Oscar II:s äventyr på Linnégatan

Många göteborgare har någon gång hört talas om att "gamle kungen" Oscar II hade hemliga kärleksmöten i ett hus på Linnégatan. Om uppsatta personer går det dock ofta skrönor och det är inte alltid lätt att veta sanningshalten i dessa. I synnerhet som mediabevakningen kring förra sekelskiftet inte var på långa håll så intensiv eller närgången som idag.

För inte så länge sedan gav Maria Görts, som är byggnadsantikvarie och konstvetare och själv bosatt i det aktuella huset - Linnégatan 9 - ut en liten skrift, där hon försöker komma till rätta med historien och skrönorna. Det är trevlig läsning. Boken behandlar både hur de aktuella kvarteren kring Linnégatan byggdes ut i slutet av 1800-talet, fastighetens tillkomst, vem som har bott där och hur den överlevt olika ägare, renoveringar och förändringar. Och så då historierna om Oscar II.

 

Kontrollerbara fakta är följande: huset Linnégatan 9 uppfördes de sista åren av 1890-talet och stod färdigt 1899. Huset uppfördes av byggmästaren Nils Vilén, som också ägde flera andra fastigheter i området. Boende finns första gången registrerade i adresskalendern för 1899. Huset var pampigt till sitt yttre och än mer när det gäller utsmyckningen av ett antal paradsalar på flera våningsplan. Här fanns stuckaturer och takmålningar, vackra takkronor och kakelugnar, marmorerade väggar i trapphuset och kristallglas i fönstren.

 

Den i ett otal sammanhang traderade berättelsen säger därutöver att Vilén egentligen agerade bulvan åt Oscar II och att kungen ägde huset, och i så fall rimligen hade sin hand vid husets uppförande och våningarnas inredning. Lägenheten på andra våningsplanet hade ingen hyresgäst utan på dörren sägs ha funnits en skylt med texten Rederiet för ångaren Sofia. Något sådant rederi skall inte ha existerat utan uppgiften har tolkats som en skämtsamhet på drottningens bekostnad. Och denna våning skall kungen ha använt för sammankomster med sina göteborgska vänner men också för hemliga möten med sina älskarinnor.

 

Kungens erotiska eskapader

När det gäller Oscar II:s företrädare på tronen, hans far Oscar I och hans bror Carl XV, finns en rik flora av berättelser och skrönor, som behandlar kärleksaffärer både med hovet närstående "fina damer" och med kvinnor längre ner på den sociala skalan. Allt är säkert inte sant men hälften räcker väl. Så Oscar II hade en gedigen tradition av kungliga utomäktenskapliga förbindelser att falla tillbaka på. Många namn har nämnts som hans älskarinnor, bland de mera uppmärksammade skådespelerskorna Magda von Dolcke, Marie Friberg och Ellen Hartman i Stockholm. Med Friberg hade han i varje fall två söner. En annan vacker dam, Emma Hammarström, fick kungen syn på i biljettkassan på Nationalmuseum och med en av drottning Sofias sömmerskor hade han också en förbindelse. Båda damerna födde döttrar, som blev framstående aktriser och fick sin utbildning bekostad av kungen. Betydligt osäkrare är uppgifterna att konstnären Ivan Aguéli, ägaren till Julita gård Arthur Bäckström och kabinettskammarherren och Götaverken-grundaren James Keiller skulle ha kungligt blod i ådrorna. Men James Keiller ser verkligen på foto ut som en kopia av Gustaf V.

 

Kung Oscar II på kungaslupen Drotts kommandobrygga utanför Marstrand, omgiven av nästan bara vackra damer. Foto Aron Jonason ur dennes "Drottminnen från Marstrand", 1908.

I stort sett årligen sedan slutet på 1880-talet besökte Oscar II Marstrand med sin jakt Drott, och syntes där ständigt omgiven av sköna damer (och en och annan stilig herre). "I Marstrand flockade sig Göteborgs societet kring kungen, och framför allt kvinnorna ville vara nära honom, väl medvetna om hans och hans närmaste mäns stora aptit på damer - gifta som ogifta" skriver Maria Görts. Det förefaller väl inte osannolikt att sommarkontakter etablerade i Marstrand sedan under andra delar av året följdes upp i Göteborg. Och enligt de florerande berättelserna skall alltså kungen under sina sista 10 år (han dog 1907, 78 år gammal) ha haft paradlägenheten på Linnégatan 9 som bas för sina kärleksäventyr (eller vad man ska kalla det som den drygt 70-årige och under åtminstone sina sista 2-3 år ganska sjuklige, monarken hade för sig). I varje fall gjorde han täta göteborgsbesök denna tid, ofta för att hälsa på sin vän från somrarna på Marstrand, konsul Carl Olof Wijk. Hemligheten om kungens kvällsbesök på Linnégatan tycks ha varit vida spridd bland göteborgarna, men i offentligheten höll man tyst.

