Mer om brottningarna på Cirkus

För ett par månader sedan (2013-04-19) skrev jag ett inlägg om visorna i det lilla häftet "Masthuggs-Indianens Poesi-Album". En av dem handlade om "Brottningarna på Cirkus" och den har föranlett en del grävande i tillgängliga källor. Så här lyder en del av - den faktiskt ganska roliga - texten till visan. Melodin skall vara "När sola i väster sig sänker".

Nu brottning vi fått här i staden
...
För det är ju något som duger och drar
Att se när dom "livtag" och "halv Nelson" tar,
De aktar sej bara för "flygande mara"
För de' ä' de' värsta dom har.
...
När presentationen var över,
Boulanger och Lindberg framkom,
Hur slutet där blev jag behöver
Väl inte för er tala om.

När Lindberg tog livtag om Boulangers ben,
Sen kapplöpning blev det omkring hela scen,
Vi ropa och skratta "å håll er på matta",
Men de' va' som tala te sten.

Och uti nästföljande brottning -
Beck-Olsen med Romoff nu stred -
Herr Romoff han ble' "Luftens Drottning"
Och ramla på skuldrorna ned.

Och jätten Antonovitsch hade fått två
För att under kvällen få  träna sej på
...

Brottningens historia
Brottning är förmodligen en av de äldsta "sporterna" i mänsklighetens historia. Den fanns både i Grekland och Rom (man talar i dag fortfarande om "grekisk-romersk brottning" som en särskild stil) och i andra gamla kulturer. Formerna har utvecklats olika i olika delar av världen: i Japan bedrivs den säregna sumobrottningen och på Island finns glima. I Europa fick intresset för brottning ett uppsving de sista decennierna av 1800-talet. Dels i form av professionell brottning (det som utvecklades till dagens wrestling), dels som amatörbrottning. Brottning var med redan i de första olympiska spelen i Aten 1896. Svenska brottningsförbundet bildades 1909.

Under decennierna kring förra sekelskiftet blev det populärt med turneringar med professionella brottare, ofta reste dessa runt Europa som resande cirkussällskap. Med professionaliteten var det kanske inte alltid så bevänt, men brottandet skedde helt klart mot ekonomisk ersättning och som ett av dåtidens förhållandevis fåtaliga folknöjen. Det var inte ovanligt att lokala "starka män" lockades upp på scenen för att brottas med de professionella, och ibland kröntes sådana insatser med framgång. En i Göteborg berömd sådan kamp utspelades 1896 på Gamla Idrottsplatsen mellan den turkiske sultanen Abdul Hamids "hofbrottare" Mehmet (Memish) Effendi och den göteborgske slaktaren Karl Fredrick "Våran" Gustafsson. Mycket finns skrivet om denna kamp och denne man, som också hann med att vara GAIS ordförande under en 10-årsperiod, och skall inte upprepas här. Men det enorma intresset för "Våran" Gustafssons segerrika match mot Mehmet - över 10.000 personer skall ha sett den - visar på den professionella brottningens starka ställning i folkmedvetandet vid denna tid.

Många av de kringresande brottarna var säkert stora scenpersonligheter. De tycks främst ha varit östeuropeer, skandinaver och fransmän. De hade ibland tagit sig artistnamn som Pierard le Colosse, Petischou och Daumas, men ofta var deras egentliga namn tillräckliga för att få motståndarna att bäva: Carl Abs, Ladislaw Pytlazinsky, Antoni Pierri, Bech-Olsen, Pengal, Urban Cristoph, Antonovitsch, Cyganiewics, Poddubni och G. Boulanger.

Några av portalfigurerna vid brottningsturneringarna i Göteborg 1907-1909.
Fr v den segerrike och fruktande dansken Bech-Olsen, polacken Antonovitsch och fransmannen Boulanger.
Fotot av Bech-Olsen från Köge Byhistoriske Arkiv.

Göteborgska turneringar
Bortsett från enstaka notiser i dagspressen kring matcherna är inte mycket bevarat i tryck från dessa brottarturneringar, men på UB i Göteborg finns ett par Minnes-Album från brottareturneringen om Europamästerskapet 1907 och 1909 samt ett program från en turnering 1908. Man läser i förordet:

Professionella brottare af god förmåga finna intresse för sin konst i så godt som alla delar af världen ... Genom de stora summor goda brottare kunna förtjäna, har deras antal betydligt ökats på senare år och konkurrensen har äfven i detta yrke alltmer tillspetsat sig. Härigenom har brottningskonsten, särskildt grekisk-romersk brottning, kommit på en hög ståndpunkt. På samma gång som spänningen varit driffjädern och delvis gjort professionell brottning till affär, har förtjänsten varit ett medel till att ägga brottarna att utveckla sina anlag och möjligheter, och därmed har yrkesbrottning i allmänhet kommit så betydligt framom hvad amatörer kunna prestera på mattan.

 

De deltagande brottarna beskrivs utförligt och deras kvaliteter framhålles på ett sätt som kanske mer påminner om föremål i en auktionskatalog än i en idrottskavalkad. Om Pierard le Colosse framhålls det att han "är den 'viktigaste' av de härvarande kämparna och en bland de tyngsta af alla brottare. Han är 37 år gammal, väger omkring 150 kg. Han håller följande mått: längd 186 cm, bröstomfång vid inandning 144 cm, vid utandning 126 cm, hals 47 cm, överarm 46 cm". Om Pytlazinsky sägs det "har en den mest tilltalande teknik ... iakttager det mest exemplariska lefnadssätt - hvilket ej kan sägas om alla professionella på mattan". Om Petischou "brottas i betraktande af sin ej ansenliga kroppsbyggnad ganska effektivt. Han är synnerligen harmoniskt utvecklad". Om Boulanger "är en af de elegantaste brottare, som visat sig vid täflingar i Göteborg. Han brottas synnerligen vackert, särskildt äro hans parader tilltalande".

