Göteborgianagruppens vårprogram

Den till Göteborgs hembygdsförbund nära anknutna Göteborgianagruppen startar nu sitt sjätte verksamhetsår. Gruppen består av ett 30-tal personer, kvinnor och män med skiftande bakgrund, som delar ett starkt intresse för göteborgsk lokalhistoria. Här finns nördar och "vanligt folk", boksamlare och bibliofiler, fotografer, statyforskare, numismatiker och vykortssamlare. Alla med ett intresse för Göteborg - som det var, som det är och som det kanske blir - är välkomna till våra sammankomster. Det finns mycket att lära och alla göteborgare sitter säkert inne med kunskaper och minnen som är värda att diskutera och ta vara på. Vi har ingen medlemsavgift, anmäl ditt intresse till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com så får du våra medlemsutskick.

Göteborgska mynt och medaljer
Gruppen inledde sitt vårprogram i måndags med ett intressant och trevligt föredrag av Bo Gustavsson, som med en imponerande numismatisk och lokalhistorisk kunskap berättade om hur mynt och medaljer kan spegla händelser och skeenden i Göteborgs historia. De första "göteborgsmynten" är från Karl IX:s Göteborg på Hisingen, bl a ett praktfullt 6 mark guldmynt med konungens bild. Gustaf II Adolf och Kristina gav sedan myntningsrättigheter till det nya Göteborg, men verksamheten hamnade i svårigheter och upphörde omkring 1670.

När det gäller medaljer och Göteborg finns betydligt mer att berätta och Bo har tidigare utgivt en skrift om medaljer med anknytning till Pehr Dubb och hans krets. Alldeles nyutkommen är en annat litet häfte, som behandlar Johan Frans Podolyn, myntsamlare och numismatiker. Podolyn (1739-1784) är en intressant person, som var verksam hos Alingsås manufakturverk och hos Sahlgren & Alströmer i Göteborg och också flitigt deltog i det göteborgska kulturlivet. Dessutom stor myntsamlare och initiativtagare till ett flertal medaljer, bl a över August Alströmer och sin fästmö Johanna Öhlander.

Minnesmedalj över Johan Frans Podolyn, präglat efter hans död

Bo gick sedan över till att berätta om mera moderna medaljer, bl a Ivar Johnssons arbeten, varav kan nämnas medaljen över Charles Felix Lindberg, "gubben i kubb" och dess tillkomsthistoria. Skrifterna om Pehr Dubb och Podolyn kan köpas via Göteborgs numismatiska förening, adress www.gwindor.net/gnf.htm.

Gruppens fortsatta vårprogram

Planerna för våren ser ut som följer

26 mars - "Vårt Göteborg". Vi inleder vad som förhoppningsvis kan bli en serie sammankomster, där medlemmar ur gruppen berättar om just "sitt Göteborg", barndomsminnen, hemmahörighet och annat värt att berätta. Den här gången blir det om Guldheden, Olivedal, Kungsladugård och Jakobsdal.

23 april - Landsarkivarien Ulf Andersson visar det nya Landsarkivet och berättar om sin nyutgivna bok om Fiskebäck.

28 maj - Mühlenbock och de andra herrarna runt Överåsberget. Jan Westin berättar.

11 juni (preliminärt) - Vandring bland kända och okända gravar på Örgryte gamla kyrkogård.

_______________________

Gustavsson, Bo: Medaljer med Pehr Dubb och hans nätverk. Göteborg, 2007. Göteborgs numismatiska förenings småskrifter nr 26.
Gustavsson, Bo: Johan Frans Podolyn. Myntsamlare och numismatiker. Göteborg, (2011). Göteborgs numismatiska förenings småskrifter nr 29

Om göteborgsk gatunumrering

Man ska ju lära så länge man lever och häromdagen lärde jag mig ett definitivt nytt ord, bustrofedon. Det är ett ord med grekiskt ursprung (bous = oxe, och strophe = vända) och används bl a för ett skrivsätt, där varannan rad går från vänster till höger och varannan från höger till vänster. Möjligen kan man våga sig på att därav konstruera adjektivet bustrofedonsk. Björn Collinder har i sin Stora ordboken ("korsordslösarens bäste vän") en bra översättning = plogfårevis.

