Scouting for boys och Ebbe Lieberath

En sensommardag några år in på förra seklet befann sig gymnastikdirektören vid Högre latinläroverket i Göteborg, Ebbe Lieberath, på en ångbåtstur i den bohuslänska skärgården, någonstans norr om Marstrand. Han har själv berättat vad som hände

I ångarens folktomma salong, där jag satt och slöade en stund mellan saltduscharna ute på däck, fick jag händelsevis fatt i en brun häftad bok på engelska, Scouting for boys, av Baden-Powell. Som renodlad göteborgare och alltså "engelsman" av övertygelse kände jag mycket väl till Baden-Powell, vilkens bragder under boerkriget kommit mitt unga knekthjärta att klappa hårdare än vanligt. En bok av den mannen! Adjö med all beundran för det oändligt sköna Kattegatts vågor! Jag läste och läste, glömde kaffet och det urgamla wienerbrödet, som åkte fram och åter på salongsbordet - jag bara läste. Detta var just det grepp om pojkarna, som jag längtat efter att finna! ... Helt kort efteråt ringde min bokförläggare Erik Åkerlund med anmodan att översätta en bok åt honom - Scouting for Boys!

Om Baden-Powell (1857-1941) kan man skriva mycket, mest känd är han dels för sin ledning av försvaret av staden Mafeking 1899-1900 mot överlägsna motståndare under boerkriget, dels för att han i samband därmed etablerade en kår av kadetter (pojkar i yngre tonåren) för att inom befästningarna arbeta med transporter, kommunikation och rekognoscering = scouter. För att göra en lång historia kort kan man säga att ur detta kom småningom Baden-Powells initiativ till och livslånga engagemang för scoutrörelsen.

Medlemmar av kadettkåren i Mafeking 1899 (från Wikipedia).

Lieberath och scouting
Om Ebbe  Lieberath (1871-1937) kan man också skriva mycket. 1909 hade han varit verksam som gymnastiklärare vid Östra Real i Göteborg i tre år och vid Gamla Latin i fyra år, han var också kapten vid Västgöta regemente. Kontakten med Baden-Powells bok blev en klockren träff, väldigt mycket däri stämde med hans egen syn på hur ungdomen (erkannerligen unga män, det skall sägas) skulle "uppfostras" eller kanske snarare stödjas och stimuleras på vägen in i vuxenlivet. Hans översättning av boken kom ut 1909. Undertiteln är talande: En handbok för öfning i god medborgaranda.

Om man en gång varit scout (för min del dock inte mer än något år) så känner man igen det mesta. Här finns informationer om vad en scout är, hur han skall vara, om scouthälsningen, uniformen och scoutlagen. Och i övrigt förstås väderlekskunskap, signalering, knutar, lägereldar, spårning, smygjakt och livräddning. Kanske något mer vid sidan av det idag politiskt korrekta ter sig avsnittet om Enskildheter hos människor.

Att i hemlighet iakttaga människor och kunna läsa deras karaktärer och tankar, är af största betydelse i handel och affärer, i synnerhet för ett bodbiträde eller säljare, då han skall förmå folk att köpa saker, eller att afslöja en som ser ut att vara en svindlare ... Gången visar ofta hurudan karaktör en person har, t ex en bråkig och skräflig liten man, som rusar åstad med korta steg och stora armrörelser; den nervöse mannens brådskande ryckiga steg; luffarens långsamma, tölpiga gång; de lätta, raska, tysta stegen hos en scout osv ... Förvisso är den "tjuslock" som somliga ungdomar ha i pannan ett säkert tecken på dumhet. Ansiktets form är ett godt uttryck för mannens karaktär. Ni kan kanske angifva karaktären hos dessa gentlemän?

