Känd kung avlider i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 7

Riksdagar avhålls mycket sällan utanför Kungl. Hufvudstaden och ännu ovanligare är det att Sveriges konung avlider under en sådan riksdag - och till råga på allt i Göteborg. Men 1660 inträffade båda sakerna. Det är inte så underligt att staden låtit utmärka händelserna genom en minnesplatta på västgaveln av residenset.


Texten på minnesplattan lyder "Sveriges Konung Carl X Gustaf afled i denna byggnad den 13:e februari 1660, bortryckt i sitt 38:e lefnadsår, från vidtomfattande planers fullbordande, under brinnande krig och allvarstyngda öfverläggningar med Rikets i denna stad församlade ständer"

Det hade varit slitsamma år för kung Carl Gustaf, som "drog ut i fält" redan 1655 och sedan dess bara hade varit hemma i Sverige en kort vända i mars 1658, då han - också i Göteborg - mottog hyllningar efter den lyckosamma Roskildefreden. "Hans håg stod mest till krigiska värv" skriver Odhner i sin skolhistoria och förmodligen var krigarlivet det som han trivdes bäst med. Efter de första årens lysande framgångar på kontinenten vände dock krigslyckan och till slut var alla emot honom. Om tåget över Bälten i januari 1658 var uttryck för dådkraft eller dumdristighet kan diskuteras, själv var han nog medveten om att det var hasard. "Denne kung kommer aldrig att avrusta; han älskar sin armé mera än sitt land" skrev den franske ambassadören Terlon till kardinal Mazarin. Månaderna innan Carl Gustaf kom till Göteborg hade varit fyllda av motgångar: ett spektakulärt nederlag vid stormningen av Köpenhamn, ett förlorat sjöslag i Öresund och arméns i det närmaste tillintetgörande på Fyn. Utan förstärkningar skulle han inte kunna komma vidare; för att få medel till detta och kanske också för att få stöd i de av nederlagen framtvingade stormaktsförhandlingarna valde han att kalla samman ständerna till riksdag i Göteborg den 12 november 1659.

Sébastien Bourdons porträtt av Karl X Gustaf från 1654.

Kungen var just fyllda 37 år, han var alltså inte gammal, men hans hälsa hade aldrig varit särdeles att lita på. Han var kort och tjock och hans fetma hade tilltagit de senaste åren. Matordningen var inte den bästa, han åt både mycket och fort och drack säkert åtskilligt. I flera år hade han också lidit av varjehanda krämpor. "Blodet blev skörbjuggartat och andedräkten besvärad av tyngd och hosta, varjämte ibland om nätterna infann sig en så svår väderkolik, att konungen måste stiga upp och långa stunderna vandra fram och åter över kammargolvet" skriver Fryxell. Det finns uppgifter att han de sista månaderna inte mådde särskilt bra; apotekarräkningarna blev allt större.

 

Nu anlände han i alla fall till Göteborg, men inte förrän på julaftonens kväll 1659. Han tog med sitt följe in på "Kungshuset", dvs nuvarande landshövdingeresidenset. Den lille 4-årige arvprinsen, som han aldrig hade sett, och den unga drottningen Hedvig Eleonora hälsade honom välkommen på trappan. Adeln var dock försenad och riksdagen kunde inte öppnas förrän den 4 januari. Man höll till i den med svart kläde draperade "rikssalen" i det som vi idag kallar Kronhuset. Efter kungens öppningstal under temat "Fredsvännen Omgiven Av Fiender" (en bild som Curt Weibull kallar "ensidig, ja så falsk som gärna möjligt") drogs arbetet igång; de olika stånden sammanträdde på flera ställen i staden.

 

Efter några dagar blev Carl Gustaf förkyld, men det var ingen som brydde sig nämnvärt, det finns uppgifter att flera högt uppsatta herrar samtidigt låg hemma med feber. Kungen var ständigt igång, roddes i ruskväder ut till Nya Älvsborg, reste på en inspektionsresa upp i Bohuslän och deltog i en begravning. Men så blev han sämre med hög feber, huvudvärk och andnöd. Från den 15 januari kan vi följa sjukdomsförloppet genom den berättelse, som konungens livläkare Johann Köster förde och senare (1663) lät trycka i Frankfurt, Caroli Gustavi Morbi et Obitus Relatio Medica. Köster (1615-1685) befann sig säkert i sin tids medicinska framkant, han hade studerat medicin i Leiden, disputerat på en avhandling Om fältsjukan (rödsot) i Königsberg, varit det estniska ridderskapets läkare i Reval och från 1657 Carl Gustafs livläkare. Men han byggde sitt medicinska handlande till stor del på Paracelsus irrläror. Mot inkontinens brukade han en blandning av vildsvinstand, hals av tuppkyckling och bränd tjurpenis, och mot svår barnsäng en dekokt på filtrerade svalbon (Englund). Han blev dock senare adlad von Rosenburg och slutade som livmedikus hos tsar Alexej, Peter den stores far.