Exempel på det bustrofedonska skrivsättet finns såväl i hieroglyfer som i en del romerska inskriptioner. Det används idag bland annat för att i vissa länder numrera kart- eller geografiska områdessektioner. Den för vårt ämne intressantaste användningen är dock som princip för gatunumrering. När jag nu gick omkring och skröt med mitt nyinlärda ord så imponerade det dock föga på min dotter, som är bosatt i Edinburgh, men hemma på besök. Hennes måttligt upphetsade kommentar var "Jamen så trodde jag alla gator var numrerade". Och det är förståeligt, i Storbritannien används nämligen sedan länge denna princip för gatunumrering: man startar i ena ändan, numrerar ena sidan (vänster) i en följd så långt gatan går, vänder därefter och numrerar vidare utefter andra sidan. Och till yttermera visso, så länge hon bodde hemma var det på en göteborgsgata, som använder samma numreringsprincip, Överås parkväg. För Göteborgs del torde dock detta sätt att numrera vara ett sällsynt undantag, jag har bara hört talas om ett annat exempel, Bygatan i Västra Frölunda (eller rättare sagt en del av).

Den princip för gatunumrering, som används i Sverige och de flesta andra europeiska länder, kom sannolikt till stånd som följd av franskt inflytande; Napoleon föreskrev i sin "code civil" att gator skulle vara numrerade med udda nummer på ena sidan och jämna nummer på andra sidan. Olika principer finns dock om de udda numren skall vara till vänster (som i Stockholm) eller höger (som i Göteborg). Om man granskar gamla göteborgskartor kan man finna exempel, som kan tolkas som tillämpning av att den bustrofedonska principen, så t ex i nedanstående utsnitt från en karta från 1807 (återgiven i Gudrun Lönnroth (red.): Hus för hus i Göteborgs stadskärna, 2003; sid. 30). 

Man skall notera att fastigheterna i Göteborg var organiserade i rotar, som i centrala staden omfattade vardera en öst-västlig gata, inkluderande angränsande delar av tvärgatorna, se t ex http://gbgtomter.se/kvarterskarta.html.

I illustrationen ovan kan man se att fastigheterna i den 6:e roten, Köpmansgatan, börjar numreras på sydsidan från öster till väster, men man låter också numren gå in på de tvärgator man möter, Östra Hamngatan och Tyggårdsgatan. När man når Smedjegatan vänder numreringen och går på nordsidan åt andra hållet. Genom att roten omfattar en gata, och fastigheterna numrerats konsekutivt på detta sätt, kan onekligen fastighetsnumreringen sägas vara bustrofedonsk. Men man skall noter att det här handlar om fastighetsnumrering och inte gatunummer, vilka infördes långt senare i Göteborg.

Mats Fröier och Ove Drejenstam har bidragit med faktauppgifter till detta inlägg.

Linbana & bergbana 1923

Som två av de många arrangemangen under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 byggdes både en bergbana och en linbana. Eftersom det hänt att även välkända göteborgsskribenter blandat ihop de båda kan det möjligen vara på plats med ett klarläggande. På kartan nedan framgår tydligt de båda tillfälliga banornas sträckning (bilden är hämtad ur en sammanställning gjord av Staffan Lillienberg).

Linbanan startade alltså söder om Huvudrestaurangen och öster om Minneshallen (ungefär på platsen för nuvarande Universitetsbiblioteket) och gick över Södra vägen till Liseberg. På bergknallen som nu ligger strax norr om "Synålen" angjorde den ett uppbyggt torn, gjorde en lätt krök och landade småningom strax intill Värdshuset. På platsen för tornet finns nu en minnesplatta i berget. Linbanan var inte klar till invigningen av utställningen men från den 24 maj trafikerades den med två gondoler, som vardera tog 12 (senare ökat till 15) passagerare. Åklängden var 375 meter och restiden drygt fyra minuter. Bortsett från minnesplattan på Liseberg finns idag inga lämningar av konstruktionen.

