Stig Allan Agroths göteborgsteckningar

"Hagapojken" Stig Allan Agroth måste närmast ha varit besatt av att teckna av gamla hus och rivningshotade stadsmiljöer, i sin egen stadsdel till en början och i andra delar av staden och omgivningarna under senare år. I flera decennier dokumenterade han, främst i enkla tuschteckningar - någon gång i akvareller, linoleumsnitt eller andra tekniker - det Göteborg som var på väg att försvinna. Så här skriver Sven Schånberg om honom 1971

Stig Allan började att rita av sin barndoms kvarter i Haga 1945. Med en hart när otrolig energi steg han upp på morgnarna en kvart i fem för att cykla till platsen för dagens tecknande. En och en halv timma brukade han arbeta febrilt, innan han begav sig till sitt förvärvsarbete ... Ett starkt uttrycksbehov parat med hembygdskänsla drev honom, och driver honom fortfarande, ut i hemstaden för att hinna före grävskoporna till det Göteborg som vi minns från seklets början.

Konstnären har själv beskrivit hur det startade

En god vän som kände min kärlek till min barndoms Haga och trettiotalets Göteborg visade mig Erik Asklunds stockholmsbok Ensamma lyktor, utgiven 1947 ... Aldrig tidigare hade jag mött någon som så målade med ord. En sådan kärleksförklaring på prosa till den goda staden Göteborg var inte lätt att åstadkomma. Men en dokumentation av stadsdelarna, med tusch och penna, först då Haga, Annedal - kortbyxårens jaktmarker - senare de övriga stadsdelarna? Tanken svindlade! Här hade jag en uppgift!

Stig Allan Agroth föddes 1920 och avled 2007. Han hade sitt yrkesarbete - om jag förstått det rätt - på Annons-Krantz reklambyrå vid Kungsportsplatsen. Bodde i Haga på Husargatan 28 som barn och ung men gifte sig och fick barn och flyttade senare till en lägenhet i Kallebäck. Barndomens hus gick upp i rök efter en vindsbrand 1964. Sedan barnaåren var han en hängiven samlare. "Han samlar inte bara på minnen, han samlar på allt, tidningsklipp, bilder, gamla nostalgiska annonser ... rakblad, gamla schampoburkar, tvålar och annat som salutfördes i Haga på den tid det begav sig. Han har också samlat på butiksägare, alla på Husargatan har han dokumenterat och de flesta har han intervjuat och skaffat foton på" skriver Ingrid Wirsin med anledning av att Stig Allans skolklass, Algotpojkarna, firade 60-årsjubileum.

Och samlade på teckningar av göteborgska hus gjorde han verkligen. Både han själv och andra har vittnat om de många tusen teckningar som blev resultatet av åtminstone fyra decenniers idoga dokumentation. Efter hand blev hans gärning allmänt känd och i synnerhet Länssparbanken engagerade sig i att göra urval av hans teckningar tillgängliga för allmänheten, både i form av utställningar och utgivande av mappar med reproduktioner. Han uppmärksammades också av Göteborgs stad genom dess Kulturstipendium 1978.

Hur många teckningsmappar gavs ut?
Det är omöjligt att få ett säkert grepp om hur många teckningar han gjorde, men det måste ha rört sig om flera tusen. Inte heller är det en lätt uppgift att fastställa hur många mappar med teckningsreproduktioner, som gavs ut. Själv skriver han "allt ligger i en skön röra - mapp efter mapp - ja, det går bara inte att få en överblick över allt". I artikeln från 1992 anger han själv antalet mappar till 18, i en del inledande mapptexter sägs de vara "ett tjugotal". Kungl. Bibliotekets databas LIBRIS förtecknar endast sex och årsbibliografierna i Göteborg förr och nu endast ett par stycken. Nedanstående förteckning är gjord med hjälp från olika håll, men den är säkert inte komplett (och årtalsangivelsen är osäker, tryckåret angavs sällan i mapparna). Tryckningen skedde alltid hos Rundqvists tryckeri i Göteborg, men inte heller där finns idag någon klar bild av hur många mappar som gavs ut. Med några få undantag var alla i formatet 44 x 33 cm.