Bech-Olsen
Dansken Bech-Olsen är möjligen värd ett särskilt kapitel. Han beskrivs i ett inlägg på nätet som "een af de mere farverige personer fra Köges historie". Han föddes 1866 och dog 1932, utbildade sig först till murare, sökte sig till Hamburg, avancerade till byggmästare och var med om att bygga nöjeskvarteren vid Reeperbahn. Sedan firman gått i konkurs insåg han att det fanns mer pengar att tjäna på brottning än på husbyggande. Kulmen i hans karriär inträffade kring 1900, då han besegrade "den frygtelige Graeker" Antonie Pierri och därigenom blev världsmästare i tungviktsbrottning. Han reste runt med professionella brottarsällskap i Europa och deltog också i turneringar i USA. Efter hemkomsten skrev han boken "Min Amerikafaerd" (1900), en dåtida bestseller. Han uppnådde efter hand en omåttlig popularitet i Danmark, hade kafé på Vesterbro i Köpenhamn "med en vaeldig omsaetning af våde varer" och blev småningom cirkusdirektör för en kringresande cirkus. Åtminstone vid ett tillfälle besökte denna också Göteborg och Lorensberg. Det diktades visor till hans ära, cigarrer döptes i hans namn och han blev den ende "dansker af folket" som fick sin bild på en tändsticksask. I Göteborg deltog han i åtminstone en av turneringarna 1907-09 (han var då 42 år och möjligen i slutet av sin aktiva brottarbana). I programmet står det "har kastat flere hundra brottare ... torde för sina år vara en tämligen enastående förmåga. Bech-Olsen är f ö en gärna hörd sångare och en man med stor belefvenhet".

Tändsticksask från Kjöbenhavns taendsikfabrik

I en annan notis på nätet berättas om Bech-Olsens kamp 1896 mot den ovan nämnde "hofbrottaren" Mehmet Effendi. Kampen ägde rum i Köpenhamn

 

Den rymliga trädgården till luststället "St Thomas" i Köpenhamn var proppfull af människor ... Bech-Olsens motståndare, en synnerligen välbyggd och kraftig man tycktes i styrka vara Bech-Olsens jämlike, och i smidighet kom han honom mycket nära, men vad som fattades honom var danskens lugna beräkning och öfverlägsna teknik ... Han angrep ytterst häftigt under kampens första hälft, och det var påtagligt att de många misslyckade angreppen tröttade honom mycket. Han bet ihop tänderna och svetten pärlade från hans panna ... I en half timme kämpade de utan resultat till dess att Bech-Olsen plötligt ändrade taktik. Han begynte nu angripa, och snart låg turkens ena skuldra tryckt mot golfvet ... Det knep emellertid hårdt för den danske kämpen under några ögonblick. Denne låg med sin ena skuldra mot golfvet och Memisch prässade den andra allt längre ned. Till sist fattades blott några tum, och det gick som en suck genom människohopen, men nu samlade Bech-Olsen hela sin jättekraft och vände sig om så att turken fick släppa taget. Publiken jublade. Efter denna kraftyttring blef kampen alt vildare, och det var klart att afgörandets stund nalkades. Så skedde också ... Denna kamp var den hårdaste Bech-Olsen haft att utkämpa och han var så medtagen att han var nära att svimma ... Snart var han dock åter vid full vigör och kunde motta sina landsmäns ovationer.

 

Slutklämmen i detta referat kanske inte skulle platsa i dagens tidningsprosa

 

Turken lär vara en frenetisk muhamedan, som til dags dato tillskrivit Allahs synnerliga nåd sina segrar. Härpå tyder ock det faktum att han bär en amulett om halsen. Kanske - säger Politiken witzigt nog - skall resultatet af söndagens brottningskamp åstadkomma ett omslag i hans religiositet, så att det kan sägas att Bech-Olsen i dubbel mening omvändt en muhamedan.

 

Bech-Olsen på samlarbild från sannolikt senare delen av karriären
Foto från Köge Byhistoriske Arkiv

För den särskilt intresserade kan det nämnas att en kort filmsekvens av en brottningskamp, där Bech-Olsen möter fransmannen Poul Pons, finns bevarad i det danska filmarkivet, filmen kan nås under adressen http://www.dfi.dk/faktaomfilm/film/da/31039.aspx?id=31039. Tafflig kvalitet men verkligen ett tidsnära dokument.

 

Slutligen, den Lindberg, som omnämns i visan kan möjligen vara gävlebrottaren Knut Lindberg, som efter avslutad brottarkarriär startade och drev Cirkus Lindberg. Brottaren Romoff  har inte gått att säkert identifiera.

 

Tack till Per Martinsson för värdefulla bidrag.

_______________________________________

 

Dansk Biografisk Leksikon (Magnus Bech-Olsen).

Kihlberg, Morgan: Brottningens historia och legendariska brottare, 1977.

Minnes-Album från Brottareturneringen i Göteborg den 1-29 februari 1908.

Minnes-Album från Brottareturneringen om Europa-Mästerskapet 1907 och 1909 i Göteborg.

Strandner, Lennart: Lorensbergs cirkus 1884-1969, 2008.

Tidningen Tammerfors 1896-10-10 (referatet av Bech-Olsens match mot Mehmet Effendi).

Typiskt Göteborg?

För ett par veckor sedan kom en bilaga med Göteborgs-Posten där Kristian Wedel och medarbetare hade samlat "de 200 mest götebosska" personerna, orden, byggnaderna, företeelserna. 200 för att tidningen i år är just 200 år gammal. Roligt initiativ men som alla listor har var och en säkert sina invändningar. Toppen är inte mycket att säga om: Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök förmedlade på sin tid verkligen "göteborgskheten" och Chalmerskortegen är ju i varje fall en kär tradition. Men ju längre ner på listan man kommer desto fler invändningar dyker upp, särskilt mot en del av de medtagna personerna. Främst bland det jag saknade var den Malmska valen på Naturhistoriska museet, överväldigande och unik. Jag hade vidare gärna sett att Charles Felix Lindberg fått plats - det var ändå hans pengar som bekostade ett antal av de 200 numren på listan. Unikt göteborgska är också alla de inristade namnen på författare och statsmän i SA Hedlunds berg på Hisingen.