Bergbanan hade sin dalstation i bergsslänten en bit söder om Näckrosdammen, mellan dåvarande Konstindustrihallen och Sjöfartsutställningarna. Därifrån gick den upp på berget och slutade strax norr om nuvarande Johannebergs vattentorn, där en annan av utställningens attraktioner, ett högt fyrtorn hade rests. Åklängden var 210 meter och nivåskillnaden 46 meter. Bergbanan var dubbelspårig och hade två vagnar, som vardera tog 24 passagerare och som drogs upp och ner med kablar. Maskineriet var beläget vid den övre stationen. Restiden var 3 1/2 minut.

Av byggnaderna på berget finns idag betongfundamentet till fyrtornet kvar, det mäter 8 x 8 meter och är lätt att hitta. Ett tiotal meter väster om fyrtornsgrunden finns ännu rester av fundamentet till maskineriet vid bergbanans övre station. Det finns också i sluttningen några rester av fundament som bar upp banan.

Rätt skall vara rätt! Linbanan och bergbanan var alltså två helt från varandra fristående arrangemang.

För detaljuppgifter tackar jag Mats Fröier och Staffan Lillienberg.

Bilden nedan (och många fler) från både linbanan och bergbanan finns i Stadsmuseets bildkatalog på nätet med adressen http://carlotta.gotlib.goteborg.se/

Göteborgska kolportageromaner

På kort tid har två tryckalster kommit mig att gräva något litet i de göteborgska kolportageromanernas historia. Dels kom jag över en inbunden årgång av Göteborgs-Följetongen från 1904-05, dels ropade jag på senaste västgötaauktionen in en volym, i oväntat prydligt skick, innehållande Göteborgs Mysterier och dess fortsättning (eller om det nu var början, se nedan).

Begreppet "kolportageroman" (av latinska comportare = forsla och franska colporter = försälja under kringvandring) står för en typ av underhållningslitteratur, som utvecklades i mitten av 1850-talet och hade sin blomstringstid i Sverige mellan 1890 och 1910. Karakteristiskt är att dessa texter utkom häftesvis och oftast såldes genom ett abonnemangsystem, ibland kunde de sammanföras och ges ut som romaner - eller romaner ges ut som häften, uppfinningsrikedomen bland författare och förläggare var stor. Inte sällan dyker samma texter upp under olika titlar, ibland tryckte man bara om titelsidan (med en ny titel). Innehållsmässigt rör det sig vanligen om de mest förfärliga historier, där dagsaktuella sensationer, grova förbrytelser, liderliga kärleksförhållanden, kolsvarta bovar, ljushyllta oskyldiga kvinnor, våld och ond  bråd död blandas i kapitel efter kapitel - inte sällan kom den samlade texten upp i över tusen sidor. Det är läsning för "enkelt folk" som i många fall säkert inte hade många andra möjligheter till litterär underhållning.

Utgivare av Göteborgs-Följetongen var densamme C.R.A. Fredberg (1863-1933) som idag är mest känd för sitt trebandsverk Det gamla Göteborg. Även om denna personligt skrivna och detaljrika skildring av det gamla Göteborgs historia blev hans främsta gåva till eftervärlden, så omfattade hans litterära produktion mycket annat - från ungdomsdikter, flera hemska romaner, helgtidskrifter typ Påsken, Pingsten m fl, flitigt bedriven journalistik och revyförfattande, ja till och med två helaftonspjäser Lars Gathenhjelm och I Ostindiska kompaniets dagar. Ibland, kanske när han bredde på som värst, uppträdde han under pseudonym, t ex när Böljans dotter eller Smugglarbandet på Djäfvulsskäret (1888-90) angavs författad av Dargar Göte. Göteborgs-Följetongen, som utkom ären 1903-08 gav nog Fredberg mer bekymmer än inkomster, det var en ständig press att få ut ett 16-sidigt häfte varje vecka. Trots att man till stor del tryckte av tidigare utgivet material så bar det sig inte i längden.