Göteborgsmotiv (5 teckningar). Fem teckningar av stan som förändras. Utg. till Göteborgsjubileet 1971 av Länssparbanken, Göteborg. Inledande text av Sven Schånberg. Ljusgrön mapp.
Redbergsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla Redbergspojkar. Inledande text av Birger Hassel. (1972). Ljusbrun mapp.
Annedalsmotiv (5 teckningar). Utg. av Gamla Annedalspojkar i samarbete med Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Stig Allan Agroth. 1973. Ljusgrön mapp.
Gamlestadsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla gamlestadsflickor och Gamla gamlestadspojkar. Inledande text av Arvid Flygare. (1973). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Motiv från Haga (10 teckningar). En stadsdel i förvandling. Inledande text av Sven Schånberg. (1973). Gulbeige mapp.
Majornamotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Carl Johans församling. Inledande text av Birger Hassel. (1976). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Nya Älvsborg (5 teckningar). Utg. av Svarta Örns Orden i Sverige. Inledande text av Per Carlsson och Gösta Bodman. (1977). Noterad i LIBRIS.
Göteborg - tio motiv från centrala stan (10 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Göteborgs hembygdsförbund. Inledande text av Birger Hassel. (1978). Gulbeige mapp.
Göteborgsmotiv från gamla miljöer (6 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Birger Hassel. (1981). Gulbeige mapp i A4-format. Noterad i LIBRIS.

Kungälvsmotiv (5 teckningar). Utg. av Kungälvs fornminnes- och hembygdsförening i samarbete med Länssparbanken Göteborg. (1976). Noterad i LIBRIS.
Partillemotiv (5 teckningar). Från Partille, Sävedalen och Jonsered. Utg. av Länssparbanken
Göteborg, Partille hembygdsförening och Partille Nyheter. Inledande text av Erik Hägg. 1977.
Lerumsmotiv (5 teckningar). Teckningar från samhället. Utg. av Länssparbanken Göteborg, Lerums bygdegille och Annonsbladet. Förord av Karl Erik Ljungkvist. 1978.
Kungsbackamotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av stan som förändrats.  Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Nordhallands hembygdsförening. Inledande text av Harry Carlberg. 1980. Gulbeige mapp.
Mölnlyckemotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av en bygd i förändring. Utg. av Länssparbanken i Göteborg i samarbete med Råda hembygdsförening. Inledande text av Bernt Strömbom. 1981. Gulbeige mapp .
Vänersborgsmotiv (6 teckningar). Utg. av Vänersborgs söners gille. 1981. Noterad i LIBRIS.

Förutom de reproduktioner som gavs ut i mappar medverkade Stig Allan Agroth också med teckningar i och på omslaget till många av Göteborgs hembygdsförbunds årsskrifter från 1970- och 80-talet. Många av teckningarna från Haga är samlade i den bok Vid Skansbergets fot, som han gav ut tillsammans med Sven Schånberg 1989.

Stig Allan Agroth avled 2007 och man kan undra vart alla hans många tusen teckningar kan ha tagit vägen. Själv har han skrivit att han åtminstone en tid hade dem i ett bankfack, vågade inte ha dem hemma på grund av brandrisken. Ingen tillfrågad visste, men en kontakt med dottersonen Niclas har klargjort att de fortfarande befinner sig i den gamla lägenheten i Kallebäck, men i ett tämligen oöverblickbart skick. Det är bara att hoppas att den viktiga dokumentationen av göteborgska miljöer raskt på något sätt kan bli omhändertagen och bevaras för framtiden. Man kan tycka att Stadsmuseet borde vara den lämpligaste slutstationen.
__________________________

Agroth, Stig Allan: Mitt Göteborg med tusch och penna. Minnen från 40 års hustecknande. Göteborg förr och nu, vol. XXIV (1992), sid. 30-40.
Agroth, Stig Allan och Schånberg, Sven: Vid Skansbergets fot. Alingsås, 1989.
Wirsin, Ingrid: Samlar på Hagaminnen. Göteborgs-Posten 1994-12-04.

Inskriptionerna på Valåsberget

Boksamlare behöver inte bara syssla med böcker, även om det i dessa yttersta dagar finns anledning att kraftsamla kring just bokens materialitet. Texter i annan form är självklart också intressanta. Runtom i Göteborg finns mängder av för eftervärlden sparade texter, antingen det rör sig om inristningar i berghällar eller minnesplattor över speciella händelser. Alla berättar de en historia, hugfäster minnet av något som för "inskriptören" var angeläget att bevara åt kommande generationer.

På Valåsberget i Örgryte, idag oftare kallat Överåsberget, finns två gamla inskriptioner i berget, som de flesta inte känner till, båda belägna på den sydligaste udden av berget, varifrån man har en "milsvid" utsikt över Överås, Bö, Jakobsdal och Skår åt öster, Liseberg och stenstadens alla hus åt väster. Båda är över hundra år gamla.