Diskussionen kring vad som nu kan vara typiskt göteborgskt föranledde mig att ta fram en liten bok med titeln just Typiskt Göteborg, utgiven på Bonniers 1968. Det är en liten behändig vacker trycksak försedd med mestadels charmerande teckningar av Svenrobert Lundquist (senare prefekt på Valand och chef för Konsthallen). Boken har stått på min hylla säkert ett par decennier, jag har bläddrat i den någon gång men inte läst den på allvar. Men det gjorde jag nu - och blev både förbryllad och
skeptisk: skulle detta verkligen vara typiskt för Göteborg?

 

Det författaren har gjort är att leta upp ett svit av udda och ofta drastiska berättelser ur Göteborgs historia, möjligen till en del sanna (dock utan att källan anges), blandat med skrönor av oklar sanningshalt och här och där uppenbara felaktigheter. Det handlar om supande och horande biskopar, präster, poliser och andra stadens styresmän, om skökor, mördare, slagsmål och avrättningar. Vad av allt detta som skulle vara typiskt för Göteborg är inte helt lätt att begripa. Författaren är möjligen mest ute för att provocera, något som ju var på modet åren kring 1968.

 

En poäng är dock att författaren lyfter fram och kommenterar skalden Wadmans bouppteckning, som han kallar Den vackraste göteborgsdikten och avslutar "Ogift. En liten soffa. Två stycken takpannor. Ingen säng. - Ett brännvinsglas. Men ingen tallrik. - Inga andra böcker än sina egna".

 

Och Pappa Dubb får en anmärkningsvärt mild behandling. Dessutom ett härligt porträtt i Lundquists speciella manér.

 

 

Och vem var då författaren? Rune Olausson (f. 1933) hade vid tiden för publikationen av Typiskt Göteborg publicerat ett par romaner, varit musikkritiker och medverkat i radio och TV. Senare gav han sig i kast med en bred publicistisk verksamhet, skrev bl a manus för TV-programmet Partaj, författade romaner, dikter och samhällskritik, skrev barn- och ungdomsböcker (delvis under pseudonym), översatte och introducerade klassiker. Möjligen gör han så fortfarande.

 

Boken bestods med ett antal nedgörande recensioner, den sågades verkligen unisont, såväl i Göteborg som Stockholm. "Det är en typisk plojförfattare" skrev Sven Schånberg med ett för tiden karakteristiskt språkbruk. "Till plojen hör att med bibehållen allvarlig min låta undslippa sig meningslösheter som vore de guldkorn av vishet". Bengt Anderberg går också hårt åt författaren, samtidigt som han passar på att ge en egen rejäl känga åt sin födelsestad "Staden är ingenting att sälja. Den är en tungusisk håla, gjord för urinvånare. Vad skall man visa en främling här? E 6:an söder ut eller norr ut?" Lars Lagerstedt i Svenska Dagbladet rubricerar sin anmälan "Bisarrerier om Göteborg".

 

Så läst och kommenterad får nu detta udda nummer i göteborgianasamlingen återgå till sin hylla och vila i frid.

________________________________________

 

Bengt Anderberg: Typiskt Göteborg? - Expressen 1968-10-23.

Bo Heurling (red.): Författaren själv. Bra Böcker, 1993.

Lars Lagerstedt: Bisarrerier om Göteborg. - Svenska Dagbladet 1968-11-06.

Sven Schånberg: En göteborgsploj. - Göteborgs-Posten 1968-10-17.

Härlanda kyrkoruin

Ett av göteborgarnas mest bortglömda och ändå mest remarkabla byggnadsverk är ruinen efter den medeltida kyrkan i Härlanda. Man når den antingen via Munkebäcksgatan eller Härlandavägen, något hundratal meter NV om den moderna Härlanda kyrka, ritad av Peter Celsing och invigd 1958.

 

Kyrkans historia är intressant och spännande. Det som finns i skriftliga källor är dock mycket magert. Det viktigaste dokumentet är ett brev från Gustav Vasa den 28 augusti 1528, vari han stadgar att Härlanda kyrka, tillsammans med St. Olofs kyrka i gamla Lödöse och ett Helga kors kapell (som man inte känner belägenheten av) "må nedbrytes". Motiveringen var tvåfaldig: dels behövdes byggnadsmaterial till byggandet av kyrka i det av kungen prioriterade Nya Lödöse, dels kunde höjden, på vilken kyrkan låg, bli användbar för en potentiell angripare (läs dansken). Han skriver "om feyd påkomme, som gudht förbjudhe, komme thå samma kyrke och capell fijenderne til måtto stadhen under ögonen". Nedrivningen kom också till stånd; hur mycket av stenen som verkligen användes som byggnadsmaterial i Nylödöse är dock inte känt, man kan väl förmoda att också kringboende under tiden efter raseringen använde sten från kyrkan.

 

Under kommande sekel omnämns i ett brev 1692 från rådmannen i Göteborg Lars Böker till Olof Rudbeck att ruinen "ännu för ögonen wisas", men Cederbourg nämner inget därom i sin göteborgshistoria från 1739. Några år senare, 1747, finns dock en markering på en karta av S. Anthelius "rudera af Herlanda kyrka" (Stadsingenjörskontoret). Därefter inträder den totala tystnaden.

 

Hos kringboende var dock området känt som "Kyrkbacken", vilket inte hindrade att man lät området beväxas med sly och buskar och delvis fungera som avstjälpningsplats mellan potatislanden. I början av 1920-talet började man bygga villor på Bagargårdsbergens östsida i närheten av Stora Härlanda gård (som låg ungefär där den nya kyrkan ligger i dag). Möjligen togs vid dessa byggen en del sten från det gamla röset, i varje fall kom det till myndigheternas kännedom att den skräpiga kullen kunde gömma ett fornminne och på hösten 1925 kom en utgrävning till stånd. Området såg då ut som på nedanstående bild (ur Stadsmuseets samlingar).