Fredberg skrev själv en hel del av materialet. I de årgångar jag kom över finns bl a den fruktansvärda Vålnaden på Gula Brickan författad av Peter Bull & Co. (förmodligen pseudonym för Fredberg själv) och Majlidens ros. Men där finns också romaner med Stockholmsmotiv, t ex Den röda hästskon eller Pärlstickargrändens hemlighet med Karl Benzon som angiven författare och i varje nummer finns med ett par illustrationer, med tydlig angivelse av vilken berättelse de hör till. Förmodligen också av ekonomiska skäl återkommer bilderna med ungefär ett halvårs mellanrum. Efter 52 nummer kom Gula Brickan äntligen till slutet. Och slutet blev trots allt i dur

Med dessa ord tryckte han en varm kyss på hennes läppar. Därute sjöng lärkan allt högre och solen lyste med rikare glans. Den nya vårdagen gaf löften om att inga skuggor af det förflutna mera skulle falla öfver deras lif.

Men numreringen är förvillande och visar sig bero på att redaktionen räknar ett år (=52 nr) från september till september. Nr 1-16 är således 2:a årgången (1904), nr 17-52 3:e årgången (1905). Man noterar vidare att det sällan framgår av de tryckta häftena vem som är upphovsman till följetongerna, och aldrig vem som är redaktör eller ansvarig utgivare.

Hur det egentligen förhåller sig med de Göteborgska Mysterierna och Hemligheterna är det inte heller så lätt att avgöra. Mitt exemplar inleds med Göteborgs Mysterier, romantiserad skildring ur Göteborgslifvet från början af detta århundrade, omfattande 527 sidor och med tryckår 1895. Därefter följer Göteborgs Hemligheter, romantiserad berättelse ur Göteborgslifvet. 2:a delen, Till en blodbefläckad hemlighet, omfattande 336 sidor och med tryckår 1891. Någon författare till den första delen anges inte, däremot att "Bearbetning och lokalisering" skett "af A-n; som författare till andra delen anges "Zoé", vem det nu är.

På UB i Göteborg finns två volymer, den ena betitlad Göteborgs Mysterier, den andra Göteborgs Hemligheter. Samma texter finns i båda volymerna och är också identiska med mitt exemplar, men titelsidorna är omkastade, så Hemligheterna har blivit Mysterier och tvärtom. Även tryckåren växlar, det förefaller som dessa texter första gången gavs ut 1890. "A-n" och som det heter på en annan titelsida "O. A-n" står förmodligen för Olof Andrén, vars förlag givit ut en av volymerna. Bakom pseudonymen "Zoé" anger både Dag Hedman och Dan Korn att göteborgsredaktören Johan Anshelm Häthén döljer sig. Hedman har flera exempel på Häthén och Andréns kompanjonskap i kolportagegenren, bl a författade och utgav de Dödsdömd eller På schavotten och i fängelset (1891-92), totalt omfattande 1.432 sidor; den texten utkom senare i nya emissioner med än mer upphetsande titlar, först Gisela eller En hemlighetsfull börd, och sedan för tredje gången som Furstinnan af Frankenthal eller Jägmästarens dotter. Ja det är sannerligen inte lätt att hitta rätt bland de omtryckta och med skiftande titlar och författare försedda texterna. Det enda man kan trösta sig med är att - vad än titeln säger - så döljs inga litterära upplevelser där bakom. Det är möjligen läsbart men definitivt inte njutbart för en nutida läsare.

_______________________________________

Dag Hedman: Den svenska kolportageromanen - en kort presentation och probleminventering. I Dag Hedman (red.): Brott, kärlek, äventyr. Lund, 1995.

