Flera bokauktioner men få göteborgsfynd

Bokauktioner finns det inte så många av numera så det gäller att bevaka de som dyker upp. Har man tur kan där finnas både sällsyntheter, svåråtkomliga småtryck och saker som man inte ens visste om. Men det gäller att bjuda dristigt och helst förstås att vara på plats. Under den gångna månaden har tre auktioner gått av stapeln, i Vara, Lund och Stockholm. Tyvärr hade jag inte möjlighet närvara på någon av dem, det blev inte heller många köp. Jag bjöd väl för dåligt.

Vara
Ett par tre gånger per år anordnar Föreningen för Västgötalitteratur mycket innehållsrika och välbesökta auktioner i Alléskolans lokaler i Vara. Det är start av visningen kl 08:00, så för göteborgare gäller tidig uppstigning om man skall hinna granska det erbjudna innan budgivningen startar kl 09:30. Det finns alltid mycket köpvärt och rätt ofta en hel del av göteborgsintresse, ibland fina band - men också mycket annat. Den här gången var det två små 1700-talstryck, som jag främst var ute efter, Elvius: Belägenheten af Götheborg igenom astronomiska observationer från 1748 och ett litet särtryck ur Götheborgska Magasinet 18 juli 1761, Aurelius: Beskrifning öfwer Götheborg, som jag aldrig tidigare träffat på. Men jag blev minsann överbjuden på båda. I övrigt kan noteras att den sällsynta Maximilian Axelsson: Vandringar i Göteborg och dess omnejd (1861), som bjuder på den första Mölndalsbeskrivningen, gick ända upp till 2.100 kr. I övrigt var det modesta priser. Manfred Flyckt: 48 göteborgsbilder från 1934 gick för 350 kr, skomakare Lidholms Petter Perssons första och sista Göteborgsresa (1885) för 220, Forssenius Minnestal vid firandet av Sahlgrenska sjukhusets hundraåriga tillvaro (1884) för 375 och den ytterst udda lilla skriften Förteckning öfver personer till hvilka denaturerad sprit ej får saluhållas. Tillhör Byrån för alkoholistvård i Göteborg (1915) fann en ny ägare för 625 kr.

Lyckades dock till ett facilt pris komma över Arvid Ahnfelt (red.): Sveriges firmor och män inom handel, industri och konst (1886), som jag letat länge efter. Boken innehåller ett 40-tal sidor om göteborgska företag, ofta med illustrationer av interiörer eller exteriörer. Bl a finns en intressant artikel om N.P. Pehrssons bokhandel, varav framgår att "lokalen är försedd med kolossala utställningsfönster och tillåter att på ett bekvämt, systematiskt och tidsenligt sätt ordna affärens skilda grenar, såsom in- och utländsk bokhandel, pappershandel, musikhandel och konsthandel, för hvilken sistnämnda afdelning särskildt inrättats ett vackert och stort utställningsfönster med mattbelagt golf och eleganta draperier". Sannolikt var det nödvändigt att med dylika åtgärder hävda sig i konkurrensen med de övriga tre stora bokhandlar, som samtidigt låg på Södra hamngatan, Wettergren & Kerbergs på hörnan mittemot (nr 21), Gumperts på nr 35 och Arwidssons på andra hörnet av Östra hamngatan (nr 37).


Ahnfelts Sveriges firmor och män från 1886 och en bild ur artikeln om Pehrssons bokhandel,
belägen på den bokhandelstäta Södra hamngatan (nr 23, hörnet av Korsgatan)

Lund

Crafoords i Lund hade den 7 april åstadkommit en fullmatad katalog till sin halvårliga bokauktion med många drygripar och sällsyntheter, mycket väl illustrerad. Jag var dock ute efter en enda sak, Ernst Moritz Arndts Resa genom Sverige 1804 (1808-09), som erbjöds i två mycket vackra halvfranska band från tiden. Arndt har en hel del intressant att säga om sitt besök i Göteborg. Men någon väntade ut mitt högsta bud och köpte sedan till snäppet över, försmädligt. I övrigt kan man notera att Cederbourgh (1739) gick för 4.000 i ett samtida men inte märkvärdigt band, och att Holmbergs Bohusläns historia I-III i förstaupplagan från 1842-45, tillsammans med Oedmans Chorographia Bahusiensis (1746) i ganska nötta band slutade på 3.000.

