Albert Ulrik Bååth och hans Vårafton

Nuförtiden är det nog få som känner till namnet Albert Ulrik Bååth och ännu färre som har en relation till hans diktkonst. De som möjligen kan placera honom i tid och rum är säkert skåningar (gärna från Söderslätt), som kanske fortfarande minns hans milda välklingande strofer, starkt påverkade av den skånska naturen, det skånska kynnet och det skånska folklivet. Så här kunde det låta om sommarkvällen
  
   Vidt öfver nejden tystnad och frid.
   Dofter, dem äng och åker andas,
   samman i dröjande skymning blandas.
   Luften är lätt och lugn och blid.

   Slaka de hänga pilarnas blad.
   Vångarnas ax i lättaste dimma
   matt de som drifvet silfver glimma,
   ånga så fint i daggigt bad.

Eller på nyårsaftons kväll

   Skymmande dimma våt öfver slätten hvilar,
   röda grenar streta från kala pilar,
   åkrarnes fåror ligga i disig väta,
   gårdarne töcknigt skymta bak vallar räta.

   Tystnad vida. Man hör, hur det sakta lackar
   droppe på droppe från närmaste tak och stackar.
   Klämtande borta i fjärran klockor ringa.
   Ensamt och matt de hän öfver nejden klinga.

Det är lätt att känna igen sig om man - som jag - haft möjlighet att under några år uppleva den skånska miljön, visserligen från Lunds horisont och över hundra år senare, men dock. Och han fångar stämningarna väl, så här är det verkligen: sommarens alla dofter från åkrar och ängar, vinterns eviga duggregn, och överallt dessa pilar.

Vem var då "Bååthen"?
Albert Ulrik Bååth, född 1853, var uppvuxen i ett prästhem på Söderslätt, gick i skola i Malmö och tog studenten i Lund, där han sedan läste vidare (språk och litteratur), levde ett sannolikt ganska expansivt studentliv och skaffade sig renommé som akademisk festpoet. Han engagerade sig i folkhögskoletanken och arbetade i flera år som lärare vid folkhögskolan Hvilan, som ligger mellan Lund och Malmö. Småningom disputerade han (1885) på en avhandling med titeln Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor.

 

I slutet av 1880-talet blev han anställd som föreläsare vid de populärvetenskapliga kurser, som var det förberedande stadiet inför bildandet av Göteborgs högskola 1891. När hans position på högskolan förändrades ordnades - sannolikt genom direkt ingripande från SA Hedlund - för Bååth en tjänst som intendent för de etnografiska samlingarna vid Göteborgs museum. Några meriter inom detta område hade han inte, men upprätthöll hjälpligt sin befattning, fortsatte med sitt föreläsande och sina skriverier och publicerade både vetenskapliga arbeten och en myckenhet poesi med fornnordiska motiv. Han blev i Göteborg som tidigare i Lund en centralgestalt i det sociala kulturlivet, var med och bildade Sällskapet Gnistan och anlitades som tillfällighetspoet i alla högtidliga sammanhang.

 

Så här beskrivs "Bååthen" (som han kallades av sina vänner) av Axel Romdahl Det var alltid en glädje att möta hans käcka och vänliga väsen ... han var satt, med ett runt huvud, ett yvigt vitt hår, en martialisk vit mustasch och en strålande stålblank blick. Ljus och glad var hans livssyn och han var glad åt allt gott och vackert som tillvaron bjöd. Hans barndomsvän Emma Bendz skriver Rikt begåvad å både huvudets och hjärtats vägnar, originell och impulsiv, med ett sprudlande humör; trots godmodigheten kämpalysten som en äkta nordbo, i vissa fall svag, eller vad han själv skulle sagt "viljevek", men fast som klippan i sin trofasta vänskap, i sin heders- och pliktkänsla, i sin trohet mot idealen.

 

Bååths diktning nådde egentligen aldrig högre än i debutboken. Borta från sin skånska hembygd blev hans poesi rotlös, han sökte motiv från en vidare krets men utan större framgång. Ofta fanns en anknytning till fornnordiska stämningar och gestalter. I diktsamlingen Svenska toner, som kom ut när han varit några år i Göteborg, finns också en liten avdelning med göteborgsdikter, där han besjunger Skansen Lejonet, hästspårvagnen, brandkåren, allén och SA Hedlund i strofer som man kan både ha och mista. Men där finns också - i varje fall enligt min bedömning - ett stycke fullt i klass med de tidiga stämningsbilderna från Skåne, dikten Vårafton, daterad den 21 april 1891.



                                          Vårafton

 

   Högt däruppe på bärgets krön                             Vår är häruppe på bärgets krön;

   blicka vi kring oss vida;                                        luftdrag tumla sig friska,

   Vårspäd grönska i mörkgrön ljung                       aftonvisa i knoppande björk

   ljusnar längs bärgets sida.                                    kvittrar en ensam siska.

   Luften är vårlig i skymningens stund:                   Här är hälsa och hjärtero,

            Stillhet häruppe!                                                     hvardagsstriderna

            Stjärna vid stjärna                                                  bort vi glömma,

   skymtar fram på sin mattblå rund.                        varmt vi på våren i skymningen tro.