Johannes Vretblad: Fredbergiana. En krönika om en krönikör. Göteborg, 1957.

NYUTGIVET: Ur höstens bokflod

Den gångna hösten har medfört en strid ström (minst en dryg halvmeter) med böcker om Göteborg eller med göteborgsanknytning på något sätt. Det följande gör inte anspråk på att vara en fullständig förteckning över vad som utkommit, mer ett plock ur floden.

Louise Brodin: Axel Nilsson. Museiman och föregångare. Warne förlag, Sävedalen, 2011. 248 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 184 kr.

I årets i särklass vackraste göteborgsbok berättar Louise Brodin om sin farfar, den förste museichefen på Röhsska museet. Louise har skämt bort oss med vackra böcker tidigare men den här tar priset. Texten är medryckande och intressant, layout, typografi, illustrationer och band föredömliga. Både författare, fotograf och förlag har stor heder av slutresultatet. Axel Nilsson (1872-1924) var uppenbarligen en kraftfull och karismatisk person med starka skånska rötter och aktivt verkande inom nästan alla samtida museiprojekt - Kulturen i Lund, Nordiska museet, Livrustkammaren, Skansen och så från 1909 Röhsska museet. Man får hans brokiga och färgstarka livshistoria återberättad med många inslag av familjeminnen. Samtidigt blir det en kavalkad av göteborghistoriska händelser och miljöer under åren fram till och med Jubileumsutställningen 1923. Ett nöje att läsa och många tidigare okända uppgifter om huvudpersonen och om den stad där han fick möjlighet att spela en så viktig roll.



Birgitta Kyrö Mattsson: Gator och torg - i mitt Göteborg. Med illustrationer av författaren. Tre Böcker förlag, Göteborg, 2011. 151 (1) sid. Illustr. Hft. Pris på nätet 154 kr.

Det finns gott om böcker - med eller utan bilder - som beskriver stadens geografi eller aspekter av den. Men den här boken är spännande, vi får vandra runt i mestadels innerstan tillsammans med en person, som dels är arkitekt och förstås därigenom ser på byggnader och miljöer på ett speciellt sätt, dels har varit borta en längre tid från staden och nu återser många delar av stadsrummet, som undergått stora förändringar. Det är trivsamt, personligt och ger nya infallsvinklar. Till detta kommer mycket charmerande akvarellerade teckningar. Tyvärr för dock författaren vidare den felaktiga uppgiften om att linbanan från Jubileumsutställningen till Liseberg gick från bergen ovanför Näckrosdammen. Så var det inte och de fundament som finns kvar avser bergbanan, som gick från utställningsområdet upp till fyren och utsiktstornet

i Johannebergsbergen. 

Persson, Maria (red.): Skatås - utgrävningen av en minneslucka. Bricoleur Press, Lindome, 2011. 156 (4) sid. Illustr. Hft. Finns i Stadsmuseets butik, pris 200 kr.

Arcini, Caroline och Bramstång Plura, Carina: Garnisonens gravar i Göteborg. Utgiven av Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Arkeologiböcker, Stockholm, 2011. 106 (2) sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 188 kr.

Två fascinerande böcker med arkeologisk inriktning har nyligen utkommit. Boken om Skatås gräver inte efter forntida lämningar utan är verkligen "samtidsarkeologi", definierat brett som all "interaktion mellan materiell kultur och mänskligt beteende, oavsett tid och rum". Maria Persson, som lett arbetet, är doktorand på historiska institutionen i Göteborg och har tidigare bl a "grävt ut" en dansbana i Uddevallatrakten. Det man nu undersöker är spåren - i grävschakt, arkivhandlingar, gamla kartor och muntliga berättelser - av den period under och omedelbart efter andra världskriget, då Skatåslägret användes för förläggning ("internering") av holländska och polska kvinnor, som fördes till Sverige med de s k vita bussarna från tyska koncentrationsläger. För många göteborgare är detta en okänd del av vår historia, som författarna kallar det "en minneslucka".

