Masthuggs-indianen

Råkade komma över ett litet häfte med nedanstående utseende. Det omfattar 48 sidor, är tryckt på dåligt papper och utgivet på F. Gustavsons förlag, Göteborg, 1912. Innehållet utgörs av ett 30-tal visor "och andra dikter" med varierande tema. För många anges att de kan sjungas till melodier, som nog idag för de flesta är okända, t ex "Bärsan och smekan", "Kolhandlarne", "I Vestergylland", "Svännson" och "Portugal, Spanien". För en visa anges endast "Gammal bekant melodi".

 

Flertalet av visorna behandlar kärlekens nöjen och äktenskapets vanskligheter, sedda ur (vanligtvis manliga) perspektiv. En av texterna har rubriken "När kvinnan blir stadsfullmäktig" och förebådar vad som komma skall

 

                     När snart varje fruntimmer blir stadsfullmäktig

                     Uschyanemejtana, hålli där och dra ...

 

                     När gummorna sitta i rådet och morra

                     få gubbarna laga att barna är torra

                     Om flaskan befinnes från mjölk vara fri

                     så får dom försöka att själva ge di.

 

Men några texter har mer påtaglig göteborgsaknytning. Det finns en visa "Om brottningarne på Cirkus", som namnger ett antal för tiden förmodligen kända kraftkarlar - Lindberg, Boulanger, Beck-Olsen, Romoff och Antonovitsch. (Den mest för eftervärlden kände av göteborgsbrottarna, "Våran Gustavsson" hade gått ur tiden redan 1903). En visa handlar om "Engelska barkskeppet Carnmoney", som lämnade Göteborg den 10 oktober 1908. Men det gick inget sorgligt öde till mötes, som man möjligen kunde förmoda, det kom småningom fram med alle man ombord till Sydafrika. En annan visa handlar om "Smålandsstugan" i Slottsskogen.

 

Den förfärliga Tessin-olyckan

Ytterligare en annan - och mera tragisk - visa handlar om "Tessin-olyckan å Göta älv", som inträffade den 30 september 1911. En för tiden säkert mycket omtalad händelse. I dimma och mörker gick den nordgående ångaren Tessin - som gick i passagerartrafik mellan Göteborg och orterna längre upp efter älven - på grund vid Häljared, strax söder om Älvängen.

 

                     Vild är paniken

                     gräsliga skriken

                     hörda från älven i dimman den grå.

 

Ångaren Tessin i sin krafts dagar

Möjligen hanterade besättningen situationen olyckligt, i varje fall omkom sex personer. Småningom kunde dock fartyget bärgas, det såldes till Riga och gick där i trafik fram till andra världskriget.

 

Vem var redaktören/författaren?

Vem som var författare till de osignerade visorna och redaktör för häftet framgår inte. I en inledningsvisa står det dock "Jag skall för er sjunga om ni på mej hör/om den plats jag sköter som tidningsredaktör ... Mitt namn det vet ni nog/Det är herr Alfred Skog/på byrån träffas jag/varenda dag". Någon redaktör Alfred Skog finns dock inte upptagen i adresskalendrar för Göteborg det aktuella året.

 

På Gamla Masthuggets hemsida kan man finna en kommentar till "Masthuggs-indianen". Signaturen Liss, född 1937, skriver "Masthuggsindianer var ett nedsättande öknamn på alla oss som bodde i Masthugget. När jag var liten användes det av dom som bodde i finare stadsdelar. Även en del lärare sa så. Särskilt användes det när man talade, då kunde man få höra att man pratade masthuggsindianska".

Förlagets övriga produkter

Intressant är också att ta del av det lilla vishäftets baksida, där den gustavsonska officinens övriga trycksaker saluföres. Det är i sanning en blandad kompott. Här finns ytterligare vishäften och ett par av Alfred Lidholms ("den röe skomakarn i Haga") alster, bl a Bruden på Kinnekulle. Men också Prifferegler, utförliga och tydliga, Sexualhygien från den moderna världsåskådningens synpunkt samt Hårväxtmedel, en liten skrift, som upplyser om orsakerna till och kostnadsfria medel mot kalhet.

Per Stigman och hans skapare

Varje vecka i de tidiga tonåren vandrade jag på fredagseftermiddagen iväg till min närmaste cigarraffär (vart har alla cigarraffärer tagit vägen? var har alla tobakskiosker kommit ifrån) på Jakobsdalsgatan och inhandlade för 30 öre veckans nummer av Rekordmagasinet. Mest spännande var alltid att kolla det bakre omslaget. Vilken idrottshjälte (någon enstaka gång en kvinnlig sådan) hade fått sin ädla karriär framställd i serieform och vilket lag hade blivit "samlarbild"? Först efter hemkomsten blev det tid att ta itu med innehållet. Under de år jag köpte tidningen (mitten och slutet av 1940-talet) ingick nästan alltid en äventyrsberättelse av en författare, som hette (trodde vi då) A.M. Marksman. Hjältens namn var Per Stigman och han var en värdig representant för de sturska svenska bönder, som genom århundradena rest sig mot övermakten. Övermakten utgjordes i detta fall av det tyska fogdeväldet i Sverige under Albrecht av Mecklenburg. Tiden var alltså slutet av 1300-talet.

