Koleran i Göteborg 1853

Kolerafarsoten svepte fram över Sverige i upprepade vågor från 1834 till slutet av 1860-talet. En hel del finns skrivet om epidemin, som skakade Göteborg på sensommaren 1834 - då den skördade c:a 1800 offer (motsvarande nästan var 10:e invånare) - men mindre om de övriga epidemierna 1850, 1853, 1855-59 och 1866. Det var därför spännande att komma över Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverge år 1853, en diger och detaljerad lunta på 382 sidor och med tabeller och kartor.

 

Sundhets-Collegiets (det som senare blev Medicinalstyrelsen) utförliga rapport om koleraepidemin 1853.
Veterligen är detta den svenska epidemi, som på detta sätt blev mest detaljerat redovisad

Påfallande är likheten mellan epidemierna 1834 och 1853, båda startade i värsta sommarvärmen i juli-augusti, båda startade i de västra förstäderna, spred sig efter någon vecka till själva staden, och drabbade främst boende i tättbefolkade hus med dåliga sanitära förhållanden. Den fasansfulla starten av epidemien 1853 beskrivs i följande ord

 

Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen ... Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 ... Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 ... Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.

 

Så här beskrevs starten av 1834 års epidemi i en notis i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning av den 30 juli. Historien upprepar sig.

 

Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. - Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. ... Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.

 

Epidemin 1853 nådde sin kulmen efter ungefär en månad, men enstaka ströfall inträffade ända in i december. Totalt avled inom Göteborg 583 personer, vilket trots allt var färre än vid 1834 års epidemi. Antingen var sjukdomen av en något mildare variant, eller var man nu bättre förberedd. Rapporten redovisar också de avlidnas yrken mm.

 

 Ungefär en femtedel var barn, nästan hälften utgjordes av "enkelt folk" (daglönare, sjöfarande och deras hustrur). En enstaka likbärare och ett par sjuksköterskor insjuknade men ingen avled, ingen av läkarna drabbades. Antalet avlidna "ståndspersoner" var endast 20. Rapporten innehåller många ögonblicksbilder, som belyser den prekära situationen, här är en, ur provinsialläkaren Monténs rapport

 

Sundhetsnämndernes goda vilja i afseende på sjukvården strandade stundom ohjelpligen emot den förskräckelse, som der och hvar egde rum. Allmogens motvilja att handtera en sjuk eller död var ofta så stor, att den icke af de vänligast och alfvarligaste föreställningar kunde öfvervinnas; ja en gång måste jag såsom ultima ratio gripa ledamoten af sundhetsnämnden i håret innan han följde med mig in, då jag icke ensam förmådde bära ut en gumma, som legat död 36 timmar i samma rum der mannen och 2:ne barn lågo sjuka.

 

Det är ofrånkomligt att reflektera över likheterna mellan kolerautbrotten i vår närhet i mitten av 1800-talet och den stora Ebolaepidemin i Västafrika, som ännu i november 2014 är under okontrollerad tillväxt. I båda fallen var och är den prioriterade uppgiften att stoppa smittspridningen.

Göteborgspolisen bedriver tidig PR

Vid ett antikvariatsbesök helt nyligen kunde jag inte låta bli att tillhandla mig ett litet häfte med titeln Göteborgspolisen - Din Polis, tryckt 1945 och förmodligen tillställd stadens samtliga hushåll, i varje fall är den tillägnad Göteborgs invånare av självaste polischefen, som då hette Ernst Fontell (som alla äldre göteborgare känner som skaparen av de s k fontellarna, en sorts belysta svart-gula trafikdelare, under många år försvunna, men nu åter synliga här och var i stan).

 

 

Den lilla broschyren ger ett titthål in till en värld, som var betydligt mer idyllisk än idag. "Din egen polis består av omkring åttahundra befattningshavare". Polisstationer fanns det en i vart och ett av de fem polisdistrikten. Poliskioskerna fanns det betydligt fler "De äro som regel inrymda i spårvägens eller pressbyråns kiosker och äro lätt igenkännliga på den blåvita polisskylten med orangegul lampa. Deras viktigaste uppgift är att tillhandahålla allmänheten direkttelefon till polisen". Vidare kan man läsa att "de uniformerade poliskonstaplarna ... patrullera dag och natt på stadens gator, vaka över ordning och trygga din säkerhet". Det var minsann ordning och reda på den tiden. På ett ställe anar man dock att det kanske låg annat än allmän PR (ordet uppträdde dock först 1959 i svenskan) bakom utgivandet av pamfletten

 

Poliskonstapeln är som nämnts specialutbildad för sin uppgift. Han vet därför bättre än allmänheten hur han bör handla i en situation, där han ingriper. Tänk på detta! ... Bistå honom när så behövs, och försvåra inte hans påfrestande arbete genom kritik eller på annat sätt medan han utför sin gärning ... Att oansvariga element ta parti mot polisen, då den gör ett ingripande, är förklarligt, men att kultiverade och omdömesgilla personer uppträda på detta sätt, förekommer praktiskt taget endast i Sverige. I andra länder i Europa är ett sådant handlingssätt uteslutet, enär polisens auktoritet där har ingått i folkets medvetande och betraktas som en naturlig sak.