 

 

Utgrävningen skedde i stor hast inför den stundande vintern och i pressen noterades att "sällan torde stadens arbetare ha jobbat med mera energi än nu. De unnade sig varken ro eller rast". Arbetet leddes av museiintendenten Carl R. af Ugglas, som "icke utan en viss förtjusning" berättade om det "synnerligen sällsynta fyndet". Efter utgrävningens avslutande iordningsställdes kyrkplatsen med ruinen till en park. En stenmur byggdes runt området och ett högt träkors restes i det tidigare koret. Nedanstående bild är från ett vykort daterat 1945, idag är träden uppvuxna och platsen lummig till sin karaktär.

 

 

Vad var det som grävdes fram?

Den framgrävda ruinen bestod av murrester i höjd varierande mellan 0.5 och 1.5 m. Kyrkan var inte stor, den mätte knappt 20 x 10 m och bestod av ett mot öster något avsmalnande rektangulärt långhus och ett kor med rak östvägg. Murarna var kraftiga, drygt metertjocka. Materialet är granit och det ansågs påfallande väl hugget. Inga spår av tegel kunde finnas. Kyrkan hade två portar, båda i långhuset, en på västra gaveln och en i sydgaveln, ett par meter från sydvästra hörnet. Koret var i sämre skick än ruinen i övrigt, man kunde egentligen inte sluta sig till några detaljer därifrån.

 

Av särskilt intresse ansågs vara resterna av en s k triumfbåge, öppningen mellan långhus och kor. Öppningen var smal, endast 1.3 meter, så församlingen kan inte ha sett särskilt mycket av prästernas agerande i koret. Ett par av stenarna till rundbågen hittades. På vardera sidan av rundbågen fanns sedan en uttagen halvrund nisch med måtten 0.4 x 1.2 m, omfattad med kraftiga stenlister. ”Utan tvivel ha nischerna omslutit eller rättare bildat bakgrund för var sitt sidoaltare” skriver af Ugglas.

Nischerna, den omsorgsfulla stenbehandlingen, den raka altarväggen och portalernas placering ansågs ha likheter med ett par kyrkor på norska Östlandet från 1100-talet. Af Ugglas menade att kyrkan har sitt ursprung från denna tid och mera hade påverkats från Norge än från kyrkor i det närmare liggande Skara stift. Eftersom någon ombyggnad av kyrkan aldrig skett ger ansågs murresterna ge en god bild av hur andra västsvenska kyrkor från denna tid kan ha tett sig.

 

Hur kyrkan sett ut i sin krafts dagar kan man inte säkerställa. Man kan förmoda att fönstren var få och små som på övriga medeltida kyrkor; några minimala glasfragment med spår av färg skall ha påträffats vid utgrävningen. Avsaknaden av tegel anses tyda på att taket bör ha varit ett plant trätak. I Stadsmuseets samlingar finns en (icke daterad eller signerad) skiss som visar ett möjligt utseende på kyrkan

I samband med utgrävningen påträffades på flera ställen, i anslutning till kyrkogrunden och murresterna, skelett. De var alla gravsatta så nära kyrkan som möjligt och med ansiktet mot den uppgående solen.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras att vi i murresterna från den gamla Härlanda kyrka har kvar det äldsta byggnadsverket inom Göteborgs gränser, förmodligen tillkommet i senare halvan av 1100-talet. Det kan möjligen vara så att delar av kyrkomuren till Örgryte gamla kyrka är lika gamla, men huvuddelen är yngre. I takt med Göteborgs expansion har på senare år tillkommit ett antal medeltidskyrkor på Hisingen och i nordost (Björlanda, Torslanda, Tuve, Lundby, Angered och Bergum), men de anses alla vara från 1200-talet.

Den vänstra bilden visar ingången till långhuset från väster. Den högra bilden ingången till koret och den högra av de kring koringången placerade nischerna/sidoaltarna.

Kyrkoruinen och det iordningsställda utrymmet innanför den omgivande muren är väl värd ett besök. "Där härskar en egendomlig frid" skrev Claes Hylinger i en Spaning i Göteborgs-Posten 1991. "Nånting är det som påverkar en, och man går gärna in där. Stannar en stund och går vidare styrkt". Tyvärr måste man konstatera att själva ruinen idag är i begynnande sönderfall: stenar är lossryckta från murkrönen och det vackra korset slokar betänkligt och är murket i tvärarmen. Med rätt ledning skulle några arbetslösa ungdomar säkert på en vecka kunna återställa ordningen.

____________________________________

Claes Hylinger: Vandraren vid  ruinen. - Göteborgs-Posten 1991-07-21.
Medeltidskyrkan vid Härlanda. - Förslag om platsens ordnande uppgjort av arkitekt Anjou. - Göteborgs-Tidningen 1925-12-03.
Carl R. af Ugglas: Härlanda kyrka. - Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1926-02-06.
(Gunnar Wallin): 800-årig kyrkogrund framgrävd vid Härlanda. Göteborgs hittills äldsta kulturhistoriska minnesmärke bragt i dagen. - Ett fynd av sällsynt beskaffenhet. - Göteborgs-Tidningen 1925-11-08

Kolerakyrkogården på Ranängsbergen

Den epidemiska koleran sköljde i flera vågor fram över Europa och Sverige under 1800-talet. För vårt land och för Göteborg blev epidemien 1834 den mest förödande. Till Göteborg kom smittan med ett fartyg, som anlöpte hamnen. Det var en exceptionellt varm sommar det året, långa perioder låg temperaturen över 30 gr och det bidrog säkert till smittans spridning. Epidemien startade den 26 juli, nådde sin kulmen kring den 15 augusti - då ungefär 100 personer dog om dagen - och var i stort sett över i början av september. Då hade nära 2.000 personer fått sätta livet till, en tiondel av stadens befolkning. För att gravsätta de avlidna så fort som möjligt anordnades i utkanterna av staden ett antal särskilda kolerakyrkogårdar. Sådana är kända från övre delen av nuvarande Övre Husargatan, på Levgrens äng, i Bräcka på Hisingen och i Angered, förmodligen användes fler platser. Kolerakyrkogården i Kallebäck anlades dock först i samband med epidemiskovet 1866.