Under den här vinjetten mötte Per Stigman sina läsare vecka efter vecka i Rekordmagasinet.
Illustrationerna till novellerna gjordes de första åren av tecknaren Mauritz Lindblom, men han lät småningom sin son Thord ta över. Denne delade Holmbergs politiska värderingar och med sitt schwungfulla maner bidrog han starkt till att ockspå i bild förmedla texternas miljö,atmosfär, persongalleri och rättskänsla.

Berättelserna är skrivna med fart och färg och på ett synnerligen mustigt språk. Strukturen är ofta likartad: någon hederlig bondeman blir trakasserad av fogdarna, skenheliga prelater eller laglösa domare, det ser ut att gå riktigt illa - men så dyker Per Stigman upp på scenen, blond, bredaxlad, snabbtänkt och rättfram och ställer allt till rätta, vanligen med resultat att överhetsherrarna lommar iväg med svansen mellan benen, oftast rejält sargade av svärd eller armborstpilar. För det mesta är miljön Tiveden eller trakterna däromkring, men ingen vet var Per Stigman kan dyka upp ... Det är som regel drastiska berättelser, huvuden rullar, ögon sticks ut, pilar genomborrar bröst och buk och många får sätta livet till. Och det uppfinningsrika ordvalet för att beskriva de tyska inkräktarna är inte nådigt, det talas inte bara om folkplågare, mördare, giriga uslingar, välsmorda trutar och vresiga snarilskna surkartar utan också om "det mecklenburgska ormynglet" och om en "mörkhyad, koppärrig, svarthårig karl, vars ansikte företedde en slående likhet med en markattas". På ett ställe heter det om en fogde att "han var från det land, som under århundradenas lopp sänt oss såväl kung Albrecht som spanska sjukan och antisemitismen". Någon gång kan stämningen vara mer godmodig och uppsluppen. Märkligt nog kan författaren mitt i det rappa händelseflödet ge utrymme för "historiska tillbakablickar" och ibland stoppa in en fotnot för att förklara ord som lantbönder, allmänningsgårdar och täckiomän. Hela tiden finns det en tydlig politisk underton:

- Får herrarna som de vill, fortsatte fadern, så blir de rikare och rikare och vi bönder fattigare och fattigare. Kanske slutar det med att de gör oss till trälar som bönderna är i länderna söder om Sundet. Men vi ska väl försöka hindra det nu, sade han och körde ner armborstbultarna i kogret.

Vem var Marksman
Och vem var då denne A.M. Marksman, som med tiden författade över 500 berättelser om Per Stigman och böndernas kamp mot det tyska fogdeväldet i 1300-talets Sverige? Ja, pseudonymen är genomskinlig, den som döljer sig där bakom är verkligen en Marx' man, den på sin tid i hela landet (fast i Göteborg i synnerhet) välkände kommunistledaren Nils Holmberg (1902-1981). 

 

Holmberg hade en brokig bana bakom sig redan när han började skriva om Per Stigman. Han var självlärd, hade bara sex års folkskola och hade sedan prövat många olika yrken, bl a sjöman, kassaskåpssmed och takplåtslagare innan han i slutet av 1920-talet blev skribent och politiskt verksam på heltid. Via en snabb karriär i kommunistiska partiets ungdomsförbund och som journalist på Stormklockan och Ny Dag rekryterades han som redaktör till den 1929 nystartade Arbetartidningen och samtidigt till den lokala partiledningen i Göteborg, som han kom att tilllhöra i flera decennier. 1934 blev han invald i stadsfullmäktige och stadskollegiet (det som idag kallas kommunstyrelsen) och 1944 ledamot av riksdagens första kammare. Där satt han dock bara en period varefter han återvände till Göteborg, där kommunisterna i kommunalvalet 1946 fått en "all-time high" och kunnat besätta en fjärdedel av platserna i stadsfullmäktige. Holmberg blev då vice ordförande där. Han hade under åren många förtroendeuppdrag i stadens förvaltning.

 

Han har beskrivits som "en hängiven socialist, lysande talare, språkkunnig och beläst som få andra". Han var uppenbarligen en trevlig karl ("socialt begåvad" heter det väl idag) och uppskattad även utanför de kommunistiska partikretsarna. Ernst Jungen skriver "Nisse var lojal och oftast bra att samarbeta med. Någon gång kunde han gaska upp sig till ett brandtal i stadsfullmäktige, men dessemellan var han som vi andra. En och annan, inte minst på borgerligt håll, tycktes vara imponerad av hans talekonst och flirtade med honom i all gemytlighet". Hubert Lärn skriver att han hade en "retorisk begåvning, där han ligger två hästlängder före samtliga medtävlare" och berättar dråpligt om hans bataljer med Albin Ström och Theodor Freeman i fullmäktigedebatterna.