Stockholm

Stockholms auktionsverks "mellanauktion" den 5 april innehöll denna gången (som så ofta) mycket litet av göteborgskt intresse. Granbergs Staden Göteborgs historia (1814-15) i ett prydligt band gick för 1.100 kr. Jag hade bespetsat mig på en reseskildring av Léouzon le Duc: La Baltique (1855), som inleds med en skildring av författarens besök i Göteborg (Aberstén nr 292), bunden i ett samtida skinnband med Karl XV:s pärmexlibris, men inte heller här hade jag någon framgång.

NYUTGIVET: Om Clas Alströmer, klotter, förnamn och en flygpionjär

Gudrun Nyberg: Clas Alströmer. Vetenskapsman, mecenat, patient. Carlssons, Stockholm, 2011. 352 sid. Illustr. Orig. pappbd. Skyddsomsl. Bokia pris 236 kr, Adlibris 219 kr.

Efter Carlander och Militz har nu Gudrun Nyberg i sitt framgångsrika grävande bland 1700-talspersonligheter med anknytning till Göteborg och Västsverige, givit sig i kast med Clas Alströmer. Göteborgare i strikt mening var han inte mer än under åren 1771-85, då han dels bodde på Lilla torget 1, dels på landeriet Kristinedal (mellan Bagaregården och Säveån). Dessförinnan i Alingsås och Stockholm och sina sista år på godset Gåsevadsholm vid Kungsbacka. Men på många sätt var han en betydelsefull person i staden. Med Nicolas Sahlgren drev han affärer och med hans dotter gifte han sig, Pehr Dubb och Cristoffer Carlander var hans läkare och med Nils Silfverskiöld på Koberg var han på flera sätt befryndad. Han var den som erhöll i uppdrag att förvalta de Sahlgrenska donationerna och som lät utlysa den tävling, som ledde till att de till staden donerade medlen användes för ett sjukhus.

Omslaget till Gudrun Nybergs bok med en ung Clas Alströmer på omslaget och
Pehr Dubbs Åminnelse-Tal, innehållande också obduktionsprotokollet

En viktig källa till kunskapen om Clas Alströmers levnad och förehavanden är det minnestal som hans gode vän, trätobroder och läkare Pehr Dubb gav ut två år efter hans död. Men Nyberg letar också rätt på och går i detalj igenom de brevsamlingar som Clas och andra i familjen Alströmer lämnat efter sig, hon söker i arkiv och i vetenskapliga sällskap, hon spanar in resterna av de naturaliesamlingar, som hemfördes till Sverige, beskriver kontakterna med Linné och redogör för Clas Alströmers vetenskapliga insatser, hon följer honom till och med till Andalusien för att finna en av de växter, som han namngav Alstroemeria. Det är trevlig läsning som mynnar ut i en bred bild av den delen av 1700-talets Sverige, som med ekonomiska förutsättningar ägnade sig åt handel och vetenskap

Redan som medelålders drabbas Clas Alströmer av en egendomlig sjukdom med symtom från nerver och muskulatur, som småningom accentueras och till slut gör honom nästan totalförlamad. Nyberg beskriver, framför allt med utgångspunkt från Dubbs uppgifter, om alla de behandlingsförsök, som hans många läkare tar till, bland dem olika typer av "elektrifiering" - det blir en illustration av medicinens hjälplöshet vid denna tid. För en läkare är det också intressant att ta del av det detaljerade obduktionsprotokollet och av författarens försök att komma till diagnos drygt två sekel efter dödsfallet.
-o-o-o-

Thomas Kollberg, Göran Lange och Ragnar Lång: Golva mej ... i Kilroys fotspår. Kabusa böcker, Göteborg, 2010. Opag. Rikt illustrerad med fotografier. Pappband. Finns i Stadsmuseets butik och på Adlibris (pris 114 kr).