Airys inskription
Den mest kända av inskriptionerna kom till år 1851, då den berömde astronomen G.B. Airy gästade kommerserådet James Dickson på Överås (där dock det nuvarande slottsliknande residenset ännu inte var uppfört och där det bakomliggande berget var i det närmaste helt kalt). Dickson hade våning på Södra hamngatan och använde mest Överås som "sommarnöje". Den 28 juli 1851 var det i alla fall total solförmörkelse och den skall ha varit bäst synlig från södra Sverige, vetenskapsmän från alla hörn i världen sökte sig då hit. 80 % av solskivan var täckt. Både Fredberg och Claes Krantz har beskrivit den uppståndelse, som rådde i Göteborg den dagen. Människor var samlade på alla öppna platser och utsikter och utrustade med sotade glas och kikare. Krantz skriver

På den stora dagen var hela staden på benen, i synnerhet befann sig en talrik publik församlad i Trädgårdsföreningen. Inga intermezzon förspordes, alla följde med intresse det storartade evenemanget. "Att åskådarna erforo ett djupt intryck av det sällsamma skådespelet", heter det i en tidningsnotis, "kunde man finna även därav, att de i allmänhet syntes hava bortglömt den annars dem emellan rådande skillnaden i stånd och villkor, och att de samtalade och meddelade sig åt varandra såsom gamla vänner och bekanta" (I krinolinens tidevarv, sid. 270).

Professor Airy hade väl funnit det lämpligt att observera solförmörkelsen just från Göteborg och kanske var Valåsberget en av de lämpligaste utsiktspunkterna. I varje fall anlände han hit i spetsen för en skara medarbetare, teleskop och annan utrustning, som släpades uppför det branta berget. Det är obekant om han kände Dickson tidigare, men det troliga är väl att denne i efterhand lät det remarkabla besöket bli förevigat med en inskription. Idag ser ristningen ut på nedanstående sätt. Texten är delvis övervuxen med lavar och mycket svårläst. Någon har funnit det lämpligt att kladda sina initialer på nedre delen av hällen och alltihop är halvt täckt av att kringstående buskar breder ut sig. Ingen har underhållit minnesmärket på många år



Texten på berghällen lyder "At this place/the solar eclipse of 28 July 1851/was observed by/G.B. Airy Astronomer Royal/of/Greenwich"

George Biddell Airy (1801-92) var "Astronomer Royal", vilket väl då och kanske fortfarande är det finaste man kan vara i den branschen, och var föreståndare för observatoriet i Greenwich under en lång period, 1835-81. Han adlades 1872. Han samlade månobservationer gjorda vid Greenwich sedan 1750, han gav ut en katalog över 2.156 stjärnor men hade också intresse i matematik och teknisk fysik. Bland brobyggare är Airys spänningsfunktion välkänd. Så här såg han ut

Personligen observerade han flera solförmörkelser utöver den i Göteborg 1851. Så här skriver han i sin postumt utgivna självbiografi, om upplevelserna på Valåsberget

We had a glorious day. We went up the hill and planted my telescope, and the sky showed a large proportion of blue. The view of scenery was inexpressibly beautiful. The progress of the eclipse brought on the wonderful changes that you know: just before the totality I saw a large piece of blue sky become pitch black; the horror of totality was very great; and then flashed into existence a broad irregular corona with red flames, instantly seen of the most fantastic kind. The darkness was such that my assistant had very great trouble in reading his box chronometer ... When the totality was more than half over I looked at N and NW, and in these regions there was the fullest rosy day-break light. After the sunlight reappeared, the black shadow went travelling away to the SE ... The day then grew worse and we came hom in pouring rain.

Rimligen var det väl Dickson, som lät ordna med inskriptionen och av allt att döma var besöket av expeditionen från Greenwich en händelse, som fastnade i örgrytebornas minne. Förmodligen med hänsyftning på denna lät bröderna Kobb döpa sitt hus på västsluttningen av berget till "Prospect Hill" och namnet lever kvar i den gata som leder upp till de fastigheter som nu klänger på bergssidan, Prospect Hillgatan.

Göternas inskription

Ett 10-tal meter längre upp på Valåsbergets "sydtopp" finns en annan, äldre och av de flesta passerande föga uppmärksammad, ristning i den sluttande berghällen, nött av väder och vind men ännu i gott ljus något så när läsbar. Texten lyder "Den 31 maj/1820 woro/några ynglin-/gar här och firade/den för 300 år/sedan märkwärdi-/ga dagen då Gustaf 1st/landsteg på/svensk botten". Så här ser ristningen ut idag



Men vilken är historien bakom denna inskription och vilka var "ynglingarna"? Och vad var det de firade? Om vi tar det sista först så är alltså 1820 året då Gustav Vasa, efter att ha tillbringat två år i fångenskap hos Kristian II på Jylland, lyckats fly därifrån och sedan länge hållit sig gömd i Lybeck, äntligen tog sig tillbaka till Sverige och landsteg på Stensö utanför Kalmar. Det är förstås också året för Stockholms blodbad och för Gustavs mytiska äventyr i Rankhyttan, Ornäs, Isala och Mora.