 

Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Men det ovan antydda problemet förefaller fortfarande vara aktuellt.

Villorna längs Örgrytevägen 2

I ett tidigare inlägg skrev jag något om villorna, som förr låg på norra sidan av Örgrytevägen, mellan Underås bro och Örgryte gamla kyrka. Nu vandrar vi vidare i området kring förra sekelskiftet och har med oss i bagaget några ord från en artikel i GT 1921

När man kommer från den bullrande staden med dess tutande bilar, pinglande spårvagnar och skramlande åkarkärror och vid Korsvägen svänger in på denna väg, är det som man möter en ny värld. Den bjuder på så många idyller denna väg och det vilar en säregen stämning över den.

På den södra sidan av vägen låg mellan Mölndalsån och inkörsporten till Jakobsdals ägor tre magnifika villor, alla uppförda i slutet av 1870-talet.


Utsnitt ur Rönnbäcks handritade karta över Örgryte socken från 1908

Alla tre var vackert namngivna enligt tidens sed. Längst ner mot Underås bro låg Villa Speranza, i mitten Villa Castagna och längst upp mot Västkustbanan Villa Sofiero. Fritz Stenström skriver i andra delen av Örgryte genom tiderna detaljerat - och med rikliga utvikningar - om dessa hus och deras många ägare. Alla tre var byggda på mark, som delvis hade hört till Underås, delvis till Jakobsdal. Sofiero var det äldsta av husen. Tyvärr kan jag inte här redovisa någon bild på det, men den som är intresserad kan gå in på adressen www.kamerareportage.se och söka efter en bild som heter Trädfällning på Örgrytevägen 1928. Huset i bakgrunden är Villa Sofiero. Det byggdes någon gång i mitten av 1870-talet och bland dess första ägare var Georg Jacobson - mera om honom nedan - och hans kompanjon Tegnér. Jacobson bodde där till 1890, då han först flyttade till Underås, sedan efter ett par år till Villa Castagna. I myllret av gestalter, som hade sin boning i dessa örgrytevillor tycks sedan Stenström tappa bort Sofieros vidare öden.



Två av villorna på Örgrytevägens södra sida. Till vänster Villa Speranza (vykort),
till höger Villa Castagna, senare Örgryte sockenstuga (ur Stenström)

Jacobson köpte snart resten av marken ner till Mölndalsån men sålde av tomterna väster om Sofiero till den värmländske brukspatronen Carl Adelsköld, som var aktiv i byggbranschen i Göteborg. Han lät på tomtförvärvet uppföra två hus 1878; det mittersta döptes till Castagna (det stod en vacker gammal kastanj framför huset); det längst ner vid ån fick småningom namnet Speranza (efter en kapten Fleetwood, som övertog huset och vars "förande fartyg" hette just så.

 

Speranza

Om Speranza har Stenström inte mycket mer att berätta än att fastigheten småningom övertogs av Göteborgs diakonisällskap. Och så skedde verkligen, Diakonisällskapet hade bildats 1920 på tillskyndan av bl a biskopen Rodhe och kyrkoherdarna Block, Rundgren och Thölén, och den 6 juni 1921 fattade man beslut om att inköpa Villa Speranza för den kommande verksamheten. Priset var 100.000 kr, en ansenlig summa på den tiden. De första eleverna antogs kommande år, men snart blev verksamheten av en sådan omfattning att större lokaler krävdes och 1926 - när breddningen av Örgrytevägen hade börjat inkräkta på den vackra trädgården - avflyttade man till egendomen Bräcke i Lundby på Hisingen.

 

Villa Speranza, när den var i Göteborgs diakonisällskaps ägo 1922-26
och den första kullen av diakonissor, intagna 1922 (bilderna ur Axel Hellman: Västsverige och diakonien, 1948)

Sockenstugan

Enligt Stenström hade Villa Castagna på 1880-talet ett flertal ägare i olika omgångar, bland dem grosshandlaren Gustaf Hernlund, som var porslinssamlare och till följd av någon anatomisk variant kallades "smörnäsan". Han sålde dock fastigheten 1892 till Örgryte kommun, som inrättade den som sockenstuga. Där hade kommunförvaltningen sitt kontor och där hölls sammanträdena med sockenstämman fram till Örgrytes anslutning till Göteborg 1922. Den ovannämnde Georg Jacobson var ordförande i socknen fram till sin död 1920. Han var en stark och kraftfull ledare. Stenström skriver

 

Vem av hans vänner och bekanta kan inte ännu klart och tydligt i föreställningen återkalla hans livslevande gestalt, sittande i all sin pondus vid det stora grönklädda skrivbordet på kommunalrummet med längdernas tjocka folianter framför sig. På sagda bord rådde annars ett fruktansvärt kaos, belamrat som det var med handlingar och skriverier i det oändliga, ej att förglömma det färskaste exemplaret av danska Politiken, som var hans förströelseläsning. Men i Georg Jacobsons hjärna var det så mycket mer reda och ordning som i ett kortregister, tack vare hans avundsvärda minne.