Det här är en samling fotografier av väggklotter från 1970- och 80-talens Göteborg. De tre numera medelålders herrarna, som står bakom fotoboken, var enligt förlagsinformationen vid den tiden verksamma på Lillhagens sjukhus och använde fotografierna som arbetsmaterial i anpassningen av patienter till livet utanför vårdinstitutionen. Som framgår av titeln kan man se klottrarna som sena efterföljare till den Kilroyfigur, som amerikanarna under andra världskriget ritade på allt dom kom åt, och som även förekom i många av mina skolböcker från åren kring 1950.

Det blir en lite nostalgisk tripp tillbaka till tiden före de våldsamma graffitimålningar, som idag förefaller vara klottrarnas främsta uttrycksmedel. Klottrarna protesterar mot allt och alla (LYD INTE, HIT MEN INTE LÄNGRE, POLITIKERSVIN, INGA KOMPROMISSER, GUD ÄR DÖD, FYLL ALLA TOMMA HUS). Ett galghumoristiskt inslag är ofta närvarande, bäst är bilden av en grävskopa i färd med att riva några hus i Haga, på vilken någon målat RIV ÖRGRYTE.

-o-o-o-

Emilia Aldrin: Namnval som social handling: Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007-2009. Akad. avhandling (Nordiska språk), Uppsala universitet, 2011. 297 (3) sid. Hft. Nedladdningsbar från adressen http://www.avhandlingar.se/avhandling/061d480746/

En sociolingvistisk avhandling, som är baserad på en enkätundersökning och på intervjuer med nyblivna föräldrar rörande deras val av förnamn till det nyfödda barnet. Studierna är genomförda i Göteborg men resultaten har ingen egentlig göteborgsanknytning. Även för den som läser flyktigt och inte är insatt i den använda metodiken är det intressant tvärsigenom. Hur väljer man namn till sitt barn, varför heter några Axel eller Beatrice, andra Buster eller Nellie? Författaren skriver "föräldrars val av namn till sina barn fungerar som en viktig social handling ... Genom namnvalet och resonemang om namnvalet skapar föräldrar sociala positioneringar som bidrar till skapandet av olika identiteter, både för dem själva och för barnet". Man kan t ex positionera sig som vanlig/originell, traditionell/modern, praktisk/estetisk eller svenskorienterad/internationellt orienterad. Spännande hade förstås varit att få veta om namngivningsprocessen ser annorlunda ut i Göteborg jämfört med i Stockholm eller på landsbygden, men det är kanske forskning som kommer.

-o-o-o-

Ulf Delbro: Första flygningen i Göteborg 1911: Ett 100-årsminne. Svensk flyghistorisk förening, Göteborg, 2011. (16) sid. Illustr. Hft. Finns i Stadsmuseets butik (40 kr).

En kortfattad dokumentation av den första flygningen i Göteborg, företagen från Kvibergs hed (som det hette då, nu del av Kvibergs kyrkogård) den 26-27 mars 1911. Flygaren var en särskilt införskaffad belgare vid namn René Cozic, som livnärde sig på att resa runt och göra flyguppvisningar. Händelsen är väl dokumenterad i göteborgstidningarna: "häftigt surrande som en jätteinsekt höjde sig aeroplanet över åskådarnas huvuden och tog kosan mot Sävenäs, som i en blink passerades".