Och vilka var då ynglingarna? Stenström skriver i sin Örgryte genom tiderna endast att det rörde sig om "fyra svärmiska ungdomar från 'göternas' dagar". En liten artikel i Götiska minnen nr 36, 1948 kastar dock ytterligare ljus över saken. I ett protokoll från Götiska förbundet, daterat den 17 maj 1820, skriver man nämligen "framställde herr O.R. von Sydow, huruvida Förbundet borde fira den 31:e dennes, till minne af Högst salig Konung Gustaf Wasas ankomst till Sverige, sedan han undsluppit danska fångenskapen, hvilken händelse tilldragit sig den 31 Maji 1520". Förslaget bifölls enhälligt och ytterligare diskussion om formerna för firandet skedde en vecka senare. Man beslöt då att en högtidsmiddag skulle anordnas "om 40 förbundsmän ville däri deltaga". Ceremonimästaren major Virgin fick i uppdrag att ombesörja "musik, kanoner, ammunition, manskap och för en salut om 100 kanonskott". Någon middag blev det dock inte då tillräckligt antal deltagare inte gick att uppbringa. Istället fick man nöja sig med att herr von Sydow "i ett högtidligt anförande tolkade den stora dagens betydelse". Så långt protokollet, ingenting om hur inskriptionen kom till stånd. Rimligt är väl ändå att tro på ett sammanhang med diskussionerna i förbundet och att inristningen gjordes av några särskilt dådkraftiga kamrater som tog saken (och stenhuggarverktygen) i egna händer. Varför de valde just Valåsberget för sitt minnesmärke kan man också undra över, men Stenström menar att det dels kunde bero på att berget sedan gammalt användes för att signalera med vårdkasar när fienden var i faggorna och därför var ett känt område för bygdens folk, dels att ängarna nedom berget var samlingsplatsen för ungdomar då de ville öva lek och idrott.

Den lilla artikeln åtföljs av nedanstående fotografi, taget av förbundsmedlemmen N.R. Magner, och åtföljt av uppgiften att "vid klichéframställningen ha vi lyckats öka läsbarheten i betydande grad". Om detta betyder att faktiskt inskriften var tydligare för 63 år sedan eller om man har målat i eller på bokstäverna framgår inte.

__________________________________________

Airy, Wilfred (Ed.): Autobiography of Sir George Biddell Airy. Cambridge University Press, 1896.
George Biddell Airy. Omfattande biografi tillgänglig på http://en.wikipedia.org/wiki/George_Biddell_Airy.
Götiska minnen med Jubileumsskrift 50 år: 1930-1980. Göteborg, 1980.
Krantz, Claes: I krinolinens tidevarv. Göteborg, 1937.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna, del 1-2. Göteborg, 1920-24.

Mordet i spårvagnen

Det är alltid trevligt att träffa på tryck med göteborgsanknytning, som saknas i relevanta bibliografier och officiella databaser. En sådan liten skrift är Gunnar Hall: Mordet i spårvagnen. Detektivroman. Utgiven av Aktiebolaget Romantidning, Stockholm och tryckt i Örebro som häfte nr 14, 1954 av Alibi-magasinet.

Det är en inte särskilt originell men rappt berättad, händelsrik och bitvis våldsam historia om en man, som blir mördad, sittande på en överfull spårvagn. För den som var med på 1950-talet föreligger en hög igenkänningsfaktor, men miljöskildringen är mestadels tunn och inskränker sig ofta till namn på gator och platser som passeras. Så här börjar det

Ett gällt utdraget skrik, som övergick i en kvinnas snyftningar, kom alla spårvagnspassagerarna att lystra till. Grön vagn på väg mot Mölndal höll just på att bromsa in för att stanna vid Korsvägen. Thomas Brofeldt, som satt på sätet alldeles bakom 'Mustangens' mellersta utgång, såg hur en dam på sätet framför honom på knäsvaga ben reste sig från sin plats för att omedelbart sjunka till golvet, tydligen avsvimmad. Han rusade upp från sin plats, men samtidigt föll hans blick på en man, som suttit bredvid den sanslösa damen. Thomas såg, att mannen fallit snett framåt, så att hans huvud stöddes mot ryggstödet framför. Han var klädd i grå överrock och brun hatt, som nu stukats till mot ryggstödet. Och i nacken på mannen såg han en knappliknande tingest omgiven av blod.