 

Hans fortsatta levnadslopp blev dramatiskt. Hans uppfattning om kommunistpartiets framtida vägval förde honom allt längre vänsterut (och österut). Han översatte Mao Tsetung och vistades några år i Kina med uppdrag åt kinesiska kommunistpartiet. Efter hemkomsten skrev han Vart går Sveriges kommunistiska parti?, fronderade mot CH Hermansson och skrev hätska polemiska inlägg i dagspressen. Bråket om vilken väg som var den rätta ledde till att han 1967 lämnade partiet och var med om att bilda Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML) och som redaktör starta det nybildade partiets tidskrift Gnistan. In i det sista fortsatte han sin publicistiska verksamhet. Av verket Fredlig kontrarevolution utkom två delar, den tredje avslutande blev aldrig färdigskriven.

 

Per Stigman som litteratur

Holmberg har själv berättat att idén till Per Stigman-novellerna kom efter en förfrågan från Rekordmagasinets redaktör den legendariske Edvin Ahlqvist, som ville ha en äventyrsserie åt sin 1942 nystartade tidning.

 

Jag sade ja, förutsatt att jag fick göra en historisk serie, som kunde bidra till att stärka motståndsviljan mot nazismen ... Jag hade länge ansett att man inte borde lämna sådana historier att skrivas enbart av folk, som utnyttjade dem till att stoppa läsarna fulla med reaktionära idéer och propagande för kolonialism och rasism. Vi borde ge oss med i leken för att genom historierna sprida idéer av det slag ungdomen hade mera behov av.

 

Persongalleriet och berättelsernas kärna ("ta från de rika, ge åt de fattiga") har Stigman-novellerna förstås gemensamt med historierna om Robin Hood och hans kamrater i Sherwoodskogen. Mer uppmärksammade har parallellerna med Vilhelm Mobergs året innan utkomna roman Rid i natt blivit. Båda författarna skildrar en motståndsrörelse och kampen mot tyska inkiräktare och berättelserna är centrerade kring en fredlös hjälte, som leder striden mot förtryckarna. Men där Mobergs tonläge snarast är pessimistiskt så andas novellerna om Per Stigman samma obändiga optimism, som präglar Rekordmagasinets skildringar av framgångsrika hjältar i idrottsvärlden. Allt är möjligt om man bara anstränger sig tillräckligt.

 

Påfallande är att beskrivningen av miljö och skeenden i berättelserna känns så autentisk. Holmberg hade tidigare skrivit i kommunistisk press skildringar av (klass) kampen mot tyskarna under Albrecht av Mecklenburg och det är uppenbart är att han var väl påläst. "Jag levde mig in i denna tid så till den grad att den blev en hel värld jag kunde vandra in i för att hitta uppslag till nya äventyr" har han själv deklarerat.

 

Att novellerna skrevs med en klar antinazistisk strävan är således väl dokumenterat. Frågan är hur de uppfattades av den tonåriga läsekretsen. Mitt intryck är att vi läste om Per Stigman på samma sätt som vi läste Bigglesböckerna och de talrika indianböcker, som överflödade marknaden åren efter krigsslutet. Själv läste jag för ett par år sedan om en annan "klassiker", Nils Hydéns Gula brigadens hjältar. Också där strider svenskar mot tyskar, men där är det svenskarna som är inkräktare under trettiåriga krigets slutskede. Men oavsett miljö så är hjältarna alltid blonda, ärliga och rättframma, bovarna är svartmuskiga "kanaljer", illistiga rödskinn eller mordiska tyska flygare. Det är en rätt skakande läsning att återvända till många av de här texterna. De etniska skämten överflödar, kvinnosynen är erbarmlig och personteckningen (även för hjältarna) schablonartad. Men det är faktiskt spännande! Så själv känner jag mig nog tveksam till om den unga läsekretsen verkligen uppfattade berättelserna om Per Stigman som "antinazistiska pamfletter".

 

Göteborgiana av Holmbergs hand

Som samlare av göteborgiana kan man inte undgå att nämna att Nils Holmberg också - på uppdrag av Göteborgs stad - har författat ett par tunna häften med göteborgsanknytning

                Socialpolitik i Göteborg, 1957.

                Centralkomplexet på Sahlgrenska sjukhuset, 1959.

                Från Exercisheden till Nya Ullevi, 1959.

De två första häftena har ingen angiven författare (och författaren är inte heller upptagen i LIBRIS), men Holmberg anges som författare i Magnus Fahls stadsfullmäktigebiografi.



_____________________________________________________ 

 

Boëthius, Ulf: Per Stigman varnade barnen för nazisterna. SvD 7 maj 2009.

Fahl, Magnus: Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962. II. Biografisk matrikel, 1963.

Hydén, Nils: Gula brigadens hjältar. Utgiven som Pojkarnas julbok, 1944.

Jungen, Ernst: I backspegeln. Minnesbilder, 1969.

Lundin, Bo: Marx i blåbärsskogen. I författarens Salongsbödlarna, 1971.

Lärn, Hubert: Kommunala koryféer. Snälla göteborgsporträtt i ord och bild, 1956.

Marksman, AM: Per Stigmans äventyr, del 1 (Efterskrift). Oktoberförlaget, 1976.

Nilsson, Ulf: Konsten att berätta för folket. Barndomens böcker, 1984.

