Koleran i Göteborg 1853

Kolerafarsoten svepte fram över Sverige i upprepade vågor från 1834 till slutet av 1860-talet. En hel del finns skrivet om epidemin, som skakade Göteborg på sensommaren 1834 - då den skördade c:a 1800 offer (motsvarande nästan var 10:e invånare) - men mindre om de övriga epidemierna 1850, 1853, 1855-59 och 1866. Det var därför spännande att komma över Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverge år 1853, en diger och detaljerad lunta på 382 sidor och med tabeller och kartor.

 

Sundhets-Collegiets (det som senare blev Medicinalstyrelsen) utförliga rapport om koleraepidemin 1853.
Veterligen är detta den svenska epidemi, som på detta sätt blev mest detaljerat redovisad

Påfallande är likheten mellan epidemierna 1834 och 1853, båda startade i värsta sommarvärmen i juli-augusti, båda startade i de västra förstäderna, spred sig efter någon vecka till själva staden, och drabbade främst boende i tättbefolkade hus med dåliga sanitära förhållanden. Den fasansfulla starten av epidemien 1853 beskrivs i följande ord

 

Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen ... Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 ... Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 ... Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.

 

Så här beskrevs starten av 1834 års epidemi i en notis i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning av den 30 juli. Historien upprepar sig.

 

Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. - Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. ... Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.

 

Epidemin 1853 nådde sin kulmen efter ungefär en månad, men enstaka ströfall inträffade ända in i december. Totalt avled inom Göteborg 583 personer, vilket trots allt var färre än vid 1834 års epidemi. Antingen var sjukdomen av en något mildare variant, eller var man nu bättre förberedd. Rapporten redovisar också de avlidnas yrken mm.

 

 Ungefär en femtedel var barn, nästan hälften utgjordes av "enkelt folk" (daglönare, sjöfarande och deras hustrur). En enstaka likbärare och ett par sjuksköterskor insjuknade men ingen avled, ingen av läkarna drabbades. Antalet avlidna "ståndspersoner" var endast 20. Rapporten innehåller många ögonblicksbilder, som belyser den prekära situationen, här är en, ur provinsialläkaren Monténs rapport

 

Sundhetsnämndernes goda vilja i afseende på sjukvården strandade stundom ohjelpligen emot den förskräckelse, som der och hvar egde rum. Allmogens motvilja att handtera en sjuk eller död var ofta så stor, att den icke af de vänligast och alfvarligaste föreställningar kunde öfvervinnas; ja en gång måste jag såsom ultima ratio gripa ledamoten af sundhetsnämnden i håret innan han följde med mig in, då jag icke ensam förmådde bära ut en gumma, som legat död 36 timmar i samma rum der mannen och 2:ne barn lågo sjuka.

 

Det är ofrånkomligt att reflektera över likheterna mellan kolerautbrotten i vår närhet i mitten av 1800-talet och den stora Ebolaepidemin i Västafrika, som ännu i november 2014 är under okontrollerad tillväxt. I båda fallen var och är den prioriterade uppgiften att stoppa smittspridningen.