Även i det som då kallades Ranängsbergen finns en kolerakyrkogård. Området hörde då till Örgryte socken och motsvaras i dag av västra delarna av stadsdelen Lunden; närmast ligger det radhusområde som kallas Pauli Backe. Vid krönet av St. Paulibacken står idag en sten som minner om den gamla kyrkogården.

Kolerastenen på krönet av St. Pauligatan. Texten går dåligt fram på bilderna, men på framsidan (vänstra bilden) finns ett inristat kors och orden "År 1834". På baksidan står det "Kolerakyrkogården på Ranbergen". Ristningen på framsidan är enkelt gjord och förmodligen från tiden då stenen restes. Texten på baksidan är prydligt inhuggen med bokstäver av modernare snitt.

Örgryte socken hade faktiskt redan 1831 vidtagit vissa åtgärder ifall den fruktade farsoten skulle komma till trakten. Bl a hade en speciell begravningsplats avsatts på Ranängsbergens södra sluttning, där bebyggelsen vid den aktuella tiden måste ha varit mycket gles. Man hade också beslutat att i händelse koleran bröt ut skulle fattigstugan utrymmas och istället upplåtas som sjukhus. Ekonomiska medel fanns också avsatta. Totalt inträffade under 1834 års epidemi 98 dödsfall i socknen, säkert främst "fattigt folk" i de tättbebyggda områdena. I september 1834 - när epidemien dragit över - noterades i Örgryte sockenstämmas protokoll:

Alldenstund antalet af de fattiga i församlingens fattighus genom farsoten förminskat sig och församlingen tog i betraktande nödvändigheten, att hafva ett sjukhus, i den händelse koleran ånyo skulle utbryta, beslutades att utpensionera de fattiga och uthyra fattighuset med villkor för hyresfolket att lämna detsamma om och när församlingen någon gång skulle finna det nödigt.

Exakta avgränsningen av den gamla kolerakyrkogården är inte känd, den omfattar dock huvuddelen eller hela stadsäga nr 9893. Området motsvaras av den mark, som ligger under den lilla trädbevuxna slänten där minnesstenen är placerad och sannolikt också under delar av St. Pauligatan just i kröken vid Överåsvallen.

Kartan från 1975 är svårläst då den både innehåller den äldre bebyggelsen i området (de kraftigare markerade husen) och den planerade nya bebyggelsen och den därtill hörande parkeringsanläggningen. Huvuddelen av den planerade kolerakyrkogården kan dock förmodas ha legat inom stadsäga 9893. Nuvarande minnessten markerad med röd prick. Nere till vänster syns mynningen av Valåsgatan. Överåsvallen ligger höger om kartutsnittet.

 

När radhusområdet Pauli Backe skulle byggas (1976-78) visade det sig att det planerade parkeringsdäcket skulle inkräkta på kyrkogårdsområdet. Efter krav från både Museinämnden och Riksantikvarieämbetet gjordes  därför i november 1975 en mindre utgrävning av det övre hörnet av det förmodade kyrkogårdsområdet. Ett 10 m schakt grävdes med en bredd av 1 m "ner till orörd nivå". Inga fynd som kunde härröra från begravningsplatsen påträffades dock. Skälen härtill kan förstås vara flera: det kanske trots allt inte var exakt här kyrkogården låg (de första kända kartorna över området med kyrkogården markerad ritades nästan 100 år senare), kyrkogården kanske inte användes i den omfattning man räknat med eller kanske just det hörn som undersöktes inte behövde utnyttjas för gravsättning

 

Det mesta av ovanstående är hämtat ur en liten skrift, som författades av undertecknad i anslutning till radhusområdet Pauli Backes 30-årsjubileum 2008. Den har aldrig varit till försäljning i bokhandeln. Om någon är intresserad har jag kvar något 10-tal exemplar, som jag gärna skickar mot 75 kr (inklusive porto). Hör av er i så fall via e-post till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com.

_______________________________________________________________

 

F. Stenström: Örgryte genom tiderna (del 1-2), 1920-24.

Jan Westin: Pauli Backe. Ett bostadsområde i östra Göteborg, dess tillkomst och omgivningar, 2008.

Skrivelse från Göteborgs historiska museum till Riksantikvarieämbetet ang. Provundersökning, kv. Drällen, daterad 1975-12-03.

 

 

Masthuggs-indianen

Råkade komma över ett litet häfte med nedanstående utseende. Det omfattar 48 sidor, är tryckt på dåligt papper och utgivet på F. Gustavsons förlag, Göteborg, 1912. Innehållet utgörs av ett 30-tal visor "och andra dikter" med varierande tema. För många anges att de kan sjungas till melodier, som nog idag för de flesta är okända, t ex "Bärsan och smekan", "Kolhandlarne", "I Vestergylland", "Svännson" och "Portugal, Spanien". För en visa anges endast "Gammal bekant melodi".

 

Flertalet av visorna behandlar kärlekens nöjen och äktenskapets vanskligheter, sedda ur (vanligtvis manliga) perspektiv. En av texterna har rubriken "När kvinnan blir stadsfullmäktig" och förebådar vad som komma skall

 

                     När snart varje fruntimmer blir stadsfullmäktig

                     Uschyanemejtana, hålli där och dra ...

 

                     När gummorna sitta i rådet och morra

                     få gubbarna laga att barna är torra

                     Om flaskan befinnes från mjölk vara fri

                     så får dom försöka att själva ge di.

 

Men några texter har mer påtaglig göteborgsaknytning. Det finns en visa "Om brottningarne på Cirkus", som namnger ett antal för tiden förmodligen kända kraftkarlar - Lindberg, Boulanger, Beck-Olsen, Romoff och Antonovitsch. (Den mest för eftervärlden kände av göteborgsbrottarna, "Våran Gustavsson" hade gått ur tiden redan 1903). En visa handlar om "Engelska barkskeppet Carnmoney", som lämnade Göteborg den 10 oktober 1908. Men det gick inget sorgligt öde till mötes, som man möjligen kunde förmoda, det kom småningom fram med alle man ombord till Sydafrika. En annan visa handlar om "Smålandsstugan" i Slottsskogen.