Boken om "garnisonskyrkogården", belägen i jorden under den lilla träddungen framför Polishuset vid Skånegatan, tidigare en del av den gamla Tegelbruksängen innehåller en hel del av intresse. I första hand gravområdets historia, det var i bruk under åren 1721-1835, men föll sedan i glömska, väcktes lite till liv men föll i glömska igen. Den arkeologiska utgrävningen nu 2007-08 var mycket begränsad till sin karaktär och det var väl heller inte några sensationella fynd man gjorde, men det är bitvis spännande läsning om kroppslängden på garnisonssoldaterna, tänders omformning efter att ha sugit på en kritpipa i decennier och en del om sjukdomar och förmodade livsöden för några av de begravda man hittat. Dessutom får man sig till livs åtskilligt om livet i staden under garnisonstiden. Den ena av författarna är arkeolog, den andra osteolog.

Andersson, Mats och Forsberg, Anders: Göteborg och dess spårvagnar. Bilder från 2000-talets spårvägstrafik. Trafik-Nostalgiska förlaget, Stockholm, 2010. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 174 kr.

Det här är en presentbok till den sanne spårvagnsälskaren. Läckra bilder på gamla och nya spårvagnar, spårvagnar på alla upptänkliga linjer, spårvagnar på dagen och spårvagnar på natten, i sol och i regn och i snö. Mer bilder än fakta. Kanske mer inriktad på turistande "aficionados", texten är i varje fall både på svenska och engelska.

Björklund, Lisa (red.): Stiftelsen Göteborgs Barnhus 1737-2010. Barnhusets verksamhet och insatser för barn och ungdomar under närmare trehundra år. Göteborg, 2011. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 70 kr.

Göteborgs barnhus är en stiftelse, som räknar sina anor tillbaka ända till 1737. Under många år ända fram till 1924 drevs verksamheten - i stort sett enbart med donationsmedel - i barnhusbyggnaden vid Stampgatan. Huset står ännu kvar, utvändigt ganska väl bevarat men idag med annat innehåll. Numera driver stiftelsen ingen barnhemsverksamhet, men har ganska stora tillgångar och delar ut medel årligen till organisationer som verkar för barn och ungdom. Boken ger intressanta inblickar i hur barnhusverksamheten bedrevs och hur stiftelsens medel använts på senare år. Vem författaren är och varför skriften är utgiven just 273 år efter starten framgår dock ej.

Fuxén, Lars (red.): Göteborgs fäktklubb 100 år. 1911-12-20 - 2011. Göteborg, 2011. 75 (1) sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 100 kr. 

Den ärorika göteborgska fäktkonstens och fäkttävlandets historia från Per Henrik Lings insatser som resande fäktlärare 1809-11 till olympisk medalj för inte så länge sedan. Den idrottsintresserade känner möjligen igen namn som Kerstin Palm, Hans Lagerwall och Björne Wäggö.

Sjölin, Mats (red.): Att fånga det flyktiga. Göteborgs museum 150 år. Göteborgs stadsmuseum i samarbete med Carlsson bokförlag, Stockholm, 2011. 320 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 291 kr.

Boken som utgivits i anslutning till Göteborgs musei 150-årsjubileum saluförs med ett uppseendeväckande ljusgrönt eller blekrosa omslag. Om detta finns det säkert olika åsikter. Innehållet har däremot rimligen ingen något att klaga på. Här finns en uppsjö av historiska minnen, fakta och framtidsblickar i ett 15-tal kapitel, alla skrivna av anställda vid eller med anknytning till museet. Många av texterna berör museets roll, målsättning och dess samspel med sina nyttjare, och hur dessa har växlat under de gångna decennierna. En mängd aspekter finns beskrivna, allt från de olika samlingarnas historia och ordnande till etnologiska fältstudier och stadslandskapets förändring. Boken är en verklig guldgruva, informationsrik och tankeväckande och ett måste för den som vill fördjupa sin kunskap om Göteborg.