 

Baden-Powell framhåller hur viktig hållningen och gången är hos en äkta scout: "En tung slö hållning undertrycker alla de inre organen och hindrar dem att utföra sitt arbete ordentligt, och därför är en människa med dålig hållning ofta sjuk eller krasslig". Scouten bör verkligen öva sig i att gå på rätt sätt:

Minnesbilder av Lieberath
Det finns flera publicerade minnesintryck av Lieberath i rollen som gymnastiklärare på "Gamla Latin" och i samband med de första aktiviteterna i riktning mot en svensk scoutrörelse. Så skriver t ex Mauritz Nabbholt (student 1916) i en artikel "När scoutrörelsen kom till Sverige":

Han hade en enastående förmåga att förstå pojksjälen och ta pojkar på det rätta sättet. Hans både bokstavligt och bildligt raka uppträdande - han var en mycket ståtlig man och såg manligt bra ut - hans humor och glimten i ögat tilltalade pojkarna och de beundrade honom kolossalt ... Så småningom sipprade det ut att det var Baden-Powells "Scouting for boys" han höll på med att översätta ... Under en gymnastiklektion började Lieberath att berätta om denne märklige man och hans rörelse och vad den gick ut på och frågade om inte vi skulle vilja vara med på någonting sådant och bad oss i så fall komma till gymnastikhuset en viss afton och så var det ett gäng intresserade som hörsammade kallelsen ... därefter började vi lära oss slå en del knopar, tyda vissa tecken i skog och mark och väder för att sluta med att göra scouttecknet och svära scouteden "Alltid redo". Det hela var naturligtvis mycket både högtidligt och spännande för en liten 12-års grabb.

Ebbe Lieberath (till vänster) med Lord Baden-Powell vid ett scoutläger 1927.
Ur Elis Anderssons "hyllningsbok".

Lieberath försökte till en början komma på ett svenskt namn på scouting och närmast till hands var det ordagranna "spejarpojkar". Urban Ohlander berättar i en annan årgång av Gamla latinares årsbok om en nybliven scout, som iförd prydlig scoutuniform och bredbrättad hatt passerade "Feskekörka", varvid en medlem av den permanenta ledighetskommittén, på det för trakten karakteristiska idiomet,  uppmärksammade det nya inslaget i Fisktorgets fysionomi. Hans häpnad tog sig ett spontant uttryck: "Spejarepojkar! Ska i spionera på fesken?"

Bland många andra namnförslag fastnade man slutligen för Riddarpojkarna. Nabbholt anger att en tidning startades med namnet Riddarpojken, som skulle ha ingått som bilaga till veckotidningen Allt för alla. Sannolikt minns han dock i detta fall fel. Under en kort period utkom däremot tidningen Var redo som bilaga till Veckojournalen.

Tidningen Var Redo utkom med endast 15 nr under tiden juni-december 1910. UB Göteborg.

I första numret berättar Lieberath under rubriken "Riddarpojkarne i Göteborg" om hur intresset för scouting spred sig "med förfärande fart" bland ungdomar i staden och om det mödosamma arbetet att få igång en fungerande organisation:

Nu går allt sin gilla gång ... övningarna pågå dagligen, närhelst trupperledarna ha tid därtill, eller också arbeta patrullerna självständigt efter anvisning av truppledarne. Lördag eftermiddagar och söndagar äro i regeln alla trupper ute på öfning. Bönder, godsägare och villaägare i trakten rent av överbjuda varandra i vänlighet och tillmötesgående ... Organiserandet af kåren skedde efter följande grunder: 1) alla samhällsklasser tillsammans så mycket som möjligt; 2) patrullen är goda vänners och närmare bekantas egen sammanslutning.

Mycket av Lieberaths inställning måste ha varit revolutionerande vid den tiden och hans värderingar och arbetssätt skulle utan vidare kunna användas i ett modernt ledarskapsprogram, 100 år senare!

Författaren Lieberath
Den mångbegåvade gymnastikdirektören blev med åren också en etablerad och produktiv författare, främst av pojkböcker, där huvudpersonen (eller som det vanligen är huvudpersonerna) karakteriseras av de egenskaper och dygder, som Lieberath förknippade med scoutbegreppet. Som Ylva Blomqvist skriver

De (böckerna) hyllar den starka, friska, disciplinerade människan som kan skida fjorton mil och lyda order utan att blinka, på samma gång som de visar en värme och ömhet inför de svaga  och stor psykologisk finkänslighet. Modern pedagogik varvas med ett hyllande av traditionella värderingar.