 

Jacobson hade mycket att bestyra, han hade vid sidan av ordförandeskapet i socknen också ansvaret för fattigvården och han brukade på morgnarna ha en lång kö av hjälpbehövande utanför sitt rum. Han var uppenbarligen ett exempel på som det kunde vara för drygt 100 år sedan,  att "en man skötte allt"; det är svårt att så här i efterhand förstå att han kunde hålla alla bollar i luften. 

 

Förutom allt annan beskrivs han också som en "hängiven dyrkare av naturen" och en "friluftsman och kallbadare", han vurmade för krukväxter och exotiska fåglar och han samlade porslin. Omtalad var hans flytt av bohaget från den tidigare våningen vid Grönsakstorget till Sofiero, på en pråm, stakad via Vallgraven, Slussen, Fattighusån och Mölndalsån, fram till Underås.

 

På pråmen satt han själv i bakstammen med uppsikt över det hela, som en hövding på sitt drakskepp ... och så gick färden sakta och varligt med alla hans blomsterkrukor, fågelburar, papegojor, möbler och porsliner.

 

Silkesodlaren

Men från 1892 tog Jacobson sitt säte i övervåningen till Villa Castagna, där han pysslades om av sin trotjänarinna Johanna, som också skötte hans stora porslinssamling. Men utöver allt annat hade Jacobson också en hobby, som han var hängiven: han var silkesodlare. Bakom villan hade han både mullbärsträd och flera land med svartrot (Scorzonera), som tydligen gillades av silkesmasklarverna. Detta sitt stora fritidsintresse ägnade han stor möda, han var mycket aktiv i Svenska silkesodlareföreningen och han gav ut en liten skrift i ämnet, för att om möjligt värva fler intresserade odlare.

 

Kommunstyrelseordföranden och silkesmaskodlaren Georg Jacobson
Jacobsons lilla häfte om Silkesodlingens historia och råd till presumtiva odlare från 1900

Det är nästan rörande att läsa om hur den store kommunalmannen månar om de små silkeslarvernas väl och ve. När Scorzonerabladen blir 6-7 cm höga tar han försiktigt fram de första äggen för kläckning och de lägges i ett boningsrum med väl kontrollerad, försiktigt höjd temperatur och frisk lufttillförsel. Tobaksrökning är förbjuden, "ett par drag i en cigarr eller pipa i rummet kan döda dem". När larverna börjar krypa ut (på morgnarna) "tilläggas dem genast friska blad, hvilka förut befriats från det hvita fjun hvarmed de äro behäftade". Larverna får inte störas i sin sömn vid hudombytena och när fjärilarna kommer fram "må deras parning alltid ske ostörd och i ett mörkt rum ... i synnerhet hanarna lida mycket av dagsljuset och blifva oroliga". - Man kan försöka tänka sig den uppburne kommunalmannen på morgnar och kvällar ägna sig åt sina larver och på dagarna åt alla sockenbornas ärenden. Sina silkeskokonger skickade han sedan till Köpenhamn, varifrån han fick levererat siden till halsdukar, flaggor och vimplar, som han förärade sina vänner.

 

Vad hände sedan?

Stenströms skildring slutar vid tryckningen av hans andra del av Örgryte genom tiderna, 1924. Det sista han skriver om Villa Castagna är "Villan är (nu) ytterligt deklasserad ... mullbärsträden är nedhuggna, scorzoneran borta och trädgården har ej mycket kvar av sin gamla pynt och trivsel, men sådan är världens gång". Vad hände med de stora villorna efter den tiden? Ja, det ena som är klart är att från 1920 och ett decennium framåt breddades Örgrytevägen i olika omgångar, bland annat för framdragning av spårvägslinjen till St. Sigfrids plan. Delar av de till villorna hörande trädgårdarna togs i anspråk, många av de träd som tidigare kantade gatan höggs ner, järnvägsviadukten byggdes om och likaså bron över Mölndalsån. Mycket av charmen med de gamla villorna försvann nog redan då. Det andra som är klart är att den riktigt stora omdaningen av området skedde i slutet av 1960-talet, då motorvägen (E 6) lades ut på Västkustbanans betydligt breddade gamla banvall och upp- och nerfartsramper till denna byggdes på båda sidor om Örgrytevägen. Då revs alla de gamla husen på båda sidor av vägen, på södra sidan kom parkeringsdäck för Liseberg, på norra sidan det stora parkerings- och affärshuset Fokus.

 

Vad som hände mellan 1930 och 1960 är dåligt dokumenterat. En del borde jag känna till eftersom min skolväg från Jakobsdal till Hvitfeldtska, från 1946 och åtta år framåt, gick längs (resterna av) de gamla husen. Men jag måste ha haft mycket annat i tankarna de åren. Det jag minns är att husen på norra sidan av vägen fortfarande i stor utsträckning fungerade som privatvillor (men där flyttade på 1950-talet också in en bilhandlare), medan de på södra sidan successivt togs i bruk för andra ändamål än ståndsmässigt boende. I den gamla Villa Castagna minns både min syster och jag att det fanns ett möbelsnickeri som möjligen hette Albin Gustafssons Eftr och som vi faktiskt i något fall anlitade. Där fanns också länge kvar lokaler för socialförvaltningen och kanske andra kommunala verksamheter. Sofiero och Speranza byggdes nog om för hyreslägenheter och där fanns boende kvar fram till slutet, men det mesta av Speranza togs efter hand över av GAKO (Göteborgs Allmännyttiga och Kooperativa Bostadsföretag), aktivt i stadens bostadsbyggande på 1950- och 1960-talen. Bakom själva villaområdet låg ett par småindustrier, bland annat en hartsoljefabrik. Längre bort fanns Kanolds fabriksområde.

 

Jag slutar här för att förhoppningsvis inom kort kunna återkomma med en tredje del av Villorna längs Örgrytevägen. Då för att berätta om den bebyggelse, som låg västerut från Underås bro ner mot det vi idag kallar Korsvägen, bland annat om det frejdade Ulltorp, där en tid Albert Engström höll till, och om småhusen i Vassnöden.

 

Den väl påpälsade damen har ställt upp sig för fotografering på Underås bro. Bakom henne går den gamla slingriga och idylliska Örgrytevägen vidare ner mot Korsvägen. Till vänster det gamla mälteriet, som låg där Rondo idag breder ut sig.

 

Villorna längs Örgrytevägen 1

Längs Örgrytevägens båda sidor, från Korsvägen till S:t Sigfrids plan, fanns under lång tid en "villastad", som successivt fick lämna plats för annan bebyggelse, bl a  Svenska Mässan (1923, 1939), Lisebergsbadet (1936), Rotundan/Rondo (1940), Korsvägens omdaning (1950-51), Valhallabadet (1956), Fokushuset (1970) och Universeum (2001). Bortsett från ett par hus inne på Lisebergs område är alla de gamla byggnaderna numera borta. I detta inlägg något om den östra delen av Örgrytevägen från Underås bro till S:t Sigfrids plan och villorna på dess norra sida.

 

Den nuvarande Örgrytevägen var i sin helhet en del av "den danska vägen", som användes för att föra dansk post och depescher förbi Göteborg på 1600- och 1700-talet. Från Bohuslän över Gamlestaden och Redbergslid, västerut över Underås bro mot Korsvägen och därifrån via Getebergsäng på landsvägen söderut mot Halland. Greta Baum skriver i Göteborgs gatunamn ´"Till vägen räknades åtminstone under slutet av 1800-talet och fram till 1923 även sträckningen mellan järnvägsviadukten och Underås bro; tidigare väl också sträckningen därifrån till (nuv.) Korsvägen". Däremot är det svårt att på senare kartor finna annat än att Danska vägen slutar vid S:t Sigfrids plan.

 

Den gamla smala och ganska krokiga vägen från nuvarande Korsvägen till det blivande S:t Sigfrids plan var före ombyggnaden i slutet av 1920-talet en omtyckt vandringsled ut från staden. Så här skriver signaturen C-d i GHT 1928

 

Örgrytevägen var länge en orörd idyll från gamla tiden. Den låg ett stycke avsides från stadens vimmel och larm. Det var vackert och stillsamt därute. Man gick fram under höga, skuggande träd. På båda sidor hade man blommande trädgårdar och gamla trähus, somliga lustiga, andra vackra ... Med skolmössan på huvudet och portören på ryggen ha vi, som växte upp här i staden, traskat den vägen vår efter vår ... Vi kände varje hus, vi visste vilka som bodde där, och vi kände nästan varje träd på Örgrytevägen.

 

Och Göteborgspoeten Sigurd Dahllöf som i sin diktsamling Göteborgsbilder från 1924 å vers besjunger både gator och torg, har bidragit med följande stämningsbild, betitlad Örgrytevägen

                               En gammal gård med fönsterluckor stängda,

                               i ån invid dess dunkla spegelbild,

                               och några träd med mörkrets flor behängda,

                               däröver rymden, molnbehöljd och vild.

 

                               Men över gården, över vattnet vilar

                               en sällsam frid och dock av vemod mängd.

                               Var är jag väl, i någon drömmens ängd,

                               där vinternattens tunga flöde silar

 

                               ur ett omättligt, mörknat himmelskor?

                               I denna ro, hugsvalande och stor,

                               hur fjärran livets bryska röster eka.

 

Svårlokaliserade vykort

Det som nu startade mitt intresse för området var nedanstående vykort (poststämplat 1905), märkt "Danska vägen" och till råga på allt försett med en dansk flagga (vartill jag inte har någon bra förklaring). Trodde först att det var en gammal bild av några av de hus som idag fortfarande finns kvar öster om Böskolan vid nuvarande Danska vägen, men så var det inte. Det avbildade huset låg på norra sidan av nuvarande Örgrytevägen en bit ner mot Mölndalsån.

 

 

Vid fortsatt grävande i vykortssamlingen dök följande två kort upp, märkta "Parti från Örgryte" och uppenbarligen länkade till föregående bild. Den mörkt bruna gaveln till vänster på det vänstra kortet är av allt att döma huset med flaggstången i föregående bild, identifierat som Villa Glitne. Den stora ljusare bruna byggnaden i bakgrunden är Underås gård och det vita huset Villa Idelund, senare inrymmande Göteborgs privata sjuk- och konvalescenthem. Denna fastighet kom att ligga i hörnet av Örgrytevägen och Södra kustbanegatan. Bäcken i förgrunden är rimligen Delsjöbäcken, fortfarande i dagen öster om S:t Sigfrids plan, men numera kulverterad i sitt förlopp därifrån till Mölndalsån. Den prydliga stenläggningen utefter staketet är en fortsättning av den stenlagda trottoar, som fortfarande löper från Överås ner mot kyrkan och som en gång i tiden anlades av James Dickson för att föra honom torrskodd in mot staden.