 

   Djupt därnere i dimma fin                                     Se, det är rosigt där västerut:

   Göta stad sig breder;                                             aftonrodnadens strimma  

   kyrkospiror och skansar nå                                   kommer älfven att flyta röd,  

   högt öfver husens leder.                                         böljor ur  dunklet glimma.  

   Älfven vrider sig blank och blå.                             Än hör du flitens dofva musik.

             Hisingens höjder                                                    Fyren vid Vinga

             mörknande hvälfvas,                                              blänker i fjärran.

   väldiga skuggor ur klyftorna gå.                           Världen är lockande vid och rik.

 

   Hör hur därnere i flitens stad

   krafter vid kvällstid sjuda!

   Hit ur arbetshärdarna än

   flämtande, doft de ljuda.

   Se, nu tänder sig ljus vid ljus:

             Fröjd och bekymmer

             sorla ur skimret

   från avenyer och grändernas hus.

 

Naturlyrisk skaldekonst hör ju verkligen inte till Göteborgs starkaste gren, jag har förgäves letat hos det lilla antal göteborgska diktsamlingar, som finns på min hylla, men hittar inget som kan ta upp tävlan med den gode Bååthen i detta stycke. Sigurd Dahllöf har gjort några försök, men det är mest regn och blåst gata upp och gata ner; nästan inga av stadens stråk eller torg lämnas obesjungna.

 

Var stod skalden när han skrev Vårafton?

Ja, det vet man förstås inte, han kanske satt hemma på kammaren och fäste på pränt några intryck som inte kan förknippas med en given plats. Man kan ju inte heller vara säker på att han - om han nu hade en bestämd utsiktspunkt - därifrån  såg både älven och Vinga fyr, det är inte så lätt; han tillåter sig säkert ett visst mått av konstnärlig frihet. Men dikten har så mycket omedelbart friskhet att man gärna vill tro att han skildrade det han verkligen såg - eller nyligen hade sett. Och var kan han då ha stått?

 

Dikten Vårafton trycktes första gången i en litterär kalender, som Sällskapet Gnistan gav ut 1891. Bååth står själv som utgivare och bland bidragsgivarna fanns Leonard Baltzer, Wilhelm Berg, August Bondeson, Gustaf af Geijerstam, SA Hedlund, Anton Stuxberg och Karl Warburg. Vårafton inleder kalenderns texter och föregås av en teckning (tusch eller möjligen akvarell) av Anna Gardell-Ericson. Jag tycker inte det krävs särskilt mycket fantasi för att föreställa sig att Bååths och konstnärinnans utsiktspunkt har varit densamma. Men var var den?

Ja det beror än en gång på om man skall anse att bilden exakt återger verkligheten eller inte. Säkert är att staden är sedd från ungefärligen sydost, att Skansen Kronan står på berget till vänster, att det sticker upp ett eller möjligen två kyrktorn, att älven flyter därbakom och att på dess norra sida den västra sluttningen av Ramberget tonar fram. Bland de kamrater, med vilka jag diskuterat den tänkta utsiktsplatsen, går uppfattningarna isär. Några menar att konstnärinnan stått någonstans i trakten av Ranängsbergen (nuvarande Överås-Lunden), andra hävdar med emfas att hon måste ha stått både närmre staden och längre västerut, kanske på det som idag är Norra Guldheten eller landalabergen. Men det finns även andra oklarheter: är det verkligen Hagakyrkan som syns strax höger om mitten? vad är i så fall det höger därom befintliga "kyrktornet"? hur långt sträcker sig bergssluttningen framför konstnärinnan? är det berg eller en ängsmark man ser nedanför buskarna och bort mot husen (i Annedal och Haga)? För att ge näring åt fortsatt diskussion bifogas några andra utsikter i litteraturen från ungefärliga samma håll:

Illustration ur Lagerberg-Thulins Göteborg under 300 år. Enligt bildtexten är utgångspunkten för bilden
kullarna i anslutning till landeriet Annelund, kanske ungefär där Västergatan och Föreningsgatan idag möts.
Tidpunkten är "mot mitten av 1800-talet". Hagakyrkan är ännu inte byggd, men man kan tycka att Skansen Kronan
borde avtecknat sig tydligare för den som gjorde bilden. 

Den teckning av C.S. Hallbeck 1901 "Utsikt över Göteborg och Skansen Kronan", som Rune Oxelqvist
valde att illustrera dikten Vårafton med i sin antologi Göteborg i dikten (1982).

 

För en sann boksamlare är det extra trevligt om det exemplar av en skrift, som man kanske under några
decennier har i sin ägo, också berättar något om tidigare ägare. Här mitt exemplar av den litterära
kalendern Gnistan, utgiven 1891. Albert Ulrik Bååth har dedicerat den till konstnärinnan Anna
Gardell-Ericson, som utförde den ovan diskuterade utsikten. Man kan möjligen förundras
över ordvalet "högaktningsfullt". Skalden och konstnärinnan var jämnåriga, vid tillfället 38 år
och borde ha träffat på varandra flera gånger i Göteborgs konstnärskretsar.
Boken har tidigare också varit i journalisten, författaren och Styrsökännaren Otto Rob. Landelius' ägo.