  - Korsvägen nästa, hördes förarens röst i vagnens högtalare.

Det hela utvecklar sig efterhand till en affärsuppgörelse mellan en svensk köpman på villovägar, som givit sig i lag med tre tyskar. Nu har man blivit osams och det första mordet följs av flera. Hjälten är ovannämnde Thomas, sportjournalist men också intresserad av "allt som luktade kriminalitet". Han är son till kriminalkommissarien Brofeldt, och i bästa Trenterstil involverar Thomas också en ung tjusig kvinna i sökandet efter skurkarna. Det hela får förstås en lycklig upplösning, där den efterspanade tysken Kurzmuhl åker fast och de unga tu får varandra. Under tiden berättelsen pågår blir man påmind om det Göteborg som fanns på 1950-talet, då spårvagnarna stannade vid fler hållplatser än idag, när polishuset låg på Spannmålsgatan och man kunde äta lunch på Ringbaren. En uppgörelse mellan polisen och skurkarna sker i mina gamla hemtrakter, i en villaträdgård på Örgryte stomgata.

Alibi-magasinet var en av de många serier av kioskhäften som florerade under åren 1935-1955, då den samlade upplagan per vecka kunde uppgå till över 10.000 ex. Kanske var det också den mest framgångsrika av dessa alster. Redaktör var en John Lorén, som tidigt insåg vad som var säljbart och som blivit rubricerad som "giganten bland svenska häftesredaktörer". Han höll i sina författare med järnhand och han ansträngde sig också för att undvika alltför detaljerade våldsbeskrivningar och än mer varje form av sexuell anspelning. Det gällde att hålla den jagande horden av kritiker, som beskyllde utgivningen för "smutslitteratur", utan användbara argument. Kioskdeckarna ansågs vara "en styggelse, som lömskt lockade ungdomen på avvägar och förledde oskuldsfulla tonåringar till såväl brott som omoraliskt leverne".

Alibi-magasinets alster och de övriga seriernas publikationer registrerades aldrig - så vitt jag kan förstå - i de officiella bibliografierna. Gunnar Halls namn finns inte med i något författarregister och vem han var har jag ingen aning om. Förmodligen var den här omnämnda detektivberättelsen hans enda, i varje i Alibi-magasinet och i annan "bokform". Johan Wopenka har förtjänstfullt katalogiserat alla kioskdeckarna i sin bok På smekmånad med Gröna skräcken: kioskhäften i Sverige (1995), men inte heller han har något att säga om Gunnar Hall.

Den sensationella tombolan 1891

Kom över en liten udda skrift med titeln Minnen från Göteborg sommaren 1891. Omslaget anger att den är utgiven av L. Baltzer på Lithografiska Anstalten Runans förlag. Läser man den spegelvända texten i banderollen på bilden framgår orden "teknade af Calmus". Häftet är på 24 onumrerade sidor, med teckningar på högersidorna och annonser från lokala företag på vänstersidorna. Mitt exemplar är i efterhand bundet i ett klotryggsband och försett med Carl Trolle Bondes exlibris och stämplat Trolleholms bibliotek. Titeln är noterad i LIBRIS, men finns inte med i Abersténs göteborgsbibliografi.

Utgivaren Lauritz Baltzer (1846-1917) var född och utbildad i Köpenhamn, från 1867 teckningslärare vid latinläroverket i Göteborg och utgivare av flera handböcker i frihandsteckning på 1890-talet. Mest känd är han för sina avritningar av de bohuslänska hällristningarna, som utgavs i flera stora planschverk, bl a tillsammans med Oscar Montelius och Viktor Rydberg. Om det är teckningsläraren själv som döljer sig bakom pseudonymen "Calmus" kan man bara spekulera över; alldeles osannolikt är det väl inte.