Säkert blev det med åren ett trettiotal böcker, om vad Lieberath kallade "klämmiga pojkar", ett par romaner, men de flesta samlingar av korta berättelser. Det är mycket bus, mycket rackartyg, hävdande av manlighet, uppgörelser och slagsmål - men däremellan kan det bli förvånansvärt känslosamt. Man bryr sig om sina kompisar, sörjer med och stödjer den som har drabbats av sorg och man gråter tillsammans över oförrätter. "Ebbe Lieberath jämkar i scoutböckerna ihop den romantiske hjältens storslagna känsloutlevelser med den moderna nutidsmänniskans behärskning".

Den egna uppväxten
Man kan dock säga att det mest läsvärda av det Lieberath skrev - i varje fall för en nutida vuxen läsare - är hans minnen från uppväxtåren, Mina första femton år, utgiven 1930. Det finns stora paralleller mellan skildringen av hans egen uppväxt och hur han berättar om "klämmiga pojkar" i ungdomsböckerna. Den unge Ebbe var inget ljus i skolan, han hade dåliga betyg i det mesta utom gymnastik. Han berättar om livet i skolan, om sina kamrater och vad allt de hade för sig:

En särdeles omtyckt sport var att tråckla ihop käringar i trängseln så att de satt ihop som siamesiska tvillingar, när de sedan skulle gå åt vart sitt håll,

Lieberaths berättelse om sin uppväxt är samtidigt en göteborgsskildring så god som någon. Här finns olika miljöer, från Södra vägen, Getebergsäng, Pustervik och Liseberg, där familjen bodde i huset mittemot det som idag kallas "Värdshuset". Här trivdes den unge Ebbe och skildrar i lyriska ordalag omgivningarna och de många eskapaderna i naturen ut mot och förbi Delsjöarna. Pappan, som var tjänsteman och småningom överinspektör i Tullverket, var i mycket hans förebild och dennes syn på uppfostran och kamratskap mellan generationerna måste ha betytt mycket för att forma Ebbe Lieberaths egna värderingar och engagemang för ungdomen.

Det är få göteborgska memoarer som på ett så friskt och levande sätt skildrar sin tid, som Lieberaths Mina första femton år. Här är mycket som berättar hur livet levdes i en (kanske övre) medelklassfamilj de sista decennierna av 1800-talet, om miljön i staden och i synnerhet de lyckliga åren på Liseberg med omgivningar.

Guldmedaljören Lieberath
Det går inte att avsluta noteringarna om gymnastikdirektören, scoutrörelsegrundaren och författaren Lieberath utan att notera att han en gång i tiden också blev olympisk guldmedaljör. Det var vid "solskensolympiaden" i Stockholm 1912 och grenen hette förmodligen gruppgymnastik för herrar enligt Lings schema (eller liknande). Det hade börjat genom att Lieberath samlat några av sina bästa gymnaster på Latinläroverket, senare vid andra skolor i Göteborg och slutligen genom att "dammsuga" landet på förmågor till en trupp, som han själv tränade och sedan ledde i tävlingen. Dels var det ett massframträdande, men också en elittävlan för en grupp av 24 gymnaster. Konkurrensen var nog inte gigantisk, men den svenska truppen tilldelades i alla fall guldmedaljen. Och för en göteborgare är det särskilt värt notera att i truppen ingick också Pelle Bertilsson, senare efterträdare till Lieberath som gymnastikdirektör och kanske mest känd för sin stuga i Delsjöterrängen i östra Göteborg (se inlägg på denna blogg 2012-11-18).