Göteborgs brandkår 1947

Kom att läsa i ett litet häfte med titeln "Göteborgs brandkår 1872-1947", författat under ledning av dåvarande brandchefen Nils Grönvall. - Förresten hur kunde det komma sig att den som var tonåring 1950 då visste och fortfarande kommer ihåg inte bara att Grönvall var brandchef utan också att Ernst Fontell var polischef, Sixten Camp spårvägschef, Stig Axelsson hamndirektör, Gösta Bäärnhjelm borgmästare, Ernst Jungen stadsfullmäktiges ordförande, Per Nyström landshövding och Bo Giertz biskop? Jag har kollat, minnet stämmer! Var myndighetspersonerna mer framträdande och välkända då? Finns portalfigurer av detta slag inte längre eller är chefsposterna uppdelade och byter innehavare så ofta att det är ogörligt att hålla redan på dem? Eller var ungdomarna då mer samhällsmedvetna? Eller var det bara jag som fått en överdos av kalenderfakta?

Hur som helst, den lilla skriften är inte utan intresse. Dels genom att den ger en inblick i hur brandförsvaret var organiserat och vilka insatser det gjorde för nu 65 år sedan (fokus är helt på den då aktuella situationen = 1946). Dels för att textens detaljrikedom och myllret av registrerade data - ofta sammanförda i handritade diagram på enkelt rutat papper - gör ett nästan löjeväckande intryck. Men kanske fanns det tid mellan utryckningarna att föra sådan exceptionellt noggrann statistik? Under år 1946 gjordes i alla fall 1.124 utryckningar, orsaken var i 500 fall eldsvåda, i 382 fall soteld, i 82 fall gasolyckor, översvämningar och stormskador, i 111 fall förmodad eldfara och i 49 tillfällen rörde det sig om "falsk anmälan". Antalet ingripanden från brandkåren hade brant ökat de sista åren. Man kan sedan få reda på hur alarmeringen skett (i 130 fall från brandskåp, varav det i staden fanns 294 stycken; det sista togs bort 1987), hur ofta maskinstegar och motorsprutor kommit till användning och att flodsprutan nyttjades vid 13 tillfällen. Som slutkläm noteras att "sammanlagda längden av under året vid eldsvådor använda slangledningar har utgjort 25.445 meter". 

Den totala personalen utgjorde 231 man, varav 37 befäl på olika nivåer och 182 brandmän. Intressant är när Grönvall beskriver andan inom kåren. "Det råder en viss aggressiv anda vid Göteborgs brandkår ... På brandplatsen tror jag mig kunna påstå att göteborgsbrandmannen griper sig verket an med större energi och framåtanda, än vad fallet är på många andra håll. Det är vanligare att befälet får hålla tillbaka manskapet än motsatsen. På mig har det alltid verkat, som om den göteborgske brandmannen så helt accepterat sitt yrke, att han utan minsta tvekan också tar alla yrkets risker". När brandchefen blickar framåt ser han dock många problem: den växande staden, bristande vattentillgång i nybyggda områden, tillkomsten av stora industrier, lagring av brandfarliga kemikalier, behovet av brandteknisk expertis och förebyggande brandskydd. "Inom brandväsendet är allt för närvarande statt i jäsande utveckling". 

I särskilda kapitel får man sedan redogörelser för eldsläckningsfordon, flodsprutor, detaljerade uppgifter om fordonsunderhåll och slangvård, brandskåpens konstruktion och placering i staden och alla aspekter på brandmannayrket. Det enda man som läsare saknar är skildringar "inifrån" av de större bränder och olyckor som måste ha inträffat under perioden. I augusti 1947 var det t ex en storbrand (en av flera genom åren) i skjulbebyggelsen vid Järntorget, men den kanske inträffade efter bokens tryckning. Det lilla häftet är med sitt torra språk och sakliga redogörelser inte precis någon kioskvältare, men ger ändå en tankeställare - hur mycket mindre och enklare resurser var man inte tvungen att klara sig med för 65 år sedan! Det skulle vara intressant att jämföra situationen 1947 med dagens, men det närmaste man kan komma är att läsa i den välskrivna och betydligt mer omfångsrika skrift som utgavs till brandväsendets/räddningstjänstens 125-årsjubileum 1997.

_____________________________________

Grönvall, Nils (red.): Göteborgs brandkår 1872-1947. Göteborg, 1947.

Söderberg, Bertil (red.): Från tornväktartid till modern räddningstjänst. Göteborg, 1997.

Mer om göteborgsläkare

I ett av mina första inlägg på denna blogg (2011-03-04) skrev jag om Lars Öberg och hans samlingar av minnesteckningar över göteborgsläkare. Jag aviserade där också att arbete pågick för att samla minnesord från senare år i en ny volym. Så har också skett, lagom till julen 2011 publicerades Göteborgsläkare under redaktion av Jan Westin - ansvarig för denna blogg - och Carl von Sydow.

Boken är utdelad till Göteborgs Läkaresällskaps medlemmar, men finns också tillgänglig i göteborgsbokhandeln, på nätet och från Tre Böcker förlag i Göteborg. Boken rymmer minnesord över läkare som varit ledamöter av Sällskapet och som avlidit under åren 1985-2010. Texterna bygger i betydande utsträckning på de parentationer över bortgångna medlemmar, som sedan över hundra år tillbaka årligen framsägs vid Sällskapets årshögtid i januari, den lördag som infaller närmast Pehr Dubbs dödsdag den 14 januari. I ungefär en tredjedel av fallen har dock minnesorden nyskrivits och kompletterats och alla texter har krävt redigering.