Teckningarna i häftet har alla anknytning till den stora industriutställning, som avhölls i Göteborg sommaren 1891. Det är bilder ur folklivet, vanligen med en för nutida läsare totalt poängslös undertext. Bilderna illustrerar dock väl hur denna Göteborgs första stora utställning var en välbesökt och uppmärksammad attraktion för hela stadens befolkning. Utställningsområdet omfattade det nordöstra hörnet av Heden, med huvudpaviljongen vettande mot Sten Sturegatan. Arkitekt för utställningens byggnader var den sedermera för sina många kyrkobyggnader (Lundby, S:t Pauli, Örgryte nya, Fässberg och andra) uppmärksammade Adrian C. Peterson. Det är tinnar, torn och valvbågar och mycket fanor som vajar från tornen. Utställningens huvudbyggnad "utmärkte sig dock inte för någon vidare originalitet" skriver Fredberg,

Han fortsätter "Hela sommaren var den lilla utställningsstaden vid Heden en omtyckt tillflyktsort för stadsinnevånare och resandeströmmen ... när göteborgaren hade en ledig stund gick han på utställningen, flanerade, dinerade och superade ... läskade sig och hörde på eftermiddagsmusiken". En av de mest populära inslagen i utställningen var tombolan, som uppenbarligen var en ny företeelse för göteborgarna. "Att döma av skarorna, som utställningssommaren igenom trängdes omkring den rullande tunnan, var detta utställningens största attraktion". I Göteborgs-Posten den 1 augusti 1891 kunde man läsa

Igår var folket rent som vansinnigt. Man slogs och bad, kämpade med händer och fötter, käppar och tårar. Fruntimmer svimmade, en måste tomboladamerna taga över barriären för att hon inte skulle dö. Nu är man betänkt på att utställa tombolan i ett eget rum och ta 25 öres entré bara för att man skall få se på utställningens märkvärdigaste sak. Egendomligt att Göteborgspubliken alldeles tappat huvudet. I synnerhet fruntimmerna. Det var rent av hemskt att se, hur spelpassionen lågade i deras ögon".

Också i det Baltzerska albumet återkommer tombolan och dess återverkningar på besökarna i flera av teckningarna och kommentarerna. Ja det måste ha upplevts som en förunderlig apparat!

Mer om Stefan Strobl

Tidigare i somras (19 juni) skrev jag ett inlägg om ett litet häfte med karikatyrer av idrottsmän och arrangörer från Göteborgs idrottsspel 1923, 100 Hoveder fra Göteborg-Olympiaden. Teckningarna hade gjorts av en Stephan Strobl, enligt bokens förord av ungersk härstamning. Strobl var ett för mig helt okänt namn.

Fortsatt spaning, med hjälp från olika håll, har bidragit till att ge en fylligare bild av Stephan (ibland stavat Stefan) Strobl (ibland stavat Stróbl). Han var mycket riktigt ungrare till börden, född 1897 i Banatet, gränsområdet mellan Ungern, Serbien och Rumänien. Han kom till Sverige efter första världskriget, blev svensk medborgare och vistades här större delen av 1920-talet, under vilken tid alltså den tidigare nämnda lilla skriften tillkom. Flyttade 1931 till Nederländerna, där han bl a skall ha ägnat sig åt studier av psykoteknik och kriminologi i Utrecht. Kom tillbaka till Sverige någon gång kring 1940, var flitigt verksam som tecknare här under 1940-talet, men återvände sedan till Utrecht och avled där 1957, 60 år gammal.

I en självkarakteristik från 1944 beskriver han sig som "artist, karakterolog, spefågel", gift med två barn. I skolan först ett skolljus, senare "den värste buse", sämst i allt utom gymnastik och teckning. Tänkte bli arkitekt, men blev alltså tecknare. Till lynnet enligt egen utsago "häftig och oppositionslysten".

Stefan Strobl, som han sågs av sin samtida danska tecknarkollega, Storm P.

Strobls specialitet var karikatyrer av ansikten och den konsten utvecklade han till en sorts mästerskap under loppet av ett par decennier. En samtida kollega till honom, den Smögenfödde sporttecknaren Nils Ameck, har sagt "förr i världen hette vi alltid nidtecknare och var inte så värst välsedda ... omsvängningen kom i och med att den ungerska tecknaren Sróbl gästade Sverige. Folk blev förtjusta i hans karikatyrer - även offren själva ... folk förstod att tecknaren inte hade något ont uppsåt. Den förändrade uppfattningen har vi faktiskt Stróbl att tacka för". Av vad han lämnat efter sig i skriven form kan man förstå att Stefan Strobl hade ett djupt, nästan vetenskapligt intresse av att studera hur en persons karaktär speglades i hans eller hennes ansikte och hur man som tecknare i en karikatyr kunde lyfta fram (som regel tillspetsat) de karakteristiska dragen.