 

 

Ett fjärde vykort förflyttar oss längre ner mot Mölndalsån och Underås bro. Här ligger - som brevskrivaren tydligt markerat - Villa Lindenhof. Det namnet har jag dock inte kunnat belägga på annat sätt. Detta kort är poststämplat 1910 och alltså samtidiga med de övriga här redovisade. Staketet är av samma typ som på de andra korten, om än målat i annan färg och man observerar att trottoarens "Dicksonska" stenläggning tycks upphöra i höjd med bron.

 

 

Med hjälp av A.A. Rönnbäcks karta över Örgryte socken från 1908 (tillgänglig på nätet via adressen http://goteborg.se/wps/portal/invanare/bygga-o-bo/bygga-riva-och-forandra/arkiv-och-ritningar/historiskt-material/kartor) kan man få en samlad bild av byggnationen på norra sidan av Örgrytevägen under första decenniet av förra seklet. Huset med nr 12 är sålunda Villa Idelund, nr 9 Villa Glitne och nr 8 bör vara Villa Lindenhof. Längre in i området låg flera villor av varierande storlek, grupperade kring det som på kartan anges som Villavägen, senare omdöpt till Nissengatan, försvunnen när man byggde Fokushuset. En del av dessa hade äldre ursprung, men husen närmast Örgrytevägen kom alla till i slutet av 1890-talet.

 

Av kartan ser det ut som om Delsjöbäcken är kulverterad redan vid kröken av Danska vägen in på Örgrytevägen, men vykorten med bäck och liten bro är samtida eller senare än kartan (1908, 1914) så en rest har tydligen bevarats någon tid. Man noterar också den gamla sträckningen av Danska vägen norr om Örgryte gamla kyrka. Ytterligare ett kort i samlingen visar just hur vägen nerifrån Underås svänger av mot kyrkan. Grindarna till höger leder upp till Jakobsdals ägor.

 

 

Ytterligare dokumentation av området finner jag på en gouache, som jag länge haft i min ägo, men  till en början inte kopplade ihop med villorna på vykorten. Konstnären, den legendariske GT-journalisten och tecknaren Nils Bohlin, har 1947 stått uppe vid Kronhjortsgatan i Jakobsdal och blickat ut över järnvägsviadukten, villakvarten längs Örgrytevägen, Gårda och Burgårdens samrealskola. Det vita huset längst till höger är Idelund, till vänster därom det gamla Underås och där bakom med den blå gaveln Engblads tapetfabrik. Hitom, med rött tak, är Villa Glitne. Det vita huset i förgrunden är Sofiero (se senare inlägg). Bilden av målningen är här något beskuren. 

 

De gamla villorna jag här har berättat om fick vara kvar fram till slutet av 1960-talet, när Västkustbanan lades i tunnel och E6-an drogs fram efter den gamla banvallen. Det blev stora ytor som krävdes för den breda motorvägen och dess upp- och nerfarter. Bergshöjden där husen i Jakobsdal är byggda blev tvärt avskalad, villorna och trädgårdarna fick rivas och småningom byggdes också affärs- och parkeringshuset Fokus. Endast ett av de gamla träden står kvar, en ståtlig  men något medfaren blodbok.

Tack  till Robert B, Mats F, Anna J och Per M för bidrag.

Prins Oskars skola

Kom häromdagen över en gammal göteborgskarta, "Plan af Göteborg med tillämnade nya anläggningar 1856". Det är alltid lika intressant med gamla kartor - vad finns kvar? vad är förändrat? Mycket av det som syns på nedanstående utsnitt ur kartan är borta: kanalen längs Västra Hamngatan,  artilleriregementets anläggningar, namnet Hästbacken. Men en del står kvar: Domkyrkan, läroverket och biskopshuset, Engelska kyrkan och delarna av artilleristallet väster om Magasinsgatan (som förhoppningsvis kommer att inrymma en ny konsthall så småningom). Och så då detta "Pr. Oskars Skola" vid Kaserntorget, vad var det för någonting?

 

 

Jo, "Pr." står för Prins och Prins Oskars skola var inrättad för undervisning av stadens "soldatbarn", dvs barn till militären vid artilleriet, i praktiken lika med Göteborgs garnison. Skolan kom till och startade sin verksamhet i juli 1810. Den uppkallades efter Carl Johan Bernadottes son Oscar, född 1799, men rimligen först sedan Carl Johan anlänt och blivit mottagen som Sveriges kronprins, tillika vederbörligen adopterad av kung Karl XIII, i november samma år. Det formella namnet blev Skolan Prins Oscar för Kungl. Göta artilleriregementes soldatbarn. Skolans verksamhet finansierades på olika sätt: genom den s k portpenningen, genom kollekt från stadens kyrkor, avkastning av mulbete på några av bastionerna, medel från artilleriregementets barnhuskassa och donationer från förmöget folk. Skolan inhystes först i ett vakthus vid Karlsporten och sedan på ett par andra ställen i närheten av regementskasernen, men från 1824 kom skolan in i en egen byggnad på Kaserntorget nr 7, ritad av en kapten J.F. Weinberg, som tidigare ritat även Willinska skolans hus.



Prins Oskars skola med adressen Kaserntorget 7, som den såg ut 1922. Foto Stadsmuseet.

Som mest hade skolan ett 100-tal barn. 1847 upphörde den att vara soldatbarnskola och blev istället enligt den nya skolstadgan församlingsskola i Garnisonsförsamlingen, och emottog därmed också skolpliktiga barn i allmänhet. För undervisningen svarade bataljonspredikanten, en underlärare och två lärarinnor. Under några år bedrevs också undervisning i skrädderi och skomakeri. 1858 tog den nybildade folkskolestyrelsen hand om församlingsskolorna och därigenom också Prins Oskar. 1870 övertog regementet lokalerna. Efter dess utflyttning till Kviberg köptes huset småningom av Svenska frälsningsarmén, som hade verksamhet där till 1953, då det revs för att bereda plats för ett nybygge.

 

Från Sven Gulin och Oscar Jonsson citeras följande om skolans verksamhet på 1850-talet

 

Ett hundratal soldatbarn, ca 60 gossar och 40 flickor, fingo här årligen undervisning i kristendom, historia, geografi, räkning och skrivning samt de äldre flickorna i fruntimmersslöjd. Alla erhöllo på skolans bekostnad s k paradkläder, vilka för gossarna bestodo av blå jacka med gul kant på kragen, vita byxor, känger, en blå mössa på vilken kompanimärke var fästat. Varje onsdag och lördag övades koralsång och på eftermiddagarna inövades gossarna i marsch och manöver. Eleverna hade fria medikamenter och läkarvård. Till uppmuntran av flit och sedlighet utdelades distinktionstecken. - Varje söndag tågade barnen i paradkläder till Garnisonskyrkan i Kronhuset.

 

Nog ser han ganska snäll ut, den siste underläraren på Prins Oskars skola,
Johan Lind (1820-1902), senare adjunkt på Seminariet.

______________________________________________

 

Gulin, Sven: Göteborgs hjärta, del I, 1977, sid. 55-57.

Jonsson, Oscar: Församlingsskolorna i gamla Göteborg. - Göteborg förr och nu1978; 13:5-43



Årets göteborgsbok 2013

Den fysiska bokhandeln i Göteborg förefaller vara stadd i långsamt avlidande. Det ledande företaget i branschen hittar i sin anorektiska strävan ständigt nya grepp för att sälja allt utom böcker. I detta läge borde det ändå vara möjligt för andra aktörer, som intresserar sig för böcker, böckers utgivande och böckers läsande (t ex de få fristående bokhandlarna, det snart återuppståndna Stadsbiblioteket, stadens båda göteborgsinriktade bokförlag, Hembygdförbundet, Stadsmuseet, kanske Göteborgs-Posten - och Akademibokhandeln är också välkommen) att träda in på marknaden. Och att ta NÅGOT grepp, som för göteborgarna uppmärksammar att det årligen ges ut en tämligen strid ström av böcker om staden eller med anknytning till göteborgska verksamheter, många av dem med högintressanta texter och del i påkostat utförande. Ett sådant framlyftande av litteratur om den egna orten eller egna landsdelen förekommer på många andra håll, t ex i Västergötland och Stockholm. I avvaktan på att ett sådant initiativ kommer till stånd har nu denna blogg egenmäktigt beslutat att utse ÅRETS GÖTEBORGSBOK (från utgivningsåret 2013). Beslutet har varit enhälligt, något strul med röstsammanräkningen har inte förekommit och några påtryckningar från (de ovetande) aktörerna har inte heller märkts av. Upplyst despoti har dock sina nackdelar: det hade förstås varit mycket bättre om utmärkelsen hade röstats fram av en representativ jury.

Segrare och vinnare av titeln ÅRETS GÖTEBORGSBOK 2013 har I alla fall blivit ARKITEKTER & FASADER: GÖTEBORG 1850-1920. Den är producerad i samarbete mellan arkitekturhistorikern Gunilla Linde Bjur och fotografen Krister Engström och utgiven av Balkong förlag i Stockholm.

Linde Bjur har gjort sig känd som föreläsare om arkitekturens historia och gav också för ett par år sedan ut Stationshus: järnvägsarkitektur i Sverige. Också där stod Krister Engström, skicklig arkitekturfotograf, för bilderna. Förlaget Balkong har tidigare producerat många vackra böcker, flera med Stockholmsanknytning, och har en ambition, tydliggjord på hemsidan som många bokälskare säkert skriver under på:

Den fysiska boken ger oss det vi inte får i den digitala världen. Att läsa på papper är för många att finna lugn och ro i vardagen. Undersökningar visar att vi minns bättre det vi läser i tryckta medier och att papper har en mängd egenskaper som påverkar läsupplevelsen positivt. Vi följer nyfiket den digitala utvecklingen i bokbranschen – men grundtanken med vår utgivning är vackra tryckta böcker med hög kvalitet och lång livslängd. Det tryckta är beständigt och på riktigt.

