NYUTGIVET: Ur höstens bokflod

Den gångna hösten har medfört en strid ström (minst en dryg halvmeter) med böcker om Göteborg eller med göteborgsanknytning på något sätt. Det följande gör inte anspråk på att vara en fullständig förteckning över vad som utkommit, mer ett plock ur floden.

Louise Brodin: Axel Nilsson. Museiman och föregångare. Warne förlag, Sävedalen, 2011. 248 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 184 kr.

I årets i särklass vackraste göteborgsbok berättar Louise Brodin om sin farfar, den förste museichefen på Röhsska museet. Louise har skämt bort oss med vackra böcker tidigare men den här tar priset. Texten är medryckande och intressant, layout, typografi, illustrationer och band föredömliga. Både författare, fotograf och förlag har stor heder av slutresultatet. Axel Nilsson (1872-1924) var uppenbarligen en kraftfull och karismatisk person med starka skånska rötter och aktivt verkande inom nästan alla samtida museiprojekt - Kulturen i Lund, Nordiska museet, Livrustkammaren, Skansen och så från 1909 Röhsska museet. Man får hans brokiga och färgstarka livshistoria återberättad med många inslag av familjeminnen. Samtidigt blir det en kavalkad av göteborghistoriska händelser och miljöer under åren fram till och med Jubileumsutställningen 1923. Ett nöje att läsa och många tidigare okända uppgifter om huvudpersonen och om den stad där han fick möjlighet att spela en så viktig roll.



Birgitta Kyrö Mattsson: Gator och torg - i mitt Göteborg. Med illustrationer av författaren. Tre Böcker förlag, Göteborg, 2011. 151 (1) sid. Illustr. Hft. Pris på nätet 154 kr.

Det finns gott om böcker - med eller utan bilder - som beskriver stadens geografi eller aspekter av den. Men den här boken är spännande, vi får vandra runt i mestadels innerstan tillsammans med en person, som dels är arkitekt och förstås därigenom ser på byggnader och miljöer på ett speciellt sätt, dels har varit borta en längre tid från staden och nu återser många delar av stadsrummet, som undergått stora förändringar. Det är trivsamt, personligt och ger nya infallsvinklar. Till detta kommer mycket charmerande akvarellerade teckningar. Tyvärr för dock författaren vidare den felaktiga uppgiften om att linbanan från Jubileumsutställningen till Liseberg gick från bergen ovanför Näckrosdammen. Så var det inte och de fundament som finns kvar avser bergbanan, som gick från utställningsområdet upp till fyren och utsiktstornet

i Johannebergsbergen. 

Persson, Maria (red.): Skatås - utgrävningen av en minneslucka. Bricoleur Press, Lindome, 2011. 156 (4) sid. Illustr. Hft. Finns i Stadsmuseets butik, pris 200 kr.

Arcini, Caroline och Bramstång Plura, Carina: Garnisonens gravar i Göteborg. Utgiven av Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Arkeologiböcker, Stockholm, 2011. 106 (2) sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 188 kr.

Två fascinerande böcker med arkeologisk inriktning har nyligen utkommit. Boken om Skatås gräver inte efter forntida lämningar utan är verkligen "samtidsarkeologi", definierat brett som all "interaktion mellan materiell kultur och mänskligt beteende, oavsett tid och rum". Maria Persson, som lett arbetet, är doktorand på historiska institutionen i Göteborg och har tidigare bl a "grävt ut" en dansbana i Uddevallatrakten. Det man nu undersöker är spåren - i grävschakt, arkivhandlingar, gamla kartor och muntliga berättelser - av den period under och omedelbart efter andra världskriget, då Skatåslägret användes för förläggning ("internering") av holländska och polska kvinnor, som fördes till Sverige med de s k vita bussarna från tyska koncentrationsläger. För många göteborgare är detta en okänd del av vår historia, som författarna kallar det "en minneslucka".

Boken om "garnisonskyrkogården", belägen i jorden under den lilla träddungen framför Polishuset vid Skånegatan, tidigare en del av den gamla Tegelbruksängen innehåller en hel del av intresse. I första hand gravområdets historia, det var i bruk under åren 1721-1835, men föll sedan i glömska, väcktes lite till liv men föll i glömska igen. Den arkeologiska utgrävningen nu 2007-08 var mycket begränsad till sin karaktär och det var väl heller inte några sensationella fynd man gjorde, men det är bitvis spännande läsning om kroppslängden på garnisonssoldaterna, tänders omformning efter att ha sugit på en kritpipa i decennier och en del om sjukdomar och förmodade livsöden för några av de begravda man hittat. Dessutom får man sig till livs åtskilligt om livet i staden under garnisonstiden. Den ena av författarna är arkeolog, den andra osteolog.

Andersson, Mats och Forsberg, Anders: Göteborg och dess spårvagnar. Bilder från 2000-talets spårvägstrafik. Trafik-Nostalgiska förlaget, Stockholm, 2010. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 174 kr.

Det här är en presentbok till den sanne spårvagnsälskaren. Läckra bilder på gamla och nya spårvagnar, spårvagnar på alla upptänkliga linjer, spårvagnar på dagen och spårvagnar på natten, i sol och i regn och i snö. Mer bilder än fakta. Kanske mer inriktad på turistande "aficionados", texten är i varje fall både på svenska och engelska.

Björklund, Lisa (red.): Stiftelsen Göteborgs Barnhus 1737-2010. Barnhusets verksamhet och insatser för barn och ungdomar under närmare trehundra år. Göteborg, 2011. 96 sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 70 kr.

Göteborgs barnhus är en stiftelse, som räknar sina anor tillbaka ända till 1737. Under många år ända fram till 1924 drevs verksamheten - i stort sett enbart med donationsmedel - i barnhusbyggnaden vid Stampgatan. Huset står ännu kvar, utvändigt ganska väl bevarat men idag med annat innehåll. Numera driver stiftelsen ingen barnhemsverksamhet, men har ganska stora tillgångar och delar ut medel årligen till organisationer som verkar för barn och ungdom. Boken ger intressanta inblickar i hur barnhusverksamheten bedrevs och hur stiftelsens medel använts på senare år. Vem författaren är och varför skriften är utgiven just 273 år efter starten framgår dock ej.

Fuxén, Lars (red.): Göteborgs fäktklubb 100 år. 1911-12-20 - 2011. Göteborg, 2011. 75 (1) sid. Illustr. Förlagsband. Finns i Stadsmuseets butik, pris 100 kr. 

Den ärorika göteborgska fäktkonstens och fäkttävlandets historia från Per Henrik Lings insatser som resande fäktlärare 1809-11 till olympisk medalj för inte så länge sedan. Den idrottsintresserade känner möjligen igen namn som Kerstin Palm, Hans Lagerwall och Björne Wäggö.

Sjölin, Mats (red.): Att fånga det flyktiga. Göteborgs museum 150 år. Göteborgs stadsmuseum i samarbete med Carlsson bokförlag, Stockholm, 2011. 320 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 291 kr.

Boken som utgivits i anslutning till Göteborgs musei 150-årsjubileum saluförs med ett uppseendeväckande ljusgrönt eller blekrosa omslag. Om detta finns det säkert olika åsikter. Innehållet har däremot rimligen ingen något att klaga på. Här finns en uppsjö av historiska minnen, fakta och framtidsblickar i ett 15-tal kapitel, alla skrivna av anställda vid eller med anknytning till museet. Många av texterna berör museets roll, målsättning och dess samspel med sina nyttjare, och hur dessa har växlat under de gångna decennierna. En mängd aspekter finns beskrivna, allt från de olika samlingarnas historia och ordnande till etnologiska fältstudier och stadslandskapets förändring. Boken är en verklig guldgruva, informationsrik och tankeväckande och ett måste för den som vill fördjupa sin kunskap om Göteborg.

Hall, Åke och Lindquist, Per: Flyget i Göteborg 100 år. 1911-2011. Norlén & Slottner förlag, Kristinehamn, 2011. 208 sid. Illustr. Förlagsband. Pris på nätet 267 kr.

Författarna till den här boken har "förutom att vara två av Göteborgs mer kända flyghistoriker, var för sig en mångårig yrkesbakgrund inom flyget ... Åke Hall som tekniker och Per Lindquist som pilot" (som det står på omslaget). Författandet i all ära, men det är framför allt den utomordentligt rika samlingen av fotografier från starten 1911 till idag som imponerar. Bland det intressantaste är den allra tidigaste flyghistorien med uppstigningar från Kvibergsfältet och Tingstadsvassen (och bilder på var dessa fält egentligen låg någonstans). Och sedan förefaller allt finnas dokumenterat från Torslanda, Landvetter och Säve, olika flygplanstyper, civila och militära, helikoptrar, fallskärmshoppare och en fransk Concorde, möjligen på sitt enda Göteborgsbesök.

Arnell, Anders: Fridas Gårda(g). Hur det började ... och fortsatte. Göteborg, 2011. 110 (2) sid. Illustr. Dekorerat pappband. Pris på nätet 109 kr.

Till sist en udda skrift. Och vad det här är eller utger sig för att vara för bok blir jag inte klok på. Hittade den till försäljning på ICA Focus på Örgrytevägen dagarna före jul, men har inte sett den i bokhandeln. Bokens huvudperson lystrar till namnet Frida Fokuson och mycket kretsar kring hennes förmenta aktiviteter i "Fokusons Ost-, Smör- och Ägghandel" på Fabriksgatan i Gårda. En del förefaller vara autentisk lokalhistoria, annat svävar helt i det blå. Inledningsvis står det "Bokens berättelser är fiktion. Händelser och gärningar som tillskrivs personer med kända namn är i hög grad produkter av författarens fantasi", vad nu det betyder. Författaren är säkert ute efter att provocera och mystifiera, men det vore intressant att få reda om där finns några korn av faktisk sanning.

El Marinéro och Jubileumsutställningen

Den stora Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes högtidligen av konung Gustaf V den 8 maj 1923. Efter den pampiga invigningen vidtog lunch för de inbjudna, besök på utställningarna och småningom galamiddag i utställningsrestaurangen för 2.000 gäster. Allting var storslaget och även sett från dagens perspektiv en enorm tillställning. Honoratiores bar civil högtidsdräkt eller paraduniform redan från tidiga förmiddagen, korrektheten i detta hade diskuterats utförligt i pressen i förväg, men tydligen var det konungens egen önskan som villfors. Allt som förekom blev föremål för detaljerad skildring i svensk och utländsk dags- och veckopress. Hela sommaren skrevs det sedan om de otaliga aktiviteter som förekom i Göteborg, mer eller mindre fast knutna till själva utställningen. Allt tycks ha hänt just här just då.

Vad som däremot inte noterats, varken i de böcker, som de senaste åren utkommit om utställningen, eller  i Tomas Hernqvists "kataloger" över tryckt utställningsmaterial, är Evert Taubes bidrag till festligheterna. När jag gick igenom material på en av mina många hyllor med göteborgiana "hittade" jag för några veckor sedan ett nothäfte med musiken till Evert Taubes melodi "El Marinéro"

Överst på framsidan av nothäftet står tryckt "Till Göteborgs damer vid Jubileums-Festen den 8 maj 1923". Det fyrsidiga häftet är tryckt hos Eiken & Schildknecht, Emil Carelius, K. Hov-Musikhandel, Stockholm, 1923. Det innehåller enbart n oter, ingen sångtext. På framsidan har Taube skrivit en personlig dedikation till kanslirådet och fru Harald Wiens "med hjärtligaste tack för sist" och också strukit under orden "den 8 maj".

Melodin "El Marinéro" (sjömannen) tycks vara en av Taubes mindre kända alster. Den är inspelad på grammofon vid ett enda tillfälle, den 23 maj 1923 på skivbolaget "Gramophone Company". Olle Edström skriver om melodin i sin bok om Evert Taubes musik "På inspelningen spelar Gustaf Elmer Nilsson piano och Knut Esbjörnsson violin. Taube bidrar här och där med vissling eller sång". Någon egentlig sångtext finns dock inte till melodin. Det skall vara en av de första genuina tangomelodierna som gavs ut i Sverige och den har även efter argentinska mått en mycket genuin karaktär.

Men vilken är då kopplingen till Jubileumsutställningen? Jag har gått igenom relevanta delar av det stora klipparkiv kring utställningen, som finns bevarat på UB i Göteborg - och inte en rad om att Taube på något sätt officiellt medverkade i festligheterna. Annars fanns många möjligheter, t ex festmiddagen med avslutande dans till orkester i den stora rotundan, galaföreställningen på Stora Teatern och olika dansorkestrar som spelade på Liseberg. Två revyer spelades i staden jubileumssommaren: Karl Gerhard och John Botwid stod för ruljangsen på Folkteatern och Gabriel Alw med ensemble på Lisebergsteatern (hans insats som manusförfattare blev dock brutalt sågad av kritiken). Men ingenstädes någon trubadur med nyskriven tangomelodi. Evert var 1923 fortfarande i början av sin karriär, men hade publicerat både visor och en prosabok och året innan den uppmärksammade "På kryss med Ellinor". Han hade haft många engagemang som vissångare runt om i landet. Det är knappast troligt att det inte i pressen skulle ha uppmärksammats om han haft någon framträdande roll i festligheterna.

Kanske ville Taube bara på sitt lite yviga chevalerska sätt utnyttja tillfället att knyta an till den händelse som våren 1923 var på allas läppar. Kanske hade han planerat någon form av närvaro som inte blev av. Kanske deltog han i någon privat tillställning som inbjuden underhållare. Hans understrykning av "den 8 maj" på notomslaget antyder ju att något ändå inträffade den dagen. Svaret på detta får vi nog aldrig veta. Det enda bestående spåret i pressen är en annons för melodin i Vecko-Journalen den 13 maj 1923, nu omdöpt till "Sjömans-Tango".

_____________________________________________________

Edström, Olle: Evert Taubes musik, 2007.

78-or & film. Hemsida om svensk musik och film 1900 - 1960, adress http://medlem.spray.se/filmoch78or/index.htm

Klippböcker från Jubileumsutställningen. Göteborgs universitetsbibliotek.

Ännu en Strobl

Tack vare Åke S i Laholm, som läst mina tidigare utläggningar om tecknaren Stefan Strobl (19 juni, 25 augusti) , har ytterligare en publikation med teckningar av honom dykt upp. Det är en jultidning från 1926 med namnet "Nya Hallänninga-Jul". Vad jag kunnat finna utkom ett sådant litet häfte till julen under 20-talet, kanske redan från 1919 som "Hallänninga-Jul" och senare som "Nya Hallänninga-Jul", kanske även några år på 30-talet (UB i Göteborg har ingen komplett serie).  Sannolikt marknadsfördes tidningen framför allt i Laholm med omnejd. Innehållet är mycket lokalt färgat.

I det aktuella häftet finns 20 karikatyrer, förmodligen av lokala koryféer i Laholm, alla försedda med några satiriska strofer på knagglig vers. För en nutida läsare är det inte särskilt roligt. En av de avporträtterade är den excentriska borgmästaren Axel Malmqvist, åtminstone lokalt känd för sina pekoralistiska teaterstycken. Mannen på omslaget är tyvärr inte identifierad. För Strobl var väl detta ett beställningsjobb bland andra, det märks att teckningarna är från ett tidigt skede av hans karriär, de har ännu inte nått den elegans, som finns i porträtten från Uppsala och Stockholm i mitten av 40-talet.

De Redligas Samfund

Hösten 1788 utgavs i Göteborg en liten anonym skrift om 12 sidor med titeln "Tal, Hållit för De Redligas Samfund, I slutet af October Månad 1788". Den är tryckt, som det står "på egit förlag af Samuel Norberg, Kongl. Gymn. Boktr."

Texten anslår redan från början en magistral ton "Ärlige och förståndige Män! För Eder, wördaste Bröder, som synens hwad I ären, och ären hwad I wiljen synas, Män af ärlighet och förstånd! ... För Eder är det en rättskaffens heder at tala om sanning och rätt, om kärlek til Fäderneslandet: För Eder är Gudsfruktan, tro och ära inga swassande ljud utan bemärkelse, för Eder går det ej an, at åtskilja Konung och Fädernesland." Den fortsatta texten uppmanar på tidens blomstrande språk åhörarna - vilka de nu var - att inte visa någon feghet, att återuppväcka nationens traditionella dådkraft, att vara konungen och fäderneslandet trogna. "

Den händelsen ware långt fjerran från os, at en Swensk Konung funne sig wanmägtig af lydandes motwilja, och öfwergifwen af egit folk, i fiendernas åsyn! ... Ack! låten ej denna skammen drabba Nationen! ej drabba de redlige och agtningswärde ... I, som kännen Sweriges fordna öden, huru ofta det warit på en gång skakadt af Utländskt wåld och inbördes oenighet; men ockstillika, hwad stora ting Edert - de redligas Samfund alltid förmått åstadkomma til et folks upprättelse.

Med åberopande av "huru kärleken till Fäderneslandet eldat trenne Sturars, en Engelbrechts och Gustaf Ericssons bröst" och av den store Gustaf Adolph "som med så mycken trohet, så utmärkt Manndom, gått fienderna till mötes" fortsätter talaren/skribenten att ingjuta mod och förtröstan. För att tolv sidor av högstämda utgjutelser senare sluta med "Prisade ware wåre Arf-Furstars mod och kärlek för Fäderneslandet! Wälsignad den enighet som råder i Konunga-Huset! och ware den åtfölgd af all folkets trohet och lydnad!" Det är möjligt att förräderiet mot Gustaf III i Anjala tidigare under sommaren 1788 ligger bakom en del formuleringar, men det nämns aldrig explicit.

Vad är då detta för en pamflett? Vad är bakgrunden till dess tillkomst? Och vem är den anonyme författaren? Skall man tro titelsidan är det tryckta ett tal hållit i Göteborg "i slutet af October Månad 1788". Det finns dock i texten inga direkta anspelningar på varken göteborgska förhållanden eller personer eller den aktuella tidpunkten, allt är uttryckt i väldigt allmänna ordalag.

Göteborg oktober 1788

Situationen i Göteborg hösten 1788 präglades starkt av den dansk-norska invasion, som inletts med att trupper gått in i norra Bohuslän de första dagarna i september, och sedan avancerat ner genom länet med Göteborg som mål. Försvaret av staden var starkt eftersatt och möjligheterna att klara en belägring helt otillräckliga. Gustaf III, som brådstörtat återvänt till Stockholm efter sitt finsk-ryska äventyr, insåg situationens allvar - men också dess möjligheter - och tog sig i snabba transporter via Mora, Karlstad och Mariestad ner till Göteborg, där han efter en viss palaver blir insläppt genom Drottningporten sent på kvällen den 3 oktober. Kungens närvaro höjer omedelbart stridsmoralen hos stadens befolkning, den gamle inkompetente kommendanten du Rietz avskedas och borgerskapet förklarar sig villigt att ställa stora lån till kungens förfogande. På Stora torget den 7 oktober förklarar sig garnisonen villig "att följa sin Konung i liv och död."

Det är i detta läge inte helt lätt att förstå att någon i ett högstämt tal skulle behöva ingjuta ytterligare mod och kräva helhjärtad uppslutning kring monarken. Men kanske var det så att den uppskruvade entusiasmen sviktade när tiden gick och både det militära läget och de diplomatiska ansträngningarna att få slut på stridigheterna tycktes gå i stå. I Götheborgs Nyheter av den 25 oktober kan man sålunda läsa ett tillkännagivande  från borgmästaren och rådet, att den som är antecknad i borgerskapets infantericorps rulla men försummar att infinna sig till vakthållning skall betala böter och vara skyldig anskaffa ersättare. Några dagar tidigare (22 oktober) hade konungen också misslyckats med att få generalstabens stöd för att bryta den ingångna vapenvilan och gå till anfall mot trupperna i Bohuslän-Dalsland.

Vem är författaren?

Men vem är då författaren till skriften? Hos Bygdén finns ingen uppgift och jag har inte heller någon annan stans lyckats hitta ett omnämnande av talet. Så därför får det tills vidare enbart bli gissningar. Varken Gudrun Nyberg eller Bertil Holmström, som nyligen skrivit om de aktuella händelserna, har något tips. Det var säkert inte ovanligt vid denna tid att man dolde utspel och kritik bakom alias eller anonymt författarskap. En tanke skulle vara att uttrycket "på egit förlag" antydde att boktryckaren Samuel Norberg själv stått för talet. Men han är inte känd för varken verbal förmåga eller vilja att delta i den offentliga debatten. Formuleringen skall nog mer ses som att skriften var tillkommen på författarens eget initiativ och utan hjälp av förläggare.

Något sällskap eller orden som vid den aktuella tidpunkten lystrade till benämningen De Redligas Samfund har jag inte lyckats hitta. Lundin och Strindberg skriver i sin bok Gamla Stockholm om både sällskapet Redliga Svenskar och Redliga förbundet, men båda dessa sammanslutningar var stockholmska företeelser med aktivitet först flera decennier senare. Skalden Thomas Thorild har en passus i en skrift med namnet Över Tryckfriheten och Samhällets styrka från 1784, som möjligen kan vara av intresse. Han skriver där

Låtom oss förnya denna ädla, gamla half-förgätna Orden: de Redligas Samfund. Deras första ord är: Sanning och Styrka. Deras kännemärke är: Ära, Frihet och Höghet. Deras namn är: Ädle, och Medborgare. De hava med sig Naturens första kraft och Guds eviga röst som vill den högsta sällhet. De vandra i det rena Förståndets ljus. Deras grundsats är: att Feghet och Hyckleri är en fri Mans Vanära, det första brott emot Samhället, och i sig själv ej annat, än var Medborgares brott mot sin egen Höghet, sitt egna Värde, och sin egen Lycksalighet.

Ordval och framställningssätt stämmer väl med det tryckta talet, men att Thorild skulle vara direkt inblandad i författandet (annat än möjligen som inspiratör) ter sig helt osannolikt. Han hade tidigare på hösten 1788 lämnat "medelmåttornas paradis" och givit sig av till England. Någon anledning att blanda sig i de göteborgska affärerna hade han inte heller. Ordet "redlig" användes säkert flitigare på 1700-talet än idag, betecknande människor (män), som var redbara, hederliga, kunde ta vara på sig själva. Min tro är att uttrycket "De Redligas Samfund" inte åsyftar någon viss sammanslutning eller orden, utan mera betecknar den samlade borgerligheten i Göteborg.

En annan tanke är att Kommerserådet och Handels och Politie Borgmästaren Daniel Pettersson (1720-1802) skulle vara författaren. Han var från 1760-talet och flera decennier framåt aktiv i ledningen av staden. Han föranstaltade om vattenledningen från Kallebäck, han inrättade Göteborgs Brandförsäkringskontor och han var den som såg till att den Sahlgrenska donationen användes till ett sjukhus. Han anlade planteringar och byggde kanaler. Men han hann även med att vara poet och författare. 1761 hade han givit ut Saga om Mercurius och Vulcanus och 1778 den satiriska dikten Barrabassiade. Året före de aktuella händelserna uppläste han i Kungl. Sällskapet sitt omfattande Skalde-Qväde öfver Ny-Elfsborgs befrielse från danska belägringen år 1719. Han höll gärna tal i högtidliga sammanhang och lät ofta trycka dem efteråt, så t ex i anslutning till konungens avresa från Göteborg den 15 december 1788. Men det förefaller som att han alltid tydligt markerade sitt författarskap. Och någon anledning av just i det aktuella fallet vara anonym ser jag inte.

Talet är rimligen författat av en van skribent. Sådana fanns inte till överflöd i Göteborg de aktuella åren. Hugo Fröding har skrivit om vitterheten i Göteborg i slutet av 1700-talet och därifrån kan man hämta en del tänkbara namn. Men Martin Wallenstråle, som varit med och bildat Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg hade 1781 blivit kyrkoherde i Närke på väg mot biskopsstolen i Kalmar; Johan Simmingsköld hade bidragit med ett glansfullt poem vid Kungl. Sällskapets instiftande 1775 men sedan varit huvudsakligen verksam i Stockholm, varifrån han tillställde redaktionen för Hwad Nytt ett och annat kväde; "de var dock ej många - han var nämligen synnerligen lat - men de röjde dock en viss talang" skriver Fröding; lektorn Alexander Malm hade hållit och låtit trycka diverse tal, bl a med anledning av kronprinsen Gustaf Adolphs födelse 1778 och vid Kungl. Sällskapets årshögtid i januari 1788, men han skyltade alltid med namn på sina tryckta alster; Carl Johan Brunjeansson var ledamot av Kungl. Sällskapet och hade skrivit tal till konungen, men avflyttat till Uddevalla och dessutom avlidit redan 1785.

Så mysteriet kvarstår: vem skrev talet till De Redligas Samfund? Kanske någon som bedriver forskning på den aktuella tidsperioden ser detta inlägg och kan ge ett tips?

____________________________________

Fröding, Hugo: Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden, 1922

Holmström, Bertil: Tio dagar som skakade Göteborg, 2000

Nyberg, Gudrun: Grosshandlare Peter Militz. En bortglömd gustavian stiger fram ur arkiven, 2010

Thorild, Thomas: Att följa ögonblicken. Texter i urval, 2000; tillgänglig via Internet på adressen http://www.svenskaakademien.se/publikationer/svenska_klassiker

Stig Allan Agroths göteborgsteckningar

"Hagapojken" Stig Allan Agroth måste närmast ha varit besatt av att teckna av gamla hus och rivningshotade stadsmiljöer, i sin egen stadsdel till en början och i andra delar av staden och omgivningarna under senare år. I flera decennier dokumenterade han, främst i enkla tuschteckningar - någon gång i akvareller, linoleumsnitt eller andra tekniker - det Göteborg som var på väg att försvinna. Så här skriver Sven Schånberg om honom 1971

Stig Allan började att rita av sin barndoms kvarter i Haga 1945. Med en hart när otrolig energi steg han upp på morgnarna en kvart i fem för att cykla till platsen för dagens tecknande. En och en halv timma brukade han arbeta febrilt, innan han begav sig till sitt förvärvsarbete ... Ett starkt uttrycksbehov parat med hembygdskänsla drev honom, och driver honom fortfarande, ut i hemstaden för att hinna före grävskoporna till det Göteborg som vi minns från seklets början.

Konstnären har själv beskrivit hur det startade

En god vän som kände min kärlek till min barndoms Haga och trettiotalets Göteborg visade mig Erik Asklunds stockholmsbok Ensamma lyktor, utgiven 1947 ... Aldrig tidigare hade jag mött någon som så målade med ord. En sådan kärleksförklaring på prosa till den goda staden Göteborg var inte lätt att åstadkomma. Men en dokumentation av stadsdelarna, med tusch och penna, först då Haga, Annedal - kortbyxårens jaktmarker - senare de övriga stadsdelarna? Tanken svindlade! Här hade jag en uppgift!

Stig Allan Agroth föddes 1920 och avled 2007. Han hade sitt yrkesarbete - om jag förstått det rätt - på Annons-Krantz reklambyrå vid Kungsportsplatsen. Bodde i Haga på Husargatan 28 som barn och ung men gifte sig och fick barn och flyttade senare till en lägenhet i Kallebäck. Barndomens hus gick upp i rök efter en vindsbrand 1964. Sedan barnaåren var han en hängiven samlare. "Han samlar inte bara på minnen, han samlar på allt, tidningsklipp, bilder, gamla nostalgiska annonser ... rakblad, gamla schampoburkar, tvålar och annat som salutfördes i Haga på den tid det begav sig. Han har också samlat på butiksägare, alla på Husargatan har han dokumenterat och de flesta har han intervjuat och skaffat foton på" skriver Ingrid Wirsin med anledning av att Stig Allans skolklass, Algotpojkarna, firade 60-årsjubileum.

Och samlade på teckningar av göteborgska hus gjorde han verkligen. Både han själv och andra har vittnat om de många tusen teckningar som blev resultatet av åtminstone fyra decenniers idoga dokumentation. Efter hand blev hans gärning allmänt känd och i synnerhet Länssparbanken engagerade sig i att göra urval av hans teckningar tillgängliga för allmänheten, både i form av utställningar och utgivande av mappar med reproduktioner. Han uppmärksammades också av Göteborgs stad genom dess Kulturstipendium 1978.

Hur många teckningsmappar gavs ut?
Det är omöjligt att få ett säkert grepp om hur många teckningar han gjorde, men det måste ha rört sig om flera tusen. Inte heller är det en lätt uppgift att fastställa hur många mappar med teckningsreproduktioner, som gavs ut. Själv skriver han "allt ligger i en skön röra - mapp efter mapp - ja, det går bara inte att få en överblick över allt". I artikeln från 1992 anger han själv antalet mappar till 18, i en del inledande mapptexter sägs de vara "ett tjugotal". Kungl. Bibliotekets databas LIBRIS förtecknar endast sex och årsbibliografierna i Göteborg förr och nu endast ett par stycken. Nedanstående förteckning är gjord med hjälp från olika håll, men den är säkert inte komplett (och årtalsangivelsen är osäker, tryckåret angavs sällan i mapparna). Tryckningen skedde alltid hos Rundqvists tryckeri i Göteborg, men inte heller där finns idag någon klar bild av hur många mappar som gavs ut. Med några få undantag var alla i formatet 44 x 33 cm.

Göteborgsmotiv (5 teckningar). Fem teckningar av stan som förändras. Utg. till Göteborgsjubileet 1971 av Länssparbanken, Göteborg. Inledande text av Sven Schånberg. Ljusgrön mapp.
Redbergsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla Redbergspojkar. Inledande text av Birger Hassel. (1972). Ljusbrun mapp.
Annedalsmotiv (5 teckningar). Utg. av Gamla Annedalspojkar i samarbete med Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Stig Allan Agroth. 1973. Ljusgrön mapp.
Gamlestadsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla gamlestadsflickor och Gamla gamlestadspojkar. Inledande text av Arvid Flygare. (1973). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Motiv från Haga (10 teckningar). En stadsdel i förvandling. Inledande text av Sven Schånberg. (1973). Gulbeige mapp.
Majornamotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Carl Johans församling. Inledande text av Birger Hassel. (1976). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Nya Älvsborg (5 teckningar). Utg. av Svarta Örns Orden i Sverige. Inledande text av Per Carlsson och Gösta Bodman. (1977). Noterad i LIBRIS.
Göteborg - tio motiv från centrala stan (10 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Göteborgs hembygdsförbund. Inledande text av Birger Hassel. (1978). Gulbeige mapp.
Göteborgsmotiv från gamla miljöer (6 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Birger Hassel. (1981). Gulbeige mapp i A4-format. Noterad i LIBRIS.

Kungälvsmotiv (5 teckningar). Utg. av Kungälvs fornminnes- och hembygdsförening i samarbete med Länssparbanken Göteborg. (1976). Noterad i LIBRIS.
Partillemotiv (5 teckningar). Från Partille, Sävedalen och Jonsered. Utg. av Länssparbanken
Göteborg, Partille hembygdsförening och Partille Nyheter. Inledande text av Erik Hägg. 1977.
Lerumsmotiv (5 teckningar). Teckningar från samhället. Utg. av Länssparbanken Göteborg, Lerums bygdegille och Annonsbladet. Förord av Karl Erik Ljungkvist. 1978.
Kungsbackamotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av stan som förändrats.  Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Nordhallands hembygdsförening. Inledande text av Harry Carlberg. 1980. Gulbeige mapp.
Mölnlyckemotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av en bygd i förändring. Utg. av Länssparbanken i Göteborg i samarbete med Råda hembygdsförening. Inledande text av Bernt Strömbom. 1981. Gulbeige mapp .
Vänersborgsmotiv (6 teckningar). Utg. av Vänersborgs söners gille. 1981. Noterad i LIBRIS.

Förutom de reproduktioner som gavs ut i mappar medverkade Stig Allan Agroth också med teckningar i och på omslaget till många av Göteborgs hembygdsförbunds årsskrifter från 1970- och 80-talet. Många av teckningarna från Haga är samlade i den bok Vid Skansbergets fot, som han gav ut tillsammans med Sven Schånberg 1989.

Stig Allan Agroth avled 2007 och man kan undra vart alla hans många tusen teckningar kan ha tagit vägen. Själv har han skrivit att han åtminstone en tid hade dem i ett bankfack, vågade inte ha dem hemma på grund av brandrisken. Ingen tillfrågad visste, men en kontakt med dottersonen Niclas har klargjort att de fortfarande befinner sig i den gamla lägenheten i Kallebäck, men i ett tämligen oöverblickbart skick. Det är bara att hoppas att den viktiga dokumentationen av göteborgska miljöer raskt på något sätt kan bli omhändertagen och bevaras för framtiden. Man kan tycka att Stadsmuseet borde vara den lämpligaste slutstationen.
__________________________

Agroth, Stig Allan: Mitt Göteborg med tusch och penna. Minnen från 40 års hustecknande. Göteborg förr och nu, vol. XXIV (1992), sid. 30-40.
Agroth, Stig Allan och Schånberg, Sven: Vid Skansbergets fot. Alingsås, 1989.
Wirsin, Ingrid: Samlar på Hagaminnen. Göteborgs-Posten 1994-12-04.

Inskriptionerna på Valåsberget

Boksamlare behöver inte bara syssla med böcker, även om det i dessa yttersta dagar finns anledning att kraftsamla kring just bokens materialitet. Texter i annan form är självklart också intressanta. Runtom i Göteborg finns mängder av för eftervärlden sparade texter, antingen det rör sig om inristningar i berghällar eller minnesplattor över speciella händelser. Alla berättar de en historia, hugfäster minnet av något som för "inskriptören" var angeläget att bevara åt kommande generationer.

På Valåsberget i Örgryte, idag oftare kallat Överåsberget, finns två gamla inskriptioner i berget, som de flesta inte känner till, båda belägna på den sydligaste udden av berget, varifrån man har en "milsvid" utsikt över Överås, Bö, Jakobsdal och Skår åt öster, Liseberg och stenstadens alla hus åt väster. Båda är över hundra år gamla.

Airys inskription
Den mest kända av inskriptionerna kom till år 1851, då den berömde astronomen G.B. Airy gästade kommerserådet James Dickson på Överås (där dock det nuvarande slottsliknande residenset ännu inte var uppfört och där det bakomliggande berget var i det närmaste helt kalt). Dickson hade våning på Södra hamngatan och använde mest Överås som "sommarnöje". Den 28 juli 1851 var det i alla fall total solförmörkelse och den skall ha varit bäst synlig från södra Sverige, vetenskapsmän från alla hörn i världen sökte sig då hit. 80 % av solskivan var täckt. Både Fredberg och Claes Krantz har beskrivit den uppståndelse, som rådde i Göteborg den dagen. Människor var samlade på alla öppna platser och utsikter och utrustade med sotade glas och kikare. Krantz skriver

På den stora dagen var hela staden på benen, i synnerhet befann sig en talrik publik församlad i Trädgårdsföreningen. Inga intermezzon förspordes, alla följde med intresse det storartade evenemanget. "Att åskådarna erforo ett djupt intryck av det sällsamma skådespelet", heter det i en tidningsnotis, "kunde man finna även därav, att de i allmänhet syntes hava bortglömt den annars dem emellan rådande skillnaden i stånd och villkor, och att de samtalade och meddelade sig åt varandra såsom gamla vänner och bekanta" (I krinolinens tidevarv, sid. 270).

Professor Airy hade väl funnit det lämpligt att observera solförmörkelsen just från Göteborg och kanske var Valåsberget en av de lämpligaste utsiktspunkterna. I varje fall anlände han hit i spetsen för en skara medarbetare, teleskop och annan utrustning, som släpades uppför det branta berget. Det är obekant om han kände Dickson tidigare, men det troliga är väl att denne i efterhand lät det remarkabla besöket bli förevigat med en inskription. Idag ser ristningen ut på nedanstående sätt. Texten är delvis övervuxen med lavar och mycket svårläst. Någon har funnit det lämpligt att kladda sina initialer på nedre delen av hällen och alltihop är halvt täckt av att kringstående buskar breder ut sig. Ingen har underhållit minnesmärket på många år



Texten på berghällen lyder "At this place/the solar eclipse of 28 July 1851/was observed by/G.B. Airy Astronomer Royal/of/Greenwich"

George Biddell Airy (1801-92) var "Astronomer Royal", vilket väl då och kanske fortfarande är det finaste man kan vara i den branschen, och var föreståndare för observatoriet i Greenwich under en lång period, 1835-81. Han adlades 1872. Han samlade månobservationer gjorda vid Greenwich sedan 1750, han gav ut en katalog över 2.156 stjärnor men hade också intresse i matematik och teknisk fysik. Bland brobyggare är Airys spänningsfunktion välkänd. Så här såg han ut

Personligen observerade han flera solförmörkelser utöver den i Göteborg 1851. Så här skriver han i sin postumt utgivna självbiografi, om upplevelserna på Valåsberget

We had a glorious day. We went up the hill and planted my telescope, and the sky showed a large proportion of blue. The view of scenery was inexpressibly beautiful. The progress of the eclipse brought on the wonderful changes that you know: just before the totality I saw a large piece of blue sky become pitch black; the horror of totality was very great; and then flashed into existence a broad irregular corona with red flames, instantly seen of the most fantastic kind. The darkness was such that my assistant had very great trouble in reading his box chronometer ... When the totality was more than half over I looked at N and NW, and in these regions there was the fullest rosy day-break light. After the sunlight reappeared, the black shadow went travelling away to the SE ... The day then grew worse and we came hom in pouring rain.

Rimligen var det väl Dickson, som lät ordna med inskriptionen och av allt att döma var besöket av expeditionen från Greenwich en händelse, som fastnade i örgrytebornas minne. Förmodligen med hänsyftning på denna lät bröderna Kobb döpa sitt hus på västsluttningen av berget till "Prospect Hill" och namnet lever kvar i den gata som leder upp till de fastigheter som nu klänger på bergssidan, Prospect Hillgatan.

Göternas inskription

Ett 10-tal meter längre upp på Valåsbergets "sydtopp" finns en annan, äldre och av de flesta passerande föga uppmärksammad, ristning i den sluttande berghällen, nött av väder och vind men ännu i gott ljus något så när läsbar. Texten lyder "Den 31 maj/1820 woro/några ynglin-/gar här och firade/den för 300 år/sedan märkwärdi-/ga dagen då Gustaf 1st/landsteg på/svensk botten". Så här ser ristningen ut idag



Men vilken är historien bakom denna inskription och vilka var "ynglingarna"? Och vad var det de firade? Om vi tar det sista först så är alltså 1820 året då Gustav Vasa, efter att ha tillbringat två år i fångenskap hos Kristian II på Jylland, lyckats fly därifrån och sedan länge hållit sig gömd i Lybeck, äntligen tog sig tillbaka till Sverige och landsteg på Stensö utanför Kalmar. Det är förstås också året för Stockholms blodbad och för Gustavs mytiska äventyr i Rankhyttan, Ornäs, Isala och Mora.

Och vilka var då ynglingarna? Stenström skriver i sin Örgryte genom tiderna endast att det rörde sig om "fyra svärmiska ungdomar från 'göternas' dagar". En liten artikel i Götiska minnen nr 36, 1948 kastar dock ytterligare ljus över saken. I ett protokoll från Götiska förbundet, daterat den 17 maj 1820, skriver man nämligen "framställde herr O.R. von Sydow, huruvida Förbundet borde fira den 31:e dennes, till minne af Högst salig Konung Gustaf Wasas ankomst till Sverige, sedan han undsluppit danska fångenskapen, hvilken händelse tilldragit sig den 31 Maji 1520". Förslaget bifölls enhälligt och ytterligare diskussion om formerna för firandet skedde en vecka senare. Man beslöt då att en högtidsmiddag skulle anordnas "om 40 förbundsmän ville däri deltaga". Ceremonimästaren major Virgin fick i uppdrag att ombesörja "musik, kanoner, ammunition, manskap och för en salut om 100 kanonskott". Någon middag blev det dock inte då tillräckligt antal deltagare inte gick att uppbringa. Istället fick man nöja sig med att herr von Sydow "i ett högtidligt anförande tolkade den stora dagens betydelse". Så långt protokollet, ingenting om hur inskriptionen kom till stånd. Rimligt är väl ändå att tro på ett sammanhang med diskussionerna i förbundet och att inristningen gjordes av några särskilt dådkraftiga kamrater som tog saken (och stenhuggarverktygen) i egna händer. Varför de valde just Valåsberget för sitt minnesmärke kan man också undra över, men Stenström menar att det dels kunde bero på att berget sedan gammalt användes för att signalera med vårdkasar när fienden var i faggorna och därför var ett känt område för bygdens folk, dels att ängarna nedom berget var samlingsplatsen för ungdomar då de ville öva lek och idrott.