Hall, Åke och Lindquist, Per: Flyget i Göteborg 100 år. 1911-2011. Norlén & Slottner förlag, Kristinehamn, 2011. 208 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 267 kr.

Författarna till den här boken har "förutom att vara två av Göteborgs mer kända flyghistoriker, var för sig en mångårig yrkesbakgrund inom flyget ... Åke Hall som tekniker och Per Lindquist som pilot" (som det står på omslaget). Författandet i all ära, men det är framför allt den utomordentligt rika samlingen av fotografier från starten 1911 till idag som imponerar. Bland det intressantaste är den allra tidigaste flyghistorien med uppstigningar från Kvibergsfältet och Tingstadsvassen (och bilder på var dessa fält egentligen låg någonstans). Och sedan förefaller allt finnas dokumenterat från Torslanda, Landvetter och Säve, olika flygplanstyper, civila och militära, helikoptrar, fallskärmshoppare och en fransk Concorde, möjligen på sitt enda Göteborgsbesök.

Arnell, Anders: Fridas Gårda(g). Hur det började ... och fortsatte. Göteborg, 2011. 110 (2) sid. Illustr. Dekorerat pappband. Pris på nätet 109 kr.

Till sist en udda skrift. Och vad det här är eller utger sig för att vara för bok blir jag inte klok på. Hittade den till försäljning på ICA Focus på Örgrytevägen dagarna före jul, men har inte sett den i bokhandeln. Bokens huvudperson lystrar till namnet Frida Fokuson och mycket kretsar kring hennes förmenta aktiviteter i "Fokusons Ost-, Smör- och Ägghandel" på Fabriksgatan i Gårda. En del förefaller vara autentisk lokalhistoria, annat svävar helt i det blå. Inledningsvis står det "Bokens berättelser är fiktion. Händelser och gärningar som tillskrivs personer med kända namn är i hög grad produkter av författarens fantasi", vad nu det betyder. Författaren är säkert ute efter att provocera och mystifiera, men det vore intressant att få reda om där finns några korn av faktisk sanning.

El Marinéro och Jubileumsutställningen

Den stora Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes högtidligen av konung Gustaf V den 8 maj 1923. Efter den pampiga invigningen vidtog lunch för de inbjudna, besök på utställningarna och småningom galamiddag i utställningsrestaurangen för 2.000 gäster. Allting var storslaget och även sett från dagens perspektiv en enorm tillställning. Honoratiores bar civil högtidsdräkt eller paraduniform redan från tidiga förmiddagen, korrektheten i detta hade diskuterats utförligt i pressen i förväg, men tydligen var det konungens egen önskan som villfors. Allt som förekom blev föremål för detaljerad skildring i svensk och utländsk dags- och veckopress. Hela sommaren skrevs det sedan om de otaliga aktiviteter som förekom i Göteborg, mer eller mindre fast knutna till själva utställningen. Allt tycks ha hänt just här just då.

Vad som däremot inte noterats, varken i de böcker, som de senaste åren utkommit om utställningen, eller  i Tomas Hernqvists "kataloger" över tryckt utställningsmaterial, är Evert Taubes bidrag till festligheterna. När jag gick igenom material på en av mina många hyllor med göteborgiana "hittade" jag för några veckor sedan ett nothäfte med musiken till Evert Taubes melodi "El Marinéro"

Överst på framsidan av nothäftet står tryckt "Till Göteborgs damer vid Jubileums-Festen den 8 maj 1923". Det fyrsidiga häftet är tryckt hos Eiken & Schildknecht, Emil Carelius, K. Hov-Musikhandel, Stockholm, 1923. Det innehåller enbart n oter, ingen sångtext. På framsidan har Taube skrivit en personlig dedikation till kanslirådet och fru Harald Wiens "med hjärtligaste tack för sist" och också strukit under orden "den 8 maj".

