Fritz Stenström - Örgrytes topograf

Litteraturen om Göteborgs olika stadsdelar är omfattande när det gäller de äldre delarna av staden, i synnerhet den gamla stadskärnan, Haga, och Majorna. Av ytterområdena, som sent införlivades med staden, har särskilt Västra Frölunda, men också Lundby och andra delar av Hisingen efter hand fått utförliga skildringar. Örgryte - som införlivades med Göteborgs stad 1922 - har sin främste (och fortfarande nästan ende) topograf i läkaren Fritz Valdemar Nikodemus Stenström (1871-1936).

Fritz Stenström c:a 1920 och dennes exlibris, avbildande fädernehemmet, prästgården i Fors, Skepplanda,,
där fadern var komminister

Det finns inte särskilt mycket skrivet om Fritz Stenström, men huvuddragen i hans liv är kända - och hans namn lever kvar genom de många bestående avtryck i samhället och i Göteborgslitteraturen, som han åstadkom under sin idogt verksamma levnad.

Han föddes i Drängsered i Halland, men växte upp i Skepplanda, där hans far blev komminister. Han räknade alltid sig själv som västgöte och "albo". Han tog studenten på Latinläroverket i Göteborg 1889 och for därefter till Lund för att läsa medicin. Han tog ganska rundlig tid på sig, men varvade tidvis studier med vikariat på olika läkartjänster på landsbygden. Nästan direkt efter examen erhöll han en fast tjänst som kommunalläkare i Örgryte socken (1901); han öppnade mottagning i Krokslätt, på vägen till Mölndal, nära dåvarande Lyckholms bryggeri. Han stannade hela livet kvar på denna befattning, men den ändrade småningom benämning, först till municipalläkare och från införlivandet med Göteborg till stadsdistriktläkare. Han förblev vad vi idag skulle kalla allmänläkare, men på hans tid kombinerat med en mängd tilläggsuppdrag i socknen/stadsdelen. Den personliga sjukvården var hans huvudintresse, men han var initiativrik och hade krafter till övers för en mängd uppgifter inom kommunen, där han snabbt blev en auktoritativ centralfigur. Han såg till att Örgryte fick ett eget modernt epidemisjukhus, han var själv dess läkare i många år.

Örgryte lilla nätta epidemisjukhus, sådant det såg ut när det var i bruk för sjukvården 1922 och som det ter sig idag, varsamt restaurerat och inrymmande bl a en förskola.

Han tog tidigt initiativ inom tuberkulosvården, bl a startade han 1908 sannolikt den första tuberkulosdispensären utanför städerna, han stiftade Örgryte förening mot tuberkulos, han var skolläkare och ordnade sommarvistelser för tuberkulösa barn och han var med och grundade Örgryte koloniträdgårdar. Allt hann han med. I en minnesruna skrev Göteborgs Läkaresällskaps dåvarande sekreterare Gösta Göthlin:

Ingenstädes kommer dock Stenströms minne att leva med sådan styrka som hos hans forna patienter. Som läkare offrade han sig helt och utan hänsyn. Ingen väg var för lång, ingen möda för stor, när en sjuk behövde hans hjälp. Överallt var han efterlängtad och avhållen. Stenström bemötte varje patient på samma sätt. Han såg och gjorde ingen skillnad på människor.

Böckerna om Örgryte
Stenström var ju inte infödd göteborgare men började tidigt forska i Örgrytes historia och blev med åren en arkiv- och källforskare av rang. Han utnyttjade också sitt omfattande kontaktnät bland äldre örgrytebor för att få fram uppgifter från socknens liv i gångna tider. Han gav sig ofta ut på vandring i både bebyggda och obebyggda delar av trakten på sin fria tid och gärna med äldre örgrytebor som ledsagare. Han skriver själv:

Därmed förhåller sig så, att undertecknad medicus under sin mångåriga praxis i bemälda socken fått stoff till densamma (boken om Örgryte) på många håll. Tack vare sitt yrke har han sammanträffat med åtskilliga av de äldste ur folket, som han därigenom haft lätt att komma till tals med. När samtalet kommit igång, har det då allt som oftast kunnat hända, att man börjat leta och rumstera i hjärnans vinklar och vrår efter undanskuffade och dammiga minnen från längst förflutna barndoms- och ungdomsår. Då har det gällt för bemälde medicus att utan vidare gripa det gynnsamma tillfället i flykten, ta fatt på blyertsstiftet och anteckningsboken.