Äldsta tryckta skildringen av Göteborgs historia

Första gången en framställning av Göteborgs historia blir publicerad är när teologistudenten Haqvin Setthelius 1715 i Uppsala låter trycka sin dissertation Historiam Urbis Gothoburgi. Disputationen äger rum i Gustavianum den 22 juni under presidium av professorn i orientaliska språk Olof Celsius d.ä. Det är en liten tunn skrift på 24 sidor, som sannolikt inte har varit särskilt spridd. I företalet till sin 1739 utgivna Beskrifning  öfwer Götheborg skriver Eric Cederbourgh att "ingen tillförne, så wida mig bekant är, om bemälte stad någon utförlig beskrifning i dagsliuset utgifwit". Och utförlig kan man ju hålla med om att Setthelii skrift inte är.

Först är ändå först och jag är glad över att vara innehavare av ett exemplar av originalupplagan, visserligen hårt skuren, men med ren och välbevarad inlaga, komplett med alla tillägnanden och lyckönskningar. Boken har tidigare tillhört Trolleholms bibliotek och är försedd med Carl Trolle-Bondes exlibris.

Haqvin Setthelius (född 1693 eller 1694, död 1754) tillhörde en prästsläkt som i flera generationer verkat i Sätila pastorat. Han studerade i Uppsala, prästvigdes 1721 och tjänstgjorde i drygt 20 år som adjunkt i Sätila och Hyssna, för att slutligen hamna som kyrkoherde i Kville pastorat i norra Bohuslän.

En svensk översättning av Setthelius lilla skrift utgavs 1927 av Thulin & Ohlsons antikvariat efter det att den stått att läsa i Månadsblad om böcker tidigare samma år. Upplagan var 150 exemplar, varav 120 numrerade. 1974 gav Rundqvists boktryckeri ut en ny upplaga i 500 exemplar, som både innehöll den ursprungliga latinska texten, den svenska översättning, som Thulin & Ohlson tidigare tryckt, en del historiska illustrationer och en kort efterskrift. Här anges också att denna översättning förvärvades av Eric Ohlson som del av en samling göteborgslitteratur, att översättningen gjorts av den tidigare ägaren och att den senare blev granskad och rättad av bibliotekarien Simon Aberstén.

Till vänster och i mitten olika versioner av den av Thulin & Ohlson 1927 utgivna svenska upplagan (numrerad resp. onumrerad upplaga), till höger den av Rundqvists 1974 utgivna upplagan

I sammanhanget värdefullast är dock att en ny översättning 1996 utgavs av Sven Blomgren, frejdad latinlektor i Vänersborg med professors namn, avliden i hög ålder 2004 och bl a känd för att ha översatt många dissertationer från 1700-talet med västgötsk anknytning. Den är tryckt i Västgötalitteratur 1996 och försedd med rikliga kommentarer, både till själva avhandlingen och rörande de medtryckta hyllningsversarnas mottagare och avsändare. Blomgren rättar också ett antal felaktigheter i både Setthelius egen text och i den tidigare översättningen. Bl a påpekar han att den Jesper Kruus, som Setthelius anklagar för att ha intagit Nya Lödöse, i själva verket var den som återerövrade staden av danskarna. Inte heller tror han på Setthelius beskrivning av "den dubbla bergklint innanför stadens murar, Otrilla kallad, som naturen i stadens västliga del mycket lägligt har placerat mitt emot det på andra sidan älven belägna berget Ramberg" eller rättare sagt på hans teori att berget skulle ha fått sitt namn Otrilla "ungefär som odrillat, eftersom den aldrig intagits av någon fiende". Redan Cederbourgh (som trots allt måste ha läst Setthelius avhandling) avfärdade detta och anger att Otterhällan  är det ursprungliga namnet, som sedan av gemene man förvanskats till Otrillan. En uppgift, som saknar belägg på annat håll, är också när Setthelius skriver att Drottninggatan tidigare kallades Skottegatan.