Melodin "El Marinéro" (sjömannen) tycks vara en av Taubes mindre kända alster. Den är inspelad på grammofon vid ett enda tillfälle, den 23 maj 1923 på skivbolaget "Gramophone Company". Olle Edström skriver om melodin i sin bok om Evert Taubes musik "På inspelningen spelar Gustaf Elmer Nilsson piano och Knut Esbjörnsson violin. Taube bidrar här och där med vissling eller sång". Någon egentlig sångtext finns dock inte till melodin. Det skall vara en av de första genuina tangomelodierna som gavs ut i Sverige och den har även efter argentinska mått en mycket genuin karaktär.

Men vilken är då kopplingen till Jubileumsutställningen? Jag har gått igenom relevanta delar av det stora klipparkiv kring utställningen, som finns bevarat på UB i Göteborg - och inte en rad om att Taube på något sätt officiellt medverkade i festligheterna. Annars fanns många möjligheter, t ex festmiddagen med avslutande dans till orkester i den stora rotundan, galaföreställningen på Stora Teatern och olika dansorkestrar som spelade på Liseberg. Två revyer spelades i staden jubileumssommaren: Karl Gerhard och John Botwid stod för ruljangsen på Folkteatern och Gabriel Alw med ensemble på Lisebergsteatern (hans insats som manusförfattare blev dock brutalt sågad av kritiken). Men ingenstädes någon trubadur med nyskriven tangomelodi. Evert var 1923 fortfarande i början av sin karriär, men hade publicerat både visor och en prosabok och året innan den uppmärksammade "På kryss med Ellinor". Han hade haft många engagemang som vissångare runt om i landet. Det är knappast troligt att det inte i pressen skulle ha uppmärksammats om han haft någon framträdande roll i festligheterna.

Kanske ville Taube bara på sitt lite yviga chevalerska sätt utnyttja tillfället att knyta an till den händelse som våren 1923 var på allas läppar. Kanske hade han planerat någon form av närvaro som inte blev av. Kanske deltog han i någon privat tillställning som inbjuden underhållare. Hans understrykning av "den 8 maj" på notomslaget antyder ju att något ändå inträffade den dagen. Svaret på detta får vi nog aldrig veta. Det enda bestående spåret i pressen är en annons för melodin i Vecko-Journalen den 13 maj 1923, nu omdöpt till "Sjömans-Tango".

_____________________________________________________

Edström, Olle: Evert Taubes musik, 2007.

78-or & film. Hemsida om svensk musik och film 1900 - 1960, adress http://medlem.spray.se/filmoch78or/index.htm

Klippböcker från Jubileumsutställningen. Göteborgs universitetsbibliotek.

Ännu en Strobl

Tack vare Åke S i Laholm, som läst mina tidigare utläggningar om tecknaren Stefan Strobl (19 juni, 25 augusti) , har ytterligare en publikation med teckningar av honom dykt upp. Det är en jultidning från 1926 med namnet "Nya Hallänninga-Jul". Vad jag kunnat finna utkom ett sådant litet häfte till julen under 20-talet, kanske redan från 1919 som "Hallänninga-Jul" och senare som "Nya Hallänninga-Jul", kanske även några år på 30-talet (UB i Göteborg har ingen komplett serie).  Sannolikt marknadsfördes tidningen framför allt i Laholm med omnejd. Innehållet är mycket lokalt färgat.

I det aktuella häftet finns 20 karikatyrer, förmodligen av lokala koryféer i Laholm, alla försedda med några satiriska strofer på knagglig vers. För en nutida läsare är det inte särskilt roligt. En av de avporträtterade är den excentriska borgmästaren Axel Malmqvist, åtminstone lokalt känd för sina pekoralistiska teaterstycken. Mannen på omslaget är tyvärr inte identifierad. För Strobl var väl detta ett beställningsjobb bland andra, det märks att teckningarna är från ett tidigt skede av hans karriär, de har ännu inte nått den elegans, som finns i porträtten från Uppsala och Stockholm i mitten av 40-talet.