter en teckning av Brenner. Förmodligen företedde skalden en något mer härjad anblick, efter år av fattigdom, supande och en lungsot som till slut fällde honom. Enligt uppgift ska han ändå ha
varit "städse munter och gladlynt". Den 31 maj 1713, dagen innan han gick bort rimmade han
"Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuf och rolig Junius".




Dikten har egentligen två avsnitt och två helt olika karaktärer. Först på rimmad hexameter 34 svulstiga rader om Guds försyn och det ansvar han givit människan, att städer inrättats "til wärn, mot kiöld och ruskoge wäder" samt helt abrupt i sista raden att den väldige jägaren Nimrod går ut på jakt.

Den andra avdelningen är den egentliga hyllningen till staden Göteborg, på drygt 300 rader och på orimmad hexameter. Efter diverse utvikningar om göternas erövring av Europa och om utvandrarna till Delaware berättar han stadens historia från grundläggning till Karl XII.

Hwem kan hinna beskrifwa det alt, som Götha bestyrer?

...

Men hvad köpmannaskap kan winnas och hinnas i Norden.

Ästu å blir Göthaborg den skönsta å högsta å bästa

...
Til alt hwad Naturen ger uti wärckliga sköta,
Tig til gagn och i hamn kan föras, lyftas å skeppas,
Swerget har ey och Götha ey mer din Stapel i lijka
...
Bottnen ä djup å hamnen ä god, dijt skeppena lända,
Sku de nu fara frå land, så kunna de makliga wända,
Där kan seglas ifrån til alla de Hamnar i werlden
...
Härlig ästu Göthaburg, från dem fyra delar i wärlden
Skeppen präcktiga stå, dina Murar å Fästen ä starcka;
Guld, järn,Silfwer å Ten, skön Spannmål, wagnar å hästar;
Skeppare har du nog, tina gränssor sluta til Hafwet.

Vem skrev dikten?

Flera litteraturhistoriker har ifrågasatt om det verkligen var Runius som skrev dikten. Det finns ett antal egendomligheter i texten, bl a förläggs Göteborgs båda skansar felaktigt till var sin sida om älven, "Götha Leyon" förläggs till "Ryssåhs" och Tre kronor till Gullbergs skans (något som Runius rimligen hade känt till), och det finns en datering som antyder att dikten skrivits först långt efter Runius död. Magnus von Platen, som 1954 skrivit en avhandling om Runius, försöker komma till rätta med diskussionen och mycket talar för att Runius endast stått för den första delen, sådan den föreligger idag, medan en stockholmspräst och klen poet, Per Ekeblad (1677-1735) redigerat, omarbetat och åtminstone delvis själv skrivit den senare delen.

Ett kuriosum är att beskrivningen av Västergötland inleds med en rad, som uppfattats som första gången västgötamål används i tryck, "Waistuke hwa, dia Wästgötha köpslaga heima?" (Vet du inte Göteborg att dina västgötar bedriva köpenskap i hemorten?).