Huvudförfattare är en Uppsalahistoriker och kulturjournalist, Carl Johan Gardell, och vid sin sida har han haft en kollega, som uppenbarligen svarat för det mesta av grävandet och intervjuandet, Simon Simander. Och vad handlar boken då om? Jo, den beskriver arkeologen Ragnar Engeströms karriär (uppgång och fall) som vetenskapsman (främst vid Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar 1971-1996) och samtidigt som alltmer sofistikerad kleptoman. Under täckmantel av sin vetenskapliga ställning och med en charmerande läggning stal han och samlade på sig under flera decennier - i en fortfarande oöverskådlig mängd - mynt, värdefulla böcker, möbler och kulturföremål. Flera av våra mest kända bibliotek och museer blev drabbade. Delvis behöll han stöldgodset själv, delvis sålde han det för stora belopp. Boken är en fallstudie av Engeströms kriminella förehavanden, men allt eftersom berättelsen fortgår blir det alltmer en psykiatrisk fallstudie av en man med bipolär sjukdom, och kanske andra psykiska störningar - och här tycker jag rapporten spårar ur. I texten talas upprepade gånger om hur Engeström haft sina fingrar ner i diverse "syltburkar". Frågan är om inte berättelsen hade vunnit på att författarna själva undvikit att gräva i en del "syltburkar" med juridiska och medicinska intima detaljer.
Engeströms förehavanden kommer på allvar i dagen 1996 när bokhistorikern Sten G. Lindberg kan avslöja att ett exemplar av Isaac Newtons huvudverk Philosophia Naturalis Principia Mathmatica i förstaupplagan från 1687, inköpt av en svensk boksamlare på Sotheby's auktion i London för nästan 1MKr, i själva verket är stulen från Säveskolans bibliotek i Visby. Efter en omfattande polisutredning framkommer att Engeström är tjuven och han tilldöms ett årslångt fängelsestraff. Därefter går det alltmer utför för honom, han anmäler andra för stölder han själv genomfört, han flyttar omkring möbler mellan olika magasin på Gotland och på fastlandet, han överöser myndigheter med skrivelser och han förtalar sin bror som han menar har tvingat honom att stjäla. Det hela går mot en kulmen och 2008 tar han livet av sig.
När man läser Gardell-Simanders bok och försöker se de stora linjerna bakom alla redovisade detaljer förefaller några förhållanden tydliga
* Engeström var kleptoman (hur nu den diagnosen definieras), kanske också mytoman. Han stal som det förefaller ibland enbart för stjälandets skull, men i de flesta fall för att få egen vinning av det stulna (och på olika sätt realiserade). Det är inte stölder i ögonblickets ingivelse, utan oftast mycket väl förberedda och genomförda. Hur mycket han verkligen stal är det nog ingen som vet. I ena ändan finns enkla ting, som han mycket väl hade pengar själv för att köpa. I andra ändan extrema dyrbarheter som Principian, kanske också den försvunna och aldrig återfunna Havorringen från Fornsalen i Visby
* Engeström hade en charmerande personlighet, hade lätt för att vinna andras förtroende och lyckades skapa sig en ställning på sin arbetsplats i Visby och i stadens sällskapsliv som en person som alla ville vara vän med. Hans bjudningar i det gamla visbyhuset var uppenbarligen höjdpunkter i stadens sociala liv. Möjligen hade han också hållhakar av ett eller annat slag på en del av sina chefer. Författarna antyder mycket men leder inte alltid i bevis
* Det mest skakande tycker jag egentligen är att så många i Engeströms omgivning visste eller åtminstone misstänkte så mycket, utan att någon ingrep. Det gäller allt från hans arbetskamrater och chefer till biblioteksansvariga på olika håll i landet. Fram till slutet av 1990-talet fanns tydligen mycket bristfällig kontroll av de som beställde fram sällsynta och dyrbara böcker ur arkiven; här är nog situationen annorlunda (bättre) idag. I många fall tycks också även de mest ansedda auktionshusen (t ex Sothebys, Bukowskis) ha underlåtit att genomföra kontroller av proveniensen hos till försäljning inlämnade, unika tryck.
Fler har stulit böcker
I ett särskilt avsnitt tar författarna upp även andra bokstölder som kommit i dagen under senare år. Dels stölderna från Kungliga biblioteket i Stockholm, där en anställd - Anders Burius, under en period chef för KB:s handskriftsavdelning, senare i pressen kallad KB-mannen - kunde plocka med sig den ena dyrgripen efter den andra utan att misstänkas och upptäckas. Först efter många år kunde han avslöjas, men även i detta fall tog boktjuven sitt liv innan rättegång hann genomföras. Nu i sommar har det skrivits en del om att KB lyckats föra hem från USA några av de stulna böckerna - men mycket återstår att finna.
På 1970-talet genomförde en ansedd forskare, Frede Möller-Kristensen, omfattande stölder från Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Även här var det alltså en person högt upp i den vetenskapliga hierarkin som var tjuven.
Det finns ytterligare exempel från USA och andra länder. Genomgående i dessa berättelser är att boktjuvarna varit "höjda över all misstanke", att klarlägganden har försinkats av att man inte tillräckligt räknat med att stölderna kunnat vara insiderbrott och att lånerutiner och kontrollen av tillgång till raritetskammare och liknande varit så bristfälliga.
Det man kan hoppas är att de inträffade skandalerna nu verkligen har lett till att bibliotek och arkiv sett över sina säkerhetsrutiner. Kanske kan också den alltmer omfattande digitaliseringen av äldre tryck (t ex Projekt Gutenberg) leda till att originaltrycken kan skyddas bättre och inte behöver tas fram för studium annat än i särskilda fall. Men som boksamlare kan ju ingen digitalisering i världen, hur perfekt den än är, uppväga att hålla ett originaltryck i sina egna händer.
 |
| Den vid utgrävning av fornborgen vid Havor i Hablingbo socken på södra Gotland 1961 påträffade guldringen. Ringen är ett av de mer fantastiska guldfynd som gjorts i Sverige. Fram till 1986 var den utställd i Skattkammaren på Gotlands fornsal, men då blev den stulen. Mycket talar för att stölden var ett insiderjobb., |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar