Den inbitne Ane Randel

Idag är det nog inte många som känner till journalisten och författaren Ane Randel, som oftast dolde sig bakom pseudonymer som "Den inbitne" eller "Ane den gamle". Men i dessa spalter, som har en viss förkärlek för glömda storheter, finns det ändå skäl att ge honom lite plats. Han har dock lämnat ett visst avtryck i den litterära göteborgshistorien.

Ane Randel (1879-1952) var värmlänning, fadern var regementspastor och farfadern var den frejdade professor Andreas Randel (1806-1864), framstående violinist, kördirigent och kompositör, kanske nuförtiden mest ihågkommen för att han arrangerade musiken till sånglustspelet Värmlänningarna. Efter några års studier i Uppsala ägnade Ane Randel resten av livet åt tidningsmannabanan, kombinerat med ett ganska fritt författande över skilda ämnen, dock oftast med en lätt ironisk touche och med en viss förkärlek för kulinariska eskapader i egna och andras köksregioner. Han var större delen av livet bosatt i Stockholm, men gjorde Göteborg den äran några år i slutet av 1910-talet. Förutom eget skrivande sysslade han en hel del med översättningar och fick beröm för tolkningarna av Villons Stora testamentet (1920) och Molières De löjliga preciöserna (1928). Han redigerade också en tidskrift Votum, som dock endast utkom med fyra nummer 1931. Mest innehöll den kritiska artiklar mot stat och myndigheter och aktuella teaterstycken, allt mot en solid konservativ värdegrund.

Ane Randel, strikt avporträtterad i Åhléns "Svenskt författarlexikon" (1942)
och i ett något friare manér av Ulf Sveningson i "Bolsjeviken i kolboxen" (2007).

Under åren i Göteborg skrev han främst för Göteborgs-Posten och var 1916 med om att starta eller var rent av den som skapade tidningens sedan dess återkommande sida Världens gång, karakteriserad av ett visst avstånd till de braskande dagsnyheterna och med ambitionen att låta de små händelserna spegla tidens gång. Ända till helt nyligen var det också Randels glasögon, om än i med tiden något modifierad form, som prydde sidans huvud.

 

 

Den versbetraktelse Invokation, som fick inleda den allra första Världens gång den 11 mars 1916 slår an tonen, både för Världens gång och för Randels övriga författarskap:

 

                                                 Världens gång ut'för mitt fönster

                                                 jag till rov åt pennan ger.

                                                 Tagen er i akt, små höns där

                                                 för en bistrare Tegnér.

                                                 Snobbar, busar,

                                                 kvinns med blusar

                                                 eller utan - allt jag ser.

 

Det främsta resultatet av göteborgsåren, som enligt Hansson-Wedels historieskrivning i Bolsjeviken i kolboxen till stor del tillbringades vid ett fönsterbord på Grand Hotel Haglund, var dock kåserisamlingen Myrrha och malört. Snällt och elakt från Göteborgs horisont, utgiven på Bonniers 1917.

 

 

Det mesta av kåserierna har dock mist sin fräschör vid det här laget. Han skriver bekymrat om svårigheterna för en stockholmare att anpassa sig till det göteborgska vädret, förstår inte invånarnas fotbollsintresse och slarviga klädsel och de många damer som han spanar in på Bräutigams, Vollmer-Meeths och Trädgårdsföreningen faller heller inte riktigt på läppen. Bäst är han i interiörerna från böckernas värld med sin - förmodligen mycket träffande - karakteristik av bibliotekarierna på Stadsbiblioteket

 

Mitt i den driftiga sjö- och handelsstaden Göteborg ligger Stadsbiblioteket, mitt i sorlet och larmet breder sig stillheten i böckernas aristokratiska värld ... Stånduret snett under Pontus Wiknersreliefen hackar ut tiden i sekunder ... Det kan hända, att vid ett av dessa enkla bord, som rycka fram i preussisk paradmarsch mot referensbibliotekets tunga gammaldags fästningsmurar födes den tanke som skall bära nästa generation framåt och uppåt

 