 

Några kvinnor har nämnts som kungens göteborgska älskarinnor, den ena var en känd sångerska vid Stora teatern i Göteborg, den andra en herrskapspiga i staden. Båda ska ha fått barn med kungen. Rykten finns också om att kungen hade förbindelse med en "badmadam" eller möjligen tvätteriidkerska i Marstrand och med denna hade en son, som till utseendet också var anmärkningsvärt lik Gustav V. Denne skall ha haft anställning som brevbärare i Göteborg. Om detta har Franclin Perlitz och AT Nyström lämnat mer detaljer i en artikel i tidskriften Vi från Vega.

 

Skrönorna om djävulsansiktet

En vida spridd berättelse talar om att byggmästaren och ägaren av fastigheten Linnégatan 16, belägen tvärs över gatan från nr 9, av moraliska eller andra skäl blivit så upprörd över kungens kärleksaffärer att han i fasaden lät mura in ett grinande djävulsansikte. Tanken var att detta skulle vara det första som kungen såg när han på morgonen drog undan gardinerna efter nattens övningar. Och otvivelaktigt är det så att högst upp under taket fanns ett (eller möjligen två) djävulsansikten.

 

Fasaden till Linnégatan 16 med sitt grinande djävulsansikte högst upp under taknocken. Bilden tagen 1978.
Ur Lena Carlssons "Textillärare Carlssons Göteborg", 1989.

Problemet är dock att - så vitt jag kunnat utröna - Linnégatan 16 uppfördes ett par år tidigare än "kungahuset" tvärs över gatan. Adresskalendern tar upp boende åtminstone ett år innan man flyttade in på Linnégatan 9. Det går förstås att spekulera i att djävulsansiktet ändå har samband med kungens förehavanden: att byggmästaren FO Peterson kände till kungens planer redan när huset byggdes eller att frisens blomsterslingor kompletterades med ansiktet vid ett senare tillfälle. Det kan inte heller uteslutas att ansiktet hamnade där av andra orsaker: byggmästaren räckte kanske ut tungan åt sina kollegor i byggbranschen - det måste ha rått stor konkurrens om att få bygga på de attraktiva tomterna när Linnégatan lades ut på 1890-talet. Eller kanske ville han "djävlas" i största allmänhet. Ingrid Wirsin skriver i GP juni 1985 att "fula gubbar" skulle ha suttit på flera Linnégatshus.

 

Huset Linnégatan 16 revs 1985 och därefter uppfördes den fastighet, som finns på platsen idag. Och vart tog då djävulsansiktet vägen? Ja här finns en del uppgifter, dock svårtolkade. Ingrid Wirsin anger att den skulle ha tagits tillvara av en privatperson, men skriver samtidigt att den satt placerad i anslutning till husets ingångsportal, vilket knappast stämmer. Hur som helst - någon, kanske husets nuvarande ägare, har låtit mura in en kopia av djävulsansiktet strax ovan gatuplanet, där det idag ligger ett apotek. Så kan historien - eller möjligen en god skröna - också bevaras! 

 

Maria Görts bok finns inte i bokhandeln. Den som vill komma över ett eget exemplar kan vända sig direkt till henne, hon kan nås på e-postadressen mariagorts@hotmail.com. Den kostar 100 kr.

_________________________________________

 

Barck, Sven Eric: Kungligt skvaller genom tusen år, 2000.

Beckman, Margareta: Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor - konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd, 2012.

Görts, Maria: Oscar II:s hus fyller 110 år (1899-2009), 2009.

Nyström, AT: När Gustav V bar ut posten i Vegastaden. - Vi från Vega nr 57.

Sundberg, Ulf: Kungliga släktband, 2004.

Wirsin, Ingrid: Fula gubben räddas. - Göteborgs-Posten 1985-06-25.