Parentation över bortgångna ledamöter vid Göteborgs Läkaresällskaps årshögtid 2012,
av tradition begången i Stadsfullmäktiges sessionssal i Börsen.

Boken utgör ett unikt dokument över ett par generationer göteborgsläkare. Såvitt känt har ingen liknande samling av minnesord över läkare publicerats från andra håll i landet. Totalt är minnen och hågkomster redovisade rörande 290 läkare. Huvuddelen av de bortgångna var födda före 1930, hälften före 1921. Det innebär att de avlade läkarexamen någon gång 1940-50, de fick vara med om de stora genombrotten med penicillin och tuberkulostatika och de fick uppleva den svenska sjukvårdens expansiva 1960-tal. De var också delaktiga i en utveckling av läkarkåren i Göteborg från 200-300 vid förra seklets mitt till över 3.000 idag. De allra flesta var män (88 %), det var ju så samhället såg ut.

Boken har sitt intresse dels genom att den skildrar ett stort antal individuella levnadsöden, dels genom att ur de samlade minnesorden stiger bilden av 1900-talsläkaren fram. Här finns många betydande profiler, både sett ur göteborgskt, svenskt och internationellt perspektiv. Främst med internationella mått sätter många  Jörgen Lehmann (som borde fått åtminstone ett delat Nobelpris i medicin 1945), men även Leif Hallberg, Lennart Hansson, Bertil Hood, Holger Hydén, Einar Ljunggren, Tage Malmström, Alf Nachemson, Örjan Ouchterlony, Ingemar Petersén, Alvar Svanborg, Lars Svennerholm, Andrzej Tarkowski, Gösta Tibblin, Lars Werkö och många, många andra satte svensk medicinsk forskning på världskartan i slutet av 1900-talet. I andra ändan av spektrum ligger de många läkare som, ofta ensamma, skötte vardagssjukvården från distriktsläkarmottagningar och privatpraktiker (en tidigare i Göteborg mycket vanlig form av yrkesutövning, bland de porträtterade c:a 50 personer). Och det är förstås tämligen ogörligt att på ett oantastligt sätt kunna avgöra vem som i sitt arbete gjorde den "mesta nyttan"?

Vid sammanställningen av minnesorden har det varit uppenbart att omfattning och detaljrikedom i hågkomsterna om de enskilda läkarna varit mycket växlande. För karismatiska personer med högt uppsatta befattningar, stort nätverk och lång karriär i Göteborg finns utförliga minnen, starkt levande hos vem man än frågor inom och utom läkarkåren. Andra kolleger minns vi nästan inte alls, en del förefaller ha verkat i det tysta, nästan okända för omgivningen. Och kanske måste det så vara - vi kan inte minnas allt lika väl.

Vad är det då som lyfts fram i minnesbilderna? Ja många av de "dygder" som betonas i texterna hör till dem som av hävd tillskrivs läkaryrket. Det är ingen tvekan om att hårt arbete är den gemensamma nämnaren, karaktärsdraget nummer ett, manifesterat såväl hos den sjukhusbundne forskaren som hos den ensamma praktikern. Nästan alla verkade ju också i en tid när hemmets skötsel och barnpassning åvilade den trogna läkarhustrun. Även om man hade börjat sluta tala om läkaryrket som ett kall, så fanns nog den känslan kvar hos många. Andra egenskaper som ofta återkommer i minnesorden är vänlighet, hjälpsamhet och engagemang. Man kan fråga sig om verkligen alla läkare i Göteborg var så exemplariska föredömen som det tycks. Det fanns rimligen under den aktuella perioden även läkare som misslyckades, misskötte sitt arbete och som kom i kontroverser med kolleger och med samhället. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att minnesorden avser endast läkare som vid sin bortgång kvarstod som medlemmar av Göteborgs Läkaresällskap. Den som det går illa för, som missköter sig och som kommer på kant med kamraterna kvarstår som regel inte i Sällskapet och försvinner därigenom från vårt sökarljus.

Boken har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning både inom läkarkåren och hos andra läsare. Den utgör tvivelsutan ett bidrag till göteborgshistorien. Tanken är att Göteborgs Läkaresällskap fortsättningsvis årligen utger ett supplement där minnet av de under året bortgångna ledamöterna tecknas. Ett första sådant upplement har utgivits till julen 2012.

I fåtöljen och på nattduksbordet för 50 år sedan

I mitt förra inlägg skrev jag om de svenska förlagens nyutgivna litteratur, vad som "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, dvs 1962. Redan ett par år tidigare (oktober 1959) hade jag inlett en kontinuerlig registrering av alla mina inköpta eller på annat sätt förvärvade böcker, en sorts primitiv accessionskatalog - som nu är inne på sitt 53:e år. Det är därför möjligt att komplettera föregående inlägg med vad jag, en då 26-årig, nygift, just hemifrånflyttad ung man med stort bokligt och litterärt intresse, faktiskt läste under år 1962. I slutskedet av mina medicinska studier innebar året mycket tentamensläsande, varvat med vikariat på olika kliniker, främst i Västsverige - med också mycken tid för fördjupad läsning i skilda ämnen.