Den lilla artikeln åtföljs av nedanstående fotografi, taget av förbundsmedlemmen N.R. Magner, och åtföljt av uppgiften att "vid klichéframställningen ha vi lyckats öka läsbarheten i betydande grad". Om detta betyder att faktiskt inskriften var tydligare för 63 år sedan eller om man har målat i eller på bokstäverna framgår inte.

__________________________________________

Airy, Wilfred (Ed.): Autobiography of Sir George Biddell Airy. Cambridge University Press, 1896.
George Biddell Airy. Omfattande biografi tillgänglig på http://en.wikipedia.org/wiki/George_Biddell_Airy.
Götiska minnen med Jubileumsskrift 50 år: 1930-1980. Göteborg, 1980.
Krantz, Claes: I krinolinens tidevarv. Göteborg, 1937.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna, del 1-2. Göteborg, 1920-24.

Mordet i spårvagnen

Det är alltid trevligt att träffa på tryck med göteborgsanknytning, som saknas i relevanta bibliografier och officiella databaser. En sådan liten skrift är Gunnar Hall: Mordet i spårvagnen. Detektivroman. Utgiven av Aktiebolaget Romantidning, Stockholm och tryckt i Örebro som häfte nr 14, 1954 av Alibi-magasinet.

Det är en inte särskilt originell men rappt berättad, händelsrik och bitvis våldsam historia om en man, som blir mördad, sittande på en överfull spårvagn. För den som var med på 1950-talet föreligger en hög igenkänningsfaktor, men miljöskildringen är mestadels tunn och inskränker sig ofta till namn på gator och platser som passeras. Så här börjar det

Ett gällt utdraget skrik, som övergick i en kvinnas snyftningar, kom alla spårvagnspassagerarna att lystra till. Grön vagn på väg mot Mölndal höll just på att bromsa in för att stanna vid Korsvägen. Thomas Brofeldt, som satt på sätet alldeles bakom 'Mustangens' mellersta utgång, såg hur en dam på sätet framför honom på knäsvaga ben reste sig från sin plats för att omedelbart sjunka till golvet, tydligen avsvimmad. Han rusade upp från sin plats, men samtidigt föll hans blick på en man, som suttit bredvid den sanslösa damen. Thomas såg, att mannen fallit snett framåt, så att hans huvud stöddes mot ryggstödet framför. Han var klädd i grå överrock och brun hatt, som nu stukats till mot ryggstödet. Och i nacken på mannen såg han en knappliknande tingest omgiven av blod.

  - Korsvägen nästa, hördes förarens röst i vagnens högtalare.

Det hela utvecklar sig efterhand till en affärsuppgörelse mellan en svensk köpman på villovägar, som givit sig i lag med tre tyskar. Nu har man blivit osams och det första mordet följs av flera. Hjälten är ovannämnde Thomas, sportjournalist men också intresserad av "allt som luktade kriminalitet". Han är son till kriminalkommissarien Brofeldt, och i bästa Trenterstil involverar Thomas också en ung tjusig kvinna i sökandet efter skurkarna. Det hela får förstås en lycklig upplösning, där den efterspanade tysken Kurzmuhl åker fast och de unga tu får varandra. Under tiden berättelsen pågår blir man påmind om det Göteborg som fanns på 1950-talet, då spårvagnarna stannade vid fler hållplatser än idag, när polishuset låg på Spannmålsgatan och man kunde äta lunch på Ringbaren. En uppgörelse mellan polisen och skurkarna sker i mina gamla hemtrakter, i en villaträdgård på Örgryte stomgata.

Alibi-magasinet var en av de många serier av kioskhäften som florerade under åren 1935-1955, då den samlade upplagan per vecka kunde uppgå till över 10.000 ex. Kanske var det också den mest framgångsrika av dessa alster. Redaktör var en John Lorén, som tidigt insåg vad som var säljbart och som blivit rubricerad som "giganten bland svenska häftesredaktörer". Han höll i sina författare med järnhand och han ansträngde sig också för att undvika alltför detaljerade våldsbeskrivningar och än mer varje form av sexuell anspelning. Det gällde att hålla den jagande horden av kritiker, som beskyllde utgivningen för "smutslitteratur", utan användbara argument. Kioskdeckarna ansågs vara "en styggelse, som lömskt lockade ungdomen på avvägar och förledde oskuldsfulla tonåringar till såväl brott som omoraliskt leverne".

Alibi-magasinets alster och de övriga seriernas publikationer registrerades aldrig - så vitt jag kan förstå - i de officiella bibliografierna. Gunnar Halls namn finns inte med i något författarregister och vem han var har jag ingen aning om. Förmodligen var den här omnämnda detektivberättelsen hans enda, i varje i Alibi-magasinet och i annan "bokform". Johan Wopenka har förtjänstfullt katalogiserat alla kioskdeckarna i sin bok På smekmånad med Gröna skräcken: kioskhäften i Sverige (1995), men inte heller han har något att säga om Gunnar Hall.