ARKITEKTER & FASADER är en rekorderlig volym i stort format med underbart bildmaterial och en intressant, upplysande och välskriven text, kanske inte en bok man direkt kryper upp med i sängen, men en prydnad för kaffebordet och till många kvällars glädje vid läslampan. Fokus är på de arkitekter som varit verksamma i Göteborg under andra halvan av 1800-talet och åren kring förra sekelskiftet - och på deras viktigaste byggnader. Det blir "biografier" av både arkitekterna (n = 11) och deras främsta skapelser, byggnader som göteborgaren ständigt har för ögonen. För den som intresserar sig för sin stad ger boken både detaljkunskaper och sammanhang.

-o-o-o-

Om det vore så att det vid utseendet av ÅRETS GÖTEBORGSBOK fanns två klasser, en för STOR BOK och en för LITEN BOK, skulle ytterligare en skrift med Göteborgsanknytning ha kunnat uppmärksammas. Och när vi ändå är i farten, så varför inte. Till ÅRETS LILLA GÖTEBORGSBOK 2013 har sålunda utsetts GÖTEBORGSLUFT, författad av Göteborgs-Postens frejdade - och också i andra sammanhang belönade - redaktör Kristian Wedel.

Visserligen har Kristian snott titeln till boken från sin icke mindre frejdade föregångare, Aron Jonason men det må vara hänt. Det är en bra titel, och efter drygt ett sekel kan den väl få användas på nytt. Både Kristian och Aron skriver om stort och om smått, infallsrikt, småroligt och ibland faktaförmedlande om händelser och människor i hemstaden. Men en fördel med 2013 års version är att man slipper "rimmerierna" och Jonasons för dagens läsare ganska krystade kastande av "witz-bomber" på var och varannan rad. När Kristian skriver blir det ibland bara korta impressioner, ett uppfångat samtal på bussen, en oväntad replik, men betydligt intressantare när han reflekterar över eller rör sig i kanten av kända och okända göteborgares förehavanden. På så sätt vandrar t ex Anton Stuxberg, Elfrida Andrée, SA Hedlund, Torgny Segerstedt, Curt Weibull och Rutger von Ascheberg genom texterna. Det är mycket personligt skrivet och mycket charmerande.

 

 

Omslaget till Aron Jonasons vers- och kåserisamling "Göteborgsluft" från 1906.
Observera särskilt det högervända lejonet: så ser Göteborgs stadsvapen verkligen inte ut!

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan

Även i år tillåter jag mig att bläddra 50 år tillbaka för att utröna vad som låg på bokhandelsdiskarna inför julen 1963. Mitt hjälpmedel är det s k Julprogram, som gavs ut av Wettergrens (eller möjligen fortfarande Wettergren & Kerbers) bokhandel och som tog upp i stort sett alla böcker som givits ut under året.

Den under året i särklass mest sålda skönlitterära boken var Dag Hammarskjölds Vägmärken, som totalt såldes i inte mindre än 93.000 ex. Hammarskjölds död i en flygolycka (om det nu var en olycka) hösten året innan hade skakat om det svenska folket och intresset var enormt för den dagbok eller vitbok "rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud", som påträffats efter hans död och som nu i redigerad form hade publicerats lagom till julhandeln. Nummer två på bestsellerlistan var Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Det hade gått fyra år sedan den fjärde och sista delen av utvandrareposet hade publicerats, men nu återvände Moberg till emigranttemat, om än med annan vinkling. Fortsättningen av listan var mer förutsägbar, där fanns årets deckare av Stieg Trenter och Maria Lang (ingen av dem någon höjdare) och förstås kåsörerna Cello och Kar de Mumma, som alla såldes i mellan 25.000 och 40.000 ex. I denna välkända skara hade dock även Kerstin Ekman trängt sig in med Dödsklockan, den sista deckaren hon skrev innan författarskapet tog en annan vändning.

Den absoluta toppnoteringen på bästsäljarlistan innehade dock - liksom föregående år - årsboken När-Var-Hur, förmodligen mycket användbar som present såväl till Fars dag som till julafton, såld i 103.000 ex. Under året hade också utgivits den första svenska kartboken över Europa, Europaguiden, den såldes i 60.000 ex. Alf Henriksons Svensk historia i två delar kom ut i sin första upplaga, genom åren följd av många andra i växlande format och utstyrsel.

Ser man till den svenska skönlitteraturen i övrigt kan man notera Sven Delblancs debutbok Prästkappan, Lars Forssells skådespel Söndagspromenaden, Lars Noréns debut Syrener, snö - förmodligen inte läst av många - och en samling prosastycken av Harry Martinson Utsikt från en grästuva, hans första bok på många år.

Två böcker, som utkom 1963, blev mycket diskuterade och omdebatterade. Den ena var Rachel Carsons Tyst vår, som angrep användningen av DDT och andra biocider i jordbruket. Det var ett djärvt debattinlägg, långt före sin tid, engagerade många och för den spirande miljörörelsen blev det en bibel. Den andra var C Northcote Parkinsons Parkinsons lag, vari författaren beskrev det som många länge hade haft på känn, men som nu fick sin med matematisk skärpa fastlagda definition: Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det eller Hur sju personer kan fås att utföra arbete för en. Man kan också uttrycka det som Har man mycket att göra blir det mycket gjort; har man lite att göra blir det lite gjort. Parkinson var egentligen marinhistoriker, utvidgade efter hand sina "lagar" men skrev också sjöromaner från napoleontiden och en "biografi" över Horatio Hornblower, CS Foresters fiktive sjöhjälte.