Det som först frapperar vid genomläsning av listan på de 207 numren i katalogen för 1962 är den enorma genomslagskraft, som - åtminstone för mig - de i Sverige nyligen introducerade pocketböckerna hade. Totalt under året blev det 61 pocketböcker, varav 25 på svenska (Delfin, Prisma, Zebra), resten huvudsakligen på engelska, mest Penguins och Pelicans. Det var nytt, det var fräscht och attraktivt, det var billigt. Och gjorde i ett svep en massa litteratur av olika slag lätt tillgänglig. Bokhandeln nappade - som jag minns det - snabbt på den nya trenden och hämtade från annan detaljhandel mantrat "störtexponering vid gondolgaveln". Varje gång man besökte en bokhandel låg där en ny trave med läckra pocketböcker.

Vad gäller innehållet var det dominerande för mig under året kontakt med den klassiska deckarlitteraturen. Jag kan fortfarande fysiskt förknippa läsandet av Dorothy Sayers Lord Peter-deckare och Raymond Chandlers hela produktion av sju romaner med vikariats- och jourrum i Skövde och Vänersborg. I synnerhet Chandler har sedan följt mig genom livet. 

Andra upptäckter bland pocketutgåvorna var Hemingway, Camus, Faulkner, Brecht och Hesse. TE Lawrence's Seven Pillars of Wisdom läste jag på den soliga gräsmattan utanför barmpoliklinikfönstret i Falköping till dess den föll i sär. Piratens Tre terminer bar jag med mig och läste på alla upptänkliga ställen i flera månader.

Idag är mycket av pocketböckerna försvunna åt olika håll: sönderlästa, överlåtna till barnen, ibland ersatta av bättre versioner. De böcker jag köpte ur den traditionella nyutgivna produktionen har hållit bättre och står i stor utsträckning kvar i mina hyllor. På våren köpte jag Hemingways Vårflod, nyutgivna diktsamlingar av Ekelöf, Lars Forssell och Tomas Tranströmer, av Lars Gustafsson både diktboken Ballongfararna och romanen Följeslagarna. På hösten nyutgåvan av Erik Rosenbergs fågelbok Oset och Kvismaren och James Joyce's självbiografiska Ett porträtt av författaren som ung. Som julklapp fick jag Tolkiens Bilbo - en hobbits äventyr i Britt G. Hallqvists översättning och med Tove Janssons illustrationer (långt innan Tolkien blev särskilt känd). Flera utgåvor av James Thurber och flera samlingar av teckningar av den just åren kring 1962 mycket hypade Jules Feiffer studerades flitigt.

I övrigt noterar jag bland titlarna ett förhållandevis snabbt övergående intresse för främmande religioner (Zen, Tao, hinduism), inslag av heminredningsböcker och boksamlande, kataloger från konstutställningar (bl a Fyra amerikaner på Moderna museet), men endast enstaka inköp av Strindberg (som senare dominerade en lång period) och av göteborgiana - det intresset hade inte på allvar vaknat. 

Och vilken bok "betydde mest" för mig 1962, eller annorlunda uttryckt; vilken bok har jag flest gånger återvänt till efter 1962? Ja vid sidan av Tranströmer, som jag ständigt läser, i Hemligheter finns bl a "I februari stod levandet still" och "När han kom ner på gatan efter kärleksmötet" och Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

så är det är nog faktiskt  Raymond Chandlers bästa, Kvinnan i sjön (1943). För hans stämningsskapande stil, hans detaljerade miljöbeskrivningar, hans komplicerade intrig (som egentligen inte alls är komplicerad, det är alla hans utvikningar som gör den komplicerad) och för alla de lakoniska repliker som han lägger i Philip Marlowes mun. Så här kan det låta (i Mårten Edlunds översättning)

Vi åt inte frukost i Alhambra och jag fyllde på tanken. Vi for Highway 70 ut och svepte snart förbi långtradarna på vår väg mot de böjande jordbruksdistrikten. Jag körde, Degarmo satt dyster i hörnet med händerna djupt nere i fickorna. - Jag såg de frodiga snörräta raderna av apelsinträn rulla förbi som ekrarna på ett hjul. Jag lyssnade på däckens kvidande mot stenläggningen och jag kände mig trött och utsliten av för mycket sinnesrörelse och brist på sömn. - Vi nådde den långa stigningen söder om San Dimas som höjer sig upp mot en ås och sen sänker sig ner mot Pomona. Det är yttersta delen av dimbältet och början på det ökenliknande område där solen är lätt och torr som gammal sherry på morgonen, het som en masugn på förmiddan och sjunker som en ilsken tegelsten i skymningen.

Och den som hörde Tomas Tengbys bearbetning av Kvinnan i sjön som radioföljetong 1985 - med sin oändligt vemodiga signaturmelodi - bär den ständigt med sig genom läsningen. Snälla Sveriges Radio, kan vi inte nån gång få höra den i repris?