Han erhöll många uppdrag att avporträttera grupper av personer, allt ifrån kontorister på Svenska möbelfabriker och studentbeväringar till ärkebiskopar och professorer och isländska "samtidarmenn". I dags- och tidningspress publicerades hans bilder, bl a hade han en serie karikatyrer i (den humoristiska) tidskriften Joker, som kom ut 1943-47, av "Pennans furstar", framstående svenska författare. I några fall medverkade han i större projekt. Studenttidningen Ergo i Uppsala lät honom 1945 avbilda närmre 250 professorer, lärare och kårpampar från det egna lärosätet. Året därpå ville inte Medicinska föreningens tidskrift i Stockholm vara sämre utan samlade drygt 300 karikatyrer av professorer och docenter vid Karolinska institutet. Teckningarna i dessa båda genomgångar samlades i varsin diger volym. Både i Uppsala och Stockholm lät man också Strobl själv komma till orda och han gör en ganska nöjsam analys av hur det förhåller sig med "tänkarpanna", olika nästyper och stora och små öron hos de avbildade populationerna. Utmärkande för både medelakademikern i Uppsala och på KI anger han sålunda vara "hög panna, stor näsa, liten haka, stora ögon och av år och lärdom tämligen oberörd hårväxt". Han noterar också att "nästan 40 % av alla professorer och docenter har 'inåtvänd' blick, dvs ögon, där pupillen gör intryck av att sitta fast vid övre ögonlocket. En sådan blick förekommer mycket mindre bland 'vanligt' folk". De här generaliseringarna får väl tas med en stor nypa salt, men illustrerar hur han intresserade sig för sambandet mellan personliga egenskaper och yttre kännetecken.

En hel del av de avporträtterade akademikerna har göteborgsanknytning, vanligen genom att de senare i karriären kom att tillträda professurer vid Göteborgs högskola och Göteborgs universitet. Här ett smakprov

Några dåvarande docenter i Uppsala och Stockholm, som sedermera blev frejdade professorer i Göteborg: Hans Forssman (psykiater på St. Jörgens sjukhus och styrelseordförande för GHT), Bo Erik Ingelmark (anatom och Göteborgs universitets rektor 1966-72) och Sven Roland Kjellberg (röntgenolog på Sahlgrenska)

Av speciellt göteborgsintresse är den serie om totalt 30 dåtida "kändisar" som duon Urban Elander (under signaturen Plums) och Stefan Strobl avporträtterade i Göteborgs-Postens lördagsbilaga under första halvåret 1944. Man kallade serien för "Göteborgs-signalement" och varje vecka dök det upp en ny, tämligen respektlös, text och ett dubbelporträtt (en face och profil) av en göteborgare, de flesta även idag väl ihågkomna. Det var politiker, professorer, läkare, rektorer och kyrkans män blandat med fackföreningspampar och konstnärer. Tillsammans ger de en bild av vilka som utgjorde den styrande kretsen i Göteborg i mitten av 1940-talet. Tio namn på måfå: Herman Lindholm, Knut Ström, Ernst Fontell, Ernst Jungen, Isaac Been, Sophus Petersen, Lars Egge, Martin Odin, Gösta Fraenckel, Axel Romdahl. Så här kunde det se ut

Strobls teckning av professorn och konstmuseichefen Axel Romdahl

____________________________
Dorch, Peter: Börje Dorch: 50 år som tecknare, målare och skribent. Hemsida med adressen http://www.borjedorch.se/. Uttalande av Nils Ameck citerat i avsnittet Karikatyrkonsten.
Elander, Urban (signaturen Plums) och Strobl, Stefan: Göteborgs-Signalement. Trettio porträtt i ord och bild av göteborgska profiler. Göteborgs-Posten, Lördagsbilagan 8 januari - 29 juli 1944. - Intervju med Stefan Strobl i första numret.
Karolina-Aesculaper. Porträttkarikatyrer av Stefan Stróbl. Stockholm, 1946.
Strobl, Stefan: Vetenskapen om hur man ser ut. Göteborgs-Posten 8 januari 1944.
Svenskt konstnärslexikon, del 5, sid. 286. Stockholm, 1967.
Uppsalaakademiker. Porträttkarikatyrer av Stefan Stróbl. Uppsala, 1945.