Andersson, Elis: Ungdomens man. En bok om Ebbe Lieberath. Gebers, Stockholm, 1938.
Blomqvist, Ylva: Klämmiga pojkar. Fostran, ideal och modernisering i Ebbe Lieberaths scoutböcker. - Barnboken 1999, vol. 22/2, sid. 24-38.
Lieberath, Ebbe: Mina första femton år. Bonniers, Stockholm, 1930.
Lieberath, Ebbe: Spår som icke förskräcka. - Hågkomster och livsintryck, saml. 11. Uppsala, 1930, sid. 93-105.
Nabbholt, Mauritz: När scoutrörelsen kom till Sverige. - Gamla latinares årsbok1976, sid. 33-35.
Ohlander, Urban: Slottsskogen och några gamla latinare. - Gamla latinares årsbok 1975, sid. 59-61.
Puke, Margareta: Scoutings historia. Svenska scoutförbundet, Stockholm, 1982.

Servières läspulpet mm

Städar på en hylla längst ner i biblioteket, som verkligen innehåller diverse ting: astronomi, djuphavsforskning, krigets vardag, hur man fotograferar flickor, vägskyltars etnologi och medicinska motiv på frimärken. Också några böcker om teknik, som annars inte är min starka sida, och där bjuder sig ett något tummat exemplar av Gaston Tissandiers bok Vetenskapliga tidsfördrif eller Undervisning och lek från 1882.

 

Jag intresserar mig särskilt för kapitlet En vetenskapsälskares boning, som beskriver hur en fransk ädling, Nicolas Grollier de Servière (1596-1689), i Lyon ägnade sig åt att skapa de mest fantasifulla apparater och arrangerade dem i sitt hem till ett "cabinet", som vissa dagar i veckan hölls tillgängligt för "allmänheten". Den för en boksamlare kanske intressantaste konstruktionen var den roterande läspulpeten.

 

 

Tissandier skriver

 

På läspulpeten funnos hyllor, anbragta i omkretsen af ett stort hjul ... Förrän man börjar sitt arbete, läggas på pulpetens hyllor de böcker, som man anser sig för tillfället behöfva. Man sätter sig i en länsstol och läser i den bok, som ligger framför på hyllan; vill man se i en annan bok vänder man blott på hjulet, så får man den framför sig.

 

Nystar man vidare i denna uppslagsända visar det sig dock att Servière inte var först på banan. Redan 1588 hade en italiensk militärtekniker, Agostino Ramelli, publicerat Le diverse et artificiose machine del Capitano Agostino Ramelli och däri också presenterat sin version av bokhjulet. Han själv såg detta som "a beautiful and ingenious machine, very useful and convenient for anybody who takes pleasure in study, especially for those who are indisposed and tormented by gout". Gikt var ett stillasittandets gissel på den tiden

 

 

Nåväl, den gode Tissandier (1843-1899) var bland mycket annat kemist, metereolog, aviatör och äventyrare i största allmänhet. Tillsammans med några kompanjoner skall han 1875 med en varmluftballong ha nått den imponerande höjden av 8.600 meter. Bland övriga maskiner i vetenskapsälskarens hem rekommenderar Tissandier särskilt skrivmaskinen, den elektriska respektive den pneumatiska pennan, kopieringsmaskinen, kromografen och kampylometern. En jordglob, en stjärnvisare, olika typer av ur och räknemaskiner, en vattenbarometer - och inte minst en stegräknare bör också ingå i arsenalen.

 

Hvar och en, som gjort vetenskapliga exkursioner eller utflygter i allmänhet, vet nog, huru gerna man emellanåt önskar att något så när känna längden af den tillryggalagda vägen. Då man icke är i besittning af en noggrann specialkarta, på hvilken man i alla enskildheter kan följa den väg, man gått, och sålunda beräkna dennas längd, finnes icke något annat medel än att räkna det antal steg, man pått, för att komma från en punkt till en annan. Men detta är ett  tråkigt göra, och dessutom kan detta beräkningssätt blifva behäftadt med åtskilliga misstag, emedan vandrarens uppmärksamhet merändels vändes till omgifningarne eller är upptagen af vetenskapliga funderingar.

 

I synnerhet den tekniskt intresserade rekommenderas verkligen Tissandiers bok. Här finns plats för att återuppväcka många gamla försummade innovativa konstruktioner, t ex "den amrickanska simapparaten". Ett måste för varje välskräddad gentleman!