På bokhandelsdisken för 50 år sedan

Intressant kan vara att gå tillbaka i tiden och försöka få ett grepp om vad människor läste ett visst år, vad som då låg på "bokhandelsdisken". För inte var det som idag att man fritt fick botanisera bland hyllorna och deras innehåll. Under många år gav Wettergren & Kerbers bokhandel i Göteborg (som sedermera blev Wettergrens och småningom såldes till Bokia) inför julen ut ett litet häfte, där årets nyutkomna böcker presenterades. I mina gömmor hittar jag häftena för 1962, 50 år efter den nyss förlupna julen, och för 1963, där upplagesiffrorna för det gångna året fanns med.

Så vilka var då bästsäljarna för 50 år sedan? Ja överst bland skönlitteraturen - med 45.000 sålda exemplar - låg Per Anders Fogelströms Barn av sin stad, andra delen i hans stockholmssvit och uppföljare till Mina drömmars stad, som kom ut två år tidigare. Sedan följde nya böcker av den tidens pålitliga storsäljande deckarförfattare, Stieg Trenters Sturemordet och Maria Langs Främmande man, ingen av dem dock bland deras bättre alster. Årligen återkommande var också kåserier av signaturerna Cello och Kar de Mumma. Sten Bergman sålde alltid bra, det här året hette hans bok Det fagra landet och behandlade Japan. Intressant nog fanns också en lyriker med på 10-topplistan, Nils Ferlin, vars posthuma samling En gammal cylinderhatt, såldes i 22.000 exemplar. Det är nog inte många poeter som når upp till sådana siffror idag.

Bland facklitteraturen var en bok i särklass när det gällde försäljningssiffror, När-Var-Hur 1963 såldes i imponerande 103.000 exemplar. Serien började utges 1944 och var i många år en efterlängtad julklapp till katalogbitande familjefäder, sista årgången kom 2007. 

Om man gräver djupare i utgivningen för 1962 i jakten på vad som måhända blivit bestående till våra dagar blir utbytet förhållandevis sparsamt. Av den svenska skönlitteraturen har väl inte mycket mer än Pär Lagerkvists Pilgrim på havet, Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen (hans tredje diktsamling), Ivar Lo-Johanssons Lyckan, Sven Delblancs debutbok Eremitkräftan ("en djupt personlig roman, framförd med stor intensitet och betydande berättarkraft"), Lars Görlings beryktade 491 och en samling av Dag Hammarskjölds Tal stått emot tidens nötande tand. Av översatta böcker noterar man åtminstone en blivande klassiker, Joseph Hellers Moment 22 och inte mindre än sex titlar av Henry Miller (någon dammlucka måste ha brustit). Av memoarer noteras uppföljare av Herbert Tingsten och Sven Stolpe och böcker om Ingemar Bergman av både Jörn Donner och Marianne Höök. Per Wästberg skrev om Afrika och om Östermalm, Gunnar Gren lärde ut Vi spelar fotboll och kokboksutgivningen utgjorde en rännil (tre nya titlar) jämfört med dagens syndaflod. Samma förhållande sågs när det gäller deckarna - förutom Trenter och Lang noteras egentligen endast Kerstin Ekmans Den brinnande ugnen, som nog hållit bättre genom åren. En fortfarande klart läsvärd bok är Jan-Olof Olssons och Margareta Sjögrens Amerikafeber. 

Utgivningen av debattböcker och titlar i kontroversiella ämnen var påfallande stor. En sensation var det när Inge och Sten Hegeler publicerade Kärlekens ABZ och minst lika mycket debatt vållade Kristina Ahlmark-Michanek som i Jungfrutro och dubbelmoral gjorde upp med sexuella fördomar och förespråkade en friare och öppnare sexualsyn, något som Sverige inte var riktigt moget för 1962. Filmregissören Bo Widerberg, som 1962 ännu inte var filmregissör, gav sig i Visionen i svensk film på vad han uppfattade som den konstnärliga stagnationen i svensk film och i synnerhet Ingemar Bergman, som han rubricerade som "vår andes Dalahäst i världen". Att han verkligen hade något självständigt att komma med blev några år senare helt klart med filmerna Kvarteret Korpen (1963) och Elvira Madigan (1967). Mycket uppmärksammad blev professor Georg Borgströms bok Mat för miljarder, där han diskuterade den ökade diskrepansen mellan jordens tillgängliga naturresurser och befolkningsexplosionens krav. Och kanske allra mest diskuterad blev pastor Eric Grönlunds "översättning" av Markusevangeliet till ungdomsprosa, "Vi vann!" sa Markus.

Den som letar i julkatalogen efter titlar med göteborgsanknytning hittar inte heller särskilt mycket. Sven Schånberg och Lennart Thölén gav dock ut Göteborg - staden vid älv och hav, som fortfarande är läsvärd, Estrid Ancker gav ut sin biografi Torgny Segerstedt och Gustaf Thordén i Uddevalla sina memoarer Alla mina skepp. Av göteborgsintresse är också Göran Haglunds Hur man skall handla vid livshotande olycksfall. Haglund var en av de första narkos- och intensivvårdsöverläkarna i Göteborg och är särskilt ihågkommen för sina insatser under den stora polioepidemien 1953. Han pläderade redan i mitten av 1940-talet, som en av de första i landet, för användning av mun-mot-mun-metoden för återupplivning. Berömda är hans framträdanden, både för Göteborgs Läkaresällskap och under provsändningarna av TV på Liseberg, där ett frivilligt "offer" lät sig curariseras och därefter hållas vid liv med mun-mot-mun-andning till dess bedövningen släppte. 