Intressant är att ta del av katalogens avsnitt om Teknik och populärvetenskap. Här återfinns titlar som TV-felsökning, TV-teknik, Datamaskiner ("om elektronhjärnor, robotmaskiner och annan databehandling"), Hur jag får ut mest av min Saab, För er som har TV, Bandspelare och  Långfärdskörning. Nog är det så att viss litteratur åldras snabbare än annan.

Vad låg på mitt eget nattduksbord?

Ja inte var det så hemskt mycket av det dagsaktuella. Med hjälp av min sparade förteckning över inköpta böcker kan jag konstatera att min läsning 1963 till största delen formades av vad som gavs ut i de nu rikt flödande pocketbokserierna och därigenom blev tillgängligt till överkomligt pris. Det mesta av "den stora litteraturen" var ännu oläst. Så det blev Huxley, Sartre, Brecht, Rilke, Oscar Wilde, Pinter, Hemingway, Salinger, Blixen men inte så mycket svenskt. Raymond Chandler dominerade bland deckarna, flera av hans böcker var redan inne på andra varvet. Och Jules Feiffer och Stephen Potter var husgudar.

En stor del av våren detta år ägnade jag åt tentamensläsning i medicin - vilket innebar att annan läsning fick maka på sig - och under tre månader trängde jag igenom Harrisons Principles of Internal Medicine från pärm till pärm. Förstås inte på nattduksbordet men väl vid skrivbordet. Så mycket invärtesmedicin som då har jag aldrig senare kunnat. Under hösten började jag vikariera som medicinunderläkare i Mölndal, där jag sedan skulle bli kvar i nästan sex år. Chefen, Gunnar Welin, blev en viktig förebild för mig och eftersom han hade ett särskilt intresse för leversjukdomar införskaffade jag förstås Sheila Sherlocks Diseases of the liver and biliary system i dess nyutkomna tredje upplaga. Dame Sheila (som hon blev 1978) vore egentligen värd en egen uppsats: hon var irländska och kom från enkla förhållanden, kämpade sig till en utbildningsplats i Edinburgh under mellankrigstiden, gjorde leverbiopsi till en praktiskt användbar diagnostisk metod, blev den förste professorn i medicin vid Royal Free Hospital i London, erhöll en rad framstående utmärkelser och förblev till sin död 2001 världens ledande leverspecialist och småningom Grand Old Lady. Hennes lärobok - skriven av henne ensam - är en "British textbook" när den är som allra bäst: klar och distinkt, men ändå personlig, väl tryckt, prydligt inbunden och med en alldeles omisskännlig inspirerande doft när man öppnar den (ber om ursäkt för mina kanske något udda biblio-olfaktoriska böjelser, men visst är det viktigt både hur en bok ser ut, känns och - ja just det: doftar - i synnerhet om man skall umgås med den under lång tid).



Jag läste förstås Hammarskjölds Vägmärken, men kan inte påstå att jag kunde ta till mig mycket av texten, jag var inte mogen för det, allt var upphöjt, vackert men till stor del ouppnåeligt. Större intryck på mig personligen gjorde då Sven Fagerbergs Svärdfäktarna., läst på en parkbänk under några soldisiga dagar i Tuilerierna i Paris. Årets vackraste bok var den engelske lantprästen Gilbert Whites Naturen i Selborne, för första gången översatt till svenska och med Gunnar Brusewitz underbara teckningar. En sådan skildring hjälper en gammal fältbiolog att hålla naturintresset levande.

August Strindberg började jag vid den här tiden intressera mig för, läste mycket av honom och om honom och plockade på mig vad jag hittade på antikvariat, men det var ännu långt till dess jag snöade in totalt. Göteborgsböcker hamnade också på mina hyllor lite då och då, inte särskilt planmässigt än så länge. Men 1963 kom två göteborgsskildringar ut, som blivit av bestående glädje. Dels var det Lars Ulvenstams Göteborg. En stad och dess människor, dels Kjell Hjerns antologi med texter om staden En bok om Göteborg.

Ulvenstams bok är den mer personliga av de två. Han berättar om människor, möten och miljöer, ofta med udda personligheter och människor utanför de styrandes krets, allt skildrat med en ömsint humor. Hjerns antologi innehåller bidrag från olika håll, många av dem med litterära kvaliteter (Ekelöf, Hillbäck, Sjöstrand, Anderberg, Sun Axelsson för att nämna några), med växlande ingångsvinklar: kultur, musik, teater, akademi, arkitektur, sjöfart, och med växlande lokalt fokus: Gårda, Slottsskogen, Lundby. Det är två sinsemellan väldigt olika böcker, men enligt min mening bland det finaste som skrivits om Göteborg och göteborgarna. Och de bär med sig en omisskännlig doft av 60-talet, igenkännbar för oss som var med redan då.