Omslagen till de två originalupplagorna av Örgryte genom tiderna, utgivna 1920 och 1924.
Böckerna har senare genom Sällskapet Örgryte Odalmän givits ut i facsimileupplagor 1966 och 1984.
Den senare utgåvan har bättre tryck och band och kan fortfarande köpas via Odalmännen, www.orgryteodalman.se .

Först i början av 1920-talet var han mogen att skriva ner resultatet av sina bygdehistoriska forskningar och upptecknade folkminnen. Inför det att Örgryte socken införlivades med Göteborg kom Örgryte genom tiderna ut med en första del 1920 och en andra 1924. För många örgrytebor är detta den främsta källan till Örgrytes äldre historia. Stenström har ett enkelt och rättframt språk och är lätt att följa. Hans kärlek till ämnet lyser hela tiden igenom. Gösta Göthlin skrev i sin minnesteckning

Att Stenström blev sin trakt och sin uppgift så trogen, var nog ingen tillfällighet. I hans natur låg gammalsvensk grundlighet och rotfasthet. Samhörighetskänslan och hembygdskärleken intogo hos honom ett brett rum. Stenström betraktade människorna som vuxna ur hembygdens jord. Ur den hämtade de sin näring och till gengäld skänkte de hembygden karaktär och liv.

Det är värt att notera att Stenström ingalunda såg negativt på Örgrytes införlivande med storstaden Göteborg. "Som läkare hade han alltför ofta sett de bristfälliga möjligheter Örgryte som självständig kommun hade att bjuda ... många levde under förhållanden som ställde stora krav på socknens sociala myndigheter" skrev Gustaf Rinaldo i GHT i en anmälan av facsimileupplagan 1966.

Den första delen är framför allt fokuserad på Örgrytes äldsta historia, örgrytegårdarna under 1500- och 1600-talet med ett Bihang, som listar ägarlängderna fram till början av 1900-talet. Men där finns också ett längre avsnitt om Galgkrogarne, en del om kolerans härjningar i Örgryte under 1800-talet och om kyrkan och prästerskapet. - I förordet till andra delen skriver Stenström att "åtskilligt opåräknat material till komplettering av boken under de senare åren kommit till min kännedom". I synnerhet gäller det socknens öden under 1800-talet. Han redovisar i denna del betydligt mer minnesbilder från gamla örgrytebor än den arkivforskning som dominerar i den första delen. Härigenom blir berättelsen också livligare och mer personlig, i stor utsträckning får den karaktär av strövtåg inom de gamla delarna av socknen, ofta tillsammans med någon av hans många sagesmän. Avslutningsvis innehåller den andra delen en värdefull handritad örgrytekarta, där gårds- och naturnamnen finns angivna, idag är många av dem bortglömda. Och det finns många fotografier, som avbildar nu försvunna hus och miljöer.


Bild ur Stenström del 2, Lilla Torps allé. Grindstolparna finns kvar ännu idag.

Stenström ger sig i kast med den göteborgska medicinhistorien
Trots sin stora läkarpraktik och de många åtagandena inom socknens, senare stadsdelens, sjukvård hann Stenström med mycket annat också. När han skrivit färdigt böckerna om Örgryte gav han sig i kast med Göteborgs äldsta medicinska historia. 1929 gav han ut resultatet av ett omfattande grävande i stadens arkiv, kyrko- och dödböcker, bouppteckningar, brevsamlingar, Collegii medici akter och många andra urkunder, Läkekonstens och Hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen jämte historik över stadens Medicinalverk och Sundhetsväsen. Göteborg var tidigt ute med att anställa en stadsläkare eller "stadsfysikus", en viktig orsak var säkert den stora andelen holländare och tyskar bland de ledande i stadens förvaltning.