Göteborgs vandrareförening

Begreppet "friluftslif" var inte precis på var mans läppar kring förra sekelskiftet. Visserligen hade Svenska turistföreningen bildats 1885 och Skidfrämjandet 1892 (långt senare omdöpt till Friluftsfrämjandet) men de första åren var medlemskåren dominerad av akademiker, och en fåtalig skara skid- och fjällentusiaster. Ett viktigt dokument för att förstå hur friluftsivrarna tänkte kring människans förhållande till naturen vid denna tid är den av språkforskaren och folkbildaren Gustaf Stjernström (1852-1933) utgivna Sommarboken, 1910* (han gav också ut en vinterbok). Här ryms både manande avsnitt med paroller som "Återvändom till naturen och ett enklare lefnadssätt" och "Friluftslif - idrottslif för alla" och mer praktiskt inriktade kapitel behandlande luft- och solbad, sångens makt vid vandring, sjöbad och simning, friluftskampering, vår sommarkost och dräktråd för vandrande damer. Alla aspekter av vistandet i naturen och det fria tas upp. Njutningsfylld läsning, rekommenderas varmt!

En fråga, som låg Stjernström varmt om hjärtat, var vandrandet och bildandet av föreningar för vandrings bedrivande. Inspiration hade han främst hämtat från Tyskland och Norge. 

Redan för många år sedan under resor och vistelser bland våra västra grannar befunnos dessa mäkta imponera genom en viss hurtighet i sitt uppträdande genom hela nationen, och tyckte jag mig finna, att detta härrörde från deras egenskap av utpräglade frilufts- och vandringsmänniskor i förhållande till oss svenskar, som på den tiden ännu voro mera än nu stationära, makliga och bekväma och på sin höjd idkade frilufts- och flirtliv vid någon badort.

I Stockholm fick Stjernström en vandrareförening till stånd i april 1913 och efter annonsering i lokalpressen skedde en första vandring i göteborgstrakten den 11 oktober samma år. Formellt konstituerades föreningen dock först en vecka senare, då man vandrade från Mölndal över Gunnebo och Pixbo till Mölnlycke - och under färden antog stadgar och valde styrelse. Ett litet tunt häfte, utgivet 1923, berättar om Göteborgs vandrareförenings tillkomst och tio första verksamhetsår. 

Ordförande i föreningen de första åren var naturgeografen Imri Holm och amatörarkeologen och folkskolläraren Johan Alin. Ansenliga skaror av vandringssugna göteborgare mötte upp de första åren och föreningen räknade som mest med 300-400 medlemmar, men intresset förefaller ha avtagit efter hand. Målen för vandringarna var ofta Hindåstrakten, men man tog sig också till Brattön, Ragnhildsholmen, Grävsnäs, Lilla Edet och Backamo. De flesta färderna var "rena nöjesvandringar", men ibland ägnade man sig särskilt åt geologiska studier, fornminnen eller djurvärlden under ledning av t ex professorerna Jägersköld,och Nordenskjöld och arkeologen Sarauw. Av bilderna i jubileumshäftet framgår att vandrarnas klädsel - i varje fall enligt nutida måttstock - var föga ändamålsenlig. De uppenbarligen ofta äldre herrarna var nästan alltid klädda i paletå och hatt, damerna i mestadels långa kjolar och bredbrättade huvudklädnader. Nedanstående bild, betitlad "Bergklättring 1914" visar syn för sägen men också att man klarade betydande strapatser även med denna utrustning och entusiasmen tycks det inte vara något fel på.

Göteborgs vandrareförening kvarlevde åtminstone så att man kunde fira sitt 25-årsjubileum 1938, men något eller några år därefter upphör alla vittnesbörd om föreningens verksamhet. Några arkivalier tycks man inte ha lämnat efter sig, men ett minnesmärke finns dock kvar. När man kör upp mot Gunnebo slott finns det, något 100-tal meter från Gunnebobro på höger sida i skogskanten en sten med en ristad minnesplatta med texten "GFV 19.10.1913 - 22.10.1933 - 19.10.1938". Numera finns också en förklarande skylt uppsatt vid vägkanten. Enligt uppgift var det här i "Gunnebolyckan" som föreningen konstituerades.

* mitt exemplar av Sommarboken är dedicerat från utgivaren till en av de som ledde de allra första vandringarna "den outtröttlige, över 80-årige grosshandlaren K.A. Forssell, som ännu marscherade i första ledet", som Stjernström skriver i jubileumshäftet.

______________________________________

Göteborgs vandrareförenings Minnesskrift med anledning av dess 10-åriga verksamhet. Göteborg, 1923.

Stjernström, Gustaf (red.): Sommarboken. En vägledning för ung och gammal. Stockholm, 1910.