Mycket i texten är präglat av tidens yviga stil och viljan att teckna en vacker bild av staden. Sannolikt var den krassa verkligheten inte fullt så idyllisk som författaren menar

Utanför staden och de näraliggande vattnade fälten är en mycket bergig terräng, som genom sin oländighet kan göra tillträdet svårare för fiender. Men med dessa klippor har naturen blandat lunder, trädgårdar, lantgårdar och de skönaste utsikter, som det skulle vara för långt att uppräkna, men på den nedanför liggande slätten skjuta vackra tornspiror upp, och strax därefter synas nästan på alla håll borgarnas rödmålade hus och stadens höga murar.

Haga är en förstad, som, belägen i väster på ringa avstånd från staden, har smakfullt uppförda boningar och de täckaste trädgårdar ... På ringa avstånd härifrån grönskar Slotzskogen, som upptager ett mycket vidsträckt område, till vilket många strömma samman från staden och där de för att skaffa sig hedervärd vederkvickelse anordna olika lekar, och på båda sidor har den mest förtjusande småskog vuxit upp liksom till en för åskådarna behaglig skådeplats.

Förvirring kring Göteborgs stadsvapen

Hittar några små skrifter i bokhyllan om Göteborgs stadsvapen, läser men blir av läsningen tämligen förvirrad. Under seklernas gång har striden stundtals stått het rörande hur stadens vapen egentligen skall vara utformat.

Uppenbart är dock att det av Gustaf II Adolf 1621 fastställda stadsvapnet går tillbaka på det vapen, som redan 1607 kom till för det äldre Göteborg, som anlades på Hisingen och några år senare raserades av danskarna. Anmärkningsvärt nog för ett enskilt stadsvapen innehåller det komponenter från stora riksvapnet, dels det s k Folkungalejonet eller Göta Lejon, dels en sköld med rikets tre kronor. Beskrivningen (på tyska) av det ursprungliga vapnet är emellertid svårtolkad, särskilt vad gäller åt vilket håll lejonet är vänt och hur "strömmarna" eller balkarna i bakgrunden är riktade. Någon avbildning finns inte bevarad. Först in i vår tid har man hittat ett utkast till 1621 års privilegiebrev och där löper faktiskt det till synes ganska ilskna lejonet åt höger (heraldiskt höger = betraktarens vänster). I det första stadssigill, som finns bevarat, från 1624 är dock lejonet vänstervänt och sedan dess har det vänstervända lejonet, med lite olika modifieringar, av hävd använts som Göteborgs stadsvapen. Det bör då nämnas att heraldiskt sett är ett vänstervänt lejon = ett flyende lejon, ett högervänt lejon = ett som tar strid. Det finns därför skäl att karakterisera stadsvapnet med vänstervänt lejon som heraldiskt felkonstruerat.

Runt denna problematik, men också rörande frågor om vapensköldens utformning, kungakronans utseende, svärdets hållning och om lejonet skall vända huvudet åt vänster eller rakt fram har det genom åren förekommit många diskussioner och stridigheter. De två små häften som jag fastnade för är båda utgivna 1896, det första författat av museiintendeten och kammarherren Carl Lagerberg, det andra, något halvår senare av den allestädes närvarande historikern och arkeologen Wilhelm Berg.

Båda herrarna argumentar väl för sin sak, kanske att Lagerberg är mer polemiskt argumenterande och tolkar in i de ursprungliga, som det idag ter sig knaggliga tyska vapenbeskrivningarna, mer än vad där egentligen står, allt för att hävda att lejonet redan från början var avsett som vänstervänt. Berg däremot försöker väga argumenten mer sakligt mot varandra. Bådas slutsats är att dock att det vänstervända lejonet är det äldsta som varit i bruk och därför bör fortsätta användas. På 1930-talet blossade vapenstriden upp på allvar. På ena sidan stod Riksheraldikern, som från sina utgångspunkter och sin tolkning av den ursprungliga vapenbeskrivningen, inte kunde se annat än vapnet måste innehålla ett högervänt lejon (plus att en del annat, som han också tycker är fel, måste rättas till); på andra sidan fanns företrädare för Göteborgs stad, som ville ha det som det alltid varit. 1951 kom man till en sorts förlikning. Här fick visserligen heraldikerna rätt i sak, men samtidigt visades förståelse för stadens långvariga hävd av det "felaktiga" vapnet. Så 1952 stadfästes den utformning av stadsvapnet, som gäller idag och som officiellt deklareras på Göteborgs stads hemsida, under Grafisk profil. På heraldiskt språk beskrivs vapnet sålunda:  I blått fält tre av vågskuror bildade ginbalkar av silver, överlagda med ett vänstervänt, gyllene, med sluten krona krönt lejon med svansen kluven och tunga, tänder och klor röda, svingande med högra framtassen ett gyllene svärd och hållande i den vänstra en blå sköld, vari tre gyllene kronor, ordnade två och en.