 

Utifrån sin tids medicinska världsbild handlade Köster säkert i någon mån enligt "beprövad erfarenhet" men sett med våra ögon blev allting fel. "Det ondas centrum ... var organismens viktigaste område, tarmarna, bukspottkörteln samt främre mellangärde och bukhåla; här uppstod de bekanta serösa skörbjuggssafter, som med blodet genom vener och artärer fortplantar sig ut i muskulaturen; och därav trötthetstillstånden". Köster beslutar sig för att med lavemang och laxerande medel "uttömma de tjocka, träckartade, tartariska vätskor, som satt sig fast i mage och tarmar". När inte detta hjälper tillgriper han åderlåtning, fotbad, nyspulver, svettdrivande medel och en rad olika besynnerliga dekokter. Vid ett tillfälle noterar han med tillfredsställelse att kungen på kort tid haft "tarmtömning åtta gånger" men det är svårt att se att de vidtagna åtgärderna på något sätt påverkar sjukdomsförloppet. Efter någon vecka går dock febern ner och sjukdomssymtomen avtar. Kungen kan ånyo, visserligen i begränsad omfattning men dock, ta sig an riksdagsgöromålen.

 

Men den 7 februari "går sjukdomen till angrepp liksom ur ett bakhåll, häftigare än tidigare". Kungen skakas av feberfrossa, håll i höger sida tillkommer, han får diarré och svarta exkrementer, hicka och kan inte sova. Nya lavemang och ytterligare en åderlåtning genomföres. Efter några dagar blir trycket över bröstkorgen och andnöden svårare, kungen kan inte ligga ner utan sitter i en länstol. Det hela pågår under några dagar, både sjukdomen och de vidtagna drastiska behandlingsåtgärderna gör honom allt svagare, han svettas våldsamt och inser att slutet är nära; han mottar nattvarden och han dikterar och skriver under sitt testamente. De sista timmarna hålls han upp i sängen av riksmarskalken greve Gabriel Oxenstierna. Klockan halv två natten till den 13 februari avlider han. Köster skriver uppgivet (och kanske med en snegling på samtidens kommande omdöme):

 

Under en månads tid hade jag nu med all flit dygnet runt medicinskt behandlat min Nådigste Konung och därvid icke underlåtit någon av de åtgärder, som varit nödvändiga att vidtaga i syfte att besegra hans sjukdom; men dennas häftighet och fördärvlighet var så väldig, att om så världens allra skickligaste läkare församlades här för att uttala sin mening därom, alla med en mun skulle betyga, att inget botemedel mot denna obändiga sot vore uppfunnet, de skulle försäkra att allt vore förlorat, allt i dödens våld.

 

Detalj ur ett kopparstick, signerat "Hugo Allert excudit", återgiven efter illustration i Antologia Gothoburgensis, utgiven av Rundqvists bokförlag i Göteborg 1953. Från vänster synes drottningen, den lille arvprinsen, konungen på sin dödsbädd (Conighlycke Sterf Beth), förmodligen livmedikus Johann Köster, konungens broder Adolf Johan och några av riksråden.

Det är alltid svårt att i efterhand tolka sjukdomsförlopp, men ett rimligt antagande är att kungen först drabbades av någon lindrigare luftvägsinfektion, kanske virusutlöst, kanske influensa. För det talar att flera i hans omgivning hade liknande symtom och låg hemma med feber. Möjligen har sedan "förkylningen" sitt naturliga förlopp, samtidigt som han av de vidtagna åtgärderna snarast blir tröttare och mer mottaglig för komplikationer. Det förnyade insjuknandet den 7 februari får uppfattas som en fullt utvecklad lunginflammation. Weibull och Asker skriver att dödsorsaken var "en svårartad lungsäcksinflammation". Detta kan förstås inte säkert avgöras men mycket väl stämma med de högersidiga smärtorna och den svåra andnöden, som tvingar hon om sitta upprätt. Lunginflammation var vid denna tid en sjukdom med hög dödlighet och hans kanske inte helt optimala utgångsläge i förening med det troliga lungsäcksengagemanget gjorde chanserna att överleva minimala.

 

De närmaste dagarna i Göteborg efter kungens död blev dramatiska, stadens portar stängdes för att nyheten om dödsfallet inte skulle spridas medan riksråd och ständer brottades med tolkningen av testamentet och med hur förmyndarregeringen skulle formeras. Först den 4 april kunde det kungliga liket på snömoddiga vägar föras upp till Stockholm, dit man framkom i mitten av maj. Men det dröjde ytterligare ett halvår innan begravningen - under synnerligen pompösa former - och gravsättningen i Riddarholmskyrkan kom till stånd.



Efter konungens död och riksdagens avslutande trycktes riksdagsbesluten av göteborgsboktryckaren Amund Grefwe i ett litet 16-sidigt häfte. Uppenbarligen finns titelsidan i flera tryckvarianter. Till vänster mitt exemplar (för övrigt försett med exlibris både från såväl apotekaren Axel Liljedahl som kassören Gustaf Berndtsson, båda välkända göteborgsbibliofiler).
Till höger den titelsida, som avbildas i Antologia Gothoburgensis.



Asker, Björn: Karl X Gustav. En biografi. Stockholm, 2009.

Englund, Peter: Den oövervinnerlige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt. Stockholm, 2000.

Lindroth, Sten: Medicinen i Sverige under stormaktstiden. Ciba-Journalen 1950:22:716-750.

Wallin, Sigurd: Urkunder kring Carl X Gustafs död och utfärd från Göteborg. Göteborgs musei årstryck 1951-52, sid. 133-160.

Weibull, Curt: Riksdagen i Kronhuset och Carl X Gustafs död. Göteborg, 1957.

Önnerfors, Alf: Med.dr Johann Köster - von Rosenburgs relation rörande Karl X Gustavs sista sjukdom och död. Lychnos 1989, sid. 55-101.