 

Den förfärliga Tessin-olyckan

Ytterligare en annan - och mera tragisk - visa handlar om "Tessin-olyckan å Göta älv", som inträffade den 30 september 1911. En för tiden säkert mycket omtalad händelse. I dimma och mörker gick den nordgående ångaren Tessin - som gick i passagerartrafik mellan Göteborg och orterna längre upp efter älven - på grund vid Häljared, strax söder om Älvängen.

 

                     Vild är paniken

                     gräsliga skriken

                     hörda från älven i dimman den grå.

 

Ångaren Tessin i sin krafts dagar

Möjligen hanterade besättningen situationen olyckligt, i varje fall omkom sex personer. Småningom kunde dock fartyget bärgas, det såldes till Riga och gick där i trafik fram till andra världskriget.

 

Vem var redaktören/författaren?

Vem som var författare till de osignerade visorna och redaktör för häftet framgår inte. I en inledningsvisa står det dock "Jag skall för er sjunga om ni på mej hör/om den plats jag sköter som tidningsredaktör ... Mitt namn det vet ni nog/Det är herr Alfred Skog/på byrån träffas jag/varenda dag". Någon redaktör Alfred Skog finns dock inte upptagen i adresskalendrar för Göteborg det aktuella året.

 

På Gamla Masthuggets hemsida kan man finna en kommentar till "Masthuggs-indianen". Signaturen Liss, född 1937, skriver "Masthuggsindianer var ett nedsättande öknamn på alla oss som bodde i Masthugget. När jag var liten användes det av dom som bodde i finare stadsdelar. Även en del lärare sa så. Särskilt användes det när man talade, då kunde man få höra att man pratade masthuggsindianska".

Förlagets övriga produkter

Intressant är också att ta del av det lilla vishäftets baksida, där den gustavsonska officinens övriga trycksaker saluföres. Det är i sanning en blandad kompott. Här finns ytterligare vishäften och ett par av Alfred Lidholms ("den röe skomakarn i Haga") alster, bl a Bruden på Kinnekulle. Men också Prifferegler, utförliga och tydliga, Sexualhygien från den moderna världsåskådningens synpunkt samt Hårväxtmedel, en liten skrift, som upplyser om orsakerna till och kostnadsfria medel mot kalhet.

Per Stigman och hans skapare

Varje vecka i de tidiga tonåren vandrade jag på fredagseftermiddagen iväg till min närmaste cigarraffär (vart har alla cigarraffärer tagit vägen? var har alla tobakskiosker kommit ifrån) på Jakobsdalsgatan och inhandlade för 30 öre veckans nummer av Rekordmagasinet. Mest spännande var alltid att kolla det bakre omslaget. Vilken idrottshjälte (någon enstaka gång en kvinnlig sådan) hade fått sin ädla karriär framställd i serieform och vilket lag hade blivit "samlarbild"? Först efter hemkomsten blev det tid att ta itu med innehållet. Under de år jag köpte tidningen (mitten och slutet av 1940-talet) ingick nästan alltid en äventyrsberättelse av en författare, som hette (trodde vi då) A.M. Marksman. Hjältens namn var Per Stigman och han var en värdig representant för de sturska svenska bönder, som genom århundradena rest sig mot övermakten. Övermakten utgjordes i detta fall av det tyska fogdeväldet i Sverige under Albrecht av Mecklenburg. Tiden var alltså slutet av 1300-talet.

Under den här vinjetten mötte Per Stigman sina läsare vecka efter vecka i Rekordmagasinet.
Illustrationerna till novellerna gjordes de första åren av tecknaren Mauritz Lindblom, men han lät småningom sin son Thord ta över. Denne delade Holmbergs politiska värderingar och med sitt schwungfulla maner bidrog han starkt till att ockspå i bild förmedla texternas miljö,atmosfär, persongalleri och rättskänsla.

Berättelserna är skrivna med fart och färg och på ett synnerligen mustigt språk. Strukturen är ofta likartad: någon hederlig bondeman blir trakasserad av fogdarna, skenheliga prelater eller laglösa domare, det ser ut att gå riktigt illa - men så dyker Per Stigman upp på scenen, blond, bredaxlad, snabbtänkt och rättfram och ställer allt till rätta, vanligen med resultat att överhetsherrarna lommar iväg med svansen mellan benen, oftast rejält sargade av svärd eller armborstpilar. För det mesta är miljön Tiveden eller trakterna däromkring, men ingen vet var Per Stigman kan dyka upp ... Det är som regel drastiska berättelser, huvuden rullar, ögon sticks ut, pilar genomborrar bröst och buk och många får sätta livet till. Och det uppfinningsrika ordvalet för att beskriva de tyska inkräktarna är inte nådigt, det talas inte bara om folkplågare, mördare, giriga uslingar, välsmorda trutar och vresiga snarilskna surkartar utan också om "det mecklenburgska ormynglet" och om en "mörkhyad, koppärrig, svarthårig karl, vars ansikte företedde en slående likhet med en markattas". På ett ställe heter det om en fogde att "han var från det land, som under århundradenas lopp sänt oss såväl kung Albrecht som spanska sjukan och antisemitismen". Någon gång kan stämningen vara mer godmodig och uppsluppen. Märkligt nog kan författaren mitt i det rappa händelseflödet ge utrymme för "historiska tillbakablickar" och ibland stoppa in en fotnot för att förklara ord som lantbönder, allmänningsgårdar och täckiomän. Hela tiden finns det en tydlig politisk underton:

- Får herrarna som de vill, fortsatte fadern, så blir de rikare och rikare och vi bönder fattigare och fattigare. Kanske slutar det med att de gör oss till trälar som bönderna är i länderna söder om Sundet. Men vi ska väl försöka hindra det nu, sade han och körde ner armborstbultarna i kogret.