Men vem skymtar i dörren till det allra heligaste? En man med så omsorgsfullt vridna mustascher, att man får en stickande förnimmelse i själens ömmaste skinn. Var lugn - den mannen sticks inte. Tro heller icke, att han schackrar i korta varor. Det är överbokmalen d:r Wåhlin ... Nu blir en förhistorisk profil synlig, docenten Sverker Eks, kartläggaren av den blide Franzéns poetiska dälder ... Men in i läsesalen kommer en liten säker svartmuskig man. I famnen bär han en packe böcker med samma ömsinthet, varmed en nybliven fader lyfter sin förstfödda. Eller kanske är det den vördnadsfulla respekten hos översteprästen, när han i månaden Nisan öppnar det heliga skåpet och lyfter ut Thorarullarna för att visa dem för synagogans troende? Det är alla forskares tjänstvillige Ariadne genom boklabyrinten, d:r Aberstén ... Världens längste och magraste professor, d:r Lagercrantz, beställer med gravlik rullbas ned Aristofanes' komedier i den stora fotografiska papyrusupplagan ... Inne vid  tidskriftshyllan under väggmålningen står professor Hesselman, ungdomlig till gestalt som en student med A i mogenhet, och fördjupar sig i den sista uppsatsen i Arkiv för apornas filologi ... Och professor Helge Almqvist, unghögerns f d Uppsalariddare, långt efter det Geijerska avfallet sjunker ned vid ett bord, pejlande efter en mening i prästeståndets protokollet från salig biskop av Wingårds tid.

 

Mest njutbar är dock Randel i sina kulinariska kåserier, samlade i små volymer med titlar som Vid spisel och spett, Vid gryta och grill och Från källare och kök, utgivna i slutet av 1920-talet. Här blommar han ut i en kärleksfull prosa, som man faktiskt kan ha nöje av även idag. Så här kan det låta

 

Under det år, jag tillbragte i Göteborg hörde det till det tämligen tungusiska livets få, men strålande fest- och ljuspunkter att ibland om fredagarna äta lunch på Haglund. Min stående rätt därvid var kokt pinfärsk piggvar med smör och pepparrot. På matsedeln stod naturligtvis inte något så simpelt upptaget, och hovmästaren försökte alltid persvadera med hollandaise-, rémoulade- och andra såser, som bara äro ägnade att ta bort den underbara havssmaken hos denne fisk, som helst bör kokas i på fiskeplatsen uppytsat havsvatten. Om sedan källarmästaren har kvar en källarsval Berncasteler, som vid alla makter icke får vara äldre än världskriget, så kan man bestå sig den sällsamma sensationen att uppleva en - marin. Närmare kan man i varje fall icke som landkrabba komma skummet av Poseidons hästar, när de frustande stampa sig fram över det vinfärgade havet.

 

Och en mer vällustig beskrivning av hur man lämpligen förtär ostron har i varje fall undertecknad aldrig träffat på.

 

Men så här går den till väga, som vet, att ostronen förtjäna älskas för deras egen skull. Första regeln: inga fruntimmer i matsalen! Öppna ostran, men först i det ögonblick hon skall förtäras, alltså icke i köket, utan på tallriken. Välj alltid utsökta, feta, köttiga sorter och övertyga er riktigt säkert om, att hon var levande i dödsögonblicket - om paradoxen tillåtes. Detta sker genom att lätt vidröra kanten av gällamellerna, då dessa genom reflexrörelse hastigt draga sig tillbaka. Ostran brytes alltid mot det djupa skalet, där all "saft" uppfångas. Nu lossas ostran hastigt från skalet och föres genast utan vidare agremanger till munnen, där hon avbites mitt igenom levern - som bildar huvuddelen av "kärnan" - och tuggas. Om föremålet motsvarar, vad ni har rätt att vänta av det, bör ert tandkött samtidigt dyka ned i ostronskalet, medan munhålan översvämmas av "saften". Dröj så ett ögonblick i denna ställning, res er därefter och drick ostronsaften med efter anlag och förmåga vällustiga drag - precis som på gamla holländare över motivet "ostronätaren".

 

Från ostronens hemort på jorden, Cancale i Bretagne.

______________________________________

 

Hansson, Anders; Wedel, Kristian och Sveningson, Ulf: Bolsjeviken i kolboxen och andra historier. 90 år med Världens gång-sidan i Göteborgs-Posten, 2007.