Till vänster Göteborgs stads officiella stadsvapen, stadfäst 1952 och intaget i stadens grafiska profil 2002, i mitten moderniserat vapen av okänt ursprung, tillgängligt bl a om man i Wikipedia söker på Göteborgs stadsvapen. Till höger en hemmagjord variant på stadsvapnet, använt i annons för fotbollsklubben IFK Göteborg

Efter att ha inhämtat historiken kring stadsvapnet, där förutom ovannämnda skrifter en artikel av dåvarande riksheraldikern C.G.U. Scheffer i Göteborg förr och nu VI:26-35, 1970 är mycket klarläggande, söker jag mig ut på nätet. Och om inte förr så då ökar förvirringen ytterligare. Här finns nämligen en uppsjö av bilder på vänstervända och högervända lejon, slarvigt tecknade och prydligt tecknade, formellt stadfästa eller helt hemmagjorda. Så använde t ex förutvarande Älvsborgs kustartilleriregement (KA 4) sig av ett högervänt lejon med motiveringen att det på ett symboliskt sätt skulle vara riktat mot fienden, som Sveriges värn västerut. Fotbollsklubben IFK Göteborg synes också av sitt sätt att använda stadsvapnet rikta sig mot västerifrån kommande motståndare. Kanske är situationen karakteristisk för den pluralism som numera präglar landet Sverige.

 

Den blide poeten Ernst Daniel Björck

Inte många har idag hört talas om göteborgaren, biskopssonen och "signaturpoeten" Ernst Daniel Björck, men han var nog på 1860-talet - åtminstone i litterära kretsar - en rätt välkänd person i staden och det kan finnas skäl att ett ögonblick dröja vid hans gärning och korta levnadsöde.

Ernst Daniel Björck var född i Göteborg 1838, son till Gustaf Daniel Björck (1806-88), biskop i Göteborgs stift 1856-88 och omgiven av präster i släkten. Han avlade studentexamen i hemstaden 1858 och läste sedan teologi i Uppsala i ganska maklig takt fram till 1867, då han också prästvigdes av fadern i Stockholms storkyrka. Han erhöll tjänst som komminister i Kristine församling men hann inte verka i denna mer än åtta månader innan han nästan på dagen 30 år gammal föll offer för en tarmtyfus med svåra blödningar.

Uppsalaåren 1858-66 är de viktiga i Björcks liv, det är där han blir skald och vidareutvecklar sina poetiska talanger. Vers skrev han redan som barn och skrivandet intensifierades under skolåren. I Uppsala kom han snabbt in i en grupp "litterära" studenter, som 1860 bildade "Namnlösa sällskapet", ofta förkortat N.S. Under nästan hela sin Uppsalatid var Björck sällskapets sekreterare, älskad och omhuldad av kamraterna, till vilka bl a räknades Pontus Wikner, Carl David af Wirsén och den av alla beundrade Carl Snoilsky. Den senare mindes Björck i sin dikt "Namnlösa sällskapet" vid dess 25-årsjubileum sålunda Dig jag lyss till framför andra/du. vårt samkväms rikedom/N.S.' glädje, allas älskling ... Snillet ler uti din goda/klarblå blick, av moln ej störd/Blont ditt huvud är som kornet/tidigt mognande till skörd. Alla i N.S. skrev och publicerade sig, mest som lyriker, och alltid under signatur (Björcks signatur var Daniel). Därav beteckningen "signaturpoeterna". Gruppens program var "skönhet, känsla och natur". Man ville bryta med de som fortsatte skriva i Tegnérs anda och istället såg man Runebergs idylldiktning som en förebild. Målsättningen var att skriva i en idealistisk och enkel form. Men det var inte alltid lätt. Det gällde att vara enkel; man blev ofta menlös. De undvek det anspråksfulla och hamnade ofta i det obetydliga skriver Örjan Lindberger i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria.