Vem var Marksman
Och vem var då denne A.M. Marksman, som med tiden författade över 500 berättelser om Per Stigman och böndernas kamp mot det tyska fogdeväldet i 1300-talets Sverige? Ja, pseudonymen är genomskinlig, den som döljer sig där bakom är verkligen en Marx' man, den på sin tid i hela landet (fast i Göteborg i synnerhet) välkände kommunistledaren Nils Holmberg (1902-1981). 

 

Holmberg hade en brokig bana bakom sig redan när han började skriva om Per Stigman. Han var självlärd, hade bara sex års folkskola och hade sedan prövat många olika yrken, bl a sjöman, kassaskåpssmed och takplåtslagare innan han i slutet av 1920-talet blev skribent och politiskt verksam på heltid. Via en snabb karriär i kommunistiska partiets ungdomsförbund och som journalist på Stormklockan och Ny Dag rekryterades han som redaktör till den 1929 nystartade Arbetartidningen och samtidigt till den lokala partiledningen i Göteborg, som han kom att tilllhöra i flera decennier. 1934 blev han invald i stadsfullmäktige och stadskollegiet (det som idag kallas kommunstyrelsen) och 1944 ledamot av riksdagens första kammare. Där satt han dock bara en period varefter han återvände till Göteborg, där kommunisterna i kommunalvalet 1946 fått en "all-time high" och kunnat besätta en fjärdedel av platserna i stadsfullmäktige. Holmberg blev då vice ordförande där. Han hade under åren många förtroendeuppdrag i stadens förvaltning.

 

Han har beskrivits som "en hängiven socialist, lysande talare, språkkunnig och beläst som få andra". Han var uppenbarligen en trevlig karl ("socialt begåvad" heter det väl idag) och uppskattad även utanför de kommunistiska partikretsarna. Ernst Jungen skriver "Nisse var lojal och oftast bra att samarbeta med. Någon gång kunde han gaska upp sig till ett brandtal i stadsfullmäktige, men dessemellan var han som vi andra. En och annan, inte minst på borgerligt håll, tycktes vara imponerad av hans talekonst och flirtade med honom i all gemytlighet". Hubert Lärn skriver att han hade en "retorisk begåvning, där han ligger två hästlängder före samtliga medtävlare" och berättar dråpligt om hans bataljer med Albin Ström och Theodor Freeman i fullmäktigedebatterna.

 

Hans fortsatta levnadslopp blev dramatiskt. Hans uppfattning om kommunistpartiets framtida vägval förde honom allt längre vänsterut (och österut). Han översatte Mao Tsetung och vistades några år i Kina med uppdrag åt kinesiska kommunistpartiet. Efter hemkomsten skrev han Vart går Sveriges kommunistiska parti?, fronderade mot CH Hermansson och skrev hätska polemiska inlägg i dagspressen. Bråket om vilken väg som var den rätta ledde till att han 1967 lämnade partiet och var med om att bilda Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML) och som redaktör starta det nybildade partiets tidskrift Gnistan. In i det sista fortsatte han sin publicistiska verksamhet. Av verket Fredlig kontrarevolution utkom två delar, den tredje avslutande blev aldrig färdigskriven.

 

Per Stigman som litteratur

Holmberg har själv berättat att idén till Per Stigman-novellerna kom efter en förfrågan från Rekordmagasinets redaktör den legendariske Edvin Ahlqvist, som ville ha en äventyrsserie åt sin 1942 nystartade tidning.

 

Jag sade ja, förutsatt att jag fick göra en historisk serie, som kunde bidra till att stärka motståndsviljan mot nazismen ... Jag hade länge ansett att man inte borde lämna sådana historier att skrivas enbart av folk, som utnyttjade dem till att stoppa läsarna fulla med reaktionära idéer och propagande för kolonialism och rasism. Vi borde ge oss med i leken för att genom historierna sprida idéer av det slag ungdomen hade mera behov av.

 

Persongalleriet och berättelsernas kärna ("ta från de rika, ge åt de fattiga") har Stigman-novellerna förstås gemensamt med historierna om Robin Hood och hans kamrater i Sherwoodskogen. Mer uppmärksammade har parallellerna med Vilhelm Mobergs året innan utkomna roman Rid i natt blivit. Båda författarna skildrar en motståndsrörelse och kampen mot tyska inkiräktare och berättelserna är centrerade kring en fredlös hjälte, som leder striden mot förtryckarna. Men där Mobergs tonläge snarast är pessimistiskt så andas novellerna om Per Stigman samma obändiga optimism, som präglar Rekordmagasinets skildringar av framgångsrika hjältar i idrottsvärlden. Allt är möjligt om man bara anstränger sig tillräckligt.

 

Påfallande är att beskrivningen av miljö och skeenden i berättelserna känns så autentisk. Holmberg hade tidigare skrivit i kommunistisk press skildringar av (klass) kampen mot tyskarna under Albrecht av Mecklenburg och det är uppenbart är att han var väl påläst. "Jag levde mig in i denna tid så till den grad att den blev en hel värld jag kunde vandra in i för att hitta uppslag till nya äventyr" har han själv deklarerat.

 

Att novellerna skrevs med en klar antinazistisk strävan är således väl dokumenterat. Frågan är hur de uppfattades av den tonåriga läsekretsen. Mitt intryck är att vi läste om Per Stigman på samma sätt som vi läste Bigglesböckerna och de talrika indianböcker, som överflödade marknaden åren efter krigsslutet. Själv läste jag för ett par år sedan om en annan "klassiker", Nils Hydéns Gula brigadens hjältar. Också där strider svenskar mot tyskar, men där är det svenskarna som är inkräktare under trettiåriga krigets slutskede. Men oavsett miljö så är hjältarna alltid blonda, ärliga och rättframma, bovarna är svartmuskiga "kanaljer", illistiga rödskinn eller mordiska tyska flygare. Det är en rätt skakande läsning att återvända till många av de här texterna. De etniska skämten överflödar, kvinnosynen är erbarmlig och personteckningen (även för hjältarna) schablonartad. Men det är faktiskt spännande! Så själv känner jag mig nog tveksam till om den unga läsekretsen verkligen uppfattade berättelserna om Per Stigman som "antinazistiska pamfletter".