Redan när den första kontingenten av holländare anlände till staden 1621 medföljde den holländske doktorn Pieter á Naaldewyk som blev den förste läkaren i landet utanför huvudstaden. Det är inte mycket känt om denne man, men uppenbarligen var det en driftig karl, tidigt erhöll han kungens privilegium att anlägga ett tegelbruk, vilket skedde vid Mölndalsån. Det övergick senare i stadens ägo och går på kartor från tiden under namn av "stadsens tegelbruk". Sådan verksamhet fanns kvar på platsen långt fram i tiden. Stenström nämner att Naaldewyk också hade författat ett hippologiskt arbete, som han dock aldrig lyckades få tag i. Med hjälp av dagens teknik kan konstateras att i varje fall Bayerische Staatsbibliothek i München och UB i Lund har exemplar av skriften (med författaren angiven som Waaldwyck), utgiven 1631 och behandlande hästars natur, urval, dressyr, tyglande och skötsel. Vad av läkargärning den gode Naaldewyk hann med har efterlämnade dokument tyvärr inte mycket att berätta.

Titelsidan till Naaldwycks arbete om hästar. Exemplaret i UB Lund.

Ja, sedan får vi följa Stenström i spåren av stadens (idag mestadels bortglömda) läkare fram till mer kända namn som Abraham Bex, Olaus Bromelius, Kilian Stobaeus, Johan Martin Gråberg och Christofer Carlander. Inte bara torra fakta, ofta skriver han med en personlig vinkling. Han övergår därefter till att berätta om apoteken, sjukhusväsendet och hälsovården i staden och slutar med en avskrift av Gerhard Stallhoffs Itinerarium Sueticum, skriven kring 1670 men aldrig utgiven. Stallhoff var dansk men stadsfysikus i Göteborg 1669-76. Boken anmäldes i Svenska läkartidningen av Olof Hult, livmedikus och professor. Han skriver avslutningsvis

Det är inga torra data och fakta, som här uppradas, det är livet själv i dess växlande former, det bistra allvaret med välgörande stänk av humor och lyrik, det bleka och brustna bredvid det leende och ljusa. Överallt ger sig tillkänna den erfarne läkarens  förståelse inför livets skuggsidor, parad med en välgörande optimism. Det hela blir en särdeles njutbar och underhållande lektyr samtidigt som dess historiska betydelse är av bestående värde.

Det är lätt att instämma: boken är faktiskt läsvärd för alla med intresse för Göteborgs historia.

Efter detta fick Stenström i uppdrag av Göteborgs Läkaresällskap att skriva en monografi över stadens genom tiderna främste läkare, Pehr Dubb, i anslutning till högtidlighållandet av 100-årsminnet av dennes död. Bet blev Pehr Dubb och hans livsgärning. Ett ärofullt kapitel i Göteborgs läkarhistoria. Boken utkom 1934. Det finns kanske skäl att återkomma till denna i annat sammanhang.

 

Stenström hann med mycket mera
Förutom sin läkargärning, sina kommunala uppdrag och den omfattande arkivforskningen med åtföljande publikationer hann Stenström med också annat. Sålunda var han en av initiativtagarna och sannolikt den främsta drivande kraften i bildandet av det som först hette Sociala föreningen Örgryte Odalmän och som hade ett tredubbelt syfte: att slå vakt om hembygden, att verka för hjälp åt socialt utsatta i socknen och att fungera som en mötesplats för boende (herrar) i Örgryte. Namnet ändrades småningom till Sällskapet Örgryte Odalmän och fick karaktär av "hembygdsorden". I denna form håller sig sällskapet vid liv ännu efter 111 år.