Björck fick åtminstone till en början i kamratkretsen en särskilt aktad ställning då han 1861 vann ett pris (accessit) av Svenska akademien för samlingen Naturbilder. Han fick några år senare också ett stipendium från Akademien. Tyvärr har dikter med titlar som Tussilago och blåsippan, Snöflingans saga och Blommans bön inte särskilt mycket att ge den nutida läsaren.

Böj din krona, späda blomma! Gula blad, till jorden fall!

Desto förr skall vintern komma, - vår på vintern följa skall.

Midt i hösten vill jag sjunga om en sommar evigt grön -

Stjernor bakom molnen tindra, sippor slumra under snön.

Det är snällt, rart och oförargligt men ibland vandrar den blide skalden på slak lina över pekoralets djup. I några av de noveller Björck publicerade i N.S.' kalendrar lyckades han enligt bedömare bättre och hans samtida läsare uppskattade där den livligare verklighetsbehandlingen. En samlad utgåva av Björcks lyriska produktion Valda dikter utgavs först posthumt 1869 med ett långt och inkännande förord av Carl David af Wirsén. Boken kom ut i totalt fyra upplagor.

Men det är möjligt att Björcks roll i N.S. var viktigare som sammanhållande länk mellan kamraterna och som vänsäll lyssnare än som självständig författare. Björck var fridsam mer än de fleste, och därföre fick han vänners hjärtan till sin besittning, till sitt arf och sin egendom skrive Wirsén. Mot slutet av Uppsalatiden när inträdet på prästbanan nalkades insåg Björck möjligen också själv sin något begränsade förmåga. I ett brev till Snoilsky skriver han

Jag kommer alltmer till klarhet över min begåvning, och finner, att vad som fattas mig är en liten obetydlighet som kallas genialitet. Min makt över språket är möjligtvis, då jag ej är lat eller slarvig, jämngod med din. Min förmåga att harmoniskt disponera ett givet ämne är också ej så tokig. Men att finna ämnet, att med genialisk skarpblick skåda in i tingen - det duger jag icke till, vilket med andra ord vill säga, att jag är icke skald. Den dödsdomen bär jag nu på mitt hjärta.

Ernst Daniel Björck fick alltså endast kort tid verka som präst. Griftetalet vid hans begravning i Kristine kyrka hölls av domkyrkokomministern Mårten Hallén. En av Björcks allra sista dikter hette De vita duvorna och när kistan skulle bäras in i kyrkan skall en vit duva ha satt sig på den. Märkligt nog utgick också Halléns predikan från 1. Mos. 8:9 om duvan som kom tillbaka in i arken. Fyra år efter Ernst Daniel Björcks tragiska bortgång samlade hans vänner in medel till en minnesvård åt honom, där han låg begravd på Örgryte gamla kyrkogård. Talet vid minnesvården hölls av Pontus Wikner. Gravprydnaden reser sig än idag högt över den stora mängden gravhällar på den gamla delen av kyrkogården. Både Halléns griftetal och Wikners tal vid minnesstodens invigning finns publicerade; två små tunna, sköra och svåråtkomliga häften.



Minnesstoden över Ernst Daniel Björck reser sig i form av ett högt vitt kors över de omgivande
gravhällarna. I den kakburksliknande sarkofagen ligger fadern biskopen begravd,
han överlevde sonen med 20 år.