 

Göteborgiana av Holmbergs hand

Som samlare av göteborgiana kan man inte undgå att nämna att Nils Holmberg också - på uppdrag av Göteborgs stad - har författat ett par tunna häften med göteborgsanknytning

                Socialpolitik i Göteborg, 1957.

                Centralkomplexet på Sahlgrenska sjukhuset, 1959.

                Från Exercisheden till Nya Ullevi, 1959.

De två första häftena har ingen angiven författare (och författaren är inte heller upptagen i LIBRIS), men Holmberg anges som författare i Magnus Fahls stadsfullmäktigebiografi.



_____________________________________________________ 

 

Boëthius, Ulf: Per Stigman varnade barnen för nazisterna. SvD 7 maj 2009.

Fahl, Magnus: Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962. II. Biografisk matrikel, 1963.

Hydén, Nils: Gula brigadens hjältar. Utgiven som Pojkarnas julbok, 1944.

Jungen, Ernst: I backspegeln. Minnesbilder, 1969.

Lundin, Bo: Marx i blåbärsskogen. I författarens Salongsbödlarna, 1971.

Lärn, Hubert: Kommunala koryféer. Snälla göteborgsporträtt i ord och bild, 1956.

Marksman, AM: Per Stigmans äventyr, del 1 (Efterskrift). Oktoberförlaget, 1976.

Nilsson, Ulf: Konsten att berätta för folket. Barndomens böcker, 1984.

Göteborgs brandkår 1947

Kom att läsa i ett litet häfte med titeln "Göteborgs brandkår 1872-1947", författat under ledning av dåvarande brandchefen Nils Grönvall. - Förresten hur kunde det komma sig att den som var tonåring 1950 då visste och fortfarande kommer ihåg inte bara att Grönvall var brandchef utan också att Ernst Fontell var polischef, Sixten Camp spårvägschef, Stig Axelsson hamndirektör, Gösta Bäärnhjelm borgmästare, Ernst Jungen stadsfullmäktiges ordförande, Per Nyström landshövding och Bo Giertz biskop? Jag har kollat, minnet stämmer! Var myndighetspersonerna mer framträdande och välkända då? Finns portalfigurer av detta slag inte längre eller är chefsposterna uppdelade och byter innehavare så ofta att det är ogörligt att hålla redan på dem? Eller var ungdomarna då mer samhällsmedvetna? Eller var det bara jag som fått en överdos av kalenderfakta?

Hur som helst, den lilla skriften är inte utan intresse. Dels genom att den ger en inblick i hur brandförsvaret var organiserat och vilka insatser det gjorde för nu 65 år sedan (fokus är helt på den då aktuella situationen = 1946). Dels för att textens detaljrikedom och myllret av registrerade data - ofta sammanförda i handritade diagram på enkelt rutat papper - gör ett nästan löjeväckande intryck. Men kanske fanns det tid mellan utryckningarna att föra sådan exceptionellt noggrann statistik? Under år 1946 gjordes i alla fall 1.124 utryckningar, orsaken var i 500 fall eldsvåda, i 382 fall soteld, i 82 fall gasolyckor, översvämningar och stormskador, i 111 fall förmodad eldfara och i 49 tillfällen rörde det sig om "falsk anmälan". Antalet ingripanden från brandkåren hade brant ökat de sista åren. Man kan sedan få reda på hur alarmeringen skett (i 130 fall från brandskåp, varav det i staden fanns 294 stycken; det sista togs bort 1987), hur ofta maskinstegar och motorsprutor kommit till användning och att flodsprutan nyttjades vid 13 tillfällen. Som slutkläm noteras att "sammanlagda längden av under året vid eldsvådor använda slangledningar har utgjort 25.445 meter". 

Den totala personalen utgjorde 231 man, varav 37 befäl på olika nivåer och 182 brandmän. Intressant är när Grönvall beskriver andan inom kåren. "Det råder en viss aggressiv anda vid Göteborgs brandkår ... På brandplatsen tror jag mig kunna påstå att göteborgsbrandmannen griper sig verket an med större energi och framåtanda, än vad fallet är på många andra håll. Det är vanligare att befälet får hålla tillbaka manskapet än motsatsen. På mig har det alltid verkat, som om den göteborgske brandmannen så helt accepterat sitt yrke, att han utan minsta tvekan också tar alla yrkets risker". När brandchefen blickar framåt ser han dock många problem: den växande staden, bristande vattentillgång i nybyggda områden, tillkomsten av stora industrier, lagring av brandfarliga kemikalier, behovet av brandteknisk expertis och förebyggande brandskydd. "Inom brandväsendet är allt för närvarande statt i jäsande utveckling". 

I särskilda kapitel får man sedan redogörelser för eldsläckningsfordon, flodsprutor, detaljerade uppgifter om fordonsunderhåll och slangvård, brandskåpens konstruktion och placering i staden och alla aspekter på brandmannayrket. Det enda man som läsare saknar är skildringar "inifrån" av de större bränder och olyckor som måste ha inträffat under perioden. I augusti 1947 var det t ex en storbrand (en av flera genom åren) i skjulbebyggelsen vid Järntorget, men den kanske inträffade efter bokens tryckning. Det lilla häftet är med sitt torra språk och sakliga redogörelser inte precis någon kioskvältare, men ger ändå en tankeställare - hur mycket mindre och enklare resurser var man inte tvungen att klara sig med för 65 år sedan! Det skulle vara intressant att jämföra situationen 1947 med dagens, men det närmaste man kan komma är att läsa i den välskrivna och betydligt mer omfångsrika skrift som utgavs till brandväsendets/räddningstjänstens 125-årsjubileum 1997.

_____________________________________

Grönvall, Nils (red.): Göteborgs brandkår 1872-1947. Göteborg, 1947.

Söderberg, Bertil (red.): Från tornväktartid till modern räddningstjänst. Göteborg, 1997.