Linnés villrunor

Vet inte om runstenar eller skriften på desamma är att räkna som litteratur; än större måste tveksamheten vara inför runor som inte är runor utan, ja just det: villrunor. Däremot är det alldeles säkert att till den göteborgska lokalhistorien hör den bergshäll i Delsjöområdet, som hyser ett antal runliknande "inristningar". Den har sin speciella historia därför att redan Carl von Linné för drygt 250 år sedan besökte platsen. Så här skriver han i sin Wästgöta-Resa, 1747, efter att först ha avslöjat en bluffande epileptisk tiggare i Kallebäcks lider och besett den hällkista (kungagrav), som senare - utan särskilt övertygande skäl - blivit kallad Kung Rings grav

Linné talar alltså om tre skrivna rader med bokstäver, sträckande sig 100 alnar i längd utefter bergshällen. Hans kritiska sinne avfärdar dock att det skulle röra sig om verkliga runor, "Om denna skrift ej måtte ware Will-runor, wet jag icke, hwad den skal kallas. Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora characterer skrefne i sten". Det hindrar dock inte att andra besökare fortsatte fascineras av "skriften". Någon gång kring 1790 får platsen påhälsning av den f d guldsmeden, amatörarkeologen och kulturhistoriske avtecknaren Carl Gustaf Gottfried Hilfeling under hans resor i västsverige. Han lämnar efter sig en teckning av berghällen (som om jag förstår det rätt finns på Riksarkivet, men figurerar på flera ställen på nätet) med följande utseende

Pehr Tamm skall 1794 ha varit övertygad om att det verkligen var runor men Octavia Carlén, bekant för sin resehandbok Göteborg från 1869, som besökte platsen tillsammans "den berömde fornforskaren Stephens" var mera tveksam. Hon menar dock att det ändå rör sig om en så "sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas". Den som idag nalkas stenhällen kommer som regel från den intilliggande ridvägen, men skall man då orientera sig efter Hilfelings teckning får man vända på den (eller sig). Höger i teckningen är söder. Tyvärr är det idag en mycket begränsad del av hällen som är fri från mossa och överväxt

I själva verket förehåller det sig så att i den flata berghällen, slipad av inlandsisen, har det funnits ådror av en avvikande bergart, mjölkkvarts, som när den vittrat bort efterlämnat vad som tett sig som "inskriptioner". Mer om hur berghällens märkvärdigheten senare under 1800-talet föll i glömska men återupptäcktes av Thorild Wulff 1910, kan man läsa i Per Halléns utomordentligt väldokumenterade, läsvärda och upptäcktsinspirerande bok Storstadens utmark som publicerades 2007. Där finns också en beskrivning av hur man tar sig till platsen. Man skulle dock önska sig att mer av berghällen befriades från växtlighet, så att en större yta med "runor" blev synlig, samt att någon form av tavla i närheten berättar berghällens fascinerande historia, det är trots allt en hel del människor som söker sig hit.

NYUTGIVET: Om gatans folk

Reckmann, Thomas: Gatan. Omslag och grafisk form Kerstin Kraft. Utgiven av Gatubolaget/Gatukontoret, Göteborg, 2011. 143 (1) sid. Illustr. Orig. pappbd. Begränsad upplaga för intern utdelning, ej i bokhandeln.

Göteborgs stads gatukontor som 1992 bolagiserades till Gatubolaget, upphörde under förra året med sin verksamhet efter 150 år i stadens tjänst. Orsaken var förändringar i konkurrenslagstiftningen, som inte längre tillät att bolaget kunde fortsätta i sin tidigare form. Av bolagets fyra affärsområdena såldes Konsult till ett privat företag, Entreprenad och Parkering överfördes till Park- och naturförvaltningen; endast Teknisk service kvarstår, framför allt med uppgiften att hantera stadens miljöpolitiska mål inom fordon och transporter.

Bokens första hälft är en kortfattad framställning över Göteborgs gatubyggnadshistoria, men också om avlopps- och parkeringsfrågor. Här finns många uppgifter samlade, som kan vara svåra att hitta på annat håll. Också bildmaterialet känns fräscht och ej så ofta reproducerat. Man kan t ex få veta när kullerstensbeläggningen på Gustaf Adolfs torg, Lilla torget och Drottningtorget ersattes av s k tuktad sten (1850, 1852 respektive 1858-59. Eller att militären i november 1964 på 10 timmar byggde en tillfällig pontonbro mellan Marieholm och Hisingen för att i katastrofläge kunna ersätta den då enda befintliga förbindelsen över älven (oklart hur länge den fanns kvar. Kanske till dess Älvsborgsbron öppnades för trafik 8 november 1966). Eller att den första gata i staden, som belades (ovanpå den gamla stenbeläggningen) med asfaltbetong var Stora Nygatan 1927.

Den andra hälften av boken upptas framför allt av intervjuer med och berättelser av tidigare anställda i Gatubolaget på olika nivåer och befattningar. Kanske inte av lika stort allmänintresse. Men ändå synd att man inte valt att göra boken tillgänglig i bokhandeln.