Skriv gärna en egen kommentar

En av tankarna med att starta den här bloggen var att den skulle kunna fungera som ett diskussionsforum för likasinnade med intresse för göteborgiana = litteratur om Göteborg och för göteborgsk lokalhistoria. Att läsare av mina inlägg på bloggen skulle kommentera, lägga till, säga emot eller på annat sätt vidga vyerna. Även om man är djupt nergrävd i ett ämne finns det alltid någon som vet mer. Alla goda slutprodukter kräver dock att man använder adekvata verktyg. För Boksamlaren i Göteborg - liksom för andra bloggar under denna domän - gäller följande.

Att skriva en kommentar
För att kunna skriva kommentarer eller göra inlägg på bloggen krävs att man har ett google-konto = har en gmail-epostadress, och loggar in på bloggen med den. Den som inte har någon sådan e-postadress (som alltså slutar med @gmail.com) kan lätt skaffa den genom att gå in på följande adress
https://www.google.com/accounts/NewAccount?service=mail&continue=http://mail.google.com/mail/e-11-3742b4c79a12ce0830be7429ea184-c1878095fbb19ccbaa5903948a349e8901e2cbb4&type=2
En gmail-adress erhåller man utan kostnad.
Om man normalt använder sig av annan e-postadress kan man förstås fortsätta göra det och bara använda gmail-adressen för t ex kommentarer i denna och liknande bloggar.

När man loggar in på bloggen måste man (tror jag) ange ett alias, t ex som i mitt fall orgrytebo. Detta blir sedan din signatur om du skriver en kommentar.

Efter varje inlägg i bloggen finns en rad där det står 0 kommentarer. Klicka på denna och fram kommer en ruta med texten Skicka en kommentar. Skriv där det du vill ha sagt. Klicka på välj profil och markera ditt gmail-alias (som nog ska komma upp automatiskt). Avsluta med att klicka på Skicka kommentar.

Följa nya inlägg
Om man vill få direktinformation om när nya inlägg görs på bloggen kan man registrera sig som följare genom att klicka på rutan Följ uppe till höger

Detta om en gammal man har förstått alla finesserna med nutida kommunikationsmedel.
Välkommen att bidra till bloggens faktainnehåll och läsvärde!

NYUTGIVET: Volvo i våra hjärtan

Sten Jönsson och Mikael Wickelgren (red.): Volvo i våra hjärtan - hur skall det gå? En närdiskussion om "nationalklenoden" Volvo. Liber förlag, Stockholm, 2011. 269 (1) sid. Hft. Introduktionspris 150 kr. Bokhandelspris okänt. Adlibris pris idag 308 kr.

Boken är redigerad av Sten Jönsson, som är professor emeritus i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg och Mikael Wickelgren, som är forskare och lärare i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde. Förutom redaktörerna medverkar sex andra författare och många fler Volvoanställda har genom intervjuer lämnat bidrag till framställningen. Boken ter sig som ett försök att i samma volym väga samman rätt mycket av Volvo-nostalgisk historik med en vetenskaplig företagsekonomisk analys och redaktörerna har också en ambition att ge goda råd inför framtiden åt det företag, där de många, som lämnat textbidrag till boken, under långa tider arbetat och helt klart har sitt hjärta.

Det är intressant, men för den som tidigare inte är kunnig inom området är texten bitvis något svårforcerad. Tyvärr är boken avslutad innan den senaste dramatiska utvecklingen, som ledde till kinesiskt övertagande av ägandet i Volvo Personvagnar. Det är inte heller helt lätt att se att det för Volvo - som idag är två bolag (AB Volvo och Volvo PV) med vitt skilda strukturer, ägarförhållanden och marknader - skulle kunna finnas en allena saliggörande framttidslösning. Det är bara att hoppas att den "volvoanda" som författarna hela tiden återkommer till som en avgörande ingrediens i Volvos historia och framgångssaga, kan få leva kvar under de nya företagsformerna.